Ur Folkmakt nr 2
Västsahara, som ligger i nordvästra Afrika, endast 140 kilometer från Kanarieöarna, är ett ökenlandskap med torrt klimat. Sedan 1973 kämpar befrielsefronten POLISARIO mot Marockos ockupation av landet. Just nu är det vapenvila i väntan på en folkomröstning om Västsaharas framtid, administrerad av FN.
Bakgrund
Västsahara är idag ockuperat av Marocko men dessförinnan var det Spanien som hade kontrollen över området. Redan på 1400-talet började Spanien att utnyttja de rika fiskevattnen utanför Saharas kust. Men då den europeiska kolonialismen på allvar började stycka upp Afrika mellan sig var det flera länder som försökte kolonisera Västsahara, men mötte ett starkt motstånd från befolkningen.
På Berlinkonferansen 1884, då de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig, tilldelades Spanien Västsahara som då fick namnet "Spanska Sahara". Men befolkningen ville inte låta sig kuvas under spanskt styre så det dröjde 50 år innan Spanien med hjälp av Frankrike fick militär kontroll över området.
På 1940-talet upptäckte man att Västsahara hade stora fosfatfyndigheter. Dessförinnan hade Spaniens intressen i Västsahara främst varit strategiska men nu ökade intresset kraftigt. Med hjälp av nordamerikanskt, franskt och västtyskt kapital byggdes Bu Craagruvan och västsaharierna tvingades in i städerna och till gruvan som arbetskraft.
1970 demonstrerade tusentals västsaharier fredligt i huvudstaden El Ayoun och krävde arbete, bostäder och ett visst mått av självständighet - man överlämnade bl a ett dokument till de spanska myndigheterna med krav om att Spanien skulle lämna landet. Men spanska styrkor öppnade eld mot demonstrationsdeltagarna och ett 40-tal dödades och flera hundra sårades. Tre år senare bildades därför POLISARIO FRONT - en nationell befrielserörelse - som tog upp den väpnade kampen för självständighet.
Den 20 maj 1973 genomförde POLISARIO sin första attack genom att anfalla den spanska posteringen Khanga i Västsahara. På några minuter erövrade saharierna vapen och ammunition från de spanska kolonisatörerna.
Under tiden drömde kung Hassan i Marocko om ett framtida Stormarocko. 1975 hölls ett möte i Madrid med representanter från Spanien, Marocko och Mauretanien. Man skulle besluta om det sahariska folkets framtid. Man enades om en "Trepartsöverrenskommelse" som gav Marocko rätten att ockupera den norra delen av Västra Sahara och Mauretanien den södra.
Anledningarna till att Spanien "sålde" Västsahara var flera: FN hade gjort flera påtryckningar om kolonisering, samtidigt som Spanien befann sig i ett politiskt instabilt läge (avtalet slöts två dagar före General Francos död). Men den främsta orsaken var det allt starkare motstånd som Spanien fått känna av sedan FRONT POLISARIO bildats.
I november 1975 arrangerade kung Hassan "Den Gröna Marschen". 350 000 fattiga marockaner vandrade in i Västra Sahara med marockanska flaggor och bilder på kungen. Och medan all världens ögon riktades på detta jippo kunde samtidigt, 80 kilometer därifrån, den marockanska armén invadera Västra Sahara. Stora delar av den västsahariska befolkningen flydde undan napalmbombningarna till Algeriet där de upprättade flyktingläger och POLISARIO fick ägna en stor del av sina resurser åt att skydda flyktingströmmen.
Efterhand blev POLISARIOs organisation allt effektivare. Marocko och Mauretanien ockuperade Västsaharas viktigaste städer och oaser och POLISARIOs taktik gick ut på att attackera dessa befästningar och anfalla fiendens transporter. Ett viktigt mål var fosfatanläggningen i Bu Craa och i juni 1977 gjordes ett stort anfall mot denna och de spanska tekniker och arbetare som fortfarande fanns kvar evakuerades och gruvan stängdes definitivt.
1978 störtas Mauretaniens regering genom en militärkupp och 1979 sluts ett fredsavtal mellan POLISARIO och Mauretanien. Marocko går då in och ockuperar även Södra Sahara som Mauretanien lämnat.
FN:s fredsplan
Redan på 1960-talet krävde FN att det västsahariska folket skulle få utöva sin rätt till självbestämmande. Spanjorerna lovade att genomföra en folkomröstning vilken aldrig blev av. Och i april 1991 antog FN:s säkerhetsråd en resolution om att en FN-styrka, Minurso, skulle upprättas. Minursus uppgift skulle vara att administrera och övervaka en folkomröstning som beräknades ske i januari 1992 men Marocko har hela tiden på olika sätt saboterat fredsplanen genom att bl a ställa nya krav på röstberättigande och hindrat och hotat FN-trupperna.
Enligt FN-planen skall en spansk folkräkning från 1974 utgöra grunden för röstlängden. Där fanns cirka 74 000 västsaharier med. Siffran är låg och beror på att många var nomader och svåra att registrera. Både Marocko och POLISARIO har trots detta accepterat att denna folkräkning skall gälla.
Men i strid med fredsplanen förde Marocko på hösten 1991 in 40 000 marockaner i landet och kung Hassan kräver att 120 000 marockaner skall läggas till röstlängden.
Det ockuperade Västsahara
Det bor cirka 40 000 västsaharier i de ockuperade delarna av Västsahara, bevakade av 150 000 marockanska soldater. De lever i slum, som fångar i sina egna städer och slipper varken ut eller in. När POLISARIO genomför attacker mot de ockuperade städerna i Västra Sahara måste de vara försiktiga så att de inte skadar den västsahariska befolkningen som lever kvar där.
Cirka 100 000 marockaner har flyttat in i de ockuperade områdena. De har lockats dit med höga löner och andra förmåner.
De flesta västsaharier som bor kvar stöder befrielserörelsen i tysthet och många arbetar underjordiskt för POLISARIO. De sympatisörer som upptäcks blir fängslade, torterade och "försvinner".
Livet i flyktinglägrena
På andra sidan den västsahariska gränsen, i Algeriet, ligger de västsahariska flyktinglägrena med cirka 165 000 invånare. Flyktinglägrena ligger i en tidigare helt obebodd del av Saharas öken och vattentillgången är knapp. Trots detta har västsaharierna organiserat lägren på ett beundransvärt sätt. De är, enligt många experter, troligen de bäst organiserade i världen.
Lägren är organiserade i olika distrikt, wilayas, med namn efter västsahariska städer. Lägrena ligger åtskilda, dels ur säkerhetssynpunkt men även för att minimera risken för epidemier.
Varje wilaya består av 7 eller 8 daira, lägenheter, som är indelade i tältgrupper placerade i rader. Varje daira administreras av ett råd som valts av folkförsamlingen.
Alla invånare över 18 år är med i någon av "de fem kommittéerna": distribution, produktion, utbildning, hälsovård och sociala frågor. All mat delas lika och pengar existerar inte i lägren - eftersom det inte finns något att köpa. Svält förekommer inte, men många kvinnor lider av järnbrist och många barn är på gränsen till undernäring.
Trots att det är stor brist på vatten har man lyckats att odla upp trädgårdar på flera ställen där man odlar potatis, lök och rödbetor.
Lägrets högsta verkställande organ är centralkommittén vilken innefattar fem ledamöter från Politbyrån, kvinnoorganisationen, arbetarorganisationen samt studentorganisationen.
Politbyrån är underordnad Exekutivkommittén som är POLISARIOs högsta organ.
Under den spanska kolonialismen tilläts mycket få att gå i skola och all undervisning i landets eget språk, hassania, förhindrades. Så när Spanien lämnade Västsahara 1975 var 90% av befolkningen analfabeter. Utbildningen av befolkningen var därför en av de stora uppgifterna för POLISARIO och numera går alla barn minst 7 år i skolan. På somrarna undervisas många vuxna av ungdomar i kampanjen "Mitt barn är min lärare".
Från 3 års ålder går barnen i förskola där man bl a försöker återupprätta den tidigare förbjudna västsahariska kulturen genom danser, sånger och sagor.
Den sahariska kvinnan har alltid haft en självständigare roll än kvinnor i andra arabländer. Hon har t ex aldrig behövt bära slöja och aldrig behövt bli tilltalad av en man för att själv få börja tala. Samma möjlighet att gifta sig och skilja sig har funnits även för kvinnor och månggifte existerar inte.
Kvinnan kom att spela en viktig roll i motståndskampen under spanska kolonialtiden. Spanjorerna nedvärderade kvinnorna fullständigt och såg dem inte som fiender. Därför kunde de fungera som budbärare och smuggla vapen och meddelanden under sina kläder.
Men dagens befrielsekrig vid fronten domineras av männen och människorna i flyktinglägren består mest av kvinnor, barn och gamla. Detta har lett till att kvinnorna har tvingats till en mycket aktiv roll. De är idag organiserade i UNMS - den sahariska kvinnounionen. UNMS har huvudansvaret för administration och organisering i flyktinglägren och det är kvinnorna som bygger hus och organiserar i lägren.
Försvaret av lägren är kvinnornas uppgift och därför får de militär träning av "27 februariskolan", en kvinnoskola som bildades 1978 och som ligger i närheten av lägren. Där får de även lärar-, sjukvårds-, och hantverksutbildning, blandat med sport, kulturella aktiviteter och politisk information.
I utlandet är det många kvinnor som diplomatiskt representerar POLISARIO.
Kvinnor ingår också i Politbyrån även om de högre befattningarna innehas av män.
Stormakternas inblandning
Marocko har under hela kriget fått stort militärt stöd från USA. 1978/79, samtidigt som president Carter talade sig varm för de mänskliga rättigheterna, godkände USAs utrikesdepartement försäljning av en mängd sofistikerade vapen, speciellt lämpade för anti-gerillakrigföring. Och med Reagan ökade stödet kraftigt. Ett stort antal militära experter, med erfarenheter från Vietnam, har varit i Marocko för att ge marockanska armén kunskaper.
POLISARIO får också militärt stöd, främst från Algeriet och Libyen, även om huvuddelen av de vapen de använder är erövrade från motståndarsidan.
Dagsläget
POLISARIO och den Västsahariska befolkningen tycks idag vara fast i en väntan på folkomröstningen om självständigheten och vad den kan ge. Det råder varken krig eller fred just nu - i september 1991 proklamerades eldupphör mellan Marocko och POLISARIO men det är ändå Marocko som har den största kontrollen över Västsahara trots områden som POLISARIO kontrollerar.
I november förra året meddelade FN:s generalsekreterare att en folkomröstning inte kan genomföras i februari 1995 som planerat. Detta beror på Marockos ovilja att genomföra en rättvis omröstning. Efter att FN:s fredsplan undertecknades i april 1991 började Marocko att utöva påtryckningar på FN om att även personer med spanska dokument, de som har nära släktingar i folkröstningslängderna och de som kan bevisa att de bodde i Västsahara under tiden för folkräkningen skulle föras in i röstlängderna.
POLISARIO, som redan har gjort mängder med eftergifter under alla år, gick till slut med på detta.
Detta har lett till att den 25 oktober, sista dagen för att bli uppförd i röstlängden, hade cirka 200 000 personer ansökt om detta! Marocko försöker helt klart att göra allt för att föra in "sina" i röstlängderna. Dessutom har det hänt vid upprepade tillfällen att marockansk polis stått utanför registreringskontoren i de ockuperade områdena och beslagtagit röstkort från västsaharier när de kommit ut, för att ge dem till "sina egna".
De senaste tre åren av tystnad kring Västsahara, 1991-1994, har utnyttjats av Marocko. Inte ett ord har hörts om brotten mot de mänskliga rättigheterna. Cirka 800 västsaharier är fortfarande försvunna och av de "frigivna" har en hel del plockats in igen.
Den närmaste tiden kommer att bli avgörande för Västsaharas framtid. Det är uppenbart att det finns två vägar att välja mellan. Antingen att fortsätta befinna sig i ett dödläge under vapenvilan och bli utnyttjad och tvingad till eftergift efter eftergift, eller att ta upp kampen igen och offensivt kämpa för ett fritt Västsahara!
Magnus C.