Viva zapatistas!

Den första januari 94 på tolvslaget så inträdde en ny politisk kraft på scenen i Mexico. Den här gången handlade det inte om rövslickeri för USA eller att muta till sig makt. Den här gången var det folket i Mexicos fattigaste område som hade fått nog. De beslutade sig för att ta saken i egna händer och tvinga till sig de förändringar som de har rätt till.

Mexico är ett land av politisk teater, de politiska vändningarna skulle få vilken aftontidning som helst att rodna av glädje. Men som vanligt är det det arbetande folket som får betala notan för politikerna och överklassens svinerier. Och i Mexiko har folket fått betala ett högt pris.

Chiapas ligger längst söderut i Mexico och är också det fattigaste området i hela landet. Befolkningen är till största delen indianer, en grupp som förtryckts ända sedan europeerna "upptäckte" Sydamerika.

Läget i Chiapas

Chiapas står för 30% av mexicos vatten resurser men inte ens hälften av befolkningen där har rinnande vatten eller avlopp. Chiapas står för mer än hälften av mexicos el försörjning men inte ens en tredjedel av invånarna där har tillgång till el över huvud taget.

30% av den vuxna befolkningen kan inte läsa eller skriva. Bland indianerna är siffran 50% eller högre. 70% av barnen avslutar aldrig den 6 åriga grundskolan. Bara en procent eller färre når fortsatt utbildning. Av den kvinnliga delen av befolkningen är analfabetismen beräknad till 70 %.

Mexicos största producent av protein ligger här i form av gigantiska boskapsrancher - trots det är proteinbristen här den största bland mexikos befolkning.

Barnadödligheten är hög - en tredjedel av alla födda barn dör under de tre första åren. Sjukvården i den mån den existerar är urusel.

Under 70 talet dök flera väpnade grupper upp i Mexico. En del av grupperna höll till på kusten runt Acapulco. I städerna började, som på så många andra håll i Sydamerika, olika stadsgerillagrupper dyka upp. Dessa bestod till stor del av studenter med olika former av Marx i bakfickan. Militären slog till hårt och skoningslöst mot all form av opposition. Fredliga studentdemonstrationer i Mexico City besköts av militär och Mexicos skendemokrati avslöjades på ett brutalt sätt.

De olika motståndsgrupperna drevs snart från sina tillhåll och många av dem möttes i djungeln i Chiapas. Där träffade de snart på indianer som tvingats att ta jobb för skogsbolagen och flytta ner från höglandet för att börja bearbeta den otillgängliga djungeln.

I Sydamerika vid den här tiden spelade den s.k. befrielseteologin rätt stor roll. Olika präster hade börjat väva in Marxism i predikan. Oavsett vad man tycker om detta så nådde befrielseteologin ut till mycket folk och idén om att göra strukturerat motstånd spreds allt snabbare.

Indiansamhället är dock ett slutet samhälle och de flesta förhöll sig skeptiska till nykomlingarna. Ett flertal grupper med olika inriktningar dök upp och försvann.

I början på 80-talet går Mexico in i en allvarlig ekonomisk kris som bara blivit värre sen dess och som vanligt får de svagaste i samhället dra det tyngsta lasset.

Situationen i Chiapas börjar bli allt mer ohållbar. De indianråd som styr regionen parallellt med den officiella regeringsmakten och kommunerna började diskutera ett sätt att få gehör i den korrupta mexikanska politiken. Gerillan tog så sakta form. Det är svårt att redogöra för hela historien och alla vändningar, och ingen verkar veta hur det egentligen startade, men nånstans här i början av 80 talet bildas EZLN - Zapatisternas nationella befrielsearmé.

De börjar i hemlighet att träna och samla vapen. Mer och mer folk ansluter sig. Under hela 80-talet tränar de och bygger upp sin organisation. Under 1994 års allra första timmar visar de sig öppet för första gången.

Nafta

Det är också nu som NAFTA-avtalet träder i kraft. Ett frihandels avtal mellan Canada, USA och Mexiko, men folket i Mexiko har inget här att hämta. Det är ett avtal för de rika som slutits på mäktiga kapitalisters begäran. En rad lagar som tidigare givit ett visst skydd åt landets fattiga har rivits upp. Fler försämringar är att vänta för att "harmonisera" Mexico med avtalet.

Det är alltså på ett taktiskt valt datum som EZLN dyker upp i 12 städer i Chiapas i en välkoordinerad diciplinerad aktion. De driver ut regeringsmakten och ockuperar PRIs (det regeringsbildande Mexikanska partiet) lokaler. De kräver att valet rivs upp och att presidenten Carlos Salinas avgår. De överlämnar krav på förbättringar för chiapas och resten av Mexico.De stannar i de 12 städerna under två dagar.

Detta är bara en första uppvisning och en signal till regeringen om att de menar allvar, så när den väntade militära attacken kommer finns det inte en gerilla medlem kvar i någon av städerna. EZLN drar sig tillbaka till sina läger i djungeln och avvaktar regeringens nästa drag.

1994 blir ett händelserikt år i Mexiko. Operettregeringen och överklassen kan knappast undgå att märka stämningen. Deras bluffdemokrati håller på att falla i spillror.

Nytt folk strömmar till EZLN nästan uteslutande från indianbefolkningen, men rykten går om andra gerilla rörelser i övriga delar av landet. Flera stödorganisationer formas och flera demos till stöd för Zapatisterna hålls över hela landet.

Presidenten avgår inte. Han försöker förhandla och slingra sig med tomma löften. Förhandlingarna med gerillan tas upp och strandar några gånger. Nytt val ska hållas i augusti 1994. Oppositionen PRD - vänstern - bildar ett valblock för att få bort PRI. Mexicos politiska cirkus fortsätter. PRIs presidentkandidat mördas. Alla skyller på alla. Trots att gerillan inte ens anklagas för mordet används det för nya förföljelser av Chiapas befolkning.

Vänsterns förhoppningar

Trots vänsterns förhoppningar så kommer PRI till makten igen med sin nya kandidat. Oberoende internationella observatörer anklagar PRI för omfattande valfusk. Och EZLN underkänner valet i sin helhet. Den nye presidenten; Ernesto Zedillo är en marknadens man, en hårdför ung nyliberal som säger sig kunna få Mexico på fötter igen och ena nationen. Det har han hittills inte lyckats med.

EZLN tar under tiden initiativet till en konferens för utomparlamentariska oppositions grupper och gräsrotsrörelser, Convention Nacional Democratia. De håller sitt första möte i djungeln i Augusti 1994. Mötet blir lyckat och Zapatisterna får stöd från i stort sett alla utomparlamentariska grupper.

Senare i oktober hålls ett andra möte och stödet bara ökar. EZLN säger att de önskar att konferanserna ska utvidgas till att bli ett politiskt organ för dem och andra revolutionära viljor i landet. De säger sig också vilja följa de beslut som tas på dessa möten.

Rådsmakt

Zapatisterna har inget officiellt politiskt organ eller parti. De är helt enkelt en arbetarklassgerilla som låter kampen och det politiska livet vara samma sak. Viljan att bygga en demokratisk tradition verkar i alla fall finnas. De försöker följa de beslut som tas i Indianråden i de olika byarna och städerna. En majoritet av råden stödjer Zapatisternas krav och kamp. Och i stort sett alla Indianråden finns sympatisörer eller gerillamedlemmar.

Zapatisterna låter också viktiga beslut gå ut på referendum till råden och olika folkliga organisationer i Chiapas.

Men Zapatisterna är också en reaktion på de gamla traditionella strukturena i det indianska samhället. De flesta gerillamedlemmar och sympatisörer är unga människor som inte har så mycket att säga till om i detta traditionsbundna indianska samhälle.

En viktig del av upproret är också kampen för kvinnors lika rättigheter. En stor del av gerillans medlemmar är kvinnor som kämpar för sina rättigheter med vapen i hand. Det mexikanska samhället är influerat av den spanska machokulturen där kvinnor inte är mycket värda. Där indianer betraktas som själlösa djur betraktas indianska kvinnor knappt alls. Tex är läs och skrivkunnigheten lägre bland kvinnorna. Och även om den indianska kulturen är några snäpp mindre dålig finns det all anledning för Chiapas kvinnor att delta i en kamp där deras rättigheter tvingas att beaktas. Zapatisterna är medvetna om problemen med kvinnors låga ställning och även om de inte löst dessa så uttrycker de en vilja att ta upp och ta itu med detta. Både med information och praktisk kamp.

Arbetarklassen drabbas

Zapatisternas krav är enkla och rör praktiska saker i indianernas och arbetar klassens i Mexico liv. Bl a står de klassiska kraven på jordreform kvar. I Mexico fanns tidigare en lag som begränsade storgodsägarnas utsugning och garanterade indianerna och småböndernas rätt till jord att bruka. Den största delen av jorden ägdes av staten och brukades ofta av jorbrukskooperativ.

I praktiken hade lagen om jorden upphört att gälla för länge sedan och 1988 togs den bort helt. Hälften av jorden är fortfarande avsatt för kollektivt ägande, men den håller nu på att köpas upp av storgodsen i allt snabbare takt. 2% av de privata ägarna har mer än 60% av all jord. Det finns fortfarande en författningslag om att privat jordägande skall begränsas till max 200 hektar.

Trots det ligger storgodsägarnas marker i Chiapas på mellan 48 000 och 121 000 hektar. Det är en maktkoncentration som begränsas till ett fåtal familjer, bl a guvernörens i Chiapas familj.

Politiska turer

Efter en mängd politiska turer hit och dit, som jag inte går närmare in på här, beslutar sig Zedillo för att låta militären gå till attack mot det område som Zapatisterna håller.

Zedillo är en ung fäsk politiker som inte har mycket stöd. Folk ogillar hans sparförslag som drabbar arbetarklassen i första hand (känner vi inte igen det ?).

De stora självgående korrupta kolosserna, Mexicos fackföreningar, ogillar de politiska förändringar som Zedillo försöker genomföra. De ogillar alla förändringar. Överklassen och deras gamla politiker är också skeptiska till Zedillo. Militären klagar på förlorad heder och lovar att de kan krossa Zapatisterna på 48 timmar om de får fria händer...

Till råga på allt har presidenten ytterligare ett politiskt mord på halsen: PRIs ledare mördas i september 1994. Och utredningarna leder inte någonstans.

Klartecken

Den tolfte februari i år ger presidenten klartecken för en militär offensiv mot Zapatisterna. Militären går fram hårt och skonigslöst mot alla i Chiapas och tar ingen hänsyn till civila.

Även på propagandafronten går regeringen till hårt angrepp.
Innan militärens angrepp hittas lägligt nog två vapenarsenaler, en i Mexico City och en i Tabasco. Detta skylls på gerillan och förhandlingarna som nyss tagits upp avbryts igen.

Man säger sig också ha upptäckt subcommendante Marcos hemliga identitet. Det påstås att han är universitetslärare med journalistbakgrund helt utan anknytning till Chiapas. Förhoppningen är att minska stödet från den indianska befolkningen.

Ökat stöd

Detta misslyckas. Stödet för Zapatisterna ökar. Dagliga protester förekommer över hela landet och i Mexico City hålls en demo med över 100 000 personer.

Den militära offensiven misslyckas också. Soldaterna har låg motivation, de har inget stöd av befolkningen, de känner inte till terrrängen och Zapatisterna gömmer sig och drar sig tillbaka i de lägen där de omöjligt kan vinna. Militären får inte till stånd någon avgörande konfrontation. Efter en vecka avbryts offensiven.

Zedillo deklarerar att han ska ta itu med Mexikos förlorade heder; dvs försöka plocka mer lättköpta politiska poäng genom att lösa Mexikos "politiska" problem - mord, korruption och den ekonomiska krisen. Hans popularitet är i botten och han har förlorat mycket i trovärdighet. Men konflikten kvarstår och militären väntar på sina positioner. Sista ordet från regeringens sida är långtifrån sagt.

USA är väldigt intresserade av att konflikten löses snabbt och smärtfritt. De vill inte ha ett blodigt inbördeskrig i ett NAFTA land. Därmed inte sagt att de vill ha en fredlig lösning. De har skänkt ett 60 tal helikoptrar för knarkbekämpning till mexiko. Dessa helikoptrar är utrustade för djungelkrig och har attackerat flera byar i Chiapas området. Knarkbekämpning?

"De kan se själva att vi inte är knarkhandlare, var är våra bilar och fina villor någonstans, var är lyxen?", säger Marcos i en intervju i den amerikanska anarkisttidningen Love and Rage.

Hjälpkonvojer

Stöd för Zapatisterna finns överallt i världen. Inte minst i Sydamerika och USA. I USA finns miljontals invandrare från Mexico som inte glömt bort hur det är att vara fattig där. Indianer över hela Nordamerika ordnade snabbt med ekonomiskt stöd. Hjälp-konvojer från USA har börjat rulla söderut mot Chiapas.
I Europa, främst i Spanien har, stödgrupper bildats.

Vänstern i världen har inte varit sena att reagera på konflikten; den parlamentariska vänstern i Mexico har tagit avstånd från gerillan men stött deras krav i stort. Vanlig populistisk taktik; hålla med om lite men fördömma i stort.

Marxistvänstern har klagat på att det inte finns någon struktur eller något parti. Mayaindianernas samordningsorganisation tar avstånd pga våldet - tillsammans med en rad andra internationella liberala människorätts-, miljö-, och solidaritetsorganisationer. De menar också att Chiapas folk är lurade och toppstyrda av en vänsterorganisation. Bl a den svenska organisationen Fjärde Världen anser sig kapabla att kunna bedömma vilka metoder som bör användas.

Liv med bra mat

På frågan om socialism säger Marcos:
"Den sortens liv vi vill ha - liv med bra mat, bra mark, god hälsa, bra undervisning, bra jobb, demokrati, oberoende, rättvisa och fred - om du vill kalla det socialism, okej, kalla det för det. Men vi är ingen cliché av Cubansk socialism eller Castroism eller Sendero Luminoso. Om du vill så kalla det mexikansk socialism, eller den mexikanska vägen till frigörelse, det är ett bra namn för det".

Frågan om regnskogens välbefinnande känns också som en viktig fråga för vänstern i USA, och på frågan om vad Marcos vision för att rädda Meixcos regnskog är, svarar han:

"Vi håller inte med det här förbehållet av träden framför dödandet av vårat folk. Vi säger att vi vill ha träd, Vi vill ha bergen. Men vi vill också ha ett värdigt liv för vårt folk".

Stöd zapatisterna

Zapatisterna är välbehövliga i en tid då ideologierna utropats döda och en klassresning ansetts som omöjlig.

Zaptisterna har förberett sig i tio år, de är ett folkligt motstånd framtvingade ur urusla förhållanden. Vi kommer att få höra mer av dem. De kommer inte att ge upp för de har helt enkelt ingenting att gå tillbaka till, de har inte så mycket mer att förlora. Vi måste stödja dem.

Daniel.Å