Ur Folkmakt nr 5
Sedan 1970-talet har vänsterns intresse för den självständiga arbetarkampen svalnat betydligt. Eller helt försvunnit är nog närmare sanningen. Vi ser två anledningar till detta. För det första är domineras vänstern idag totalt av olika leninistiska grupperingar och leninister har ju aldrig varit intresserade av arbetarklassens egen kamp. För det andra så har den självständiga kampen i sig svalnat betydligt. Men den är långt ifrån död.
Under 1994 registrerade Statens Förlikningsmanna expedition 3 st "vilda" strejker, dessa involverade sammanlagt 235 arbetare. Visst, tre stycken är inte mycket att gämföra med 70-talet då det var i snitt 130 vilda strejker per år.
Dystra fakta? Ja, men men denna siffra får man ta med en nypa salt, vi känner till flera strejker som inte rapporterats till förlikningsmannen. Vi även måste se hur förutsättningarna för de vilda strejkerna förändrats sedan toppåren på 70-talet. Dåtidens vilda strejker - eller rättare sagt - utomfackliga strejker var inte olagliga. Vi fick under och efter denna period en ny och betydligt mer arbetarfientlig lagstiftning. Främst bör nämnas LAS-Lagen om anställningsskydd, vilken ger arbetsköparna rätt att avskeda folk som manat till strejk eller haft en "framträdande roll" under en strejk. 1977 fick vi MBL-Lagen om medbestämmande, denna förbjöd bla. vilda strejker samt stöd till strejkande i andra brancher. Tog då den nya lagstiftningen död på den självständiga kampen? Vi tror inte det...
De nya lagarna gjorde det alltså betydligt mer komplicerat att strejka. Idag är det standard med böter och/eller sparken om man strejkar "vilt". Detta har resulterat i att den självständiga kampen tagit sig nya former. Arbetarna väljer idag kampformer som ligger utanför arbetslagstiftningen. En ny kampmetod som vuxit rejält senaste åren är mass-sjukskrivningar, en kampform som inte räknas som stridsåtgärd, inte går till AD och står helt utanför fackets kontroll. Den här strejkformen har blivit så utbredd att det nu diskuteras hur man ska kunna stoppa den. Även om ingen statistik förs pekar mycket på att även traditionella kampmetoder som sabotage och maskning ökat de sista åren.
Under första hälften av 1995 har vi noterat en ökning av både mass-sjukskrivningar och andra protestformer. Vi har även sett en markant ökning av "vilda strejker". Just nu ligger även flera fackförbund ute i strejk i samband med avtalsrörelsen. Det politiska och ekonomiska klimatet har blivit betydligt hårdare sedan 70-talet. Förutsättningarna för konflikter finns alltså i allra högsta grad. Fackets legalism och arbetarklassens fantsirikedom bäddar för en mycket intressant utveckling...
Roger Bergström