Ur Folkmakt nr 6
Det är 20 år sedan den stora skogsarbetarstrejken. Strejken var en av de största i Sverige med upp emot 15 000 arbetare involverade. Förutom strejkens omfattning finns det andra aspekter som gör den värd att uppmärksammas, vi kan dra en del lärdomar av denna viktiga strejk. Men vi tar det från början...
Mot slutet av 1950-talet inleddes en omfattande mekanisering av skogsbruket. Den traditionella sågen och yxan byttes ut mot motorsågen och processorn. Tvärt emot den gängse uppfattningen så gjorde de nya maskinerna skogsarbetet betydligt tyngre än tidigare. Maskinerna orsakade en massa förgiftnings- och vibrationsskador, bullret från maskinerna ledde till stress och hörselskador. Under 1960-talet bortrationeliserades mer än halva skogsarbetarkåren trots det långt mer än fördubblades produktionen. Arbetet i skogen var alltså inte någon idyll, olyckor i arbetet var fyra gånger vanligare än bland andra arbetare.
Skogsarbetarna hade under en längre period fört krav för månadslön, dock utan resultat. Månadslön var ett minimikrav för att minska skador och olyckor i det stressfyllda arbetet. Till Skogsarbetarförbundets kongress 1973 hade inte mindre än 63 motioner med krav om månadslön skickats in. Förbundet gick ändå emot kraven på månadslön. 1974 blev ett rekordår för skogsbolagen, de rena vinsterna uppgick till närmare 20 månadslöner per anställd, samtidigt var det brist på arbetskraft i skogen. Mot denna bakgrund började skogsarbetarna mobilisera inför vårens avtalsrörelse. Namnlistor och upprop med krav på månadslön började cirkulera bland arbetarna. På flera orter hölls stormöten där kravet på strejk restes. Skogsarbetarförbundet svarade med att via annonser i lokalpressen varna för "vilda strejker". I början av mars presenterade Skogsarbetarförbundet ett avtal utan månadslön... Fredagen den 21 mars var strejken ett faktum.Kort efter attstrejken utbrutit bildades en strejkkommitté som lade fast ett gemensamt krav på 4000:-/mån plus traktamente. Kravet ställdes framför allt till Skogsarbetarförbundet. Förbundsledningen drog ihop ett avtalsråd som dock inte lyckades prestera någonting alls.I mitten av april träffas strejkkommittéen och förbundsledningen. Mötet leder inte till något konkret, förbundet gillar inte strejken som metod.
Solidaritets arbetet för de strejkande inleds. Flera fackliga organisationer uttalar stöd för strejken. Vänstern och fackföreningsrörelsen börjar att samla in pengar till de strejkande. Flottare och planterare går ut i solidaritetsstrejker. Stödkommittéer bildas runt om i landet. På flera orter deltar butiker, skolor och så vidare i solidaritetsarbetet genom att samla in pengar. Totalt samlas närmare tre miljoner in. Som en strejkande uttryckte det: "-Strejken visade verkligen var arbetarklassen stod någonstans, sånt som man kanske inte ser i det dagliga livet."Strejken börjar nu få konsekvenser för industrin. Bristen på virke och flis blir allt mer akut, vissa tvingas att stänga tillfälligt och andra börjar importera flis och virke från utlandet. Arbetsköparna börjar bli svettiga, på några håll skrivs lokala avtal med månadslön, men i princip väljer SAF den hårda linjen. De strejkande skogsarbetarna svartlistas. Den 28 maj presenterar Skogs ett avtal som innebär 85% månadslön och 15% ackord. De srtrejkande håller stormöten, strejkkommittéen godkänner avtalet och måndagen den tredje juni är skogsarbetarna tillbaks i arbete.
När strejken bröt ut hade Skogsarbetarförbundets avtal gått ut, strejken var alltså inte "vild" i juridisk mening. (Nu ser dock lagstiftningen annorlunda ut.) Förbundets styrelse eller LO godkände dock inte strejken, i deras ögon var den alltså "vild".De lokala fackavdelningarna agerade olika. På vissa orter, framför allt i Norrbotten, var det lokala facket drivande i strejken. LO går då ut med en skrivelse där man uppmanar alla sina avdelningar att inte stödja strejken ekonomiskt eller moraliskt. På andra håll organiserades strejken via stormöten helt utanför facket. På vissa håll där skogsarbetarna organiserade strejken själva var det inte ovanligt att fackavdelningarna utlyste fackmöten samtidigt som stormötena eller på andra sätt försökte sabotera strejken. En orsak till att de södra distrikten valde utom-facklig organisering var den relativt stora andelen SAC anslutna medlemmar. Att organisera genom facket hade här inneburit en direkt splittring bland arbetarna. De syndikalistiska arbetarna hade stöd från SAC men valde att inte ta emot strejkunderstöd.
Vill du läsa mer om Skogsstrejken och andra strejker på 70-talet kan vi verkligen rekomendera Ragnar Järhults bok "Nu eller aldrig" (Liber) och Arbetarpress pamflett "Skogsarbetarstrejken".
Roger Bergström