Ur Folkmakt nr 7
Den som missat Mona Sahlins kontokortsaffärer har antingen bott i en koja i skogen, legat i koma eller haft en jävla fest. Uppmärksamheten har varit enorm. Men det handlar inte om maktgranskning, utan om ren skandalhunger. Genom att lyfta fram den tilltänkta partiledarens privatekonomi som landets viktigaste fråga så döljer media den politiska utvecklingen.
Massmedia visar musklerna
Journalistkåren fortsätter, sin vana trogen, att svälja kameler och sila mygg. Presshundarna slutade att svansa runt sina herrar i överklassen, som man annars troget fjäskar för. Normalt ifrågasätter media inte maktens viskningar, utan basunerar lydigt ut dem till folket. Men när det fanns en kvinna som skulle komma upp i samhällets topp, fick drevet upp vittring. Jakten startade. Ledarskribenterna och journalisteliten kände sig som pånyttfödda. Äntligen fick de vara grävande, ifrågasättande skjutjärn. Vad var de då de undersökte? Var det politikernas svansande för den så kallade marknaden? Var det miljöbovarna eller den organiserade nazismen? Nej, det var mycket större grejer. Scoopet bestod i försenade dagisavgifter och kontokortsstrul!
De gratisspritsrusiga murvelhjärnorna vibrerade av lycka och man kunde återigen skåla på redaktionerna. Mona Sahlin klarade inte trycket, hon trädde tillbaka! Efter en sådan seger kunde ledarskribenterna lugnt återgå till att hylla sparpaket och tolka marknadens krav på ytterligare nedskärningar.
Massmedia slaktar gärna en socialdemokrat som de själva gjort till stjärna. Men de ifrågasätter inte för en sekund sossarnas politik. Bakom kontokorten händer det stora saker. Det Socialdemokratiska Arbetarpartiet blir mer och mer utpräglat borgerligt.
Avskaffa de arbetslösa!
SAP har slukat de nyliberala prästernas hela predikan om den himmelska tillväxten och den offentliga sektorns helvete. De säger fortfarande att de vill bekämpa arbetslösheten. Men det ska inte ske genom stopp för nedskärningar, utan genom gödande av företagen. Sossarna har fortsatt med borgarnas generösa gåvor till de redan rika. Genom att öka på klassklyftorna och slå ned på arbetarklassen ska ”dynamiken” i samhället öka.
Den här politiken ska leda till att de rika blir så rika så de börjar dela med sig. Förlåt om vi är skeptiska, men den dag då företagen drivs av omtanke om arbetarna ligger långt borta, och vi har aldrig hört talas om att någon jävla krösus har fått för sig att han är tillräckligt rik för att börja ge bort sina pengar.
Hur som helst, medan vi går runt och väntar på att företagens rekordvinster ska öka ännu mer, så att de börjar anställa, så ska det vara slut på sötebrödsdagarna för de arbetslösa. Man ska inte längre kunna vägra ta ett erbjudet jobb – det ska leda till tre månaders avstängning från a-kassan, jämfört med en månad förut. Karensen fördubblas för den som säger upp sig, till 40 dagar utan ersättning. Man ska inte längre kunna förlänga sin a-kasseperiod genom ALU eller liknande. Arbetsförmedlingen blir en polis som ska övervaka de arbetslösa, som blir ännu mer utstötta. Det ska alltså bli omöjligt för den som vantrivs att säga upp sig och man ska bli tvungen att ta första, bästa skitjobb.
Samtidigt ifrågasätts socialbidragen – de ska inte vara något annat än en nödlösning för en begränsad tid. Men vad ska man leva av om a-kassan försämras och man inte kan få socialbidrag? Sin rika släktingar eller kanske sin årslön på banken? Sossarnas lösning på arbetslösheten är att avskaffa de arbetslösa!
Politik är reklam
Varför gör nu sossarna så här? Är de onda? Njuter de av att trycka ner oss? Nej, de vill säkert väl. Men förmodligen har de insett att de inte har något att sätta emot kapitalisternas offensiv. Nu vill de bara sitta kvar vid makten. Sossetoppen ser sig allt mer som en företagsledning. De vill få landet att gå med vinst, så att de får behålla sina jobb.
Valrörelsen styrs numera av amerikanska konsulter, det politiska budskapet förvandlas till reklam. Stylister designar Mona Sahlin till en ny partiledare som kan få högerpolitiken att se folklig och fräck ut. Hon väljs av partiledningen som sedan ska få medlemmarna att tro att de bestämmer. (Beslut ska förankras i rörelsen, men de tas alltid av en lite klick i toppen.)
Arbetarpartiet mot arbetarna
Det Socialdemokratiska Arbetarpartiets position i klasskampen är kristallklar. Tidigare har socialdemokraterna inte konfronterat de ekonomiska makthavarna, men de har i alla fall försökt mildra kapitalisternas framfart. Nu skapar sossarna själva en drömsits för överklassen – försämrad arbetsrätt, försämrade arbetsförsäkringar, ökade löneklyftor och så vidare. Allt detta leder till en underbetalad och rädd arbetarklass och en stor grupp permanent arbetslösa utan hopp om framtiden.
Sossarnas opinionssiffror är just nu de lägsta på evigheter. Förhoppningsvis håller de på att tappa det sista förtroende de har i arbetarklassen. Med risk för att låta tjatiga: det är dags att vända soffans protest till aktivt motstånd. Och kom ihåg att för varje gång de trycker oss längre ner har vi mindre att förlora – och mer att vinna.
Magnus O & Nisse K