Ur Folkmakt nr 7

SYRRESTREJKEN: Pamparna svek

Medans europas politiker och kapitalister harmoniserar sig i EU-träsket är det väldigt lite av den saken bland europas arbetare och arbetslösa. Vi har sagt det förut men säger det igen:

Det är dags för lite proletär harmonisering-att vi lär oss av varandra. I Frankrike gick offentliganställda ut i ett gemensamt klassvar mot nedskärningarna. I Sverige sektionaliseras kampen mellan "arbetare" och "tjänstemän" och "män" och "kvinnor". Kampen mot nedskärningar avpolitiseras och olika arbetargrupper ställs mot varandra.
Den 7-veckor långa sjuksköterskestrejken visar tydligt på detta.

Vårdförbundet SHSTF krävde som bekant 5 000 mer i lön för sina medlemmar. Med tanke på att Vårdfacket förhandlat bort lönegrader och infört individuell lönesättning och därmed ersatt den fackliga kampen med godtycklighet är det lite lustigt att man nu krävde ett avtal. Fackpamparnas plötsliga intresse för vårdarbetarnas löner visade sig inte heller vara äkta.

Under strejken visade det sig att dessa "5000" inte var seriöst menat. Vad det handlade om var ett ökat förhandlingsutrymme på individuell basis.

Så medans tusentals syrror strejkade och kämpade för vad de trodde skulle ge en rättvis lön var det egentligen en större lönespridning bland medlemmarna det handlade om.

Besvikelsen var med all rätt stor när facket avblåste striden och skrev på ett tämligen värdelöst avtal som inte garanterar ett skit för syrrorna annat än att pensionsåldern ska öka med 2 år! Vinnarna är den lilla klick av Vårdfackets medlemmar som klättrat till administrativa och arbetsledande funktioner-vårdutvecklare och chefskjuksköterskor osv. De flesta syrror jobbar på golvet och borde ha mer gemensamt med undersköterskor än den växande parasiterande medelklassen inom vården.

Vårdfackets agerande är inte bara skamligt gentemot sjuksköterskorna utan även mot andra vårdarbetargrupper. Deras förhandlingsutrymme efter 3 år ska baseras på 1% mer än vad SKAF och SKTF får. Snacka om sniken snålskjuts. På detta vis bromsas ju dessa förbunds löneanspråk. Och Vårdfackets accepterande av en höjd pensionsålder från 63 till 65 år öppnar för att andra fackförbund också ska acceptera detta.

Självklart var strejken ändå helt riktig. Denna kamp var nödvändig även om man inte vinner annat än nya erfarenheter. Stödet var massivt från patienter och vanligt folk medans journalister och politiker gjorde sitt bästa att smutskasta de strejkande.

Lärdomen av detta borde vara att de som jobbar tillsammans bör kämpa tillsammans-inte för högre "status" utan för rättvisa löner och mot nedskärningar. Och kampen riktar sig lika mycket mot fackledningarna som mot arbetsgivarna.

Daniel Magnusson