Ur Folkmakt nr 7
Städer utvecklas inte slupartat. Det finns intressen bakom. Utgångspunkten för artikeln är Dennispaketet i Stockholm, men tendenserna är allmänna. Liksom frågan om vem som har "rätt" till staden.
En stad som känns levande, som man gärna bor och rör sig i, är en stad där en mångfald av aktiviteter finns sida vid sida. En varierande miljö där bostäder, arbetsplatser, småbutiker, parker, fik osv ligger huller om buller. Det händer mycket och avstånden är korta. Möjligheten att stöta ihop med sina grannar är stor och en social gemenskap växer naturligt fram.
Sedan 60-talet har utvecklingen i Stockholm (och andra städer) gått åt rakt motsatt håll. Stadsplanerarnas idéal har varit funktionsuppdelning. Människor skall bo på ett ställe, arbeta på ett annat, göra sina inköp på ett tredje, roa sig på ett fjärde osv, och så effektivt som möjligt transporteras mellan dessa. Förorternas funktion är att förvara arbetskraft. I de glest utslängda höghusen bor man, inget annat. De affärer som finns är antingen samlade till ett centrum i mitten, eller allt oftare i en stormarknad vid väginfarten. Samtidigt har city fyllts med kontor och de tidigare arbetarstadsdelarna till stor del sanerats, lyxrenoverats och fyllts med medelklass. Uppsplittringen av arbetarklassen till förorter utan naturliga mötesplatser och med liten möjlighet att träffa grannar, försvårar naturligtvis uppkomsten av en social gemenskap och en egen offentlighet liknande den tidiga arbetarrörelsens Folkets hus och Folkparker.
På 60-talet satt Stockholms stadsplanerare och visionerade om en segregerad stad där direktörer och byrokrater skulle ha gångavstånd till varandra i innerstan, tjänstmännen bo i innerförorterna och arbetarna i ytterförorterna. Till stor del har det blivit så. 80-talets stadsplanerare drömde om att göra Stockholm konkurenskraftigt genom att bygga kontor, villaområden och motorvägar och på så sätt dra till sig det högutbildade folk, dvs övre medelklass, informationssamhället behövde. Följderna av kontorsbyggena har vi redan sett, nu är det motorvägsplanerna som är på väg att förverkligas med Dennispaketet (Uppkallat efter förre riksbankschefen Bengt Dennis som medlade fram en kompromiss mellan moderaterna, sossarna och folkpartiet).
Dennispaketet kommer att förstärka den negativa utveckling som pågott sedan 60-talet. Om man bygger upp en stad runt kollektivtrafik blir den naturligt ganska samlad och blandad och en mindre del av stadsytan upptas av trafikanläggningar. Hur det blir om man istället bygger staden runt motorvägar har vi exepel på från USA. I en amerikansk bilstad upptas 70% av stadsytan av vägsystem, bebyggelsen är gles och utspridd över en stor yta. Det är nästan omöjligt att gå eller åka kollektivt. Med Dennispaketet är det tänkt att Stockholm skall expandera utefter Yttre Tvärleden som skall gå i en stor båge väster om stan. En utbyggnad av Stockholm över ett vidsträckt område med en motorvägsled som samanhållande länk, kommer att ge just den typen av "amerikans bebyggelse": glest utspridda stormarknader, kontorskomplex och bostadsområden. Raka motsatsen till den täta blandade struktur som inledningsvis beskrevs. Grupper med lågt bilinnehav: låginkomsttagare, kvinnor och ungdomar, missgynnas.
Debatten om Dennispaketet har till stor del handlat om innerstan där trafiken sägs minska och miljön förbättres (åtminstone marginellt och kortsiktigt). Men fem av sex Stockholmare bor i förorterna och där kommer trafiken att öka och miljön försämras. De delar av Dennispaketet som debatterats mest är typiskt nog de som berör medelklassdominerade områden (med många "kulturpersonligheter, vana att göra sig hörda) såsom tredje spåret genom innerstan, Västerleden över Ekerö och Österleden över Djurgården. Däremot har det varit tystare om de delar som går genom arbetarklassdominerade ytterområden såsom Haningeleden och Norrortsleden, trots att de står först i tur att byggas.
Inte bara i Stockholm utan även i Sverige nationellt och i EU kommer mer pengar än någonsin tidigare att läggas på motorvägsbyggen de närmsta åren. Trots att välfärdsslakten på sjukvård, socialförsäkringar, skolor osv fortsätter och vi hela tiden får höra att vi måste spara, finns det miljard efter miljard att slänga på motorvägar. Och detta trots att det är allmänt känt att mer biltrafik leder till omfattande skador på både vår hälsa och naturen runt omkring oss. En stor del av canser- och allergiframkallande ämnena i stadsluften kommer från trafiken, bilavgaserna bidrar till skogsdöd och på längre sikt bidrar de till att äventyra hela jordens klimat.
Förklaringen till detta är effektiva påtryckningar från viktiga kapitalistiska intressen. I EU är det en samanslutning av Europas mäktigaste storföretag "European Round Table of Industrialists" (PG Gyllenhammar var tidigare ordförande) som drivit på. Enligt dem är motorvägarna nödvändiga för att "den inre marknaden" skall fungera och Europas kapitalister ska kunna konkurera med sina gelikar i USA och Japan. För bygg- bil- och oljeföretag handlar det också om att göra direkta vinter på vägbyggen och ökad trafik. I Stockholm var det "Österledskonsortsiet" bestående av Skanska, Arcona, Fläkt och Atlas Copco som under 80-talet var de främsta pådrivarna för motorvägsbyggen.
Dennispaketet handlar alltså om en hel del. Det handlar om att samtidigt som sjukvård slaktas går miljarder av de pengar vi betalar till staten till motorvägsbyggen, med goda vinster för byggföretagen. Det handlar om att vår hälsa och den natur som finns runt staden ytterligare hotas. Det handlar om vilken stad vi vill ha. Om det skall vara en stad full av kontor och motorvägar där bara medelklassen har tillgång till city, eller om alla skall ha rätt till en levande stadsmiljö. En kamp mot Dennispaketet är en kamp för en annan stad.
Fredrik Samuelsson