Ur Folkmakt nr 8
Ilskan var stor bland de arbetare som anlände till Leveäniemigruvan på morgonen den 9:e december 1969. När morgonskiftet skulle gå på klockan sex satt 35 borrare, laddare och truckförare kvar i truckverkstan. Det var inget man hade bestämt innan, det bara blev så. När förmannen kom och frågade vad det handlade om svarade man: "Vi sitter här, det är sittstrejk och inget annat", sedan började man resonera om vilka krav man skulle ställa.
Sittstrejker hade man varit med om tidigare vid gruvan, men de hade varit kortvariga och begränsade. Männen som satte sig i truckverkstan hade knappast förväntat sig den omfattning deras aktion skulle komma att få. Under dagens lopp satte sig avdelning efter avdelning och dagen efter var strejken i det närmaste total bland Leveäniemigruvans 300 arbetare. Då hade redan de första satt sig i Kiruna och dagen därpå tog strejken klivet över till Malmberget och den största strejken sedan 1945, omfattande närmare 5000 arbetare, var ett faktum. En strejk som skulle komma att pågå i 57 dagar.
I Kiruna hyrde en av de strejkande på eget initiativ sporthallen och samankallade ett stormöte. Ett par tusen gruvarbetare trängdes på sidoläktarna och på stolar i salen, de ytterligare några tusen som var kvar nere i gruvan hade skickat upp representanter. Stormötet beslutade att sittstrejken skulle omvandlas till en total strejk, antog en första kravlista och valde en strejkkommitté på nio man. Dessa kom senare att tillsammans med nio valda från Malmberget och tre från Svappavaara bilda den centrala strejkkommittén eller 21-mannakommittén, som skulle sköta förhandlingarna med bolaget.
Den tändande gnistan var ett dåliga löneavtalet, men bakom låg ett kompakt missnöje som växt fram under många år. När LKAB 1957 blev statligt var det många som hoppades att förhållandena skulle förbättras, men snart visade det sig att staten drev företaget som vilken kapitalist som helst: för att maximera sin egen vinst. Mellan 1958 och 1968 fördubblades produktionen trots att antalet arbetare skars ned. Bakom detta låg ett hårt rationaliseringsprogram, upptrissad arbetstakt och ökad kontroll av arbetarna.
Ett nytt ackordssystem kallat UMS började införas. Tidsstudiemän tog tid på varje arbetsmoment, varje rörelse, i mycket små tidsenheter, och satte sedan upp normvärden för hur lång tid varje moment fick ta för att ge full lön. LKAB hade i hemlighet utbildat cheferna i 31 ledarskapsteser man låtit en amerikansk konsult ta fram. Dessa offentliggjordes 1968 genom att någon läckte ut dem till en bibliotekarie i Malmberget. Teserna talar bäst för sig själva: Tes 15: "Ett effektivt ledarskap är att leda genom styrning och inte genom exempel.", Tes 20: "En chef måste vara berädd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef.", Tes29: En chef skall utveckla sitt ledarskap så att icke-chef (konsultens och LKAB:s term för arbetare) endast behöver följa given order."
Arbetsmiljön var också usel, med öronbedövande buller, luften full av diselavgaser och dammoln och en olycksrisk som var åtta gånger högre än genomsnittet för industrarbetare. Det fanns alltså mycket att vara missnöjd över. Till detta kom också en besvikelse över att de fackliga organisationerna i många fall vägrade driva medlemmarnas krav och ofta ställde sig på bolagets sida.
Strejken slog ned som en bomb i det korporativistiska "välfärds"-Sverige och tog helt arbetsköpare, fack och den socialdemokratiska regeringen på sängen. Under hela efterkrigstiden hade samförståndet mellan SAF, LO och SAP byggts ut och alla konflikter skulle lösas med centrala förhandlingar. Klasskampen betraktades som död, studenter kunde springa runt och bråka, men inte svenska arbetare. Nu gick plötsligt 5000 arbetare vid ett statligt mönsterföretag ut i en vild strejk, på några dagar lyckades de organisera sig i stormöten och strejkkommittéer och kraven de ställde handlade inte bara om högre lön, utan minst lika mycket om makt och människovärde. Det är inte överdrivet att säga att det var under dessa dagar folkhemmets fasad slutligen rämnade och avigsidorna på allvar blottades.
Det är därför inte underligt att ledningen för LO och Gruvarbetareförbundet uppfattade strejken som ett hot och gjorde allt för att få slut på den. På strejkens tredje dag åkte hela Gruvs förbundsledning till Svappavaara för att tala arbetarna till rätta. Försöket blev ett fiasko, de strejkandes förtroende för facket var lika med noll. För att inte helt förlora greppet gick Gruv då med på att erkänna en förhandlingsdelegation där strejkkommittén skulle spela den ledande rollen. Kommittén kontaktade LKAB och framförde det första kravet: "omedelbara samordnade förhandlingar i Kiruna".
Men just som förhandlingarna skulle komma igång beslutade sig LO-ledningen för att inleda centrala förhandlingar med LKAB i Stockholm om en separat lösning för Svappavaara. Tanken var att om man kunde få stopp på strejken där den börjat skulle nog de andra följa efter. Ett toppmöte samankallades i LO-borgen med representanter för LO, LKAB och regeringen. Men det visade sig att man räknat fel, Svappavaaraarbetarna ville inte veta av någon sparat lösning framförhandlad över deras huvuden i Stockholm. Med 144 röster mot fem röstade de ned förslaget, endast avdelningsstyrelsen röstade för!
Så fortsatte splittringsförsöken och fifflandet strejken igenom. För att försöka nå enighet med Gruv och LO utvidgades 21-mannakommittén med sex fackliga representanter och blev 27-mannkommittén i slutet av december. Det skulle visa sig vara ett stort misstag, nu kunde splittringsförsöken fortsätta inifrån strejkledningen.
Den 26:e januari inleddes förhandlingar med LKAB igen. Efter några dagars förhandlingar fick LO:s vice ordförande med sig 27-mannakommittén på att utlysa en sluten omröstning om man skulle acceptera det uppnådda resultatet, som var långt under de ursprungliga kraven, eller fortsätta strejka. Söndagen den 1:a februari räknades rösterna och det visade sig att en knapp majoritet var för fortsatt strejk: 1620 mot 1552. Trots detta beslutade strejkkommittén, med en rösts övervikt, att rekomendera återgång till arbetet dagen efter, och det utan att rådfråga stormötet först.
Strejkledningen hade gett vika för de fackliga påtryckningarna, men de strejkande visade sig vara mer ståndaktiga och struntade blankt i ledningens rekomendation. Endast en handfull återgick till arbetet. Inte ens den stora minoritet som röstat för en återgång ville gå emot majoritetens beslut. Men strejkfronten hade redan börjat luckras upp, det hade visat sig att 27-mannakommittén inte representerade de strejkandes vilja. För att inte strejken skulle bryta samman beslutade man om ett enat återtåg den 4:e februari.
För gruvarbetarna blev strejkens konkreta resultat att UMS avskaffades, månadslön infördes på prov, lönen höjdes med 14%, bussförbindelserna föebättrades och LKAB lämnade SAF. Visserlgen var det långt under vad man krävt, men det visade i alla fall att vilda strejker kunde löna sig. På ett annat plan var strejken en stor seger, eller som Harry Isaksson, som satt i Malmbergets strejkkommitté, uttrycker saken:
"Det är egentligen det som är det viktiga med strejken, att civilkuraget ökar så enormt. Arbetarna får klart för sig vilken jövla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är. Bolagsgubbarna är som gökungar - vi matar dom. Dom är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar dom sig inte. Under en strejk kommer man underfund med att man har makt."
Det visade sig snart att fler än arbetarna i malmbergen hade fått nog av samförstånd, rationaliseringar och byråkratiska fack. Under de knappt två månader som Gruvstrejken pågick utbröt en mängd abdra strejker spridda runt om i landet. Gruvstrejken blev startskottet för en massiv strejkrörelse som skulle pågå under en stor del av 70-talet.
För dig som vill veta mer om Gruvstrejken rekomenderas:"Nu eller aldrig" av Ragnar Järnhult, som tar upp 70-talets viktigaste strejker och intervjuar folk som deltagit; "Strejken" av Anders Thunberg m.fl., som handlar om Gruvstrejken och har med endel protokoll från stormöten, kravlistor och annat och "Gruva" av Sara Lidman, som är en intervjubok med gruvarbetare från året innan strejken.
Fredrik Samuelsson