Ur Folkmakt nr 8
Det finns något som är säkrare än ”ett brev på posten”. Det är, att så fort någon arbetargrupp kräver löneökningar, så ställer sig etablisemanget upp och ropar om att ”höga löneökningar leder bara till inflation”. LO och fackförbundsledningarna är inget undantag, talet om ”luft i plånboken” är välkänt.
Det enda tillfälle när höga löneökningar inte tycks leda till inflatione eller till luft, är när de vederfars direktörer eller centralbyråkrater. Deras stora höjningar för att ”marknadsanpassa” sina löner och bonus hotar naturligtvis inte någon samhällsekonomi...
I och för sig är argumentet om att höga löneökningar automatiskt äts upp, inget argument mot att vi skulle gå till kamp. Tvärtom, det är ett argument för att avskaffa en marknadsekonomi som omöjliggör förbättringar för de arbetande, och att istället införa en socialistisk planekonomi. Men just nu ska vi inte vara sådana...
Om det nu vore så att höga löneökningar driver upp inflationen så att de blir värdelösa, borde detta kunna bevisas. Det åligger alla de som förfäktar ståndpunkter som ”luft i plånboken” och liknande, at styrka sina påståenden. Men hittills har vi inte sett skymten av bevis. Etablisemanget på såväl arbetsgivarsidan som hos fackföreningarna vädjar bara till något slags ”sunt förnuft”, som påstår att det är självklart att höga löneökningar leder till hör inflation, och att löneökningar därför ska hållas inom vissa ”samhällsekonomiska ramar”.
Det är naturligtvis så att löneökningar är en prisökning, nämligen en ökning av priset på varan arbetskraft. Därmed är löneökningar en del av den totala inflationen. Men är det löneökningarna som orsakar den övriga inflationen i samhället? Och leder höga löneökningar till att inflationen på överiga varor blir så hör, att löneökningen ”äts upp”?
De välkända ekonomiska oraklen från banker, SAF och LO har som sagt inte presenterat några bevis för detta. En ekonom som dock gjort undersökningar av förhållandet mellan löneökningar och inflation är Sten Ljunggren, verksam vi Uppsala Univeristet. Förljande bygger i stort på hans skrift ”Lögnen om lönen” (Röda Rummet, 1985).
Ett sätt att få fram ett svar på om det är lönerna dom orsakar överig inflation, är att se hur hur löneökningar och överiga prisökningar fördelar sig över tiden. Om det är så att löneökningarna är boven i dramat, borde detta kunna iaktas statistiskt. Efter år med stora löneökningar, borde den totala inflationen också gå upp.
Om man jämför löneökningar med konsumentpriser, visar det sig ofta att de följs åt. Sätter man ihop dem i diagram, når de toppar och dalar ungefär samtidigt. Här kan vi alltså inte se vad som orsakar vad.
Om vi däremot jämför löneökningar med ökningen av producentpriserna, ser vi att ca ett och ett halvt år efter att producentpriserna når ett maximum, får vi en löneökningstopp och också en topp i konsumentpriserna. Storleken av ökningarna visar att det är producentprisökningen som föregår löneökningen och inte tvärtom. Det är alltså inte arbetarnas lönekrav som tvingar företagen att höja priserna. Istället är det företagarnas vinstjakt, som via höjda producentpriser driver fram inflationen.
Om det nu, som de flesta ekonomer påstår, är så att nominella (i kronor) lönekrav leder till att reallönen sänks, så borde detta kunna iaktas i statistiken. Vad händer om vi jämför löneökningarna i olika industriländer under samma period, och jämför reallönens utveckling med hur pass höga nominella ökningar man tagit ut under samma period?
Under perioden 1980-84 borde enligt våra flesta och mesta ( i TV) ekonomer, arbetarna i Italien varit de verkliga förlorarna. De genomdrev nämligen nominella löneökningar på 80%! Nu visar det sig att de vann reallöneligan under dessa år, med över 12%! De sansade arbetarna i Schweitz och Holland som nöjde sig med nominella löneökningar på ca 12%, hamnade i botten på reallöneligan med 4 resp. 6% reallönesänkning! Andra vinnare var arbetarna i Frankrike och Finland som båda genomdrev nominella ökningar på över 50% och fick reallöneökningar på mellan 8 och 10%. I Sverige nöjde vi oss med löneökningar i kronor och ören just under 40% och fick vidkännas en mindre reallönesänkning.
Det matematiska sambandet mellan nominella och reala löneökningar är starkt. Talet om att stora löneökningar bara leder till luft i plånboken är alltså falskt. Därför är det helt riktigt att kräva stora löneökningar för att uppnå standardförbättringar.
Nisse Carlén