Ur Folkmakt nr 8
För sextio år sedan, mellan 1936-39, rasade det spanska inbördeskriget. På ena sidan stod borgarklassen och dess generaler på den andra stod demokrater och vänstern. Vad som sällan nämns, men som nu aktualiseras med Ken Loach film Land och frihet, är att det samtidigt pågick en revolution i stora delar av det republikanska Spanien. Arbetarna, ledda av anarkosyndikalister och revolutionära socialister, tog makten över arbetet och började lägga grunden till något nytt: ett klasslöst, frihetligt kommunistiskt samhälle. Men det var inte bara fascisterna som ville annorlunda. Det största sveket kom från de stalinstyrda "kommunisterna" och ända sen dess har de förvrängt eller förtigit sanningen om det revolutionära kriget mot fascismen. Arbetarklassens historia låter sig inte förljugas, bara för att den inte passar "ideologierna".
Följande är en inledande artikel om det revolutionära Spanien. Flera artiklar som belyser Spanien 36-39 kommer under året.
3 MAJ 1937: Barcelona, huvudstad i den spanska regionen Katalonien.
På order av inrikesministern anfaller den staliniststyrda polisen Telefonbyggnaden. Denna arbetsplats, liksom de flesta andra i Katalonien, står fortfarande under arbetarmakt. Arbetarnas organisationer har under revolutionen kollektiviserat verksamheten, många av dessa har också legaliserats av den katalanska regeringen. Men den legala makten visar sig vara en illusion. Den alltmer Stalinberoende republikanska och Katalanska politiska makten vill återställa kontrollen.
Attacken mot Telebyggnaden är början på vad som bukar kallas Majhändelserna. Det är början till slutet för det revolutionära Spanien. Med Majhändelserna i Barcelona kulminerade månaders förföljelser och attacker mot de revolutionära arbetarna iscensatta av det stalinstödda partiet PSUC.
Låter det konstigt? I historieböckerna har revolutionen blivit en parantes, om ens det. De flesta arbetare i Barcelona liksom i hela Spanien tillhörde CNT, anarkosyndikalisterna. Den konkurrerande landsorganistaion UGT var till en början socialdemokratisk men under kriget togs den alltmer över av stalinisterna. Det var CNTs makt man ville bryta. Så mitt under brinnande inbördeskrig skickas 200 poliser för att återta en bygnad från anarkosyndkalisterna. Arbetarna reagerade med att bygga barrikader och bilda försvarsgrupper. Gatustrider bröt ut och arbetare ställdes mot arbetare. Den officiella anledningen till attacken var att förhindra en anarkistisk kupp. När arbetarna försvarade sig var det beviset för att det pågick en kupp! CNT beordrade arbetarna att lägga ner vapnen, de manade till enhet. De ville visa att de inte ville ha några interna strider. Andra, som vänsteranarkistiska Durruttis vänner krävde att CNT skulle ta upp vapnen och försvara revolutionen mot stalinisterna. Arbetarna gjorde just detta men efter några dagar hörsammades CNT ledningens uppmaning om att riva barrikaderna och lägga ner vapnen.
Det var ett fåfängt sista försök från CNT. Knappt hade vapenstilleståndet utropades förrän tusentals regeringssoldater anlände i området och anarkisternas makt i Barcelona hade brutits.
Vad som var det riktiga i denna situation kan man diskutera. CNT var på defensiven och ville inte ha ett inbördeskrig mellan antifascister. Arbetarna och den radikala vänstern ville inte släppa sina revolutionära landvinningar. Man satt i en rävsax som i grunden bottnade i CNTs alltför idealistiska syn på hur man gör revolution. Misstagen hade börjat långt tidigare.
19 JULI 1936: Generalerna gör en statskupp mot den folkvalda regeringen. Men folket är beredda. Efter två dagars strider slås upproret ned i Barcelona, Madrid, Valencia och Malaga. Spanien delas ini två fientliga zoner: väster och norr om Madrid kontrolleras av fascisterna. Övriga delar är fortfarande "republikanskt". I själva verket faller den republikanska makten samman efter kuppen. Myndigeheterna sveptes bort av de beväpnade arbetarna och låg hos revolutionskommittéerna. Under gatustriderna har facken proklamerat generalstrejk och när striderna ebbar av och CNT beordrar en återgång till arbetet blir detta startskottet för kollektiviseringen. De flesta godsägare, fabrikörer, direktörer och borgare hade flytt fältet. Gårdar, fabriker och affärer måste sättas igång. I hela den republikamnska zonen drev anarkosyndikalisterna fram kollektivisering med varierande styrka och framgång: utanför Madrid, i Murcia och Valencia (Levanten), på den aragonska landsbygden och i Katalonien tog arbetarna makten över arbetet. I Levanten och Aragonien var det jordbruk, i Katalonien så gott som hela industrin.
Vid denna tid jobbade 52% av de arbetsföra inom jordbruket, 23 % inom industrin och 25% i tjänstesektor (handel, offentliganställda osv). CNT var den största fackföreningen men även UGT hade många revolutionära arbetare. I den republikanska delen förenades dessa i ett revolutionärt krig mot fascismen. Valet stod inte mellan "demokrati" eller diktatur utan mellan socialism eller barbari...
Fascistupproret, under generallöjtnant Francisco Francos ledning, hade inte blivit långvarigt utan hjälp från Tyskland och Italien. Republiken hade visserligen ett militärt avtal med Frankrike som också i augusti skickade 55 flygplan men strax därefter föreslog den franska folkfrontsregeringen ett non-interventionsavtal: inga europeiska stater skulle stödja eller förse någondera sida med vapen. Det sk demokratiska europa, inklusive Sverige, svek Spanien. Axelmakterna Tyskland och Italien skrev under men bröt mot avtalet och stödde generalerna. Sovjet, som också hade skrivit under, kände sig hotat av axelmakterna och började stödja republiken, likså Mexiko.
Den radikala delen av arbetarrörelsen svek dock inte och ett omfattande solidaritetsarbete startade. Från Sverige åkte 500 arbetare för att slåss mot fascisterna. Sammanlagt deltog ca 40 000 frivilliga från 54 länder. De flesta var arbetare men även en del intellektuella deltog- exempelvis George Orwell som efteråt skrev "Hyllning till Katalonien". I många länder var det olagligt att rekrytera frivilliga så man fick sköta det smidigt. Så var också fallet i Sverige. Många av de svenska spanienfrivilliga placerades i interneringsläger vid hemkomsten.
KLASSKRIG
Egentligen är det fel att kalla kriget 36-39 för ett inbördeskrig. Landet var visserligen delat men folkmajoriteten stödde republiken. Kyrkan och borgarklassen stödde generalerna, fascisterna. De hade stora delen av armén under sin kontroll även om många soldater gjorde myteri, sköt sina befäl och anslöt sig till folkmiliserna. Fascisterna tvångsrekryterade soldater från de områden som de kontrollerade. De hade dessutom kolonialtrupperna, moriska legosoldater och främlingslegionen till sin hjälp. Det var alltså inte "folk mot folk" utan "klass mot klass".
För många av landets arbetare och fattiga handlade kampen mot generalerna inte om något slags försvar för det gamla utan som ett led i klasskampen. Under många år hade arbetarna drivit en revolutionär kamp mot godsägare och borgare. Sedan republikens tillkomst 1931 hade den hotats från två sidor: av borgarklassen och dess allierade (officerarna,kyrkan) som kände sig hotade av vänsterliberalernas reformer samt av arbetarrörelsen, främst anarkosyndikalisterna, som tyckte allt gick för långsamt. 1933 hade en socialistisk republik utropats i Asturien. 30 000 frivilliga organiserade arbetarmiliser. Revolten slogs ner av Franco med hjälp av moriska legosoldater, främlingslegionen och flygvapnet. 3 000 dödades och 30 000 fängslades. Det säger lite om den revolutionära stämningen. Det revolutionära kriget mot fascismen sågs därför också som en kamp för den frihetliga kommunismen, som var CNTs officiella mål.
Allt detta visste inte många av de spanienfrivilliga om. I deras hemländer var ju kommunistpartiet den ledande organistaionen. För dem var "revolutionen" obegriplig. De hade fått höra från sina respektive partier att i Spanien handlade det om den demokratiska republikens försvar, om ansvarslösa anarkister och trotskistfascister som hade lekstuga medans man slogs mot Franco. De visste inget om det spanska proletariatets revolutionära medvetenhet och intentioner.
REVOLUTIONEN GAV KRAFT
Revolutionen försvagade inte kampen mot fascismen, tvärtom. Kollektiviseringen ökade produktionen (som ju annars skulle vara lamslagen), man rationaliserade och satte igång en omfattande krigsproduktion. Revolutionen gav kraft och motivation åt arbetarmiliserna och deras demokratiska uppbyggnad stärkte stridmoralen. Den spanska arbetarklassen slogs inte för status quo utan för förändring. När stalinisterna sålunda omvandlade miliserna till hierarkiska folkarméer och upplöste kollektiven försvagades inte bara den antifascistiska fronten utan offerviljan hos de spanska arbetarna.
I byarna kunde det gå till så att all jord blev kommunens egendom och förvaltades av de arbetande. Istället för att arbeta åt godsägaren eller var och en för sig blev jorden gemensam egendom (kommunism). I många av byarna i Aragonien och Katalonien förlorade pengar sin betydelse. Man hade producentbok där man mot uppvisande kunde kvittera ut varor iden kooperativa butiken. Byns litenhet och homogena klasstruktur underlättade den sociala kontrollen. I städerna var detta svårare att genomföra så där praktiserade man istället löneutjämning. Inom industrin införde arbetarna en demokratisk ordning: asamblean (stormötet) tillsatte ett företagsråd som svarade inför arbetarna. Man strävade efter rationaliseringar, modernisering och produktivitetsökning. Direktörer och aktiägare avskaffades. Parasiterna flydde, jagades bort eller inbjöds att arbeta under samma villkor som alla andra. Arbete åt alla erbjöds. Man slog ihop ex alla små, konkurrerande verksamheter till flera stora. Om många blev övertalaiga delade man helt sonika på jobben. Samarbete istället för konkurrans blev drivkraften. I Aragonien ökade produktionen med 40%!
Arbetet var grunden för revolutionen. Arbetsplikt rådde med undantag för barn, handikappade osv. Arbete sågs som ett nödvändigt ont däremot skulle allt utanför arbete vara fritt. Det sociala livet skulle frigöras, kvinnorna bli självständiga, "kulten" av kristus skulle avskaffas osv. George Orwell skriver om det revolutiuonära Barcelona hur hattarna försvann från gatubilden och att dricksen förbjöds. Utanför bordellerna satt CNT-plakat där de prostituerade uppmanades sluta. Hyresbostäderna expropierades från ägarna och gjordes till kommunal egendom, hyrorna avskaffades.
Lastbilar, butiker, bussar och fabriker var målade i rött eller svartrött. Det var en stad där det proletära styrde och medelklassen klädde ut sig till arbetare för att inte väcka anstöt. Det var en stad där makten förts ner till folket och gatan erövrats av alla.
SÅ ROLIGT SKA VI INTE HA
Det spanska kommunistpartiet, PCE, hade i början av 30-talet endast ett par hundra medlemmar. 36 var man uppe i 30 000 men på order av Stalin strävade man efter ett samgående med socialistpartiet. I Katalonien hade ett sånt samgående lyckats: PSUC. Kommunisterna hade ingen större förankring i arbetarklassen eller bland lantarbetarna. Deras enda styrka var att de hade Stalin i ryggen. Den antifascistiska fronten, bestående av anarkosyndikalister, socialister, kommunister och republikanska liberaler, hade ju svikits av alla utom Sovjet. Fronten var beroende av vapen från Stalin och dennes lakejer hette PCE/PSUC.
PCE saknade klassbas så istället fick de slåss om ledningen för socialistfacket UGT där det revolutionära socialistpartiet POUM hade ett visst inflytande, framförallt i Katalonien. Under revolutionen fick kommunisterna en tillströmning av medlemmar från medelklassen, småborgare, bönder, osv som var emot kollektiviseringen. Stalins taktik var att kommunistpartiet skulle säkra småborgarnas intressen gentemot de revolutionära arbetarna för att inte Sovjets internationella intressen skulle hotas.
Sovjet sökte alliera sig med England och Frankrike och detta fick inte störas av rapporter från Spanien om proletär revolution. Kampen för stalinisterna handlade om att säkra Spanien både från fascism och från revolution. Sovjets nationella intressen blev vägledande för de spanska kommunistpamparna som lät Stalins hemliga polis operera mot anarkister och socialister under republikens flagg.
INGA TROTTAR
Det förenade marxistiska arbetarpartiet, POUM, var en liten men inflytelserik organisation. Dess ledare kom ursprungligen från CNT men då syndikalisterna lämnade tredje internationalen (blivande Komintern) gick de CNTare som stödde den ryska revolututionen över till UGT och kommunispratiet. POUM bildades som en reaktion mot stalinismen och Moskvastyrningen av den världskommunistiska rörelsen och blev därmed felaktigt etiketterade som "trotskister". Trotskij själv hade inget till övers för POUM då han ansåg att de ickestalinistiska kommunisterna skulle gå in i socialistpartiet. I själva verket hade inte Trotskij något inflytande i arbetarrörelsen men det hindrade inte Stalin från att brännmärka allt som hotade honom som "trotskism". Under kriget stödde POUM revolutionen och organiserade flera antifascistiska miliser. I takt med att stalinisterna ökade sin makt ökade också represseionen mot POUM: dess tidning förbjöds och flera av dess militanter, däribland dess ledare Andres Nin, mördades av stalinisterna.
Den ledande kraften i den spanska arbetarklassen utgjordes av anarkosyndikalisterna. Men när de väl hade makten i sina händer visste de inte vad de skulle göra med den. Istället för att bygga en folkmakt baserad på kollektiviseringen gick man in i den republikanska folkfrontsregeringen, den katalanska regionala regeringen samt i kommunstyrelserna. Revolutionskommittéerna hade kunnat bli början till ett demokratiskt rådssystem men CNT ledningens rädsla för att bygga en ny stat gjorde att de blev parlamentariker istället -och stärkte den rådande borgerliga staten! På många håll, framförallt bland lantarbetarna, innebar kollektiviseringen en proletär diktatur, i Marx mening. Den ekonomiska makten låg hos arbetarna. De som ej ville vara med i kollektiven slapp men fick ej heller ha anställda. De fick ej ha överflöd med jord eller kreatur och det var straffbart att motarbeta kollektivet.
ANARKISTER I REGERINGEN
Anarkosyndikalisterna insåg inte att erövringen av den politiska makten ej var tillräcklig. Den borgerliga staten måste krossas och ersättas av den demokratiska rådsmakten. CNT hade chansen efter den 19 juli 1936 då makten låg i det beväpnade proletariatets händer, när regeringensmakten var lamslagen och borgarklassen flydde. När CNT i augusti 36 gick med på att upplösa Revolutionskommittéerna till förmån för folkfrontsstyre och ledande anarkisters inträde i dessa styrelser såddes fröet till anarkosyndikalismens totala nederlag i maj året efter.
CNT ledningen var med att besluta att:
-upplösa de antifascistiska miliserna till förmån för den hierarkiska Folkarmén
-upplösa Kataloniens revolutionskommittéer
-att avväpna arbetarna
-kompensera vissa jord-och fabriksägare.
Bland mycket annat. Varför gjorde då anarkisterna detta? Ja, ett skäl har ju nämnts: CNT hade en alltför idealistisk syn på hur man gör revolution, att de av ideologiska skäl var emot uppbyggandet av en ekonomisk och politisk arbetarmakt. Ett annat rimligt skäl som anförts är CNT byråkratins och de anarkistintellektuelles rädsla för en sådan rådsmakt-för då skulle organisationen CNT förlora i betydelse. Om arbetardemokratin skulle fördjupas måste striden stå mellan arbetaråd och fack. Vilken plats finge CNT byråkratins icke arbetande medlemmar då? Ett annat skäl är naturligtvis de historiska omständigheterna. I andra delar av republiken trängde fascisterna framåt-var det verkligen riktigt att göra revolution nu? Det var knappast något drömläge arbetarklassen befann sig i. Men så var ej heller fallet under Pariskommunen 1871, i Ryssland 1905 och 1917, i Tyskland 1918 osv osv.
Har man chansen tar man den. Endast på detta sätt kan vi någonsin bemästra de "historiska omständigheterna".
Källor:
The may days Barcelona 1937 (Freedom Press 1987)
Hyllning till Katalonien, George Orwell (En bok för alla)
Frihetlig kommunism i praktiken, Britta Gröndahl (Federativs 1987)
Motståndets estetik 1, Peter Weiss (Arbetarkultur 1975)
Collectives in the Spanish Revolution, Gaston Leval (Freedom Press 1975)
Anarkins korta sommar, H.M. Enzensberger (Norstedts 1973)
Vi människor, nr 2-3, 1986,
mm,mm.
Daniel M.