Ur Folkmakt nr 9
Ackordsystem på dagis och kapitalets krav från 1976 på arbetstider reglerade efter konjunkturen, som blir verklighet nu tjugo år senare. Facket kapitulerar och arbetarnas landvinningar bryts upp en efter en.
I Kungsbacka utanför Göteborg vill kommunen införa ett ackordssystem på barnomsorgen. Detta för att jobba bort de långa köerna. Inspirationen har de fått från industrin. Förslaget går ut på att för varje extra barn som en avdelning frivilligt pressar in får de anställda en bonus att dela på som läggs på lönen. Detta skall gälla fram till sommaren. Till hösten skall nämligen fyra nya avdelningar tas i bruk. Enligt socialdirektör Stefan Schnell kommer inte kvaliteten nödvändigtvis bli sämre. Det handlar bara om att justera kvaliteten nivåmässigt under en begränsad tid. Och den lilla orättvisa som finns kan vi inte ta hänsyn till, som han uttrycker det. Lärarförbundet tycker att det är förvånande och upprörande att politikerna lägger över lösningen på problemet på de arbetande, vilket kan leda till motsättningar mellan personalen och mellan föräldrar och personal. De har förståelse för desperata föräldrar men anser att förslaget försämrar både arbetsmiljön och kvaliteten. Vi ser det som en muta till personal som redan tidigare har sagt att de inte orkar mer, säger Kerstin Einarsson från facket. Eftersom det handlar om pengar skall det slutas kollektivavtal så facket förutsätter att de får förhandla om förslaget, vilket inte arbetsköparsidan verkar vara intresserade av.
Nu genomförs även vad arbetsköparna kallar konjunkturanpassad arbetstid. Autonova i Uddevalla och Scania i Oscarshamn har redan infört den i det tysta och nu följer Sandvik Coromant i Gimo utanför Uppsala efter. Det går kortfattat ut på att jobba som fan när det finns jobb och ta ledigt i svackorna. LO varnar medan Metall har sagt ja! Avtalet i Gimo innebär att den reducerade tiden på totalt 292 tim/anställd och år delas upp på 108 tim av företaget betald utbildning, 38 tim betald arbetstidsförkortning, 38 tim obetald friställning och 108 tim som skall arbetas in under fem år. Just den sista biten att arbetarna blir skyldiga företaget timmar luktar gamla brukstraditioner när man handlade på nota i brukets egen affär vilket fick till följd att bruket bokstavligt talat ägde dig om du inte kunde betala tillbaka! Om man nu blir skyldig tid och säger upp sig själv eller blir kickad av personliga skäl måste man betala av sin skuld medan den som sägs upp pga arbetsbrist eller går i pesion under året får sin minustid struken. Detta är ett idealiskt förhållande för arbetsköparna eftersom de har tillgång till arbetare när det finns jobb och utbildar eller friställer dem när orderingången viker. Dessutom har de en arbetstidsbank, som faktiskt äger arbetarna, vid konjunkturuppgångar. Men detta lär väl innebära att arbetaren även har konjunkturanpassade hyror och priser på mat, kläder och dagis!?!
På klubbmötet hade de 1200 metallarbetarna att välja (!) på att 200 fick gå eller att anta förslaget, vilket 571 av de 848 närvarande röstade för. I minnet har jobbarna dock de senaste årens bördor. Hösten 1994 tvingades de jobba igen 32000 timmar under fyra lördagar och så sent som förra året jobbade man över de 200 tim/man som lagen tillåter samtidigt som det nyanställdes folk.
Och facket då? Metalls ordförande Göran Johansson tycker inte det går att ha någon principiell uppfattning och att de inte skall ha någon central mall, men att de däremot skall tillhandahålla kvalificerad rådgivning. Han tror istället på lokala avtal. LOs avtalssekreterare Hans Karlsson varnar däremot och tycker att risktagandet skall ligga hos ägarna och tillägger att de därför också säger ja till höga vinster när det är möjligt. Han säger också att starka klubbar på stora företag kan hantera ett lokalt avtal om arbetstiden, men när det nya systemet med konjunkturanpassad arbetstid är etablerat kommer det att föras över till mindre arbetsplatser där arbetarna inte kan hävda sina intressen på samma sätt och att han ser en stor fara i det. Abetsköparen å sin sida ser avtalet som principiellt viktigt och som ett suveränt alternativ till att kicka ut folk. De behålller ju kompetensen i företaget och blir nu fria att uttnyttja den när de behöver.
Detta är bara två exempel på hu långt tillbakapressade vi arbetare är idag. Risktagandet och ansvaret för att lösa problem läggs över på oss så att arbetsköparna, när pengarna rullar in, som vanligt kan lägga beslag på dem samtidigt som de garderar sig mot olika nedgångar genom att låta oss betala.
Av detta borde vi lära oss åtminstone två saker. Nämligen, för det första, att det bara är socialismen som svarar för våra intressen, mycket bättre än så här lär vi jobbare inte få det under kapitalismen. Det andra är att facket inte är rätt medel för att nå våra långsiktiga mål. Det bekräftas inte minst av varje skitavtal de accepterar. Vi får helt enkelt göra jobbet själva genom självständig kamp. Vi mot dem!
(Källa: GP)
Henrik Jung