Ur Folkmakt nr 10
Under de senaste tjugo åren är det kapitalisterna som haft initiativet i klasskampen, och resultatet är tydligt. Över hela världen pågår en gigantisk omfördelning från fattiga till rika. I industriländerna råder en konstant massarbetslöshet, förmögenhtsklyftorna växer och välfärdssystemen monteras ned. Samtidigt har den tredje världens folk allt mer hamnat under de transnationella företagens och världsbankens diktat. Den här artikeln är ett försök att förklara bakgrunden till dagens situation, och vad som händer med kapitalismen just nu.
Kapitalismens historia handlar till stor del om hur kapitalisterna försöker sno åt sig maximalt av det värde arbetarna skapar, öka utsugningsgraden, och hur arbetarna kämpar emot. Under 1800-talet var det vanligt att utsugningen ökade genom att arbetsdagen förlängdes. Men när arbetarrörelsen lyckades kämpa sig till arbetstidsförkortningar och fick ned arbetstiden till först 12 sedan 10 och slutligen 8 timmars arbetsdag försvann den möjligheten. Istället försökte kapitalisterna öka intensiteten och takten i arbetet. Till en början var det svårt då arbetarna fortfarande hade stor kontroll över produktionsprocessen och själva till stor del kunde påverka arbetstakten.
Fordismen blev lösningen på detta.. Arbetet splittrades upp i en mängd moment som var så enkla att en maskin kunde bestämma takten. Arbetarna miste överblicken över produktionen och låstes fast vid det löpande bandet. När metoden introducerades på Ford 1914 blev det möjligt att producera bilar tio gånger snabbare än innan. Konkurenterna följde efter och metoden spred sig till andra brancher. Under första världskriget slog fordismen igenom på bred front. En verklig massproduktion blev möjlig. Då arbetarnas löner blev oförändrat låga kunde vinsterna till en början bli enorma.
Men det fanns ett problem: de låga lönerna gjorde att det inte fanns någon hemmamarknad som kunde konsumera de massproducerade varorna. För att plöja ned sina ökade vinster var kapitalisterna tvungna att söka marknader utomlands. En ökad kolonialism och imperialism kunde hålla systemet igång ännu en tid. Men bara en kort tid. Under 20-talet blev många marknader definitivt mättade och 30-talet inleddes med en djup överproduktionskris med mängder av konkurser, massarbetslöshet och sammanbrott för den internationella handeln. Krisen kunde inte brytas helt förrän med krigsrustningen och andra världskrigets massförstörelse.
Kapitalismens utformning efter kriget bestämdes av flera faktorer. För första fanns det ett enormt utrymme för kapitalismen att expendera efter krisen och krigets omfattande kapitalförstörelse. För det andra hade arbetarklassen en stark ställning omedelbart efter kriget. Kapitalismen hade tappat legitimitet genom kris, krig och stöd till fascism och människor ville överallt se en radikalt annan världsordning än den som kastade dem in i kriget. På många håll i Europa var kommunistpartiet den dominerande politiska kraften. Det var nödvändigt för den härskande klassen att skapa ett system som, samtidigt som den tillgodosåg endel av arbetarklassens behov, avväpnade den genom att inlämma den i systemet. För det tredje fanns en insikt att den "fria marknaden" inte klarade sig på egen hand. Redan under 30-talet hade olika försök med statlig styrning och offentliga arbeten gjorts av såväl New Deal-liberalismen i USA och nazismen i Tyskland som socialdemokratin i Sverige.
Allt detta ledde till att staten kom att spela en större roll än någonsin tidigare. Staten skulle gå in och utjämna konjunkturerna och hålla efterfrågan uppe med offentliga investeringar. Den skulle också vara garant för klassamarbetet med centrala avtal mellan fack och arbetsköpare. Genom utbyggnaden av den offentliga sektorn svarade staten i ökad utsträckning för arbetskraftens reproduktion och utbildning. Dessutom kom staten att spela en stor roll för rationalisering och utveckling av industrin, och utgjorde också dess vitigaste kund. Inte minst var det militären som under kalla krigets kapprustning kunde förse industrin med ständigt nya order.
Under en 20-års period fram till 60-talets slut hade det fordistiska systemet sin höjdpunkt, med en unik tillväxttakt och extremt få konflikter på arbetsmarknaden. Löpande bandet ökade tempot och mekaniseringen av industrin fortsatte, produktivitet och tillväxt steg brant, men även reallönerna ökade och välfärdsstaten byggdes ut. Enligt den rådande ideolgin kunde alla problem lösas genom central planering och social ingengörskonst. Vetenskapen hade ersatt politiken och från borgerligt håll började man tala om "ideologiernas död". Visserligen var fördelningen av samhällets resurser fortfarande ojämn, men bara kakan fortsatte växa skulle alla få större bitar, även om proportionerna var lika sneda. Man trodde att ekonomiska kriser tillhörde historien.
Men systemet började knaka i fogarna under 60-talets slut för att i början av 70-talet definitivt bryta samman. Det första som hände var att arbetarna bröt klassfreden och revolterade: generalstrejk och fabriksockupationer i Frankrike 1968, vilda strejker och fabriksockupationer i Italien 1969, gruvstrejken som startskott för en strejkrörelse i Sverige 1969/70, och på liknande sätt vågor av, ofta vilda, strejker över hela den industrialiserade världen. Under den lugna ytan av samförstånd och tillväxt hade en frustration vuxit som nu bröt fram. Löpande bandets uppdrivna takt och den fortsatta arbetsdelningen hade gjort människan allt mer till ett bihang till maskinen. Avfolkningen av landsbyggden och flyttlassen in till de nya betongförorterna hade ökat rotlösheten. Byråkratiseringen och centraliseringen av facken hade avskiljt dem från medlemmarnas villkor. De som nu strejkade krävde inte enbart högre löner utan ifrågasatte också det löpande bandet och krävde bättre arbetsvillkor och större inflytande. Parallellt med att motståndet växte i industriländerna ifrågasattes kapitalismen av en mängd rörelser i tredje världen, med strejker, kravaller och guerillakrig.
Men kapitalismen bröts också sönder inifrån. I konkurensen med varandra tvingades kapitalisterna att investera en allt större del av vinsten i ny effektivare teknik som skulle öka produktiviteten och därigenom utsugningen av arbetarna. För att det skulle gå runt var det nödvändigt att den ökade utsugningen hela tiden kunde betala de nya, allt dyrare, investeringarna. Det innebar att gapet mellan den totala produktionen och arbetarnas del av denna hela tiden måste öka. Problemet var att produktiviteten inte kunde öka lika snabbt som tidigare, det fanns en gräns för hur snabbt löpande bandet kunde gå. Nya investeringar gav sämre avkastning. Profitkvoten eller vinstnivån föll. Det var inte längre lönsamt för kapitalisterna att investera i ny produktion. Samtidigt gjorde det växande gapet mellan den totala produktionen och arbetarklassens förmåga att konsumera denna att systemet gick in i en ny överproduktionskris. Vinstnivåerna var för höga för att arbetarklassen skulle kunna konsumera tillräckligt och för låga för att kapitalisterna skulle kunna investera tillräckligt.
Det var i detta läge som kapitalisterna och högern gick till offensiv. Samtidigt som produktivitetstakten minskade och profitkvoten föll hade alltså motståndet underifrån växt. För att öka profiten var kapitalisterna tvungna att pressa ned arbetarnas reallöner och skära ned i den offentliga sektorn. Den nära symbiosen med staten lämnades, klassamarbetet sades upp, och man gick till anfall. Ett slående exempel på omsvängningen är att det var 1969 som SAF ändrade policy och blev en utåtriktad propagandaorganisation. Under 70-talets gång utvecklades den nyliberala propagandan mot statliga regleringar och skatter, mot minimilöner och anställningstrygghet, och för att prioritera inflationsbekämpning framför arbetslöshetsbekämpning. I skiftet mellan 70- och 80-tal slog politiken igenom med Thatcher och Reagan som frontalfigurer. Nyliberalt influerad politik började genomdrivas runt om i den industrialiserade världen liksom i den globala världshandeln.
Politiken har varit framgångsrik. Skattesänkningar - främst för dem med stora inkomster och förmögenheter - och infltionbekämpning har överallt lett till budgetunderskott och massarbetslöshet, vilket passat kapitalisterna som hand i handske. För att finansiera underskotten lånar staten från dem som har råd att låna ut. Alla skattebetalare blir på så sätt tvungna att vara med och betala ränta åt de rika. Massarbetslösheten gör att löner kan pressas, arbetsvillkor försämras och facken försvagas. Arbetslöshet och dåliga statsfinanser blir sedan argument för fortsatt nyliberal politik. Med tal om "tärande sektor", "välfärdsnarkomaner" och "kravmaskiner" sägs medicinen vara ytterligare sänkta skatter, försämrad anställningstrygghet, sänkta bidrag, låglönejobb, privatiseringar osv.
Kapitalets offensiv sker också på en global nivå. Klyftorna mellan fattiga och rika länder växer. Skuldtyngda länder i tredje världen tvingas till billig råvaruexport och en slakt på offentlig sektor och sociala skyddsnät, som till skillnad från slakten här, leder till direkt svält och hela sammhällens kollaps. På många håll tvingas småbönder bort från sina jordar och proletariseras eller hamnar i ett närmast liveget förhållande till transnationella livsmedelsbolag.
Överhuvudtaget har kapitalismen internationaliserars i snabb takt de senaste årtiondena. När centrala avtal och sammarbete med staten inte längre kunde garantera höga vinster sökte sig kapitalisterna utanför nationalstaternas trånga ram för att finna nya marknader. Krisen är naturligtvis inte enda anledningen till internationaliseringen, den har pågott så länge som kapitalismen funnits, men det är uppenbart att hemmamarknadernas betydelse snabbt avtagit sedan dess början och att det samtidigt har skett en snabb ökning av såväl världshandeln och direktinvesteringar i andra länder som företagssamanslutningar över nationsgränserna.
Kapitalströmmarna som flyter mellan olika natiner har också ökat explossionsartat. Fallande profitkvot har gjort att kortsiktig spekulation ofta är mer lönsam än långsiktiga produktiva investeringar. Bara en bråkdel av kapitalströmarna är idag betalning för varor och tjänster resten handlar om att tjäna pengar på pengar. Under 80-talet såg det ut som om kapitalismen kom på fötterna igen efter 70-talets kris. Profitkvoten kunde höjas något genom nedskärningar och lönesänkningar, men inte tillräckligt mycket för att de produktiva investeringarna skulle komma igång på allvar. Istället växte det fram en bubbelekonomi av aktie-, hus- och valutaspekulation och lyxkonsumtion, som kunde hålla ekonomin uppe en tid tills den sprack i början av 90-talet.
Kapitalets offensiv sker också inom produktionen där ju krisen har sitt ursprung. Kapitalisterna söker nya former för att öka kontrollen över arbetarna och maximera profiten. De organisationsformer som håller på att ersätta fordismen kallas med en samlande beteckning för "toyotism", då de först utvecklades i den japanska bilindustrin. Produktionen skall vara mager, all onödig arbetskraft och allt onödigt kapital skall bantas bort. Med ett system som kallas "kaizen" skall produktionen ständigt genomgå små förbättringar. Det handlar om att kapitalisterna försöker komma åt de små förbättringar eller genvägar som arbetarna ständigt skapar för att underlätta arbetet och få några sekunders andingspaus. Det börjar med att arbetsprocessen standardiseras, därefter övervakar förmännen att inga avvikleser sker från normen. Om någon avviklse sker som förbättrar processen lyfts den genast upp till ny norm.
Till skillnad från fordismens långa serier och identiska produkter som passade en kapitalism i uppåtgående, försöker toyotisms genom hög flexibilitet anpassa sig efter lokala och tillfälliga marknader. Inga lager eller buffertar får förekomma, en produkt skall levereras exakt när den behövs "just-in-time". På så sätt blir hela organisationen extremt störningskänslig och alla brister kommer genast upp till ytan. Problem som uppstår löses med övertid. Kravet på flexibilitet kan man höra överallt i dagens debatt, vare sig det handlar om att uppluckra anställningstryggheten, sätta individuella löner eller införa konjunktur- eller kundanpassad arbetstid. I den extremaste formen av flexibilitet behålls bara ett vinstcentrum med företagsledning och allt annat hyrs in när det behövs. Kontor och fabrikslokaler går att hyra, industriarbetare, kontorister, programerare etc. kan kontraktanställas för kortare perioder. Företagen slipper då ha nästan något fast kapital bundet och de slipper ha några som helst sociala åtaganden gentemot de anställda.
En annan del av toyotismen är en ökad användning av arbetslag med en viss autonomi som konkurrerar med varandra under en form av kollektiva akord. Inåt leder det till en självkontroll som försvårar för kampmetoder såsom sabotage och sjukskrivning, utåt leder det till en splittring mellan arbetslagen.
Det kan tyckas som om kapitalismens ställning är oförändrat stark. Att kapitalisterna på front efter front drivit tillbaks arbetarklassen och genomdrivit sina klassintressen. Men i själva verket har kapitalisterna ironiskt nog, just genom sina segrar undergrävt sin egen ställning. Tidigare kunde kriser dämpas av att offentliga sektorn byggdes ut. Staten höll konsumtionen uppe. Jobben för den ökande andel av arbetskraften som kom att arbeta inom den offentliga sektorn var inte lika konjunkturkänsliga. Nu monteras istället offentliga sektorn ned och bidrar till ökad arbetslöshet och minskad konsumtion. Staten hade också tidigare möjlighet att styra över kapital till produktiva investeringar och förhindra att det gick till spekulation. Den möjligheten har nu försvunnit med avregleringarna på kredit- och valtamarknaderna. Massarbetslösheten bidrar dessutom till en konstant svag efterfrågan på hemamarknaden. Utan dessa "skyddsnät" riskerar kommande kriser att bli än djupare och långvarigare än den senaste. Kapitalisterna har visserligen flyttat fram sina positioner i klasskampen, men samtidigt underminerat sin egen ställning.
Atackerna mot arbetarklassen kommer att fortsätta med oförminskad styrka. Traditionell sossepolitik utgör än mindre än tidigare något alternativ. Det finns ingen växande ekonomi att administrera. Kapitalet har klivit ur båten och vill inte vara med om någon kompromiss. Det enda alternativet är klasskamp. Under förra perioden av kaos och sönderfall tillsattes fascistregimer för att bringa ordning och krossa arbetarrörelsen och ett världskrig behövdes för att dra igång ekonomin. Hur kapitalismen kommer att lösa krisen den här gången återstår att se. Men ett är säkert: valet står mellan socialism och barbari!
Fredrik Samuelsson