Ur Folkmakt nr 10
Straight-edge hardcore är en företeelse som denna tidnings redaktion tidigare mest associerat med Hare Krishna, elitistisk livsstilsanarkism och inskränkt intolerans mot köttätare. Men verkligheten motsvarar inte alltid våra fördomar. Det svenska straight-edgebandet Refused från Umeå går på skivor och på scen ut med ett militant revolutionärt socialistiskt budskap, fjärran från navelskåderi och elitism. Vi talade med bandets sångare Dennis Lyxén om politiskt engagemang, om den svenska hardcorescenen och om vikten av att organisera sig.
Dennis är en engagerad man och det märks på hela hans attityd till det han håller på med. Även om huvudsyftet med Refused är att spela rock så försöker bandet så mycket de kan att nå ut med sina åsikter och influera folk. Mellan låtarna på deras konserter håller Dennis små tal, förmanar och peppar sin publik. Han talar om antifascism, om homofobi, om att det inte räcker med att vara punkare och ha en häftig t-shirt om man vill åstadkomma förändring. Då gäller bara utbildning och organisering.
Den svenska hardcorescenen präglas vid en internationell jämförelse av en relativt hög medvetenhet, även om viljan att organisera sig inte är särskilt hög.
”Folk är inte inte så peppade att hålla på med partipolitik och att gå in i politiska förbund”, säger Dennis. ”Nittiotalets trend är ju individualismen och den individuella politiken. Den är viktig, men den räcker inte. Du kan inte göra något genom att bara förändra dig själv utan du måste ju också organisera dig.”
Dennis är bekymrad över att vänstern i Sverige verkar ha svårt att enas, att svårigheten att se förbi små skillnader orsakar splittring. ”Vi har inte råd med det, det bor bara 8 miljoner människor i Sverige, det är för litet för att hålla på och bråka om småsaker. I Umeå har vi kunnat komma över ideologiska skillnader och ändå göra saker tillsammans som vi tycker är viktiga, t. ex mot fascism och rasism utan att stå och säga att ’han är ju inte vegetarian’ eller ’han dricker ju sprit’ eller kanske ’han dricker ju inte sprit.’ Det känns trist att vissa vänstermänniskor verkar hata oss och avfärda oss som ett gäng livsstilister. Straight-edge blir fånigt när det bara är straight-edge. Jag tycker det är skitbra att vara drogfri och vegan men det krävs så jävulskt mycket mer. Det går ju inte att göra revolution bara på att sluta äta kött, det måste hända jävulskt mycket mer.”
Refused betecknar sig som revolutionärer men vill undvika konkreta etiketter som anarkister, syndikalister eller kommunister.
”Alla i bandet är ju antingen extrem vänster eller anarkister, men det känns litet begränsande att gå ut och t. ex säga att ’vi är anarkister allihop’ för då kan det vara någon som inte riktigt vill hålla med. Genom att kalla oss revolutionärer behöver vi inte låsa oss fast i några dogmer utan kan utvecklas och växa hela tiden.”
Refused förmedlar ett budskap genom sina texter men de vill också gå längre och har därför producerat ett häfte - Revolutionary Handbook - som skall distribueras på konserterna. Där kan man läsa textförklaringar och politiska artiklar, varvat med mer lättsamt material. Dessutom har Refused gått ut med att SUF och liknande organisationer är välkomna att ställa upp bokbord på deras spelningar, för att de som kommer för att se bandet skall kunna få någon mer substans bakom Dennis uttalanden från scenen.
”Jag håller ju inte direkt käft när vi spelar så folk kanske undrar vad det är jag menar. Om jag säger något från scenen är det ju bra, men du måste kolla upp det också, följa upp. Om jag säger något om t. ex homofobi kanske det känns bra att läsa något om det när man går hem också. Så kanske man kan få en större aning om vad man själv kan göra.”
En viktig bit av vad Refused handlar om är kommunikation. Under deras första turné ägnade Dennis och trummisen David i genomsnitt en och en halv timme efter varje spelning till att prata med folk. Attityden har hela tiden varit att Refused inte är några superstjärnor utan att de bara råkar vara bra på att spela sina instrument. Dennis saknar dock konfrontationer, folk som aktivt ifrågasätter.
”Ibland känns det konstigt när vi går upp på scen och säger saker som att vi skall döda kungen och bränna svenska flaggan, och så står folk bara och applåderar och sedan går de hem. Då undrar man om de lyssnat alls. Ibland kommer det upp folk och är jävulskt peppade, och det är ju kul, men det händer aldrig att det kommer någon MUFare och säger att vi har helt fel...”
Lika mycket som Refused gillar att tala med sin publik, lika litet tycker de om att uttala sig till massmedia. De har deklarerat att 99% av alla journalister är svin, och de har slutat ge intervjuer i dagspressen.
”Så kallad kommersiell media vill vi inte ha någat att göra med. Det ringer folk till mig en gång i veckan från stora kvällstidningar och TV-program. Varenda talkshow har ringt mig; Aschberg, Adam osv och jag säger ’inte en chans att jag tänker sitta där och diskutera brända korvkiosker, det kan ni glömma!’ Det är annorlunda med fanzines och mindre tidningar som är där för att stötta banden, inte för att kasta skit på dem. Varenda gång vi har gjort något för DN och sådana har de tagit allt vi sagt och försökt hitta fel, hitta kopplingar till korvkioskbränder och sådant. I början var det litet intressant och annorlunda med att vi spelade punk och var drogfria och vegetarianer, men sedan när det inte var någon sensation längre så ville de bara förknippa oss med veganism och terrorism, se vad de kunde hitta som tydde på att vi stöder sådant.”
Att ligga på ett kommersiellt skivbolag innebär att hela tiden samarbeta med folk som egentligen bara har vinstintresset för ögonen, och som tror att ens band är vägen till större vinster. För ett politiskt band kan detta leda till stora problem, när skivbolagets PR-folk vill tona ned politiken eller framhäva den på fel sätt. Ibland blir skivbranschens flirtande med extrem politik extra motbjudande. När EMI 1993 lanserade Blaggers ITA i Storbritannien på deras militanta antifascistiska attityd och engagemang hjälpte bolaget samtidigt till att föda fram den svenska Vit Makt-rörelsen genom att distribuera fascisterna Ultima Thule här i landet. Det är omöjligt att veta om det var ett rent sammanträffande att Blaggers ITAs singlar var stört omöjliga att få tag på i Sverige sommaren ’93, att bandet inte lanserades alls av EMI på den svenska marknaden, eller om det var en noggrann vinstkalkyl om vad som var kommersiellt gångbart i Sverige vid den tidpunkten som avgjorde. Dennis lutar åt det sista.
”Rockbranchen är en rutten bransch. Den stinker. Det är ju samma folk som äger skivbolag och massmedia och vill de göra ett band stort eller lyfta fram vissa idéer så gör de ju det. De har en jävla makt, se bara på EU-valet. Vårt land är inte alls särskilt demokratiskt.”
Själva har inte Refused haft så väldigt stora problem med sitt skivbolag.
”Det första de sade när vi skrev kontrakt var ’det här med straight-edge - vi tonar ned det’. Och sedan gick vi ut i varenda tidning i Sverige och pratade om det! Nu får vi vara hur politiska vi vill för det är ändå vi som bestämmer nivån, hur mycket vi vill sälja. Om vi slutar prata politik kanske vi skulle gå hem bättre i stugorna, men det är vi inte intresserade av. Vi kommer att ha vår politik och vi kommer aldrig att hålla käften. Vi vill försöka ha så mycket kontroll vi kan över saker och ting.”
Folkmakts skivbolag, Stella Rossa Musik, har målsättningen att använda musiken som ett vapen i kampen för revolutionen, något som Dennis helt och hållet instämmer i.
”Vi måste använda alla media, kämpa på alla fronter. Musik är så kraftfullt, så känslosamt. Om man går på en bra konsert så är man helt rörd i hela kroppen och i själen när man går därifrån. Om ett band har bra texter blir de ju tusen gånger bättre för att man kan hitta styrka i att det är andra som tycker som en själv. Jag tycker det är strålande och jag önskar att det fanns fler som vågade vara öppet politiska i sin musik. Många är så rädda att deras ’rockkarriär’ skall bli ruinerad i och med att de går ut och säger politiska saker. Men det kan vara smågrejer, om några av de stora skatepunkbanden, som är totalt opolitiska, gick ut och sade att ’vi måste krossa rasismen’ skulle det kanske vara bra för alla skatekids som inte tänker på det. Jag efterlyser mer sådant, att folk tar ställning till saker och ting.”
Det finns bara tre straight-band som är krishna i hela världen, men två av dem var de första straight-edgeband som kom till Umeå. Folk fick för sig att alla straight-edgare var litet inne på sådant. Det flyttade upp en munk som hade order att omvända så många straight-edgeare som möjligt till krishna. Jag kan inte låta bli att fråga Dennis hur det egentligen ligger till med kopplingarna mellan straight-edge och Hare Krishna.
”Det kan vara spännande med Krishna när man är femton år. Litet österländsk mystik, veganism osv. Men de allra flesta ser igenom det där efter ett tag”
Det visar sig att den utsände munken hittills endast lyckats värva en person till sin sekt.
”Alla i bandet har haft en period då vi kollat upp Krishna men vi har kommit fram till att det är helt värdelöst. Det kan vara spännande med litet spiritualitet, men sedan när man läser vad de har för politik, vad de håller på med... Högerextremister hela bunten!”
Avslutningsvis då, Dennis?
”Jag har inget behov av att predika straight-edge, eller att klona en hel generation till straight-edge. Vi har gärna vår kultur, med punkspelningar och stage-diving, lite för oss själva. Men våra idéer är för alla.”
Daniel Wiklander