Ur Folkmakt nr 10
För oss socialister har alltid kampen på arbetsplatserna haft en avgörande betydelse. Den självklara anledningen till detta är att det är på arbetsplatserna där klassmotsättningarna blir tydligast. I sin roll som löneslavande producent blir arbetaren medveten om sin egna betydelse och borgarklassens beroende av vårt slit. Och detta gäller alla arbetare i vid bemärkelse, vare sig vi producerar tjänster eller varor.
Men samtidigt har den socialistiska kampen utanför arbetsplatserna en egentligen lika stor politisk betydelse som förtjänar en större uppmärksamhet från oss revolutionärer än vad den oftast fått. Inte minst nuförtiden när den permanenta höga arbetslösheten håller på att sättas i system även här i Sverige. Genom olika former av folkligt basmotstånd i arbetarstadsdelar kan alla delar av arbetarklassen nås och mobiliseras för klasskamp, alltså även de som av olika anledningar är utestängda från arbetsmarknaden, t ex bidragsmottagare, ungdomar, hemmafruar, ”illegala” flyktingar, handikappade och pensionärer. I varje arbetarstadsdel finns det flera hot och problem som måste bekämpas och motsättningar inom klassen som måste lösas. Det är detta stadsdelsmotstånd handlar om.
Det kan röra sig om höga hyror, nedskärningar bland skolor, bibliotek och liknande, höjda lokaltrafikavgifter, antisocial kriminalitet som bara drabbar de redan fattiga, olika sexualförbrytare, terroriserande rasistiska gäng, våldsbenägna snutgäng, fastighetsägare som lyxrenoverar ”sina” hus så att vanliga arbetare inte längre har råd att bo kvar, miljöförstörande industrier och vägbyggen osv osv osv. Listan skulle kunna göras ännu längre.
Vad ett organiserat stadsdelsmotstånd än försöker åstadkomma så är det viktigt att så många som möjligt får tillfälle att själva delta. Små, mer eller mindre isolerade grupper av övertygade revolutionärer, kan förvisso också åstadkomma en del resultat på egen hand, exempelvis genom medvetandehöjande propaganda eller militanta aktioner, t ex mot fascister eller strejkbrytare. Men om ett stadsdelsmotstånd skall kunna utvecklas till någon slags maktfaktor, till ett verkligt folkligt inflytande över områdets framtid måste det skapas olika öppna, direktdemokratiska forum och strukturer där alla i stadsdelen kan delta på lika villkor. Det kan vara aktionsgrupper som agerar mot nedskärningar och avgiftshöjningar. HARM i Göteborg är ett utmärkt exempel på en sådan grupp. Det kan också vara olika frirum för enbart kvinnor, t ex kvinnocaféer, där stadsdelens arbetarkvinnor kan träffas och utveckla en stärkande gemenskap utan mäns inblandning.
Flera olika organisationer och strukturer som dessa, som agerar självständigt utan något som helst institutionaliserat samarbete med kommunalpolitiker eller andra makthavare borde finnas i varenda arbetarstadsdel.
Vår roll som revolutionärer i detta sammanhang bör vara att medvetet gå in för att bygga upp en självmedveten permanent motståndskultur i våra stadsdelar. Detta gör vi bland annat genom att hela tiden hålla ett revolutionärt klassperspektiv närvarande och levande genom vårt egna deltagande. För medelklassdominerade vänstergrupper blir det här svårt. De kommer sannolikt mest att framstå som överlägsna ”lärare” i sina fåfänga försök i att ”tjäna folket”. För redan arbetardominerade vänstergrupper blir denna aktiva medverkan i folkligt basmotstånd okonstlad och självklar.
I vissa tyska storstäder finns det exempel på starka traditioner av radikalt stadsdelsmotstånd. I stadsdelar som exempel Schanzenviertel och S:t Pauli i Hamburg och Kreuzberg i Berlin visar detta sig bl a i en stark folklig motmakt mot framförallt snutar och fascister. Här finns även flera ockuperade hus som används både som billiga/gratis bostäder eller som en slags ”Folkets Hus” för politiska och kulturella aktiviteter öppna för alla. I Kreuzberg förstärks det här motståndet dessutom av en underjordisk ”stadsdelsgerilla”, Klasse Gegen Klasse/KGK, som vi tidigare skrivit om.
I Storbrittannien har nyligen ett antal mindre vänstergrupper på initiativ av Red Action gått samman i en slags allians som heter the Independent Working Class Association. I sin gemensamma minimiplattform slår de fast att stadsdelsmotståndet, ”community resistance”, i dagens läge måste få hög prioritet. Verkar vettigt.
Vi lär återkomma till IWCA fler gånger.
K. Persson