Ur Folkmakt nr 11
Vi har i tidningen Folkmakt tidigare skrivit om den revolutionära arbetarrörelsen i Sverige, om revolutionsåret 1917 och om Röda Frontförbundet på 30-talet bl. a. Även i andra länder har rörelser vuxit fram som borde vara en viktig inspiration för dagens revolutionära vänster. Italiens politiska grupperingar på 70-talet är viktiga att studera och dra lärdom av. Artikeln som följer har tidigare publicerats i Barrikaden nr 5. Vi har gjort några smärre ändringar.
I början av 70-talet inleddes i Italien en process som kom att skärpa motsättningarna mellan borgarna och stora skikt bland det italienska folket.
Det började med massavskedanden på FIAT-fabrikerna som sedan följdes av enorma personalnedskärningar i alla andra sektorer av industrin. Stora delar av arbetarklassen blev arbetslösa, utstötta och marginaliserade. Arbetslösheten slog även mot de intellektuella och mellanskikten. Och hellre än att ha stora skaror av arbetslösa ungdomar ute på gatorna fyllde man universiteten till bristningsgränsen. Universiteten förvandlades snabbt till överfulla förvaringsplatser för förbittrade ungdomar som utbildades till arbetslöshet.
Det italienska kommunistpartiet PCI (numera PDS) som namnet till trots hade mer gemensamt med socialdemokrater än med kommunister, valde i detta läge att samarbeta med borgarna. Deras strategi gick ut på att försöka mildra de värsta effekterna av kapitalets offensiv, på klassiskt socialdemokratiskt manér. Att bekämpa den reaktionära offensiven var man inte intresserad av.
PCIs svek var droppen som fick bägaren att rinna över. Vid 70-talets mitt tog missnöjet med profithajar och korrupta politiker sig uttryck i en snabbt växande upprorsrörelse som riktade sig mot borgarnas politik och PCIs klassamarbete.
De etablerade alternativen till vänster om PCI var ingenting som föll den nya upprorsrörelsen i smaken. Till vänster om PCI fanns Lotta Continua (Fortsatt Kamp), PDUP och Avanguardia Operaia (Arbetaravantgardet) — alla parlamentariska vänsterpartier som förespråkade en form av arbetarförvaltad kapitalism. Arbetarna skulle ha makten över sina fabriker men inslaget av konkurrens i samhället skulle finnas kvar — s.k. marknadssocialism.
Den nya upprorsrörelsen som drog till sig främst studenter, arbetslösa och invandrare var starkt fientlig mot parlamentarisk partipolitik, men var i övrigt allt annat än enad. Man kan urskilja två olika linjer; en militant, klasskampsinriktad och en mer eller mindre pacifistisk. Den senare linjen företräddes i huvudsak av tre strömningar: 1) Metropolens indianer som fick sitt namn för att de målade sig som indianer. Detta gjorde de för att möjliggöra fantasifulla happenings och för att ta avstånd från den traditionella vänsterna ”puritanska allvar”.
2) De nya feministerna som handlade både självständigt och inom ”indianernas” led.
3) De homosexuella, organiserade i grupper som COM (Collectivo Omosessuale Milanese) i Milano.
Kampmetoderna var happenings, gatuteatrar och fredliga demonstrationer. Vapnet mot överheten var humoristiska och ironiska slogans och paroller.
Den radikala linjen företräddes av grovt sett fem strömningar:
1) De proletära ungdomsklubbarna som var särskilt starka i Milano, där de utvidgade den konsumentrörelse som vägrade acceptera prishöjningar på t. ex el och transporter till att gälla även andra områden — t. ex biobiljetter. Grupperna organiserade bland annat s. k. proletär shopping, dvs stöldraider i snabbköp och varuhus för att dela ut i storstädernas fattigkvarter. Ungdomsklubbarna var till viss del beväpnade. Flera av dem var ideologiskt inspirerade av marxist-leninistiska eller rådskommunistiska teoretiker.
2) Autonomia-rörelsen som bestod av självständiga och icke-samordnade grupper av unga arbetslösa, studenter och invandrare. De inspirerades av marxismens hävdande av det revolutionära våldets nödvändighet. Till skillnad från Metropolens Indianer och liknande rörelser, var de autonomas utgångspunkt att revolutionär kamp innebar våldsam konfrontation med det borgerliga systemet. Detta visade sig i de autonomas praktik — angrepp på offentliga institutioner och impopulära företagsledare, militanta demonstrationer som ibland slutade med skottväxling med polisen, proletär shopping osv.
De autonoma hävdade att en revolutionär rörelse måste vara självständig (= autonom) i förhållande till det system man bekämpar. Man ville bygga upp en egen styrka utanför de sammanhang som kontrolleras av kapitalisterna — bl a pressen och parlamentet. Som vi sett räknade man med rätta även kommunistpartiet till etablissemanget.
Rörelsen var inte ideologiskt homogen. Några av grupperna sypatiserade med Brigate Rosse och andra sk stadsgerillor, medan andra kritiserade dem för att ha valt en alltför hierarkisk organisationsform. De autonoma grupperna i Bologna kritiserade också de autonoma i Rom för deras ”militaristiska tvång” (L’Espresso 77 03 27, s. 13)
3) Autonomia Operaia Organizatta eller ”Partiet mot löneslaveri och för kommunism” som organisationen också kallade sig, var en betydelsefull drivande kraft inom den autonoma rörelsen.
4) Autonoma fackföreningar som tog över de tre stora fackföreningarnas (CGIL, CSIL, UIL) tidigare aggressiva attityd med påföljden att det italienska samhället gång på gång lamslogs av kortvariga men ofta förekommande strejker. De autonoma fackföreningarna var dock för svaga för att ha någon avgörande slagkraft. Även om dessa organisationer kan kallas autonoma, var de egentligen inte en del av den samlade upprorsrörelsen som blossade upp ’77 och som ju utgjordes främst av arbetslösa och studenter.
5) Övriga ”autonoma” strömningar som hade sin bakgrund i ’68-upproret och som tillhörde en äldre generation. Bl. a. Brigate Rosse (Röda Brigaderna) som 1970 meddelade att ”den röda hösten” börjat och att ”autonoma arbetargrupper — Röda Brigader — bildats” efter mönster från det spanska inbördeskrigets brigader. Deras uppgift var att ”bekämpa arbetsköparna och de multinationella företagen på deras egen mark”. Kampmedlen var bl. a. sabotage och attentat mot industrianläggningar och senare oblodiga kidnappningar och förhör av föraktade politiker och industrimän. Brigate Rosse blev efter några år helt infiltrerat och kontrollerat av säkerhetstjänsten som röjde undan de ursprungliga medlemmarna och sedan använde organisationen för sina egna syften.
Brigate Rosse och liknande grupperingar var liksom de autonoma fackföreningarna inte i egentlig mening en del av ”Il Movimiento”. De brukar heller inte räknas till den egentliga autonoma rörelsen, även om de från början agerade oavhängigt av statens institutioner och förde en illegal konfrontationspolitik.
Dessa två linjer, den radikala och den mer vänsterliberala, utgjorde tillsammans ”Il Movimiento” — den utomparlamentariska rörelsen. Denna rörelse existerade egentligen endast i tre månader. Den började först uppträda som en rörelse i februari ’77 och dog ut i april samma år.
Den kortlivade rörelsen möttes av hård repression, bl. a. i Bologna som då styrdes av PCI. Här blev en demonstrant nedskjuten, åtskilliga arresterade, den alternativa radiostationen Radio Alice stormad och stängd och deras redaktörer inspärrade. Detta ledde till en hetsig debatt i media och ett upprop av en grupp kända franska intellektuella mot förtrycket i Italien.
Som ett svar på detta erbjöd Bolognas politiker att inbjuda till en internationell konferens om situationen i Italien. Man lät Lotta Continua, fd Radio Alices redaktion och studentrörelsen i Bologna organisera konferensen. Därmed hade makthavarna sträckt ut en hand mot de delar av rörelsen som motsatte sig en militant klasskampslinje medan man konsekvent frös ut och isolerade de radikala. De mindre radikala delarna av rörelsen såg maktens utsträckta hand som en möjlighet att nå ut med sitt budskap och accepterade den borgerliga statens erbjudande. Det skulle snat visa sig att Bolognakonferensen var allt annat än en framgång för den samlade rörelsen. Istället blev den en vändpunkt som markerade början till slutet.
De som ville diskutera hur man skulle flytta fram de förtrycktas positioner och hur man konkret skulle gå tillväga för att bryta ned kapitalismen, hade hittills dominerat rörelsen men blev nu undanträngda.
Makthavarna hade sett till att stödja de krafter som ville diskutera andra, för dem mindre farliga frågor. Diskussionerna kom nu att handla om hur man skulle bryta ned det etablerade politiska språket (”fienden skall begravas i ett gapskratt” som det stod på det ockuperade Rom-universitetets väggar) och vilka parti- och organisationsformer som ansågs riktiga respektive förkastliga.
Följden blev också att de väpnade elementen, som hittills varit en integrerad del i rörelsen och utgjort dess yttersta spets, tappade fotfästet.
Statsmakten krävde även att den alternativa vänstern skulle ta avstånd från den statsfientliga väpnade verksamheten i landet. Lotta Continua och vissa andra småpartier försökte klara sig undan obekväma ställningstaganden genom att ta avstånd från både de militanta och statsmakten. Därmed stod dessa organisationer ensamma. Man tog avstånd från två kämpande parter — den militanta rörelsen och staten — och fick därför inget stöd någonstans. Lotta Continua och de andra tynade därefter bort.
Det stora italienska upproret som hela Europa talade om och som i media ofta utmålades som början på revolutionen höll alltså inte mer än tre månader. Makthavarna lyckades splittra rörelsen genom att ge belöningar till den fredliga, antikommunistiska delen medan man trappade upp repressionen mot de radikala.
Delar av de autonoma gled nu över till ensidigt militär verksamhet och omformade sig till rena stadsgerillagrupper eller anslöt sig till redan etablerade organisationer som Brigate Rosse och Prima Linea.
I slutet av ’79 fanns i Italien c:a 90 självständiga, icke samordnade grupper som såg sig själva som stadsgerilla och som förde en väpnad kamp. De väpnade aktivisterna uppgick enligt vissa bedömare till c:a 1000-1500 personer. Antalet sympatisörer var troligen minst det tiodubbla.
I slutet av 70-talet gick det inte en dag utan att väpnade aktioner utfördes någonstans i Italien. Aktioner genomfördes i fabriker, domstolslokaler, fängelser och skolor. Domare, politiker, kapitalister och poliser var måltavlorna. Under ’77 utfördes 1900 registrerade väpnade aktioner och 15 personer mördades. Under ’78 var motsvarande siffror 2500 attacker och 30 döda.
Den väpnade kampens dagar var dock räknade. 1981 var stora delar av den autonoma rörelsen slagen i spillror av den stenhårda repressionen. Tusentals fängslades, många blev drogmissbrukare pga civilpolisens gratis utdelande av droger i upprorsmiljöerna, en del blev skjutna i konfrontation med polien, andra blev lönnmördade.
Att förklara den autonoma rörelsens misslyckande med att polisen gick ovanligt hårt fram är dock att göra det enkelt för sig. Det är ofrånkomligt att repressionen trappas upp när makthavarna känner sig hotade. En framgångsrik revolutionär rörelse kommer alltid att mötas av hård repression. Det som skiljer de rörelser som lyckas från dem som misslyckas är förmågan att överleva och växa sig ännu starkare under repressionen. De autonoma i Italien hade uppenbarligen inte den förmågan.
Om man tittar på de autonomas klassammansättning kan man få en förklaring till rörelsens svaghet. Rörelsens stomme utgjordes av de marginaliserade grupperna i Italien — arbetslösa och studenter. De sistnämnda är i vanliga fall ingen marginaliserad grupp, men i Italien vid den här tiden var en universitetsplats långt ifrån en garanti för en akademisk karriär. Universitetstiden upplevdes som en passersträcka innan arbetslösheten. Omkring 50% av de arbetslösa under 29 år (c:a 75000) hade någon form av högre utbildning.
De marginaliserade var många till antalet med internationella mått mätt men trots all en minoritet av befolkningen. Vid årsskiftet ’78/’79 uppgick arbetslösheten till omkring 2 miljoner av en befolkning på totalt 57 miljoner (låter ändå inte så farligt/red).
De samhällsskikt som de autonoma fårmådde mobilisera var helt enkelt för små och för svaga för att lyckas med det man trodde sig kunna uppnå — revolutionen
Samtidigt som man var för svag för att lyckas med en omedelbar revolution uppträdde man speciellt efter ’77 som om man närmade sig målet med stormsteg. Verksamheten blev alltmer renodlad väpnad kamp, medan basarbetet bland gräsrötterna glömdes bort. Man såg sig själv som en rörelse fullt jämförbar med gerillarörelserna i Tredje Världen.
En gerillarörelse är numerärt, tekniskt och överhuvudtaget militärt överlägsen sin fiende. Därför kan en gerillarörelse bara överleva och växa sig starkare under särskilda förhållanden. Det som skiljer t. ex IRA från de italienska grupperna är att IRA har ett helt annat stöd från sin egen befolkning. Tack vare detta stöd kan IRA fortsätta sin verksamhet trots stenhård repression. Den väpnade kampen i Italien var isolerad, utan större förankring bland arbetarmassorna.
De väpnade gruppernas strategi kan sammanfattas i ett citat från en av Brigate Rosses deklarationer: ”Tiden är ute för masskamp, stora strejker och demonstrationer. Om man vill slå sönder systemet måste arbetarklassen gå över till den väpnade kampens fas, ledd av ett revolutionärt parti.” Just denna syn, att de väpnade grupperna i sig själva kan få arbetarklassen att ta till vapen visar på svagheten i Brigate Rosses analys.
Självklart är den väpnade kampen en förutsättning för att kapitalismen ska krossas, men det är arbetarklassen som avgör när det väpnade upproret är möjligt, inte en minoritet av arbetslösa och intellektuella. Detta innebär inte att de revolutionärer som inte tillhör arbetarklassen skall vara overksamma till dess att ”rätt läge” uppstår. Det innebär att man skall ha realistiska mål. Mindre grupper kan inte bestämma när en revolutionär situation skall infinna sig. Däremot kan mindre grupper bygga upp politiska, sociala, kulturella, ekonomiska och militära strukturer som ställs i arbetarklassens tjänst vid en revolutionär situation.
Det faktum att de väpnade grupperna var sönderinfiltrerade av säkerhetstjänsten och att dessa infiltratörer aktivt uppmuntrade till en snabb militär upptrappning från de militantas sida, säger en hel del. det betyder inte att revolutionärt våld är fel, men det betyder att man måste vara tillräckligt stark för att klara den ökade repression som blir följden av en upptrappning av kampen, innan man trappar upp. En övergång till väpnad kamp vid fel tillfälle kan ligga i makthavarnas intresse.
En annan faktor som minskade rörelsens styrka var bristen på samordning och en gemensam linje. Man klarade inte av att koordinera de olika gruppernas aktioner. Därmed kunde man inte uppträda som en samlad kraft. Att handla gemensamt, snabbt och effektivt blev omöjligt pga rörelsens struktur med många små oberoende grupper. En armé kan omöjligen vinna ett krig om alla soldater springer åt olika håll. En fackföreningen kan inte vinna en storkonflikt om den inte vid behov kan ta ut alla sina medlemmar i strejk. De autonoma i Italien var inget undantag från denna princip.
Den samlade upprorsrörelsen drog väldigt snabbt till sig många människor men gick lika snabbt tillbaka. Detta är ett vanligt fenomen som har uppståt i många andra länder vid olika tidpunkter. Av detta kan man lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att massor med människor går ut och skriker rebelliska slagord och t o m slåss med polisen behöver inte nödvändigtvis betyda att det handlar om en stark revolutionär rörelse. Styrka har inte bara med kvantitet och spektakulära aktioner att göra, utan minst lika mycket med kvalitet. Den samlade italienska upprorsrörelsen var stor, räknat i antal människor. Men när makthavarna hade stärkt den liberala delen av rörelsen och isolerat de radikala minskade antalet människor snabbt till en nivå som makthavarna kunde hantera med massiv repression. Man köpte den ena delen av rörelsen och krossade med våld de som vägrade låta sig köpas. När det kom till kritan var ”Il Movimiento” inte så stor som den verkade. De autonomas misslyckanden måste ses i ett större perspektiv. Det var inte bara de autonoma som misslyckades. Alla krafter som ville något annat än kapitalets herravälde misslyckades. De autonoma hade dock till skillnad från den övriga vänstern förstått vikten av att vara en självständig politisk kraft, oberoende av sin fiende.
Inom vänstern pratade alla vitt och brett om kamp mot storkapitalet. Samtidigt fick flera ”antikapitalistiska” organisationer sin kraft just från storkapitalet — eller rättare sagt från de institutioner som har till uppgift att bevara storkapitalets makt — staten och borgerliga media.
Om ens politiska inflytande kommer från att media för fram ens politiska budskap och skriver artiklar som sätter en i strålkastarljuset, då har man fått sin styrka av fienden. Om ens politiska inflytande kommer från några platser i fullmäktige eller parlamentet, då har man också fått sin styrka av fienden. I denna situation befann sig flera grupperingar inom vänstern utan att veta om det. Dessa grupperingar borde ställt sig frågan: kan man vinna en kamp om man är beroende av sin fiende?
Den styrka de autonomakunde uppbåda kom från dem själva, inte från staten. Deras styrka kom från de många arbetslösa och studenter de kunde mobilisera. Från den militanta kampen — de väpnade aktionerna, sabotagen, den proletära shoppingen, de våldsamma demonstrationerna. De autonoma tog inte emot statsbidrag. De lät inte tidningarnas uppfattningar om deras aktioner styra vad de skulle göra och hur det skulle göras. De sålde sig inte för att få platser i parlament eller fullmäktige. Kort sagt, de autonomas styrka låg i deras självständighet.
Källor:
Autonomi International nr 1/88 och nr 4/89
Frihetlig socialistisk tidskrift nr 38
Bergmark och Bergmark: Det svarta spåret, Arbetarkultur. 1975
Hellner: Italien — mellan terrorism och historisk kompromiss. Utrikespolitiska institutet. 1979.
G. P.