Ur Folkmakt nr 13

Arbetaruppror mot sossehögern

Hösten 1996 har blivit en missnöjets höst för socialdemokratin. Från norr till söder organiserar sig nu arbetarklassen för att protestera mot den förda politiken. Vissa kallar den nyliberal, en högerpolitik, EMU-anpassad osv. Och visst är den det. Men i grund och botten är den förda politiken kapitalistisk. Socialdemokraterna gör nu allt de kan för att rädda en kapitalism på dekis. Socialdemokratin talar överhuvudaget inte ens om reformer längre. Göran Perssons tal om "stabilitet" i Kina borde därför inte förvåna någon. Han var där för att sälja svensk kapitalism till kineserna. Persson och 60 svenska direktörer ville ta sig in på de fra ekonomiska zonerna. Borgare överlag menar att med kapitalism kommer "demokrati", men i Kina är det tvärtom. Där ersätts byråkratkapitalismen med rövarkapitalism. Det lilla skydd Kinas arbetare har i den statliga sektorn och med de statskontrollerade fackföreningarna saknas helt i den "fria" zonen. Av rädsla för att skrämma bort utländska företag saknas säkerhetsanordningar för arbetarna, reglerad arbetstid och facklig organisering. Minst 342 arbetare har dött i fabriksbränder sedan 1991. Med 1,2 miljarder potentiella konsumenter är Kina något i hästväg för västerländskt kapital.Men framför allt är det den garanterat billiga arbetskraften som lockar. Staten garanterar stabiliteten genom byråkrati, korruption och diktatur. Ett utmärkt läge för västerländskt kapital.

Politisk stabilitet är vad alla kapitalister önskar sig. Ekonomiska framsteg går alltid före människorätt. Rättvisa är något vi kämpar oss till - inget vi får gratis av makthavarna. Svenska företag har aldrig varit sena att utnyttja lika "stabila" regimer, typ Sydafrika under apartheid, militärdiktaturernas Sydamerika eller ockupationsmakten Indonesien. Att människor dödas och torteras är irrelevant - kapitalismen tar inga sådana hänsyn.

utsugning

Även under "internationalisten" Palmes tid var Sveriges företag med och sög ut tredje världen. Persson hycklar i alla fall inte. Översatt till svenska förhållanden är stabilitet något som sossar och borgare försökt med sedan den ekonomiska nedgången 1989. Stabilitet innebär avregleringar och skattesänkningar för de rika, men kostnadsökningar och mindre trygghet för oss, arbetare och låginkomsttagare. Mellan 90 och 95 ökade industrin sina vinster med 70% samtidigt som en vanlig arbetarfamilj minskade sina inkomster med 5-7%. De ekonomiska framstegen kommer alltså inte alla till godo. Och det är inget som är särskilt svenskt. I Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien osv förs en liknande politik.

EMU

Attacker mot den gemensamma sektorn och mot arbetarrörelsen sker dagligen. När kapitalismen är i kri har den inte råd med välfärd åt alla, trygghet åt arbetarna, full sysselsättning osv. Visst har dagens politik med EMU att göra. Det är EMUs konvergenskrav som dikterar villkoren för varje land som vill ingå i den monetära unionen. Men EMU är bara ett symptom på det europeiska kapitalets organisering under 90-talet för att möta en hårdnande konkurrens på världsmarknaden. Det är därför man måste se längre än att bara skylla på EMU, EU eller en diffus nyliberalism. Den förda politiken är en följd av kapitalismens kris. Några politiska alternativ inom den kapitalistiska ramen finnes ej. Det har socialdemokrater, Gröna och vänsterpartier i Europa visat. Det görs inget motstånd i parlamenten, vare sig det handlar om kommunfullmäktige i Sverige eller EU-lekstugor i Bryssel och Strasbourg.

missnöje

Motståndet kommer istället från gatan, från arbetsplatser och bostadsområden. Uppror i Borås, ARG, Alaf, FD, Enhetsinitiativet, Rädda vården, Amason, Iris, SAK. Aktionsgrupper och nätverk mot högerpolitiken växer hela tiden. Många lokala fackklubbar bryter med sossarna. Missnöjda socialdemokrater lämnar partiet och bildar egna lokala varianter. Det är naturligtvis ett helvete för socialdemokraterna. Nu när fasaden rämnar, när kapitalismen visar sitt rätta ansikte, börjar de förlora sin massbas. Nu gäller det att stanna upp och fundera på vad som skall hända. För självklart funderar de i maktens borgar: hur skall socialdemokratin återfå kontrollen? Hur skall de förhindra att upprorsrörelsen går från protest till motstånd?

fascism?

Rörelsen nu skiljer sig från den för 25 år sedan på flera punkter. Dels har världen förändrats. Kapitalismen-imperialismen är nu det enda blocket, "real"socialismen som alternativ har besegrats, socialdemokratin framstår inte längre som ett alternativ mellan höger och vänster utan enbart som etablissemangets stöttepelare. Risken för framväxten av fascistiska rörelser baserade på nationalism, rasism och stabilitet - "lag och ordning" - är större än någonsin (se bara på Le Pen i Frankrike eller Jörg Haider i Österrike). Det finns högerkrafter som gärna vill använda arbetares ilska över fallskärmar och orättvisa för sina egna syften. Här kan aningslösa reformister spela en förlösande roll. Eftersom de inte kan eller vill se ett alternativ till kapitalismen, eftersom de tror att nedskärningar och arbetslöshet är en nödvändighet, börjar de sålla bland de drabbade och tala om "vi svenskar". Att om arbetslösheten är nödvändig måste "svenskarna komma först" osv. Redan nu har en fackavdelning i Trollhättan lagt sig i flyktingpolitiken.

skyldighet

I själva verket finns det inget "vi svenskar". Arbetarklassen har inget annat än språket gemensamt med de rika. Det är deras politik som gör att vi får det sämre, inte antalet flyktingar. Dessutom är det vår skyldighet att hjälpa människor som är utsatta. Vi får aldrig låta fackpampar eller sossar spela ut svaga grupper, eller svenska och utländska arbetare, mot varandra! Den andra risken, en risk vi hoppas på, är att protesterna utmynnar i en ny revlutionär vänsterrörelse.

sektbås

I frontlinjen för 60- och 70-talets vänster gick som bekant studentvänstern. Idag tillhör de medel- och överklassen och har inget med proteströrelsen i stort att göra. Göran Skytte, som för 25 år sedan satt och runkade i sektbåsen, beklagar sig nu över hur svårt medelklassen har det. Underförstått: det är medelklassen som håller samhället uppe. Eller som Reine i Tre Kronor uttryckte det: "Det finns ingen plats för en hederlig småföretagare längre. Man attackeras både uppifrån och nedifrån." Medelklassen känner sig hotad och ibland kan deras intressen på kort sikt sammanfalla med arbetares, exempelvis vad gäller olika projekt för att rädda vården.

klasslinje

I många av nätverken finns en oklar klassanalys som gör att medelklassen lätt kan ta över. I olika vårdräddarprojekt är det ofta överläkare som syns i media. Dessa har inte samma intressen som vårdarbetare typ undersköterskor och sjuksköterskor. De drabbas inte, annat än möjligtvis professionellt och känslomässigt. Vårdarbetare måste själva ta ledningen för sådana protester så att deras intressen för en gångs skull kommer i förgrunden. En klasslinje är också nödvändig för att förhindra att medelklassen sprider gruppegoistiska och nationalistiska dimridåer. Olika frontorganisationer har tillkommit för att samla protesterna. Rättviseuppropet och Enhetsinitiativet är de mest bekanta. Rättviseuppropet (RU) är i grunden kontrollerat av Offensiv med stöd av Socialistiska Partiet. Bakom allt tal om samling mot regeringen finns förhoppningar om att bygga ett nytt arbetarparti, inte att göra verkligt motstånd. Förtroendet för RU borde vara förbrukat efter deras lansering av Rättviselista till EU-parlamentet, istället för att bojkotta valet.

plattform

Enhetsinitiativet (EI) har samlat den del av arbetarvänstern som inte vill gå i Offensivs ledband, men även här spökar partipolitiken i bakgrunden. Visserligen finns många obundna arbetare i ledningen för EI, men stommen är ändå KPML(r). De har visserligen inga planer på ett nytt arbetarparti (Arbetarnas Stora Parti finns ju redan och har ett namn som slutar på (r)). Det positiva med sådana hr projekt och framför allt EI är deras förmåga att samla arbetarvänstern för gemensamma aktiviteter, en plattform för aktioner och protester. Det negativa är naturligtvis partipolitiken och en oklar strategi beträffande vad som kommer sedan. En oklar strategi som lätt leder till besvikelse.

desillusion

Protester kan ge segrar, men likaväl förluster. Om man inte propagerar för något annat än försvar av det bestående blir man lätt desillusionerad. I dessa protester måste vi peka på att valet inte står mellan Persson och Kent Pettersson utan mellan kapitalism och socialism, mellan fortsatt nedgång och förändring. Socialdemokratins blomstringsperiod är förbi. När kapitalismen var på uppåtgående kunde socialdemokratin hålla arbetarklassen i västvärlden relativt nöjd. Nu när kapitalismen segrat och dess barbari blivit globalt måste vi börja tala om alternativen igen. Ett samhälle där det produceras för behov och inte för profit. Där klasserna inte existerar. Där människor inte slås ut. Där profitjakten inte skövlar naturen. Där den imperialistiska kunkurrensen inte ständigt leder till krig. Ur alla aspekter är kapitalismen barbarisk och värdelös. Därför måste arbetarklassen återerövra visionen om något annat och den känslan måste vara närvarande i kampen. Det är därför kampen börjar på arbetsplatsen och i bostadsområdet. Nedifrån och upp. Det är därför kampen måste rasera hierarkin och bryta ned rasism och kvinnoförtryck. Det är därför gammelvänstern med sina lik i garderoben och sin hierarkiska organisering måste förnyas. De subjektiva förutsättningarna för socialism växer i den kampen. De objektiva förutsättningarna finns redan. Vi måste gå in i protesterna med öppna ögon, avvisa folkhemsromantiken, klassamarbetet, nationalismen och politikertron. Vi måste peka på att ett nytt samhälle är vad som krävs, att det inte går att reformera kapitalismen. Den enda vägens politik för arbetare, arbetslösa och andra utsatta grupper i Sverige och Europa är motståndets väg. Att gå från protest till motstånd. Från förhoppning att någon däruppe skall bry sig till en förvissning att det är vi härnere som kan och skall förändra världen.

Daniel M.