Ur Folkmakt nr14
Den åttonde mars firas årligen Internationella Kvinnodagen världen över av miljontals kvinnor. Dagen har fått samma symboliska värde som 1:a maj. Men hur kommer det sig egentligen att dagen firas och varför är just 8:e mars valt som datum? Det är en lång historia som har sina rötter någonstans i mitten av förra århundradet. Sverige har en relativt lång tradition av kvinnorörelse. Den kvinnliga organiseringen är äldre än första sosse-föreningen. Redan 1866 organiserade sig nämligen de första arbetarkvinnorna i Sverige, det var handsksömmerskor i Lund. 1887-88 kom den verkliga rörelsen igång med sömmerskor och strykerskor i Stockholm. Så tidigt som 1890 skedde de första kvinnostrejkerna. Det var Stockholms allmänna Kvinnnoklubb, bildad 1892, som kämpade för kvinnornas fackliga organisering, något som tyvärr motarbetades på vissa håll av de manliga arbetarna. 1902 bildades slutligen Kvinnornas fackförbund som håll sin första konferens 1907 och krävde; lika lön, moderskapsförsäkring och rösträtt för alla utan begränsning genom inkomst- eller förmögenhetsvillkor (här skiljde de sig markant från borgarkvinnorna som ville ha kvar alla tidigare begränsningar och bara ta bort könsbegränsningen).
Det kan vara svårt för oss att förstå rösträttens betydelse, men man trodde på många håll fortfarande att förändringar var möjliga på parlamentarisk väg. 1909 fick arbetarmännen allmän rösträtt. Det var ett svek mot kvinnorna att de medvetet avstått från att även begära lika rösträtt, men de förklarade det med att några var tvungna att offras för klassens bästa. Detta gjorde att en separatistisk kamp växte sig starkare. Kvinnorna blev tvungna att föra sin egen kamp, ingen annan hjälpte ju dem. Det var kring rösträtten som tanken på en kvinnodag växte fram. Detta var ett konkret krav som de socialistiska kvinnorna var tvungna att kämpa för. Om man ska lyfta fram någon som kvinnan bakom 8:e mars firandet så bör det vara Clara Zetkin. Det var hon som agiterade för införandet av en kvinnornas kampdag på den internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910. Zetkin arbetade hela sitt liv för socialismen och var en hängiven feminist. Hon var en av de ledande inom tyska socialistiska arbetarpartiet, där hon tillhörde vänsterflygeln. Hon arbetade en hel del ihop med Rosa Luxemburg (t.ex. i tidningen Gleicheit och hjälpte till att starta Spartakusförbundet). Men Clara Zetkin var för radikal och 1919 blev hon medlem i tyska kommunistpartiet. Hon förblev också sekreterare för Kvinnodagens internationella sekretariat fram till sin dåd 1933.
På kvinnokonferensen 1910 beslöt man också att inte samarbeta med högerns kvinnor. Istället skulle parollen för Arbetarkvinnans Internationella Dag vara; "Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialismen." Den 19 mars 1911 firades äntligen den första Kvinnodagen med demonstrationer i Tyskland, Österrike, Schweiz och Danmark. I Wien räknade man till 20000 deltagare. Kollontay summerade intentionerna 1920; "Man beslöt att fira en Kvinnodag i varje land som en del av kampen för kvinnlig rösträtt. Denna dag var en dag av internationell solidaritet i kampen för gemensamma mål och en dag för att "överblicka de arbetande kvinnornas organiserade styrka under socialismens fana." De europeiska socialistiska kvinnorna hade fått inspiration av sina amerikanska systrar. Arbetarkvinnorna i USA var vid den här tiden välorganiserade och utförde många strejker. Kravet för rösträtt höjdes också. 23:e februari 1909 samlades 2000 kvinnor i New York med krav om rösträtt, redan ett år senare , 27/2 1910 firade de en kvinnodag - dock utan ambitionerna att göra den internationell. För varje år firades Kvinnodagen i allt fler länder. I Sverige var det första gängen 12 maj 1912 under parollen "Med rösträtt skola vi främja socialismen. Med socialism skola vi erövra världen". Efter ryska revolutionen och vägen av revolter runtom i Europa hårdnade klimatet. Sossarna tog avstånd från socialismen (den som det tidigare hade sagts ett fint ord om på 1:a maj, men knappast synts i praktiken). Sossekvinnorna slutade fira Kvinnodagen( den förtegs mellan 1918-1930 och inte förrän 1956 firade de den igen). De såg det som en kommunistisk kampdag och påfund. Självklart fortsatte den kommunistiska kvinnorörelsen att fira Kvinnodagen och det även efter att de fått lika rösträtt i Sverige. Beslutet togs 1919, men det var inte förrän 1921 grundlagsändringen kom och första riksdagsvalet som kvinnor fick rösta till. Dagen fick nu ny betydelse. Kvinnorna hade ju kämpat sig till rösträtten, men man insåg att det inte var nog. Nu fick dagen bli en symbol för arbetarklassens kvinnors kamp mot privategendomens och kapitalets makt. I och med att rösträttsfrågan blev inaktuell fick dagen en klarare politisk prägel med kommunistisk betoning. 1921 på kommunisternas andra internationella kvinnokonferens i Moskva beslöts att Kvinnodagen skulle firas ett bestämt datum varje år. Till minne av händelserna vid februarirevolutionen i Ryssland föreslogs åttonde mars. Det var nämligen den 8/3 (23/2 enligt gregorianska almanackan) som kvinnor demonstrerade i S:t Petersburg, vilket var början på revolutionen. Revisionister försökte senare göra 8:e mars mindre förknippat med kommunister och spred en lögn om en kvinnodemonstration 8:e mars 1857 i New York som upprinnelsen till Kvinnodagen. Men forskare har kommit på att det är en lögn som skapats av medelklasskvinnor i Frankrike på 50-talet.
Under mellankrigstiden förbjöds demonstrationer på internationella kvinnodagen i flera länder, men kvinnorna gick inte att hindra. I Spanien demonstrerade t.ex. flera tusen kvinnor i Madrid den 8 mars 1936 mot fascismen. Efter kriget blev dagen mer populistisk och syftet blev främst att ena kvinnor internationellt mot fascismen och för fred. 1956 går sossarna åter ut och uppmanar kvinnor att sluta upp i 8 mars-demonstrationerna. Nu hade dagens radikalitet oskadliggjorts och sossarna med flera börjat tvätta rent dagen från dess kommunistiska stämpel. 1977 hade 8 mars blivit så rumsrent att FN:s generalförsamling sanktionerade dagen och gjorde den till en av FN:s högtidsdagar. Så förvandlades Arbetarkvinnans Dag till Internationella Kvinnodagen och från socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag. Nu vågar medelklassen och liberalerna på allvar fira 8 mars, och på de 20 år som gått sedan dess har de alltmer snott åt sig vår kampdag. Under 80-talet kom t.o.m. moderatkärringar med i gemensamma manifestationer. Genom avradikaliseringen har nu deltagandet börjat ebba ut. Politisk breddning över klassgränserna har inte skapat något annat än urvattning och i förlängningen total splittring. Därför är det på tiden att vi tar tillbaka dagen och inte glömmer dess ursprung och historiska bakgrund. 8:e mars är en socialistisk kampdag, så låt oss fira den som en sådan också.
Christina Lindström