Ur Folkmakt nr 14
Tidigt på morgonen annandag jul klubbades en ny arbetsrätt igeom i Sydkoreas parlament. Oppositionen var inte ens kallad och världen sov. Trodde regeringen. Men arbetarna svarade direkt med proteststrejker, demonstrationer och slutligen flera generalstrejker. Kostnaderna hittils för Sydkoreas industri är på flera miljarder dollar.
Arbetsrätten handlar om att reglera förhållandet mellan arbetare och arbetsköpare och mellan våra och deras klassorganisationer. När MBL infördes i Sverige för drygt 20 år sedan var det en defensiv åtgärd från borgarklassens sida för att dämpa missnöjet i arbetarklassen. Nu är styrkeförhållandena annorlunda. Borgarklassen har under hela detta sekel kunnat gå med på förbättringar för arbetarna så länge kapitalismen varit uppåtstigande. Nu, med mättade marknader och överproduktionskriser, läggs arbetet om från fordism (löpande bandsorganisation) till toyotism (flexibilitet, arbetsintensifiering). På det sociala området går man från generella, statsorganiserade lösningar till privata. På ett ideologiskt plan handlar det om att framställa detta som den enda vägen, att anpassning är nödvändig. Det kallas den nyliberala offensiven och dess grund är ekonomisk: det handlar för borgarklassen att organisera om samhället från ett där efterfrågan hela tiden ökar till en där marknaden stagnerat. Arbetsrätten är ett hinder för det nyliberala projektet.
Kampen mot arbetsrätten är global. Det är i princip samma saker Kim Young-Sam och Ulrika Messing vill göra: skapa en flexibel arbetsmarknad där löner och andra kostnader (avgifter, skatter, arbetarförmåner) hålls nere. Där fackliga och sociala rättigheter är hårt beskurna. Där arbetsgivarens villkor dominerar. Den lag som Kim Young-Sam under kuppartade former försökte införa handlade bland annat om: -att slopa anställningstryggheten -att införa flexibla arbetstider, utan mer ersättning -att förbjuda arbetarnas rätt att orgainsera sig som de vill.
I sydkorea är det kraven från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som utlöst förslaget till ny arbetsrätt. De sydkoreanska arbetarna har genom sina klassorganisationer och tack vare en statlig styrning av industrin kunnat njuta av bättre arbetsförhållanden än i andra asiatiska länder. De har det för bra tycker borgarklassen och sydkoreanska företag söker sig tillochmed till europa där man ju lyckats pressa lönekostnaderna. OECD kräver att staten och fackföreningarnas makt över arbetslivet minskar. Det handlar om att pressa ut mer mervärde från de som skapar det: arbetarna. På samma sätt som kraven från EU-organ om flexibilitet och avreglering för den europeiska arbetarklassen är ett uttryck för kapitalets övernationella strävanden att öka utsugningen kan OECDs förhållande till sydkorea beskrivas. Men till skillnad från i Sverige där fackföreningsrörelsen sitter i knät på socialdemokratin tog de koreanska arbetarna strid direkt. De punkt-och generalstrejker som genomförts har varit ett hårt slag mot de sydkoreanska kapitalisterna. Flera företag har gått i konkurs och det styrande Nya Koreanska Partiet har hamnat i en ordentlig kris. Blodiga slag har utkämpats mellan polis och arbetare och det blev inte bättre av att militanta studenter förenade sig med arbetarna och länkade klassfrågorna med kampen mot USA-imperialismen och för ett återförenande av syd-och nordkorea.
Som en följd av industriarbetarnas aktioner har regeringen pressats tillbaka. Strejken har drivits fram av den olagliga, militanta industriarbetarfederationen, KCTU. Men den har också stötts av den större och samförståndsinriktade FKTU. Nu har ledningen för strejken trappat ner aktionerna men kravet står fast: dras inte lagarna tillbaka innan den 18 februari sätter strejkerna igång igen.
Daniel M
källor: Arm the spirit, LabourNet För senaste nytt: DEN KOREANSKA TIGERN RYTER TILL Tidigt på morgonen annandag jul klubbades en ny arbetsrätt igeom i Sydkoreas parlament. Oppositionen var inte ens kallad och världen sov. Trodde regeringen. Men arbetarna svarade direkt med proteststrejker, demonstrationer och slutligen flera generalstrejker. Kostnaderna hittils för Sydkoreas industri är på flera miljarder dollar.
Arbetsrätten handlar om att reglera förhållandet mellan arbetare och arbetsköpare och mellan våra och deras klassorganisationer. När MBL infördes i Sverige för drygt 20 år sedan var det en defensiv åtgärd från borgarklassens sida för att dämpa missnöjet i arbetarklassen. Nu är styrkeförhållandena annorlunda. Borgarklassen har under hela detta sekel kunnat gå med på förbättringar för arbetarna så länge kapitalismen varit uppåtstigande. Nu, med mättade marknader och överproduktionskriser, läggs arbetet om från fordism (löpande bandsorganisation) till toyotism (flexibilitet, arbetsintensifiering). På det sociala området går man från generella, statsorganiserade lösningar till privata. På ett ideologiskt plan handlar det om att framställa detta som den enda vägen, att anpassning är nödvändig. Det kallas den nyliberala offensiven och dess grund är ekonomisk: det handlar för borgarklassen att organisera om samhället från ett där efterfrågan hela tiden ökar till en där marknaden stagnerat. Arbetsrätten är ett hinder för det nyliberala projektet.
Kampen mot arbetsrätten är global. Det är i princip samma saker Kim Young-Sam och Ulrika Messing vill göra: skapa en flexibel arbetsmarknad där löner och andra kostnader (avgifter, skatter, arbetarförmåner) hålls nere. Där fackliga och sociala rättigheter är hårt beskurna. Där arbetsgivarens villkor dominerar. Den lag som Kim Young-Sam under kuppartade former försökte införa handlade bland annat om: -att slopa anställningstryggheten -att införa flexibla arbetstider, utan mer ersättning -att förbjuda arbetarnas rätt att orgainsera sig som de vill.
I sydkorea är det kraven från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som utlöst förslaget till ny arbetsrätt. De sydkoreanska arbetarna har genom sina klassorganisationer och tack vare en statlig styrning av industrin kunnat njuta av bättre arbetsförhållanden än i andra asiatiska länder. De har det för bra tycker borgarklassen och sydkoreanska företag söker sig tillochmed till europa där man ju lyckats pressa lönekostnaderna. OECD kräver att staten och fackföreningarnas makt över arbetslivet minskar. Det handlar om att pressa ut mer mervärde från de som skapar det: arbetarna. På samma sätt som kraven från EU-organ om flexibilitet och avreglering för den europeiska arbetarklassen är ett uttryck för kapitalets övernationella strävanden att öka utsugningen kan OECDs förhållande till sydkorea beskrivas. Men till skillnad från i Sverige där fackföreningsrörelsen sitter i knät på socialdemokratin tog de koreanska arbetarna strid direkt. De punkt-och generalstrejker som genomförts har varit ett hårt slag mot de sydkoreanska kapitalisterna. Flera företag har gått i konkurs och det styrande Nya Koreanska Partiet har hamnat i en ordentlig kris. Blodiga slag har utkämpats mellan polis och arbetare och det blev inte bättre av att militanta studenter förenade sig med arbetarna och länkade klassfrågorna med kampen mot USA-imperialismen och för ett återförenande av syd-och nordkorea.
Som en följd av industriarbetarnas aktioner har regeringen pressats tillbaka. Strejken har drivits fram av den olagliga, militanta industriarbetarfederationen, KCTU. Men den har också stötts av den större och samförståndsinriktade FKTU. Nu har ledningen för strejken trappat ner aktionerna men kravet står fast: dras inte lagarna tillbaka innan den 18 februari sätter strejkerna igång igen.
Daniel M
källor: Arm the spirit, LabourNet För senaste nytt: http://kpd.sing-kr.org/strike