Ur Folkmakt nr16

Det sket sig

 

Som vi ser det hade aldrig arbetarklassen eller bönderna makten i Ryssland, det var aldrig frågan om "proletariatets diktatur" utan om en diktatur över proletariatet. Efter oktoberrevolutionen trycktes arbetarklassen tillbaks. Bolsjevikernas styre hade ingenting med socialism eller kommunism att göra. Att ett parti som kallar sig kommunistiskt kontrollerar staten eller att industrin formellt är statligt ägd är inget bevis för socialism.

 

Socialism handlar om livsvillkoren för vanliga människor, om att ha verkligt inflytande över sitt arbete och produktionen. Socialism handlar om en verklig demokrati där inte en liten grupp, vare sig de är kapitalister eller partifunktionärer, kontrollerar samhällets tillgångar. Det handlar om att upphäva förtryck och utsugning och bana väg för en verklig frihet.

Arbetarnas villkor blev inte bättre efter bolsjevikernas maktövertagande. Det handlade fortfarande om att lönearbeta för någon annan som kontrollerade produktionen och arbetsförhållandena. Löneskillnader och ackord sattes i system och tayloristiska metoder infördes inom industrin. Arbetarnas hade mindre rätt än i de kapitalistiska länderna att organisera sig och strejka. Arbetarnas egna organisationer - fabrikskommittéerna - trycktes tillbaks och fackföreningsrörelsen blev statens förlängda arm. Partiet som kontrollerade staten dominerades av folk med medel- eller överklassbakgrund. Inom partiet centraliserades dessutom makten efter revolutionen till ett fåtal partiorgan och personer. Fraktioner förbjöds och den interna debatten ströps.

Ryska revolutionen följde det mönster många revolutioner tar. Det som börjar som demonstrationer och strejker växer snart till någonting mycket större. Det blir generalstrejk och arbetarna sluter sig samman i fabrikskommittéer och sovjeter för att organisera kampen. Då de gamla strukturerna rasar samman behöver de också organisera livsmedelsförsörjning och försvar, skaffa råmaterial och distribuera produkter. Snart börjar arbetare kräva att få inflytande över arbetet eller rent ut av ta över produktionen. Kommittéer och sovjeter kommer i motsättning till den gamla maktapparaten, och ett medvetande växer fram att man själva kan ta över makten. Möjligheterna att införa socialism - arbetarmakt och verklig demokrati - står för dörren.

Arbetarklassen i Ryssland rev ner den gamla maktstrukturen, men var för svaga för att försvara arbetarmakten, istället förde de bolsjevikerna till makten. Förutsättningarna för en socialistisk revolution i Ryssland var dåliga. Arbetarklassen var fåtalig, lågutbildad och koncentrerad till Petrograd och några andra områden. Utvecklingen i landet var extremt ojämn med å ena sidan jätteindustrier, å andra sidan små och lågproduktiva jordbruk spridda över hela landet.

Borgarklassen var marginell. Industrin byggdes till stor del upp av utländskt kapital och statens kontroll var stor. I Västeuropa hade borgarklassen krossat feodalismen, genomfört jordreform, effektiviserat jordbruket och genomdrivit industrialiseringen. I Ryssland var de alltför svaga för att få igenom annat än halvdana reformer.

Det var arbetarklassen och bönderna som rev ner den gamla ordningen, men varken de eller borgarklassen kunde fylla vakuumet. Istället blev det bolsjevikpartiet som fick kontrollen över statsapparten. Ett parti vars ledning till stor del kom ur intellektuella mellanskikt. Bolsjevikpartiet genomförde det borgarklassen var för svag att genomdriva. De genomförde jordreform och drev på industrialiseringen, om än med mycket förvirring i början om vilken väg de skulle ta. Det system som växte fram i Ryssland kan kallas för statskapitalistiskt eller statsbyråkratiskt.

Att den materiella tillvaron är avgörande för tänkandet är en gammal marxistisk sanning som naturligtvis gäller även marxismen själv. På rysk jord omvandlades marxismen på flera sätt. En liten arbetarklass i ett hav av bönder, liksom tvånget att arbeta underjordiskt under tsarens hårda repression, påverkar den teori som utvecklas. Istället för klassen intar partiet den centrala rollen i bolsjevikernas tänkande. Man misstror arbetarklassens förmåga att agera självständigt och är övertygade om partiets ledande roll. Massorganiseringen ersätts av ett elitparti med en hårt centraliserad struktur. Efter Lenins död skapas "marxism-leninismen" i Sovjetunionen. Istället för den kritiska teori som undersökte och angrep kapitalismen har man nu skapat en samling dogmer för att försvara det egna systemet.

Åren före, under och efter ryska revolutionen var Lenins idéer ingen självklarhet för marxister. I Europa förekom en livlig debatt om det mesta inom teorin. De kritiska rösterna mot Lenins idéer var många. T.ex. kritiserade Tysklands ledande marxistiska teoretiker - Rosa Luxemburg - tidigt Lenins partiteori och fortsatte att föra fram kritik under Ryska revolutionen. Först när revolutionsrörelsen i Europa definitivt krossats - med nederlag för revolutionerna i Tyskland, Ungern, Finland och Italien - när fascismen redan börjat växa fram och Sovjetunionen sågs som det enda socialistiska fästet började Europas kommunistpartier att följa Sovjetunionen. Snart ströps debatten inom partierna helt och det kritiska marxistiska arvet marginaliserades för årtionden framåt.

 

Per Malmring

Fredrik Samuelsson