Ur Folkmakt nr16

Före Revolutionen

 

Ryssland hade hamnat i bakvattnet i förhållande till de andra europeiska stormakterna efter den industriella revolutionen, i och för sig hade Rysslands utveckling aldrig legat i fas med de västerländska staterna men nu blev denna relativa underutveckling allt klarare.

Efter Krimkriget 1853-56, som Ryssland till stor del förlorade på grund av omoderna vapen och dåliga transportmöjligheter, stod det klart även för tsaren att en modernisering av landet var nödvändig för att landet skulle kunna återta sin stormaktsposition. Ryssland började att moderniseras på allvar, bland annat avskaffades livegenskapen 1861 (i England hade livegenskapen i princip försvunnit 1550).

 

Industrialiseringen

Man började modernisera industrin och framför allt under åren 1891-1900 ökade industrialiseringen markant. Greve Witte blev utsedd till finansminister 1891 och under dessa år tredubblades produktionen av tackjärn, oljeproduktionen höll jämna steg med USAs (Ryssland var världens största oljeproducent vid sekelskiftet) och järnvägsnätets längd fördubblades nästan. En ekonomisk nedgång följde men ett nytt uppsving kom mellan 1910 och 1914 då kriget bröt ut. Sammanlagt hade världens industriproduktion sexdubblats under åren 1860-1910 medan Rysslands hade ökat 10,5 gånger. Dock ökade inte jordbruksproduktionen, som trots allt var den dominerande näringen, i samma takt. Detta, i kombination med en kraftig befolkningsökning gjorde att medelinkomsten endast ökade med 50% under samma period.

Ryssland led hela tiden av en kraftig brist på kapital. Borgarklassen var ytterst marginell och staten fick till stor del överta dess roll. För att klara av kapitalbristen började man låna pengar utomlands men för att kunna betala tillbaka dessa lån blev man tvungna att skapa ett handelsöverskott. För att klara av det problemet ökade man exporten av jordbruksprodukter genom hårdare beskattning av bönderna, vilket ledde till att jordbruket fick det svårare att försörja den ökande befolkningen samtidigt som böndernas efterfrågan på industrivaror minskade. Därmed ökade svårigheterna för industrin att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden och staten fick till stor del stå för både utbud och efterfrågan.

 

Jordbruket

I och med livegenskapens avskaffande så skapades nya möjligheter för det Ryska jordbruket. Den sociala oron var dock fortfarande stor på landsbygden och skulle senare bli en avgörande orsak till revolutionen 1917. Det fanns flera orsaker till detta.

När livegenskapen avskaffades delades jorden mellan bönderna och godsherrarna vilket sågs med stor bitterhet av bondeklassen som ansåg sig ha rätt till den. De var dessutom förbundna att friköpa sin del av marken genom avbetalningar. Bönderna fick dessutom inte full juridisk rätt till jorden utan denna ägdes av byn som var kollektivt ansvarig för skatter och avbetalningar och som bybon inte fick lämna utan tillstånd. Den snabba befolkningsökningen, den låga avkastningen och det ökande ekonomiska trycket på bondeklassen ökade försörjningsproblemen för bönderna eftersom de inte alltid fick lämna byn. Med de stora upproren på landsbygden under 1905 års revolution ändrades dock bondeklassens villkor; avbetalningarna avskaffades och bönderna fick rätt att lämna byn, att sälja mark och att köpa. Reformen ökade visserligen produktiviteten på landsbygden men godsherrarnas makt och jordinnehav minskade inte markant samtidigt som de fattigaste bönderna knappast fick det bättre. Reformen ökade de besuttna böndernas jordinnehav på bekostnad av framför allt den allra fattigaste delen av bondeklassen. Följden blev ökad social ojämlikhet och ökad social oro på landsbygden.

 

Arbetarklassen

Frigivandet av de livegna ledde till en ständigt ökande ström av egendomslösa in till städerna vilket självklart ökades på efter 1905 års reform. Arbetarklassen kom alltså till stor del mer eller mindre direkt från jordbruket och utbildningsnivån var låg. De utgjorde basen i industrin som nästan helt saknade skolad arbetskraft. Fattig-domen var stor, levnadsförhållandena extremt primitiva och alkoholism var mycket vanligt. Fackföreningarna var svaga men den ryska industrin var samlad i stora enheter i några få städer vilket underlättade spridningen av revolutionära idéer.

 

Kriget

Ryssland gick med i första världskriget trots att landet inte var förberett för krigets kostnader. Rustningsindustrin var svag, kommunikationerna fortfarande relativt dåliga och mobiliseringen av trupperna ledde till problem med arbetskraft. Efter ett halvår hade reserverna av krigsmateriel tagit slut och ammunition började bli en bristvara. Tyskland anföll med överlägsen stridskraft 1915 och Ryssland började retirera. Moralen var mycket låg och det militära fiaskot sänkte den ytterligare. På hemmafronten ställdes hela produktionen om till krigsproduktion, följden blev att det uppstod brist på civil materiel, transportsystemet brakade samman och Petrograd drabbades värst. 1916 slog skörden fel och försörjningsproblemen blev allt större under den följande vintern och slutligen i februari 1917 utbröt det hungerkravaller i Petrograd...

 

Per Malmring