Ur Folkmakt nr16
Vad hände sen?
Bolsjevikerna kom till makten i ett land
som höll på att falla sönder. Bönder,
hemvändande soldater och arbetare som
drevs bort från städerna p.g.a. livsmedel-
brist lade beslag på jord.
Det bildades bolsjevikfientliga grupper i Kaukasus, Ukraina, Sibirien och norra Ryssland som stöddes av utländska trupper eller officerare från tsararmen, Rumänien ockuperade Bessarabien (nuvarande Moldavien) och Polen angrep Ukraina. Sommaren 1918 inleddes den period som skulle komma att kallas för krigskommunismen. Stora delar av industrin låg i de ockuperade områdena samt i de områden som förlorades till Tyskland i och med freden i Brest-Litovsk. Man försökte militarisera industrin som skulle försörja Röda armen genom att förbjuda all privat företagsamhet och nationalisera industrin och ställa den under statlig kontroll.
Krigskommunismen
Privat handel förbjöds men omfattande spekulation uppstod så förbudet blev aldrig effektivt. Den okontrollerade "jordreformen" som spontant genomfördes ledde till att produktionen av livsmedel nästan upphörde. Matproblemen blev akuta och man började med tvångsrekvisitioner av livsmedel (prodrazverska). Man skulle starta ett krig mot kulakerna (storbönderna) och konfiskera all överbliven spannmål. Myndigheterna piskade upp stämningen mot dessa. Följden blev ett bittert krig på landsbygden mellan myndigheter och bönder och inom bondeklassen. Efterhand utvecklades tvångsrekvisitionerna till att omfatta alla bönder. Från mars 1919 finansierades industrin över statsbudgeten och den centrala instansen VSNCh (Vesencha) övertog kontrollen och organisationen av statens och industrins finanser som organiserades efter militärt mönster. Ekonomin rasade samman, inflationen blev enorm och lönerna betalades in natura. Visioner om en penningfri ekonomi uttalades av höga partifunktionärer, 1920 lades det fram en penningfri budget. Man kunde dock inte lösa bristproblemen utan städerna drabbades värst, i Petrograd revs alla trähus för att användas som bränsle, matransonerna var låga och invånarantalet sjönk kraftigt. 1920 stod Röda armen segrande på alla fronter och det var inte längre nödvändigt med tvångsmetoder för revolutionens överlevnad men man försökte fortfarande att organisera industrin enligt militärt mönster. Den illegala marknaden drog bort resurser från staten och man försökte undertrycka den genom att helt förbjuda privat handel och genom att även nationalisera småindustrin. Bondeuppror och upplopp följde och 1921 gjorde Kronstadtmatroserna uppror vilket fick myndigheterna att helt lägga om politiken.
Nya Ekonomiska Politiken "Man måste ta ett steg bakåt för att kunna ta två steg framåt."
Eftersom krigskommunismens militära naturahushållning inte visade sig fungera tillfredsställande började man från och med 1921 att driva igenom den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). NEP innebar en nyprivatisering av tidigare förstatligade företag för att få igång produktionen som hade sjunkit kraftigt jämfört med förkrigsnivån samt ett försök att få igång livsmedelsproduktionen så att befolkningen kunde försörjas. De små industriföretagen privatiserades men staten behöll kontrollen över de stora företagen, bankerna och utrikeshandeln ."Staten och partiet måste lära sig att handla". Man decentraliserade det statliga inflytandet genom att dela in företagen i truster som skulle verka kommersiellt eller åtminstone undvika förlust. De nya privata företagen florerade och en småborgarklass uppstod som kallades NEP-män. Man genomdrev en valutareform som stabiliserade rubeln och drömmen om en penningfri ekonomi försvann. Även utländska investeringar blev tillåtna men dessa blev mycket marginella eftersom rädslan för konfiskering var stor. Sakta men säkert återhämtade sig ekonomin men 1923 uppstod ett nytt problem den så kallade saxkrisen. Priset på industrivaror hade stigit p.g.a. brist medan priset på jordbruksprodukter sjönk. Landsbygden drabbades därmed hårt. Detta ledde till en politiskt ohållbar situation då partiet var beroende av bondeklassen för att kunna behålla sin makt. Vesenchan, som fortfarande hade den övergripande makten över ekonomin utnyttjade denna och drev ned priserna på industrins varor. Den privata sektorn var helt dominerande på landsbygden och trots att det 1918-20 hade bildats några kooperativ minskade deras antal och betydelse. Effekterna av NEP och de händelser som utspelade sig under revolutionsåren fick följden att politiken blev dubbelbottnad. Dels gick Bolsjevikerna ut med budskapet "bli rika" till bönderna, man ansåg att det bästa sättet att öka produktionen på landsbygden var att uppmuntra bondeklassen att bedriva kommersiellt jordbruk. Dels var man rädd för att kulakerna skulle få för stor makt och därmed utgöra en borgerlig social bas, som var ett hot mot sovjetstaten som ju var arbetarnas och böndernas republik. Arbetarklassens ekonomiska förhållanden både förbättrades och försämrades under NEP. Lönerna steg och var 1926 uppe på förkrigsnivå, tillgången på livsmedel och kapitalvaror ökade något och den sociala servicen var kanske bäst i världen. Dock så hade stadsproletariatet fråntagits sin makt och fackföreningarna styrdes av partifolk. Det största problemet var dock arbetslösheten som ökade markant under NEP-perioden. Då som nu förde detta med sig stora sociala problem med ökad utslagning och kriminalitet. Det var framför allt ungdomen som drabbades.
Under dessa år uppstod den första och sista stora debatten inom Bolsjevikpartiet med en högerfalang med Bucharin som främste anförare och en vänsterfalang med Trotskij och Probratjenskij. Debattens stora ämnen var industrins finansiering, bondeklassens ställning och hotet från kulakerna, världsrevolutionens vara eller inte vara samt kanske framför allt hur man skulle undvika inbördeskrig och social oro. Högerfalangens program gick i korthet ut på att man skulle fortsätta med NEP för att bönderna skulle kunna bli rika och därmed skulle de få högre köpkraft och kunna efterfråga industrivaror vilket skulle kunna sätta igång industrialiseringen. Man var rädd för att spänningen mellan stad och land annars skulle öka och utmynna i inbördeskrig. Vänster-falangen hade ett motsatt program, priserna på livsmedel skulle göras så låga som möjligt för att man skulle kunna föra över kapital till industrin. Jordbruket skulle kollektiviseras så att effektiviteten kunde höjas och arbetskraft föras över till industrin som skulle byggas ut så fort som möjligt för att regimens sociala bas kunde bräddas och därmed skulle inbördeskrig undvikas. Debatten avstannade helt i och med Stalins maktövertagande.
NEP upphörde 1928 av flera skäl: Fram till 1926 hade produktionsökningarna i industrin bestått av återutnyttjande av gamla maskiner och resurser efter detta måste det till nytt kapital. Nödår 1927 vilket tvingar fram kollektivisering. Ideologiska problem ledde till att man inte kunde försvara den kapitalistiska politiken man drev. Stalin kommer till makten genom att vända sig emot marknadsinslag. Man var rädd för att fortsatt NEP skulle leda till social oro på landsbygden genom ökad kulakisering. Kollektivisering skulle finansiera industrin som led av kapitalbrist och inte kunde finansieras på annat sätt.
Per Malmring