Ur Folkmakt nr 17

 

DUMBURKEN SOM KRUTDURK

Om extremhögern i USA

Hur använder man modern teknologi för att göra isolering och bitterhet till en social kraft? Medans vänstern förlamas av interna stridigheter vet högern i USA svaret.Genom att utnyttja det främlingsskap och den ensamhet många människor känner i ett allt orättvisare samhälle har högern lyckats skapa en folklig förankring. Det är ett uppror underifrån som bara i mycket liten grad är organiserat, ännu mindre demokratiskt, men som inte minst därför fungerar oerhört snabbt och effektivt.

 

Varför skriva en artikel om tokhögern i ett land som ligger tusentals mil bort?
Jo, för att extremhögern i USA är så annorlunda den extremhöger vi är vana vid.

När den importeras till Europa blir det lite av stolleprov, som Kreativistens kyrka och EAP; konstiga företeelser ryckta ur sitt sammanhang, begripliga bara i den mån de, som landsbygdens korsbränningar, påminner om nåt man sett på TV. Men ibland smyger sig en del av dess uttryck på oss utan att vi märker det. Makarna Myrdal importerade en gång i tiden eugenikrörelsen, och gjorde på det viset rasbiologin rumsren även bland tyskfientliga socialliberaler. Nordland importerar ett tidningskoncept från kollegan Resistance. Jag tror att detta är en trend som kommer att bli starkare framöver, helt enkelt därför att de europeiska samhällena blir mer lika samhället i USA.. Den europeiska politiken har länge kretsat kring två poler - nationalstaten och arbetarrörelsen. Båda försvagas nu snabbt; arbetarrörelsen faller samman och stora delar av statsmakten fördelas mellan regioner och EUs överstatlighet. Till detta kommer utvecklingen av mikroelektronik och kommersiella massmedier, där de stora drakarna får ge vika för en stor mängd decentraliserade mediacenter, till förväxling lika men inte centralstyrda. Allt detta öppnar för den sakfrågeinriktade, slipade propaganda som högern i USA behärskar. Därför, tror jag, är det viktigt att undersöka vad som skiljer reaktionen där från den vi ännu dras med, så vi kan räkna ut vad vi kan vänta oss.
Ett par av de viktigaste skillnaderna är, tror jag, för det första att i USA utgör den religiösa högern ett slags övergripande paraply för alla de olika sekterna och rörelserna - inte för inte talar man om den USAnska fundamentalismen som den mäktigaste i världen. För det andra är inte nationalismen lika viktig. Istället är många av de högerextremistiska grupperna starkt fientliga mot den nationella staten; mot "feds" eller den "sionistiska ockupationsregeringen" (ZOG), som är den ariska identitetsrörelsens namn för det som försiggår i Washington. Detta beror naturligtvis delvis på att USA är mycket större än de europeiska nationalstaterna, men också på att landet faktiskt grundades genom en revolution, och att USAs konstitution därför innehåller de flesta av de värderingar som extremhögern är emot (oavsett det faktum att den skrevs av en grupp vita manliga slavägare). Detta leder till att den viktigaste motsättningen i USAs elitstyrda politiska liv går mellan en liberal statsvänlig vänster (där sådana som Mona Sahlin och Karl-Petter Thorwaldson skulle uppfattas som mycket radikala) och en höger som så mycket som möjligt vill begränsa den övergripande statliga makten. Det är alltså om möjligt än knepigare för en antistatlig vänster i USA än i Europa. Detta innebär också att extremhögern inte nödvändigtvis är för en aggressiv utrikespolitik (som europeisk extremhöger nästan alltid är). Tvärtom finns det en stark isolationistisk och självtillräcklig tradition inom konservativa och reaktionära rörelser i USA. Detta gör att (den radikala, det vill säga socialistiska, med olika förtecken) vänstern, som ju också är emot att USA skickar trupper kors och tvärs över planeten, ibland riskerar att hamna i otrevligt sällskap. Detta har vi märkt i Sverige också, senast under kriget mellan USA och Irak när europeiska arbetarpartiet(EAP), avläggaren till den fascistiska LaRoucherörelsen i USA, försökte nästla sig in i fredsdemonstrationerna.

MORAL MAJORITY

USA skiljer sig alltså från Europa (undantaget möjligen Spanien, Portugal, Polen, Ryssland och Balkanstaterna) på det viset att det är kristna grupper som utgör själva basen för högerextremismen och som bär upp de båda andra delarna - populismen och rasismen/nationalismen/lokalpatriotismen. I centrum av den kristna högern finns paraplyorganisationen Christian Coalition, som bildades 1989 av valorganisationen bakom tevepastorn Pat Robertson, efter att denne misslyckats med att bli republikansk presidentkandidat. Bland de 1,9 miljoner människor som undertecknat namnlistor till stöd för Robertsons kanditatur valdes 175.000 ut för att bilda kärnan i den nya organisationen. Fem olika strukturer byggdes upp:
* Ett nätverk av gräsrotsorganisatörer och skolningsgårdar.
* Lobbygrupper både i Washington och i varje delstat.
* Ett nätverk av massmedia.
* En juridisk avdelning för att planera och försvara de lagändringar rörelsen lyckas genomdriva på politisk väg.
* Ett nätverk av predikanter med uppgift att förena alla kristna och familistiskt inriktade väljare.

Idag har koalitionen 1,7 miljoner personer på sina sändlistor, och samlar årligen flera tusen personer på sina Road to Victory-konferenser i Washington DC. Den kontrollerar 1.700 församlingar i samtliga delstater, många av dem ledda av kvinnor.
Rörelsen har sina rötter i sextiotalets Moral Majority, och därmed baptistförsamlingarna. I början av åttiotalet, alltså i inledningen av Reagan-perioden, knöt dessa grupper kontakter med betydligt radikalare konservativa grupper, inte bara bland protestanter utan även bland katoliker och judar och i afroamerikanska föramlingar. Denna struktur, Coalition of Revival, omfattade ett stort antal TV-församlingar och hade förmodligen avgörande betydelse för Reagans omval 1984. När det avslöjades att rörelsen hade kopplingar till gamla nazister från olika central- och östeuropeiska exilorganisationer, bland annat den ungerske pilkorsaren Lazlo Pasztor, tvingades republikanerna dock att dra öronen åt sig - och den kristna högern lanserade istället tevekände Pat Robertson som egen kandidat. Under Bush-administrationen från 1988 till 1992 minskade deras inflytande ytterligare inom den centrala organisationen och rörelsen radikaliserades. En stor del av inflytandet gled över till en grupp av "stenålderkonservativa" presbyterianska rekonstruktivister. Det handlar därmed om renodlade fundamentalister, som inte nöjer sig med diverse patriarkatskonserverande åtgärder, abortförbud med mera, utan kräver att lagstiftningen helt ska utgå från Bibelns bokstav. Det heter ju, som de gärna påpekar, "The Ten Commandments" inte "The Ten Suggestions". Av allt att döma har den religiösa högerns radikalisering varit en viktig faktor bakom republikanernas nederlag i de senaste presidentvalen. I parlamentet (Kongressen) har de dock stort inflytande, och tvingar Clintonadministrationen allt längre högerut.

KULTURKRIG

Men det är sällan domedagsbudskap de för ut till massorna. Snarare utnyttjar rörelsen skickligt människors behov av syndabockar för den urgröpning av medelklassens välstånd som präglat USA de senaste decennierna. Paul Weyrich, ordförande i lobbygruppen Free Congress Foundation och Pat Robertsons närmaste man, utvecklade i slutet av åttiotalet en strategi för ett konservativt kulturkrig, som sedermera lär ha följts rätt konsekvent. Taktiken bygger på en gammal konspirationsteori (ursrungligen utvecklad av motståndare till den tidiga välfärdsstaten i USA, trettiotalets New Deal-program) om hur den liberala vänstern försöker underminera nationen genom att diskreditera de traditionella, familistiska värdena. Planen för denna jättelika konspiration antas ha utarbetats av den liberale pedagogen John Dewey ("Amerikas Lenin", som de gärna kallar honom), vilken visserligen blev känd för att han försvarade Trotskij mot Stalins anklagelser på trettiotalet, men som inte på något vis hyste revolutionära eller ens socialistiska åsikter. Deweys pedagogik, som ändå för tiden var ganska radikal, antas av kulturkrigets strateger på fullt allvar vara ett uttryck för satans ränker och uträkningen skulle ha varit att genom "slapp" undervisning byggd på självverksamhet, inte som förr på kadaverdisciplin, göra barnen illiterata och därmed lättare att övertyga med kommunistisk propaganda. Mycket av kulturkrigets kampanjer riktar sig följaktligen mot de försök som görs att demokratisera undervisningen i skolorna. De mest radikala av kulturkrigets soldater, medlemmarna i Home Schooling Association, tar till och med hem sina barn för att undandra dem den sekularistiska konspirationens inflytande (ungefär 20.000 av de 100.000 barn som undervisas i hemmet i USA är barn till medlemmar av den rörelsen). Sexualundervisning och undervisning om homosexualitet är några av de frågor som orsakar ständiga aktioner från den kristna extremhögerns sida, men det är tydligt att det inte är de sexuella inslagen i sig som stör, utan att deras angrepp riktar sig mot demokratin som sådan, eller mot den "sekulära humanismen", som är den övergripande beteckning de använder för sina fiender. Som en av dem uttrycker det:

De flesta USA-medborgare känner inte till att hårdporr, humanistisk exualundervisning, rörelsen för gay-rättigheter, feminism grundlagstillägget om lika rättigheter, sensitivitetsträning i skolorna och på arbetsplatser, förespåkandet av drogmissbruk, Gud-Är-Död-rörelsen, fria aborter för den som begär det, dödshjälp i nationell lagstiftning för att nämnda ett fåtal, mycket uppmärksammade rörelser allt har uppkommit ur humanismen.

Den kristna högerns struktur bygger på att den kontrollerar cirka 700 TV-shower över hela landet. Via dessa har den etablerat ett nät av någon miljon gräsrotsaktivister som inte nödvändigtvis behöver tillhöra någon organisation eller församling men som gjort det till en del av sin livsstil att regelbundet höra av sig till politiker och myndigheter och framföra sina synpunkter på de frågor rörelsen för tillfället anser sig böra prioritera. I ett land där färre än hälften av befolkningen överhuvudtaget bryr sig om att rösta, blir den typ av folkstormar som framkallas på det viset en viktig politisk faktor, vare sig de för tillfället gäller frispråkiga rocktexter, invandring, homosexuellas rättigheter eller öppnandet av en abortklinik. Genom att utnyttja det främlingsskap och den ensamhet många människor känner i ett allt orättvisare samhälle har högern lyckats skapa en folklig förankring, om än av ganska bisarrt slag. Det är ett uppror underifrån som bara i mycket liten grad är organiserat, ännu mindre demokratiskt, men som inte minst därför fungerar oerhört snabbt och effektivt. Den religiösa högern har helt enkelt lärt sig att utnyttja modern teknologi för att återigen1 göra isolering och bitterhet till en social kraft. Eftersom "folkstormarna" snabbt också blir mediahändelser, ger de möjlighet att känna delaktighet i gemensamma ansträngningar. Predikningarnas användning av religiösa förföljelseteman spär på den känsla av utsatthet och utanförskap som aktiviteten odlar.
På en mer organiserad nivå inom samma rörelse kan nämnas de hundratusentals män som deltar i den så kallade "Promise Keepers"-rörelsen. Programmet för rörelsen presenterades i boken Seven Promises of a Promise Keeper, som publicerades för några år sen av Focus on the Family-rörelsen, och går ut på att män ska avge ett löfte om att återta auktoriteten i familjen. Som predikanten Tony Brown förklarade i bokens inledande kapitel:

Det första du ska göra, är att sätta dig ner med din fru och säga någonting i stil med 'Älskling, jag har begått ett fruktansvärt misstag. Jag har givit upp min roll. Jag slutade upp att leda familjen, och jag tvingade dig att ta min plats. Nu måste jag ta tillbaka den rollen.' Missförstå mig inte nu. Jag föreslår inte att du ska be om att få tillbaka din roll. Jag begär av dig att du ska ta tillbaka den.

I en ännu extremare variant, Guds Ord-församlingen (icke att förväxla med Livets Ord) vilken omfattar ungefär 1600 vuxna, utsätts de män och kvinnor som på något sätt ifrågasätter rollfördelningen för plågsamma utdrivningsseanser, i tron att de bokstavligt är besatta av satan. Detta är, hur ofrivilligt komiska de än kan verka, det kristna avantgardet i backlashen mot gifta kvinnors rättigheter i USA. Focus on the Family är också en av de grupper som gått i spetsen för nittiotalets allt aggressivare attacker mot homosexuellas rättigheter. De främsta scenen för sådana attacker har dock varit de ganska breda Family Forum-konferenserna, som hållits sedan 1981 och alltid innehållit minst ett tal riktat mot homosexuella. En extremare variant är Springs of Life-kyrkans videofilm The Gay Agenda, som efter att ha uppmärksammats i några rikstäckande TV-program nu sälja över hela USA genom postorder. Den har också använts för att övertyga folk i delstaterna Colorado och Oregon att rösta ja till lagförslag riktade mot homosexuella. Över två tredjedelar av de som röstade sa sig ha påverkats av filmen. Med tanke på vilken sorts film det handlar om är detta skrämmande siffror. Gay and Lesbian Emergence Media Coalition har, som aktivisten Laura Flanders förklarar, visat hur videofilmens "avslöjanden" om homosexuellas "dolda livsföring" använder sig av propagandaknep hämtade från Ku Klux Klan- och nazipropaganda. Huvudargumentet i kampanjen mot homosexuella är att krav på lika rättigheter i själva verket är krav på större rättigheter än heterosexuella har - vilket i sammanhanget innebär en rätt att leva på sätt som den kristna högern anser omoraliska. Detta argument, att lika rättigheter är olika rättigheter, används också i hetsen mot afroamerikaner, invandrare och ensamma mödrar. Vi lär snart se det i Sverige (det har redan synts i debatten om kvinnors möjligheter att få universitetstjänster).
Många av den rekonstruktionistiska rörelsens ledare har fått sin politiska skolning i John Birch Society, en kallakrigsrörelse vars namn en del kanske känner igen från filmen JFK, där dess houstonavdelning framställdes som samlingsplats för den exilkubanska reaktionen. Detta sällskap påminner om man jämför med svenska förhållanden mest om sextiotalets Demokratisk Allians eller dagens Contra - med andra ord tar de å ena sidan avstånd från nazism och antisemitism, å den andra stöder de fascister av alla möjliga slag. Deras ideologi, som handlar om att FN och storkapitalet styr alla världens regeringar genom en jättelik konspiration, är också svår att skilja från antisemitiska fantasier om sionistiska ockupationsregeringar. Det har mycket riktigt visat sig att åtskilliga av sällskapets medlemmar är dubbelanslutna till den öppet antisemitiska Liberty Lobby, som ger ut den vitt spridda tidskriften Spotlight och bland annat ligger bakom den förintelseförnekande organisationen Institute for Historical Research i Los Angeles.
Med dessa grupperingar är vi över i den populistiska delen av extremhögern. Det måste dock betonas att gränserna är flytande - religionen är närvarande överallt i det politiska språket i USA och inte minst är det i det klimat som den religiösa högerns TV- och radioprogram och dess hyperaktiva gräsrötter skapar som populister och rasister kan verka. Den nordamerikanska populismen bygger vidare på den religiösa högerns teman.
Det kanske viktigaste av dessa teman är känslan av att vara förföljd och motarbetad av mystiska krafter som verkar i det fördolda. Om den kristna högern (på, vilket måste betonas, fullt allvar) spårar satan och den sekulära humanismen bakom allt den är emot är populisternas konspirationsteorier dock något mer jordbundna. Framförallt vänder man sig, som jag nämnde i början, mot den centrala staten och dess förankring i östkustens storstäder med deras liberalism och transatlantiskt verksamma kapital. Det är i det sammanhanget den använder teorierna om den "nya klassen", ett begrepp myntat av den jugoslaviske dissidenten Milovan Djilas på femtiotalet, men här använt för att beteckna medelklassyrkena i både den ytterst begränsade välfärdsstaten och i den betydligt mer imponerande strukturen av massmediaimperier, vilka man alltså tänker sig förenade i skattehöjande attacker mot mellanvästerns medelsmith&jones. Det mest extrema uttrycket för den opinionen är de cirka fyrtiotusen tungt beväpnade medlemmarna i olika mer eller mindre stolliga milisgrupper, koncentrerade i staterna runt Klippiga bergen. Även om en del av dem, som till exempelvis oklahomabombaren Timothy McVeigh, håller täta kontakter med den rasistiska identitetsrörelsen, är miliserna inte fascister - eller ens rasister - i vanlig mening. De är lokalpatrioter, förenade runt en doktrin som brukar kallas posse commitatus, och som innebär att statens grundläggande nivå bör vara det lokala samhället där medborgarna (läs de manliga familjeöverhuvudena) känner varandra och gemensamt kan ta hand om alla offentliga angelägenheter. Det handlar alltså i grunden om en direktdemokratisk rörelse, av typiskt USA-snitt (Thomas Jefferson, Henry Thorau), vilket möjligen förklarar att den för några år sen lyckades svepa med sig den gamla frihetligt marxistiska tidskriften Telos till ett hyllande av populismen både i USA och som den utövas i Italien av Lega Nord och av Milosevic i Serbien (!) Med andra ord, om det är något populismen i USA visar tydligt är det att direktdemokrati likaväl kan vara ett medel att bevara ett förtryckande status quo, som att upphäva det - helt avhängigt styrkeförhållandena.
Om milisens åsanissefascism kan sägas utgöra populismens folkliga sida, finns det andra grenar som istället helt domineras av byråkratiska organisationer. Mest omtalad på senare år är den så kallade Wise-Use-rörelsen, ett nätverk av företagssponsrade organisationer som mobiliserar lokalbefolkning till försvar för olika slags miljöfördärvande verksamheter. Nätverket hålls samman av paraplyorganisationen Alliance for America, bildad 1991 av de mäktiga skogstrusterna i Oregon Lands Coalition tillsammans med mäktiga lantbruksintressen, konstgödselfabrikanter och liknande grupper. Wise Use-rörelsen utnyttjar skickligt både motsättningen mellan lokalbefolkning och storstädernas medelklassbaserade miljörörelse och naturvårdsmyndigheter, och det faktum att det för den arbetslöse mannen trots allt inom ramen för rådande könsrelationer är mer hedrande att hjälpa storföretagen att förstöra naturen, än att sitta hemma och inte göra något alls. Wise-Use-rörelsen har också en juridisk del, ledd av ekonomen Richard Epstein, som försöker genomföra lagändringar som innebär att miljölagstiftningen ogiltigförklaras för att den strider mot den privata äganderätten. Som Epstein förklarat kommer den typen av lagändringar att fungera lika effektivt även mot alla typer av fackliga aktioner och konsumentbojkotter. En liten viskning av vad Wise-Use kan åstadkomma såg vi i den USA-knutna extremhögersektens kampanj mot miljöfilosofen Peter Singer för någon månad sen - vilken naturligtvis inte ska blandas samman med handikapprörelsens rättmätiga protester mot hans smygfascistiska teorier.
Rena undergångsstämningar präglar de lobbygrupper inom framförallt det republikanska partiet som de senaste åren bedrivit en intensiv hets mot de asiatiska och latinamerikanska invandrarna. Visserligen har USA - och i ännu högre grad Kanada - med europeiska mått mätt ännu en ganska liberal (i positiv mening) inställning till invandring - ungefär en fjärdedel av de utländska medborgarna i landet är där illegalt, nästan alla efter att ha rest in på turistvisum. Den förhållandevis liberala inställningen beror delvis på att framförallt farmarna i de södra gränsstaterna, köttindustrin runt Chicago och textilindustrin i kusternas storstäder bygger sin ekonomi på att kunna exploatera illegala invandrare. I en ny lag, Immigration Reform and Control Act från 1986, har dock den typen av anställningar blivit svårare att använda, och USAs invandrarverk, INS, gör åtminstone för syns skull razzior ibland, dock inte alls med den noggrannhet som finns i Europa. Genom en intensiv kampanj från en lobbygrupp som kallas Federation för American Immigration Reform (FAIR -sic!), som som finansieras av Pioneerstiftelsen (som också betalade den forskning som publicerades i boken The Bell Curve, där det hävdades att svarta är mer korkade än vita) har de senaste åren ännu hårdare lagar drivits igenom. Man kan säga att offensiven inleddes på allvar med folkomröstningen om Proposition 187 i delstaten Kalifornien, som handlade om huruvida illegala invandrare skulle kunna använda skolor, sjukvård och andra välfärdsinstitutioner (vilket de ännu kan i USA, till skillnad från i Europa). Den förordningen röstades igenom av 59 procent av de röstande, av vilka 80 % var vita - här som annars utnyttjar högern det låga valdeltagandet. Än så länge används lagen dock, vad jag vet, bara i begränsad omfattning. Inte minst har de som skulle kolla uppehållstillstånden, lärare, sjukvårdspersonal med flera, protesterat.

På nationell nivå röstade USAs kongress 1996 igenom The Welfare Reform and Personal Responsibility Act of 1996, som förbjöd illegala invandrare att använda en lång rad välfärdsfunktioner. Den lagen är dock inte i kraft än, eftersom Clinton la in sitt veto mot den. I gengäld måste han dock tillstyrka Illegal Immigration Reform & Immigrant Responsibility Act of 1996, som innebar en dyrbar upprustning av gränsbevakningen mot Mexiko (debatten om detta, pådriven av tidskriften Border Watch, utgör för övrigt bakgrunden till biofilmen Men in Black). Om FAIR och deras meningsfränder får som de vill ska så småningom även legala invandrare berövas tillgång till välfärdsstaten. Den tanken har ju som alla vet moderaterna hämtat över Atlanden till sitt Land för Hoppfullamanifest. Fortfarande har dock USA en betydligt generösare invandringspolitik än något europeiskt land, undantaget möjligen Tjeckien. Bakgrunden till denna hets är de beräkningar som gjorts över när de amerikaner som klassas som västeuropeiska ättlingar hamnar i minoritet gentemot svarta och latinos. I Kalifornien sker detta inom det närmaste decenniet, i USA som helhet i mitten av 2000-talet. Den så kallade "English only"-rörelsen, som bekämpar förslag att göra spanska till likaberättigat språk, kan sägas vara ett mildare uttryck för samma, naturligtvis rasistiska, rädsla. Ett särskilt märkligt inslag som ändå bör nämnas är organisationen med det hotfulla namnet Negative Population Growth, som hävdar att invandring till USA är katastrofal för miljön, inte bara i USA utan i hela världen. Detta eftersom de som bor i USA skräpar ner miljön mer än andra gör, exempelvis de som bor i de länder invandrarna kommer från. Organisationen nämns eftersom dess internetsite fått en hedersplats bland de länkar som rekommenderas av Folkviljan och Massinvandringen.

Den ensamhet och isolering som Wise Use-rörelsen använder för att mobilisera aktivister och som den kristna högern använder för att stampa fram blixtsnabba folkopinioner, kan också exploateras för profit. Kommersiella radiostationer har under nittiotalet utvecklat en programform som kallas hatpratshower, och som närmast liknar en del ökända närradioprogram i Sverige, bara mer professionellt genomförda. Lyssnare ringer in och skäller allt vad de orkar på invandrare, svarta, homosexuella, feminister och så vidare, ett skällande som de ibland förstärker med olika slags hot. På samma sätt som prutt-TVn är det här en mediaform som bara blir värre med tiden, eftersom stationerna måste överträffa varandra i jakten på lyssnarsiffror. Detta samtidigt som den kristna högern, liksom kommunistätare som David Horowitz, övervakar det statsstödda medienätverket på jakt efter allt som kan tänkas stå till vänster om vad den genomsnittlige mellanvästernmannen tycker och tänker.

Så här kan man hålla på rätt länge och räkna upp den ena bisarra grupperingen och företeelsen efter den andra. Jag ska inte göra det. Jag tror att poängen har gått fram.

Extremhögern i USA visar ett mönster som jag alltså tror kommer att bli vanligare även i Europa. Dels kommersialiserade och högteknologiska propagandakanaler, dels ett starkt stöd bland gräsrötter som ofta knappast känner varandra men som lyssnar på samma mediashower och möjligen mottar samma utskick, kanske till och med på internet. Vi har sett något liknande hos Ingrid Björkman & cos rasistiska nätverk, som på samma sätt som grupperna i USA försökte skapa folkopinioner genom att uppmana de människor de har på sina sändlistor att skriva brev till eller ringa upp politiker och parlamentariska kommissioner. Vi har sett hur de nazistiska organisationerna ersatts av en musikrörelse och mobil svartklubbsverksamhet på landet. Vi har sett i statstevens kvasifascistiska treutigerier. Det lär bara vara början.

Redaktörerna för reseachboken Eyes Right! (se fotnoten) skriver i ett sammanfattande avsnitt om förhoppningen att den vänster de talar om, och som omfattar allt från läsarna av Brands motsvarigheter långt in bland det demokratiska partiets karriärliberaler, ska uppmärksamma hur framgångsrik högern blivit genom att tona ner sina inbördes konflikter och istället var och en på sitt sätt delta i den allmänna offensiven mot jämlikhet och demokrati (vilket inte är det samma som att det inte förekommer konflikter inom USAs extremhöger - det gör det givetvis, men inte, verkar det, på ett sätt som motverkar dess syften). Vänstern, däremot, låter sig alltför gärna förlamas i teoretiskt struntprat och interna konflikter. Och så länge den gör det, kan den inte ens fundera på hur den ska möta den utmaning som nya teknologiska och sociala strukturer innebär.

 

Mats Deland

 

 

Fotnot.

Det kan vara på sin plats att nämna att jag som skriver den här artikeln aldrig har satt min fot i USA. Jag bygger artikeln nästan helt på texter från en grupp radikala forskare som kallar sig Political Research Associates, och som har sitt kontor i Somerville i Massachusetts, nära Boston på den amerikanska östkusten. Om man vill kan man kolla in deras hemsida, som innehåller många bra texter, på internetadressen <www.publiceye.org/pra/> (efter deras nyhetsbulletin The Public Eye, som publicerats sedan tidigt sjuttiotal. Äldre nummer av den hittar man på pra.pybliceye, en bra bibliografi på pra.bibliography. Vill man regelbundet förses med bra texter kan man skicka ett mail med texten "subscribe rightdocs" till majordome@igc.apc.org, vill man vara med och diskutera skickar man istället mailet "subscribe rightforum".). De flesta av dessa texter finns samlade i boken Eyes Right! Challenging the Right Wing Backlash, som redigerats av Chip Berlet och publicerades av South End Press 1995. PRA verkar fungera närmast som ett nätverk mellan folk som antingen forskar och skriver om, eller är med och arbetar i rörelser som kämpar mot den extrema högern i USA. En del upplysningar har jag också fått från vänstertidningarna (ungefär som dagens upplaga av ETC) Mother Jones, Village Voice och The Nation, eller närmare bestämt från deras internetupplagor (www.mojo.com, www.villagevoice.com respektive www.thenation.com).