Ur Folkmakt nr18

Krisen i Asien

Att Sydostasiens "Tigrar" krisar har knappast undgått någon. Framgångsmiraklen styckas idag upp och säljs ut. IMF tvingar länderna att öppna sig på vid gavel för det internationella kapitalet. Här följer ett försök att förklara bakgrunden till dagens situation.

Tigerländerna

En handfull länder i Sydostasien har utgjort världens främst utvecklingsregion. De har varit världsunika eftersom de lyckats genomföra en inhemsk industrialisering och knappat in på USA, Japan och Europa. De har gjort stora tekniska framsteg och befolkningarnas levnadsstandard har höjts rejält. Deras framgång har naturligtvis använts som argument för kapitalismens förträfflighet och förmåga att dra in alla världens länder i ekonomisk utveckling.
När man talar om "tigrarna" i grupp, skall man vara medveten om att skillnaderna är enorma. Hongkong och Singapore är miniländer som mest består av en enda stad med några miljoner invånare. Indonesien täcker in ett jätteområde med tusentals öar och har världens fjärde största befolkning. Skillnaderna i historia, kultur och ekonomisk nivå är antagligen större än skillnaderna inom Europa.
Det som gör att man kan tala om en sydostasiatisk modell är att de slagit in på en likartad ekonomisk utveckling. De första tigerländerna har använts som förebilder av efterföljarna.

 

Ekonomiskt system

Det ekonomisk system som gjort de sydostasiatiska länderna så framgångsrika är raka motsatsen till den modell alla liberala ekonomer förespråkar.
Systemet bygger på att företagen tagit enorma lån. Företagen har skulder som är mångdubbelt högre än vad företag har i väst. De stora skulderna har möjliggjort att industrin byggts ut i snabb takt. Men stora lån gör företag extremt känsliga för svängningar i ekonomin. Det har därför varit nödvändig med hård statlig kontroll.
Det har funnits ett nära samarbete mellan stat, företag och banker i de sydostasiatiska länderna. Staterna har samordnat utlandslån, styrt så att lånen gått till investeringar och utarbetat nationella industriprogram. Kapitalmarknaden har varit hårt kontrollerad.
Den inhemska industrin har gynnats genom importtullar och importbegränsningar. Företagen har fått exportstöd.
Till bilden hör också att regimerna varit auktoritära, hållit tillbaka arbetarna, förbjudit strejker och förföljt oppositionen.
Den här modellen med höga skulder, statlig styrning och en gynnad inhemsk industri la grunden för ett enormt ekonomiskt språng.
Kalla kriget bidrog också till de asiatiska ländernas framgång. USA pumpade in enorma summor i bidrag till länder som Taiwan, Sydkorea och Indonesien, då dessa var frontstater mot Sovjetunionen, Kina och Vietnam. Länderna kunde tillåtas att ha en relativt fri utveckling. Efter kalla krigets slut har västmakternas intresse för välstånd och stabilitet avtagit.

 

Spekulation

Under 90-talet drogs de asiatiska länderna in i den internationella spekulationskarusellen. Arbetarklassen har tryckts tillbaks världen över och utsugningen har ökat. Vinsternas andel har ökat på lönernas bekostnad de senaste årtiondena.
Men samtidigt som kapitalisterna sitter på enorma summor så har de inte lyckats investera i produktionen. Istället har vinsterna gått till spekulation på valuta-, aktie- och fastighetsmarknader.
Under början av 90-talet då ekonomierna i Europa och USA befann sig i stagnation riktades intresset mot de asiatiska ekonomierna som hade en tillväxt som var fyra gånger så stor som OECDs genomsnitt. Halva tillväxten i världen under 90-talet har skett i sydostasien. Länderna blev översköljda av kapital som var billigare att låna än det inhemska.
Samtidigt började regeringarna i sydostasien att montera ned de faktorer som stabiliserat ekonomin. Kapitalregleringar togs bort eller försvagades under påtryckningar från internationella valutafonden (IMF), OECD och regeringar och företag i väst. Sydkorea gjorde allt för att få komma med i OECD och då krävdes finansiell öppenhet.
Allt det här gjorde att aktier, fastigheter och valutor sköt i höjden. Men som alla vet kommer det som åker upp alltid ner, förr eller senare.

 

Överproduktionskris

Under 1996 började exporten falla till följd av dålig efterfråga på världsmarknaden. En anledning var att konkurrensen har hårdnat mellan länderna i takt med att allt fler försökt kopiera samma modell. De ursprungliga tigrarna: Taiwan, Hongkong, Singapore och Sydkorea har mött konkurrens från Thailand, Indonesien, Malaysia och Filippinerna. Dessutom har Kina stigit fram som den farligaste konkurrenten under 90-talet, med högre tillväxt och lägre priser än något annat land.
Till detta kommer att Japan befinner sig i en svår kris sedan början av 90-talet, en kris som nu förvärrats. Japan har nu fått en negativ tillväxt och yenen har fallit brant nedåt. Detta innebär att en av de viktigaste exportmarknaderna för de sydostasiatiska ekonomierna minskat drastisk. Dessutom innebär den låga yenen att även Japan exporterar mer, och förvärrar konkurrensläget ytterligare.
Ökad konkurrens mellan länderna och dålig efterfråga gjorde att export och investeringar började falla i länder som Thailand och Sydkorea.
När krisen väl börjat förvärrades den snabbt. Överdriven optimism förbyts snabbt till panik när alla spekulanter följer vad alla andra gör. Sämre export gjorde att företagen hade svårt att betala sina enorma skulder. Bankerna i väst upptäckte vilket skuldberg det handlade om och drog sig kvickt ur och vägrade ge nya lån. Från att 93 miljarder dollar gick in i Indonesien, Malaysia, Thailand och Filippinerna 1996 gick 12 miljarder ut 1997. Valutor och aktiekurser föll som stenar och mängder av företag gjorde konkurs. Arbetslösheten steg.

IMF

Nu klampar IMF in på scenen. Världskapitalets egen Godzilla började slita sönder vad som fanns kvar av tigrarna när kapitalflykten gjort sitt. IMF beviljade de största lånen någonsin: 443 miljarder kronor till Sydkorea, 130 till Thailand och 348 till Indonesien. Fonden gör inte detta för att vara snäll mot de olika ländernas befolkningar. Huvudsyftet är att rädda långivarna i väst och Japan. De sydostasiatiska förretagen skall med lånens hjälp kunna betala tillbaks till de banker och finansinstitut som lånat ut. I slutändan handlar det om att rädda hela det kapitalistiska systemet från en allvarlig kris. Pengarna får skattebetalarna i medlemsländerna stå för, även svenska skattebetalare har bidragit med sitt.
Men IMF nöjer sig inte med att återställa betalningsförmågan, utan passar på att tvinga länderna till strukturreformer. Allt det som gjort länderna så framgångsrika skall bort: bort med exportstöd och tullar, bort med alla kapitalregleringar och statlig styrning; bort med företagens möjlighet att låna det dubbla mot i väst. IMF häller olja på elden. De avregleringar som bidrog till krisen skall drivas ännu längre.
IMF kräver också budgetåtstramningar. Arbetslösheten ökar och hemmamarknaderna försvagas.
Reformerna är en del av en internationell kampanj för att göra prioritera kapitalets rörlighet framför allt annat. Kapitalets rättigheter skall stärkas och alla marknader öppnas. Världshandelsorganisationen, WTO, har antagit nya regler för att öppna bank-, försäkring- och värdepappersmarknader. IMF har antagit nya direktiv som kräver att medlemsländer slopar kapitalkontroll. Inom OECD förhandlades MAI fram, som handlade om att liberalisera utlandsinvesteringar och innebar att utländska och inhemska företag måste behandlas likadant. MAI är tillfälligt stoppat, men lär komma tillbaks. Bakom alla dessa organisationer och alla bokstavsförkortningar finns storföretag och regeringar i de rika länderna.
De sydostasiatiska länderna motsatte sig tidigare dessa nya avtal, men med krisens hjälp har de tvingats skriva på.

Vinnare och förlorare

Vinnarna är de krafter som tjänar på denna öppning av varenda marknad på jorden. Östeuropa och före detta Sovjet har öppnats med liknade reformer, i Europa har vi EU, i Nordamerika NAFTA, nu har turen kommit till sydostasien.
De omedelbara vinnarna i den sydostasiatiska krisen är amerikanska, europeiska och japanska storföretag. Det kan vara frågan om den största överföringen av inhemska företag till utländska ägare under fredstid i världen överhuvudtaget. I sydostasien talas det om ett "andra opiumkrig". Hinder för utländskt ägande plockas bort samtidigt som valutafallen minskar företagens värde. Inhemsk företag köps upp till vrakpriser.
De omedelbara förlorarna är naturligtvis alla arbetare som förlorar jobben när företag går i konkurs. I de flesta av regionens länder är de sociala skyddsnäten mycket dåliga. Förlorare är alla som drabbas av de ständigt höjda priserna på livsmedel. I Indonesien finns nu risk för direkt hungersnöd. Klassrelationerna omstruktureras rejält av krisen.

 

Vad händer nu?

Kapitalismen har återigen visat att den ständigt leder till kriser och fattigdom, det finns inga undantag. Det är svårt att veta hur lång och djup just denna kris blir, eller vad som händer efteråt. De kommentatorer som i början av året trodde på en snabb lösning har tystnat, nu talas det allmänt om recession och depression. Tillväxten är negativ i Japan och i flera av tigerekonomierna. Valutorna fortsätter falla och många tror att Kina tvingas devalvera igen. Även Australien har drabbats av minskad export, då sydostasien varit en dominerande marknad.
Man trodde att länderna snabbt skulle exportera sig ur krisen när valutorna föll. Tvärtom har exporten fortsatt att minska, trotts valutafall på mellan 35 och 70%. De asiatiska länderna handlade till stor del med varandra, nu är alla i kris. Alla länderna försöker exportera samtidigt. Alla säljer, ingen köper. Den fallande importen drabbar industrimaterial och råvaror som är nödvändiga för produktion och export. Hemmamarknaderna, som är minst lika viktiga som exporten, befinner sig alla i kris genom sänkta löner, arbetslöshet och åtstramningar.
En avgörande faktor för utgången är naturligtvis de sociala striderna. I Sydkorea har arbetarna vägrat gå med på massavskedanden och sänkta löner. De har strejkat en hel del. I Indonesien har det gamla politiska systemet fallit, och det är ännu inte klart vilken ny maktgrupp som framträder. Upploppen och demonstrationerna fortsätter. Frågan är hur starka och målinriktade protesterna blir. Starkt motstånd som sprider sig mellan regionen skulle på allvar kunna sätta käppar i hjulen för det internationella kapitalet. Annars är risken stor krisen leder till fortsatt misär och splittring, med risk för att nationalistiska stämningar vinner mark.

Fredrik Samuelsson