Ur Folkmakt nr 19
Hamnarbetarstrejken som engagerat arbetare över hela världen tog slut i vintras. Hur gick det sedan? Folkmakts utsände åkte över för att kolla.
Det var en typisk engelsk, grådaskig förmiddag när jag kom till Liverpool med bussen från Manchester. Jag var lite nervös. Den enda direktkontakt jag haft med hamnarbetarna var ett par telefonsamtal till Jimmy Davies, en av de hamnarbetare som besökt Sverige flera gånger. Numret fick jag genom SAC-Syndikalisternas stödkommitté för Liverpoolarbetarna.
Det visade sig att det sista jag behövde vara var nervös. På busshållplatsen stod tre robusta karlar med en lapp: Nils - Syndikalist (stavat på svenska). Det var Jimmy Davies, Bob Ritchie (som också varit i Sverige) och Brian. De tog mig till ett litet hotell i närheten och betalade ett rum för natten. Jag blev rätt häpen, men de slog fast att "våra svenska kamrater tar alltid väl hand om oss, så här tar vi hand om dig". Och så ordades det inte mer om det. Jag betalade inte ett öre under mitt dygn i Liverpool.För den som inte vet det så har hamnarbetarna i Liverpool varit indragna i en av de längsta och kanske mest betydelsefulla konflikterna under 90-talet. I september 1995 utsågs arbetsstyrkan i Liverpools hamn till Storbritanniens mest effektiva. Senare samma månad fick de sparken. Alla 500. Så här gick det till.
Det började med att fem arbetare fick sparken på stående fot för att de vägrade jobba obetald övertid. De jobbade inte på hamnens största företag Mersey Dock & Harbour Company (MDHC), utan på dotterbolaget Torside. Deras kamrater på Torside vägrade acceptera detta och gick ut i strejk. Nästa dag vägrade hamnens övriga 400 arbetare, anställda av MDHC, att agera strejkbrytare. Företaget svarade med att avskeda samtliga arbetare. Snart stod strejkbrytare mot strejkvakter i Liverpools hamn.
Strejken, lockouten, konflikten eller vad den nu ska kallas pågick i nästa två och ett halvt år. I januari 1998 accepterade slutligen arbetarna företagets anbud om ett avgångsvederlag på knappt 300 000 kronor per person. Det här kan låta som en dyster historia, men det är långt ifrån hela sanningen. Det är en historia om internationell solidaritet mellan arbetare...När jag kom till Liverpool i Augusti hade konflikten varit över i ganska precis ett halvt år. Jimmy, Bob och Brian tog mig med till en nedlagd skola som idag fungerar som "community center" - ett slags blandning mellan aktivitetshus och kvarterslokal. Här har de arbetslösa hamnarbetarna sin nya lokal.
Det sjöd av aktivitet med folk som kom och gick hela tiden. Många projekt var uppenbarligen på gång samtidigt. Med hjälp av ett gäng datorer pågår datautbildning - det är en av de vägar man ser till nya jobb. Ett annat projekt är ett kooperativt företag som skulle kunna sälja arbetskraft till hamnen. De skulle kunna ge sina medlemmar anständiga villkor istället för de slavvillkor som de gamla strejkbrytarna jobbar under. Det skulle också vara ett sätt att få in fackligt anslutna arbetare i hamnen igen. Än så länge har dock MDHC varit tveksamma.
Ett par stycken jobbade för tillfället med lanseringen av den helt nya CD:n "Rock the Dock". Band som Oasis, Boo Radleys, Chumbawamba och Billy Bragg har spelat in låtar till stöd för hamnarbetarna. Skivan tillägnas de fem arbetare som dog under konflikten. Det var ingenting dramatiskt över dessa dödsfall, men alla klarade inte av påfrestningarna och stressen under strejken. I transportarbetarfackets huvudkvarter nere vid hamnen höll man på att sätta upp en teater om konflikten under ledning av Irvine Welsh (författare till bland annat Trainspotting), som dessutom håller ett inledande tal på CD:n.
Det kanske kan låta underligt att det behövs stöd nu när alla fått nästan 300 000 spänn var. Men för det första inverkar denna "inkomst" på hamnarbetarnas möjligheter att få del av den magra a-kassan, så pengarna tar snart slut. För det andra omfattas inte de ca 80 arbetarna från Torside av uppgörelsen. Och viktigast av allt: jobben är förlorade och arbetslösheten i Storbritannien är inte att leka med.
Det pågår också ett ständigt arbete med att utveckla det internationella kontaktnät som byggdes upp under strejken. I USA, Australien, Japan, Mexico, Sverige, ja över hela världen har hamnarbetare och andra gett sitt aktiva stöd till de strejkande. Detta är något man är både tacksam och stolt över i Liverpool. Som Bob säger:
- I Australien utbröt en strid som liknade vår konflikt. Även där ville arbetsköparna krossa facket och ersätta fasta jobb med tillfällig arbetskraft. Men tack vare de lärdomar hamnarbetarna där dragit av vår konflikt kunde de vinna sin strid.
Inte mindre stolta var de över att detta är den första strejk i Storbritannien som har fått öppet och aktivt stöd av stora delar av miljörörelsen.
På kvällen (nåja, eftermiddagen) hamnade vi på den lokala stamkrogen. De flesta jag träffat under dagen droppade in eftersom och det blev en blöt kväll. Ännu en internationell gäst, Patricia från Italien, dök upp under kvällen. Stämningen var på topp och kanske var detta den bästa stunden under mina fem veckor i landet.Jag var tvungen att lämna Liverpool redan nästa morgon. Med mig hade jag, förutom en lindrig bakfylla och de Folkmaktstidningar jag tänkt överlämna, en härlig känsla av att ha sett och gjort något viktigt. Konflikten i Liverpool handlade om så mycket mer än 500 jobb. Företagets mål var redan från början att krossa arbetarnas fackliga sammanhållning och att föra arbetsvillkoren tillbaka till 1800-talet. De vill ha arbetare som lyder och håller käft, som jobbar häcken av sig när företaget vill och stannar hemma utan lön annars, precis som kapitalister vill världen över. Det var det hamnarbetarna, deras fruar, barn och kamrater slogs emot när de stod som strejkvakter utanför hamnen, varje dag i över två år.
Det var också det alla vi slogs emot som ställde upp i solidaritet med hamnarbetarna på det sätt vi kunde. Om det nu var punktstrejker, stödfester, blockader, bidrag eller demonstrationer. Hur blygsam jag än tycker att min del i detta var så tycker de inte det i Liverpool. De såg mig som en ung kille från ett land på andra sidan havet som ställde upp för dem när de behövde det och de behandlade mig därefter. Större gästfrihet vet jag inte om jag någonsin mött.
Även om företaget vann på papperet, så satte nog företagsledare världen över champagnen i vrångstrupen när de såg vilket motstånd de mötte i hamnstaden på Englands västkust. Och det motståndet är inte över. När Mersey Dock & Harbour Company avskedade hela sin arbetskraft var det också startskottet för en ny internationell rörelse. Eller som Billy Bragg sjunger i sin låt på CD:n Rock the Dock:"Look away, look away
Look away out west to San Fransisco
Look away, look away
Look away down south to Sydney harbour
For the dockers have organised
The world's longest picket line"
Nils Kullinger