Ur Folkmakt nr 19
Jan Sjunnesson började med att beskriva den kapitalism som rådde fram till slutet av 60-talet. Den kännetecknades av massproduktion och långa produktionsserier i stora fabriker. Följden blev masskonsumtion och en ideologi som gick ut på att man skulle konsumera sig lycklig. Slitet vid de löpande banden skulle kompenseras av fler prylar till arbetarna.
Resultatet blev enligt Jan en fungerande kapitalism med oavbrutet hög tillväxt, saltsjöbadsanda och folkhem. Staten hade en stor roll i detta genom att stödja kapitalet med en effektiv infrastruktur, samt att fördela inkomster för att hålla uppe konsumtionen.
Jan betonar motståndet - klasskampen - som förändrande faktor. Han polemiserar mot andra som bara ser till vad kapitalet gör. Jan menar att det är arbetarklassen och andra sociala grupper som tvingar kapitalet att förändras. När folk pajar banden, ockuperar fabriker eller jävlas med den offentliga servicen måste kapitalet hitta på nya strategier för att få vinst och kontroll. Det var just detta motstånd som i början av 70-talet fick det gamla systemet, fordismen, att övergå i något man kan kalla postfordism. Från 1967 fram till mitten av 70-talet sker en våg av motstånd främst från arbetare, men även från andra grupper. Motståndet riktar sig mot skitjobb, skiftarbete och löpande band. Under den här perioden upptäcker arbetarklassen att staten är en del av den kapitalistiska apparaten.70-talskrisen gör att nationalekonomernas gamla modeller pajar. De trodde man kunde välja mellan låg tillväxt och hög inflation, nu fick man båda. Då bytte plötsligt alla åsikt och blev nyliberaler.
Jan säger att arbetet inte längre är lika viktig för identiteten. Eftersom folk inte stannar, eller får stanna, lika länge på samma arbetsplats. Arbetarna har inte längre fasta utan tillfälliga anställningar. Företagen försöker stärka identiteten genom att ge de anställda t.ex. tröjor, gymkort och konvertibler. Arbetare blir medarbetare, och de nya medarbetarna skall vara flexibla, samarbetsvilliga och lojala. Utbildning och kulturindustri formas för att kontrollera deras medvetande.
Den postfordistiska staten säger sig vara mindre och smidigare. Men samtidigt är den definitivt mer repressiv och auktoritär.
Tidigare var fienden lätt att identifiera, en stor fabrik med en stor ägare. Idag är situationen enligt Jan annorlunda, den tidigare fabriken består idag av hela det globala samhället, med TV:n, familjen, den offentliga sektorn och reproduktionen. Och arbetarklassen är inte lika enkelt sammansatt som tidigare. Men detta ger enligt Jan också nya möjligheter för klasskamp.Den utspridda produktionen ger möjlighet till motstånd överallt i samhället. Systemet har blivit känsligare idag och mer beroende av snabba transporter, just-in-time, det finns inga lager av varor att ta ur vid en strejk, vilket ger möjlighet till effektiva punktstrejker. Jan tror att kampen måste ta sig andra former än masspartier och massaktioner, den måste vara mer spridd och mångfacetterad. Kapitalismen har omformats genom arbetarnas aktioner. Jan menar att den postfordistiska kapitalismen ger ökade förutsättningar för kommunism genom dess betoning på kunskap och kommunikation och genom att hela samhället dragits in i den kapitalistiska produktionsprocessen.
Referat av Tobbe Mattsson
och Fredrik Samuelsson