Ur Folkmakt nr 19
Frances Tuuloskorpi berättade inledningsvis om erfarenheterna från hennes eget arbete på Stockholmsbagarn (Skogaholm), där hon är klubbordförande i Livs. Hon säger att det tar 10 år innan man får en kämpande fackförening, som vågar ta de avgörande striderna. Hennes mål för de kommande 10 åren är att den "folkrörelselinje" de utvecklat på Stockholmsbagaren skall bli den dominerande inom den kämpande delen av arbetarrörelsen.
Frances menar att om bara tio strider – motsvarande den på Skogaholm – skett på andra håll, hade det avgörande förändrat kapitalets framryckning. Nu har nedskärningar och andra negativa förändringar skett alldeles för lätt på de flesta håll, utan att det kostat kapitalet något alls.
Enligt Frances har vi nu kommit till en punkt där det inte går att rationalisera mer, utan att det förstör mer än man sparar, kvalitén blir lidande. Det gäller framförallt den offentliga sektorn, men även varuproduktionen. Det är en skrämmande utveckling som vi måste vägra acceptera. Frances tror att det kommer att bli mycket strid runt bemanning framöver.
Hon tog upp visstidsanställningar och vikariat som den viktigaste frågan just nu. Det är ett sätt för kapitalet att bibehålla nedpressningen av arbetarklassen. Förhållandena börjar likna dem som var innan facket bildades, då tryggheten var lika med noll. Frances säger att vi måste se var arbetsgivarna trycker på hårdast och var vi själva är svagast just nu, och hon menar att det är visstidarna. De får sämre skydd, får sämre förmåner i avtal och är dåligt organiserade. Ofta menar de att strider som sker inte berör dem, eller också så vågar de inte delta för att de har en så osäker ställning. Visstidarna har inte heller varit några som facket prioriterat.
Frances menar att frågan om visstidsanställningar måste tas upp med hela klubben. Man måste kämpa för att göra vikariat fasta och göra korttidsvikariat till långtidsvikariat. Ju bättre villkor visstidare får, desto mindre anledning finns det för företagen att inte anställa dem fast.
Visstidarna måste informeras och organiseras, Frances tycker också att man skall försöka få in dem i klubbstyrelserna. Ju öppnare och radikalare de prioriteras av klubben, desto svårare för företaget blir det att bestraffa dem.
För att kunna föra hela kollektivet framåt krävs att även de som ligger längst bak sätts i rörelse. Frances menar att ett vanligt fel som den politiska vänstern gör är att springa före. Man hittar de som har de radikalaste åsikterna längst fram, de går på, utan att tänka på att få med sig resten. På Stockholmsbagarn var det vid ett tillfälle städarna som låg längst bak, då de kunde dålig svenska och var rädda att bestraffas om de protesterade. Livsklubben såg då till att de kom med på möten och organiserade sig, man tog upp dåliga löner och dåliga städområden och jävliga arbetsledare. När det sedan blev strid på arbetsplatsen var städarna bland de mest pådrivande och medvetna. Klubbens och klassens positioner hade flyttats fram.
Frances sammanfattar att det viktigaste nu är att lyfta fram visstidare, både genom att man tar tag i frågan lokalt på sin egen arbetsplats, och genom att dessa själva organiserar sig. Det är också nödvändigt att sprida idéerna om folkrörelselinjen och skapa kontakter mellan olika kämpande klubbar.
Referat av Tobbe Mattsson
och Fredrik Samuelsson