Ur Folkmakt nr 20
Per Ahlmark: "Utan kommunismens seger i Sovjet hade fascismen och nazismen troligen inte tagit över i Italien respektive Tyskland. Andra världskriget, förintelsen och marxismens segertåg hade knappast inträffat".
Stéphane Courtois: "En stalinist och en kommunist är en och densamme."
Det pågår idag en stor kampanj för att visa på kommunismen brott mot mänskligheten. I USA fortsätter Richar Pipes att beräkna hur många miljoner som dödats av kommunismen, i Frankrike har "Kommunismens svarta bok" getts ut - en antologi med texter om kommunismens brott. I Sverige har ledarsidorna fyllts av artiklar om hur hemsk kommunismen är, folkpartiet vill att en kampanj riktad till alla skolbarn skall startas, Staffan Skott har kommit ut med en bok om brotten och "Kommunismens svarta bok" har översatts till svenska. Från vänsterhåll har det kommit motdrag: såväl Röda Rummet som Centrum för marxistiska studier har gett ut motböcker.
Det man undrar är: varför kommer det nu? Dessa brott är inga nyheter. Det är tio år sedan muren föll. Dessutom har hela debatten redan förts, i början av 90-talet, då SAF anordnade seminarier om vänsterns skuld och Ahlmark gav ut "Vänstern och tyranniet."
Det hela borde vara överstökat.
Det finns naturligtvis inrikespolitiska orsaker till kampanjen i Sverige:
- Folkpartiet håller på att raderas ut. Vad ska de göra? Skrika högst? Kanske blir de upptäckta av någon.
- IB-affärens återkomst. Det gäller att legitimera varför det är rätt att förfölja och övervaka vänstern.
- Vänsterpartiets framgång. Knappast ett kommunistiskt hot (även om många borgare faktiskt upplever det så). Men lika bra att trycka tillbaks det ordentligt ändå.
Men kampanjen berör inte bara Sverige, utan pågår över stora delar av västvärlden. "Kommunismens svarta bok" kom ju från Frankrike, och den översätts nu även till engelska. Det handlar alltså om mer än bara svensk partipolitik.
Jag tror inte heller det handlar om ett verkligt intresse för vad Lenin gjorde. Om vi skall förstå vad det rör sig om tror jag istället vi ska ta oss en titt på hur dagens värld ser ut och fundera på vilka behov de borgerliga ideologerna har.
Så länge Sovjetunionen fanns kunde massorna i öst och väst disciplineras av det ömsesidiga hotet. Kalla krigets retorik underblåst av atombombshotet upprätthöll skräcken. Om någon var emot kapitalismen kunde terrorn i öst hållas upp som avskräckande exempel: vem vill ha socialism om det blir som i sovjet? Inte många. De europeiska kommunistpartierna gjorde sitt för att likställa Sovjetunionen med socialism och kommunism.
Omedelbart efter Sovjetunionens fall proklamerades kapitalismens totala seger. Borgerliga ideologer talade om "historiens slut" och "den nya världsordningen". I Sverige gav detta ett eko i den borgerliga regeringens tal om "den enda vägens politik". Kapitalismen hade vunnit en historisk seger över kommunismen, det fanns inga alternativ kvar. Vi levde i den bästa och enda tänkbara av världar.
Härskande klasser har i alla tider sagt detsamma: den rådande ordningen är den naturliga och bästa och skall bestå. Hittills har historien alltid motbevisat och fortsatt, framdriven av varje samhälles inneboende motsättningar.
Vi vet hur det gick denna gång. Världen efter 1989 blev inget kapitalistiskt paradis. Istället inleddes 90-talet med en ordentlig ekonomisk kris. När den verkade vara över uppstod plötsligt nya krishärdar: Tigerländerna i sydostasien brakade samman. Japan har haft en stagnerad ekonomi hela årtiondet. Ryska ekonomin fortsätter bara nedåt och Brasilien, kanske hela Sydamerika, håller på att dras med. I kapitalismens centrum råder massarbetslöshet, arbetsförhållandena försämras, utsugningen ökar och välfärdssystemen monteras ned. Miljontals människor lever i misär efter brustna spekulationsbubblor och nyliberala experiment.
Samtidigt har den politiska legitimiteten försvagats. De politiska partierna har inte lägre några framtidsvisioner, inga mål att sträva efter. Socialdemokratin har inget folkhemsprojekt i utbyte mot det dagliga slitet. Den rörelse som genom fackföreningar, studieförbund och nykterhetsloger fångade upp stora delar av arbetarklassen har inget att erbjuda. Bakom denna brist på visioner ligger lägre tillväxttakt, minskat utrymme för nationalstaterna att styra kapitalismen och en alltmer fragmentariserad tillvaro.
Om kapitalismen bara skapar osäkerhet, orättvisor och försämrade livsbetingelser, om politiken och nationalstaterna inte längre erbjuder något mål att sträva efter, varför skall människor då acceptera att detta är historiens slut?
Vi såg vad som hände i Indonesien förra våren då uppretade folkmassor satte Jakarta i brand och störtade Soharto i den asiatiska krisens spår. I Östeuropa blev inte människorna lyckliga av kapitalism: till följd av ett spekulationsspel reste sig folket i Albanien för ett par år sedan i något som liknade en förrevolutionär situation; från Rumänien får vi "skräckbilder" av gruvarbetarnas framfart. I Västeuropa har arbetare i olika länder protesterat mot försämringarna i den inre marknadens spår. Just nu är protesterna starkast i Grekland med en mängd demonstrationer, strejker och ockupationer. Historien är uppenbart inte slut. Människor nöjer sig inte med den utsugning, osäkerhet och förödelse kapitalismen erbjuder. Eller med ett politiskt system utan några som helst ambitioner att skapa en bättre värld.
De borgerliga ideologerna kan inte undgå att se att klasskampen pågår för fullt, att den aldrig dött. De är rädda för att kommunismen inte är så besegrad som de trodde. De är medvetna om att människor på nytt börjar leta efter alternativ till kapitalismen. Det är utifrån detta vi skall förstå dagens diskussion om ryska revolutionen. Sovjetunionen finns inte kvar som hot men kalla krigets retorik återvänder för att banka in att all vilja till förändring leder till terror och massmord.
Varje försök till förändring skall brännmärkas. Varje kommunist är egentligen stalinist. Och inte bara vaje kommunist utan även alla ikvinnorörelser, miljörörelser, fackliga aktivister, vänstersocialemokrater osv. Om man vill skapa ett mänskligare samhälle än det kapitalistiska förespråkar man egentligen massmord på många miljoner.
Det är legitimt att kritisera Sovjetunionen och Lenin. Vi menar att bolsjevikernas politik var förödande för arbetarnas självorganisering och självverksamhet och vi kritiserar starkt hur de agerade mot övrig vänster, oppositionen i det egna partiet och arbetarprotester. Vi motsätter oss också leninismen och menar att den har en felaktig syn på bland annat arbetarklassen, partiet och på vad socialism egentligen är. (Läs mer om vår kritik av Lenin i pamfletten "Vad är det för fel på leninismen" av Nisse Carlén, som vi ger ut under våren.) Mot den borgerliga historieskrivningen har det stått en stalinistisk som varit minst lika förljugen och som det är lika viktigt att ifrågasätta. Behovet att bekämpa varje revolutionär kraft har de gemensamt.Men vi tror som sagt inte att det är Lenin det handlar om. Det handlar om rätten att ifrågasätta samhället och göra revolution över huvud taget. De borgerliga historikerna vägrar se den folkliga revolutionära kraften som revolutionens grund. De förtränger den mäktiga flodvåg som rann upp före februarirevolutionen, brusade upp gång på gång fram till oktober och fortsatte sjuda långt efteråt. De blundar för alla de människor som organiserade sig i fabrikskommittéer och sovjeter, som kunde få Kornilovs kuppförsök att rinna ut i sanden och som gjorde det möjligt att till slut vinna inbördeskriget. De förstår inte den kreativa energin i självverksamhet och självorganisering (vilket inte heller stalinister gör).
Den bild som målas upp handlar istället om hur en liten grupp mordiska bolsjeviker vilseledde massan med sin agitation. Klassisk kontrarevolutionär propaganda. En bitter och mordisk Lenin spred det revolutionära giftet till massorna som annars inte skulle agerat.
Ryska revolutionen ges skulden för allt ont: diktatur och massmord i alla länder som kallats socialistiska, fascism och nazism, andra världskriget och till och med första världskriget.
De borgerliga ideologerna bortser från att först de ryska och tyska revlutionerna kunde stoppa första världskrigets brutala masslakt. De glömmer också från att det var den kapitalistiska utsugningen tillsammans med kriget som var orsaken till den revolutionära våg som svepte över Europa efter kriget.
Att lasta revolutionen för nazismen är absurt. Fascismen i Tyskland hade sin upprinnelse i de frikårer borgerligheten (och periodvis socialdemokraterna) understödde för att de skulle krossa arbetarnas resning. Den underblåstes av segrarmakternas vansinniga fredsvillkor och nådde makten efter 30-talets kapitalistiska kris. Man måste förtränga och förfalska mycket om man skall få det till Lenins fel.
Den antikommunistiska kampanjen försöker skriva om historien. Kapitalismen skall tvättas ren genom att dess motståndare får skulden för allt ont. Kapitalismen befrias från skuld till världskrig, fascism och folkmord. Samtidigt blir suspekt att på något sätt ifrågasätta "den nya världsordningen":
- Jaså, du är emot den fria marknaden, då är du säkert för massmord och diktatur.
Det kommunistiska spöket går fortfarande över världen. Borgarna darrar ännu. Det är rätt att sträva efter ett samhälle utan förtryck och utsugning, det är rätt att vilja uppror och revolution. Det ligger i vårt intresse att föra fram en historiesyn, där varken Sovjetunionen eller kapitalismen skönmålas och där kamp, självaktivitet och självorganisering ställs i centrum.
Fredrik Samuelsson