Ur Folkmakt nr 20
Paul Andersson
I 2 år och fyra månader förde hamnarbetarna i Liverpool en kamp om sina jobb. Denna konflikt blev en av de mest uppmärksammade på senare år. Speciellt inom vänstern, där konflikten närmast helgonförklarats. Kampanjer och olika solidaritetsprojekt har avlöst varandra. Ändå slutade konflikten med att hamnarbetarna accepterade avgångsvederlag på drygt 300.000 kr var. En lösning som ansågs vara totalt utesluten, både av arbetarna och vänstern, i konfliktens första tid.
Hur började det egentligen?
I slutet av 1995 vägrar 5 arbetare på hamnföretaget Torside att jobba övertid. Med stöd av den brittiska lagstiftningen sparkar Tordside alla fem. I protest mot detta går dagen efter övriga anställda (75 personer) ut i strejk. Strejken varade dock bara ett par timmar innan samtliga 75 får sparken på plats. Under loppet av bara timmar har alltså Torside avskedat samtliga sina anställda!
Morgonen efter ställer sig dessa 80 avskedade jobbarna i en "strejk-vakt" utanför entrén till hamnen. Samma entré används av Mersey Docks and Harbour Corporation (MDHC). Av 300 anställda på MDHC väljer 240 att solidarisera sig med Torside arbetarna, de andra 60 går in och jobbar som vanligt. Övriga arbetare i hamnen, ca 500 personer, visade ingen solidaritet utan jobbade på som vanligt.Följande dag får även de 240 MDHC arbetarna sparken.
Samtliga avskedanden är fullt lagliga. Torside och MDHC (Torside är ett dotterföretag till MDHC, det är alltså dessa som håller i trådarna) följer regelboken och gör inga misstag. Det är viktigt att komma ihåg. Det är nu inte frågan om någon strejk eller lock-out, utan ett gäng arbetslösa som kräver sina jobb tillbaka.
Solidariteten
Uppsägningarna blir snabbt en stor fråga. Konflikten i Liverpool fyller både nyhetssidor och kultursidor i brittisk borgarpress, det internationella hamnarbetarförbundet tar upp frågan, alla vänstertidningar fylls med artiklar och analyser av "strejken" i Liverpool, varje vänstergrupp med självaktning startar en egen insamling till arbetarna i Liverpool. Det enda stället där konflikten inte uppmärksammas är i Liverpools hamn, där fortgår lastning och lossning som vanligt.
Den viktiga solidariteten, den från andra arbetare, uteblir i princip. Visserligen blir laster från MDHC lagda i blockad, både i England och internationellt, men det är tidsbegränsade och mer av symbolisk karaktär. Dessa begränsade aktioner utförs nästan uteslutande av hamnarbetare, solidaritetsaktioner från andra yrkesgrupper är nästan obefintliga.
Istället blir "vänstern" drivande i solidaritetsarbetet. Av naturliga skäl blir denna solidaritet begränsad till ekonomiska insamlingar och spridande av information. Att samla in pengar till de numera oavlönade hamnarbetarna är i sig naturligtvis viktigt men det stör inte MDHC nämnvärt. Att sprida information är naturligtvis också viktigt men om det inte resulterar i direkt solidaritet, hotar det inte heller MDHC. Sammantaget leder konflikten i Liverpool till massvis av solidaritetsyttringar, alltifrån ockupation på Kungsholmen till stödskivor av internationella artister med mera, med mera. Den solidaritet som riktar sig direkt, ekonomiskt mot MDHC uteblir som sagt dock.
Profiten ökar
Vad hände då i hamnen? En hel del faktiskt! MDHC passar på att omstrukturera arbetet i Liverpools hamn. Nya tidsscheman och arbetsrutiner införs. MDHC annonserar efter 100 hamnarbetare för att ersätta de sparkade. En bra bit över 1000 personer söker dessa jobb. Ett svårt bakslag för solidariteten! Men samtidigt inte förvånande i arbetslöshetens Liverpool, där enligt uppgift ca 5000 erfarna hamnarbetare går arbetslösa.
De få solidaritetsaktioner som utfördes mot MDHC bör rimligtvis ha kostat en del. Fast jämfört med att de nu klarade sig med 150 arbetare mot 400 innan var MDHC sannolikt nöjda ändå. När man tittar på MDHC:s "kostnads-effektivisering" behöver man inte direkt vara paranoid för att misstänka att företaget provocerade fram hela utvecklingen!
Facket
Under hela konflikten ställde vänstern "krav" på att hamnarbetarnas fackförening, Transport and General Workers Union (T&G), skulle agera för de avskedade arbetarna. Detta skedde naturligtvis aldrig. Huruvida vänsterns förkärlek att ställa krav på (och sprida illusioner om) den fackliga byråkratin härstammar utifrån okunnighet eller en önskan att ta över den samma låter vi vara osagt. T&G gjorde under konflikten inte ett skit för de avskedade medlemmarna i Liverpool. Till skillnad från vänstern insåg hamnarbetarna redan tidigt (redan innan?) att de inte hade något att hämta från T&G. Nog om det, Folkmakts ståndpunkter kring fackföreningar finner ni i tidigare nummer samt vår politiska plattform.
Nästa gång
Hur slutade då konflikten i Liverpool egentligen? Svaret är lika enkelt som brutalt. MDHC och kapitalistklassen vann. Hamnarbetarna, vänstern och solidariteten förlorade!
Det enda vi kan göra är att försöka dra lärdomar av denna konflikt. Det viktigaste vi inom "vänstern" måste lära oss är att solidaritet som inte riktar sig direkt och ekonomiskt mot kapitalisterna enbart är konstgjord andning. Verklig solidaritet kan bara komma från andra arbetare, som genom sin roll i produktionen, helt enkelt slutar arbeta. Helt enkelt stannar maskineriet som möjliggör ekonomisk utsugning (=profit).
Många skulle även behöva tänka över fackföreningarnas roll i det kapitalistiska samhället.