FÖR EN NY ARBETARRÖRELSE

Efter stalinismens fall och reformismens haveri måste arbetarrörelsen och vänstern ta lärdom av sina misstag. Nya former krävs om vi på allvar ska kämpa för socialismen.

Arbetarrörelsen dominerades länge av socialdemokratiska och stalinistiska/eurokommunistiska partier. Socialdemokratin talade först om reformism - att långsamt bit för bit gå mot socialism - sedan om välfärdskapitalism - att få kapitalismen att fungera så bra som möjligt och fördela dess vinster. Nu är det uppenbart att även välfärdskapitalismen, folkhemsbygget och keynesianismen, har övergivits. Socialdemokratin har inga framtidsvisioner. Istället tävlar man med borgarna om att tillfredsställa marknadens krav.
Stalinismen låste fast drömmen om kommunism vid Sovjetunionen, samtidigt som man mest fungerade som stödparti till socialdemokraterna, eller, som i Italien och Frankrike, själv slöt överenskommelser med kapitalet. Med Sovjetunionens fall försvann drömmens mål och efterträddes av ideologisk förvirring.
Sovjetunionen har fallit, välfärdskapitalismen är i kris, hela reformprojektet har stannat av.
Detta visar på inget sätt att socialismen gått i graven. Bara att de lösningar på klassmotsättningarna som lanserades under efterkrigstiden inte längre håller. Varken arbetarklassen eller kapitalet vill veta av dem längre.

Några vänsterdebattörer menar att man ska försöka återupprätta det som varit. De drömmer sig tillbaks till någon sorts guldålder och försöker se framtiden i backspegeln. I debatten nämns några av orsakerna till folkhemmets fall: globaliseringen, spekulationsekonomin, det minskade utrymmet för fördelningspolitik, då investeringar inte ger tillräcklig profit och produktiviteten ökar långsammare än under glansdagarna. För att lösa dessa problem och återskapa välfärdsstaten ges förslag på att lämna EU, reglera spekulationsekonomin, återupprätta nationalstatens makt och föra någon sorts keynesiansk politik.
Om man stannar vid en sådan "lösning" glömmer man bort allt det vänstern en gång kritiserade: att kapitalism stärktes istället för att bekämpas, att socialdemokratin och facket disciplinerade och kontrollerade arbetarklassen, att arbetarrörelsen var garant för klassfred och samförståndspolitik.
Man glömmer bort revolten under årtiondet som följde 1968. Generalstrejken i Frankrike 68, strejkerna och ockupationerna i Italien 69, gruvstrejken och efterföljande strejkvåg i Sverige, och på liknade sätt strejker runt om i den industrialiserade världen. Denna protestvåg ifrågasatte välfärdskapitalismen, där makten över arbetet övergavs i utbyte mot högre köpkraft. Där utsugningen, tempot och kontrollen ökade. Där man kände sig maktlös inför samförståndspolitiken. Där man tröttnat på att ledas av fackbyråkrater som alltid talade om att det skulle bli bättre med tiden.
Man glömmer bort att det faktiskt var arbetarklassen som först bröt överenskommelsen och klassfreden.
Mot nostalgikerna kan man nämna att den gamla arbetarrörelsen bar på mycket negativt, en ny måste befria sig från. Den var:
1) Prokapitalistisk och reformistisk. Kapitalismen förbättrades, förfinades och hölls igång. Kampen om inflytandet på arbetsplatser, om kontrollen över produktionen och arbetsförhållandena övergavs.
2) Disciplinerande. Den skötsamme arbetaren var idealet. Genom bildningsförbund och nykterhetsloger förde arbetarrörelsen ut självdisciplin. På så sätt skapades goda industriarbetare och dugliga samhällsmedborgare. De som inte passade in stöttes ut ur folkhemmet.
3) Ställde organisationen i centrum. Såväl socialdemokratiska som kommunistiska partier har sett som sin uppgift att skola, fostra och leda arbetarklassen. De har sett sig som partiet med stort P.
4) Nationell. Nationalstaten var arenan för överenskommelser mellan fack och arbetsgivare. Trots allt tal om internationalism betydde det inget i praktiken.
5) Manligt dominerad. Arbetarklassen har setts som liktydig med den manliga industriarbetaren. Arbetarrörelsens hierarkier har varit helt dominerade av män.

En vänster som övertar de ståndpunkter socialdemokratin övergivit och för fram de lösningar de själva en gång förkastat, visar knappast vägen framåt. Istället skall vi se möjligheterna som öppnas när socialdemokratin och stalinismen fallit. Att de tidigare "lösningarna" som så länge styrt och lagt band på arbetarklassen övergivits, öppnar möjligheterna för en verklig socialistisk rörelse. Den arbetarrörelse som vi vill se måste vara allt vad den gamla inte var:
1) Antikapitalistisk. Vårt mål är ingen mänskligare kapitalism, inget folkhem, ingen välfärdsstat. Idag vill man få oss att tro att kapitalismen är det enda möjliga systemet. Vi måste visa att så inte är fallet.
Varför kan inte människor få bestämma över sin egen tillvaro, där de arbetar, bor och väljer att engagera sig? Varför kan inte jordens resurser fördelas jämnare, efter behov, istället för att några få procent kontrollerar nästan allt? Varför skulle inte ett samhälle vara möjligt där envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling?
Idag har vi bättre möjligheter att förverkliga socialismen än någonsin tidigare. Tekniken har utvecklats så att allt färre behövs inom industrin. Idag har vi en konstant massarbetslöshet. Istället kan arbetstiden minska och enorma mänskliga resurser frigörs. Vi har en produktionsapparat som slår i taket i ständiga överproduktionskriser, som i stället kunde användas till produktion efter behov. Vi har bättre förutsättningar för kontakt, kommunikation och samordning än någonsin tidigare.
Vägen dit förutsätter kamp, inte samförstånd.

2) Mot disciplin. Vänsterns uppgift är inte att leda, fostra, företräda eller något liknade. Den verkliga kampen sker dagligen på alla arbetsplatser, men även i bostadsområden, skolor, kultur osv. Vi måste lyfta fram arbetarklassens självverksamhet och självorganisering som något centralt. En viktig inspirationskälla är 1900-talets alla revolutionsrörelser, där olika sorters kommittéer och råd alltid har uppstått för att samordna kampen. Alltifrån de ryska sovjeterna 1905, över revolutionerna efter första världskriget, Ungern 1956 och Frankrike 1968, fram till kommittéerna som bildades under upproret i Kurdistan efter gulfkriget. Gång på gång har människor visat sig kapabla att skapa nya aktions- och organisationsformer.
I dagsläget kan det handla om hur nya kampformer utvecklas på olika arbetsplatser för att bemöta kapitalisternas alla framstötar eller om hur människor i olika stadsdelar organiserar sig för att bekämpa nedskärningar.
Det finns inge färdig mall för vilka vägar kampen tar. Vi måste lära oss ta tillvara mångfalden och kreativiteten. Själva ska vi naturligtvis delta i kampen och bidra med våra erfarenheter, men inte tro att vi sitter inne med de rätta svaren.

3) Ställa kampen i centrum. Den tid är definitivt förbi då en enda organisation kunde samla hela arbetarklassen. Socialdemokratiska, kommunistiska och syndikalistiska organisationer har sett sig som den organisation som skulle samla alla arbetare (eller företräda deras objektiva intresse). 70-talets sektvänster fortsatte med att bygga partier.
En organisation kan aldrig företräda några andra än sig själv. Organisationer är alldeles för stela för att täcka in alla behov och följa med i kampens alla förändringar. Den organisation som ett läge är progressiv, kan i nästa läge vara en bromskloss. Organisering är alltid livsviktigt, men fixering vid den egna organisationen kan bli lika livsfarligt.
Istället tror vi på en mångfald av grupper och organisationer. Några mer tillfälliga, andra mer kontinuerliga. De uppstår ur olika behov och olika situationer. Kontakterna dem emellan kan vara intensiva, men formaliseras inte i en fast organisation. Om man är öppen för mångfald behöver splittring inte ses som något negativt, utan kan tvärtom vara en styrka.

4) Internationalistisk. Kampen för socialism måste vara en internationell kamp. Endast genom samordning internationellt kan vi bjuda kapitalet effektivt motstånd. Men det som behövs är en internationalism underifrån, där olika grupper upptäcker sina gemensamma intressen och söker kontakt med varandra. Till exempel då olika grupper upptäcker sina gemensamma intressen i kampen mot EUs ekonomiska politik och tillsammans agerar. Vi måste glömma alla drömmar om en svensk välfärdskapitalism, skild från den övriga världen och alla idéer om att det finns svenska intressen (mot t.ex. EU).

5) Antisexistisk. Arbetarklassen har alltid varit heterogen och tvåkönad. Den har alltid bestått av en mångfald av grupper och individer och ständigt förändras. Vi får inte fastna vid någon historisk föreställning om hur en riktig arbetare skall se ut. Idag vet vi att en majoritet av arbetarklassen är kvinnor.
Det finns ingen anledning till att kampen för jämställdhet skall stå tillbaks för klasskampen. Människans frigörelse måste innefatta alla människor, om vi inte medvetandegör oss om och bekämpar olika förtryck som finns mellan oss under kampens gång, finns det ingen anledning att tro att de automatiskt försvinner bara kapitalismen krossas. Detta gäller naturligtvis inte endast förtryckt av kvinnor utan även förtryck grundat på sexualitet, etnicitet och liknande.
En vänster utan anspråk på att leda, eller på att vara den enda organisationen, behöver inte heller ängsligt bevaka att bara rätt kamper förs och väga den ena kampen mot den andra.

Den gamla arbetarrörelsens former har inte framtiden för sig. Men dess nederlag öppnar vägen för en verklig arbetarrörelse och en verklig socialism. Om vi skrotar alla auktoritära och förtryckande drag, all stelhet och självfixering; om vi öppnar ögonen för självständig kamp och organisering, utan att ängsligt slå vakt om våra egna intressen; om vi är öppna för en mångfaldig rörelse i ständig förändring, som inte sätter nationalstaten som gräns för agerande; då kan vi spela en positiv roll i kampen mot kapitalismen och kanske en dag få vara med och förverkliga socialismen.

Fredrik Samuelsson