Ur Folkmakt nr 21
Så löd budskapet under den stora gruvarbetarstrejken 1969. Samma paroll dök upp när busschaufförer och andra demonstrerade under busstrejken, en strejk många hade väntat på och som i likhet med gruvarbetarstrejken satte arbetsmiljön och människovärdet i centrum. Men vilka vann denna strid?
Under hela strejkens gång sas det från de strejkande och från Kommunal att den framförallt handlade om arbetsmiljön och arbetstiderna. Skulle man kompromissa så var det isåfall på lönesidan.
Det kändes som en oerhört viktig strejk. För det handlade inte bara om busschaffisarna utan om alla som drabbats av uppstyckningen av den offentliga sektorn, alla som fått en sämre arbetsmiljö till följd av köp-och-sälj. För bussarbetarna har det varit extra hårt. Pauserna har varit oreglerade, man har haft en ramtid på upp till 16 timmar (arbetsdagens längd inklusive håltimmar), reell arbetstid på upp till 13 timmar osv. Vilda aktioner har utförts i protest mot att bussarbetsgivare struntat i arbetsmiljön och hotet om strejk har legat i luften. Pressen har legat på Kommunal att flexa musklerna. Dels för att förhindra vilda aktioner och för att dämpa medlemmarnas missnöje, dels för att locka över chaufförer som tillhör Transport.
Men i likhet med andra fackföreningsledda strejker är frågan vad de åstadkommit.
För fyra år sedan strejkade Kommunal. Det man vann var en löneökning motsvarande det man brukar få. När Vårdförbundet tog ut sjuksköterskorna var det bara ett spel för gallerierna. Kravet på 5000 mer i månaden förvandlade Vårdförbundet till en lönespridning på 5000, vilket är en helt annan sak. Vad dom fick? Tja, två år längre till pension och inga garantier för någonting. Och nu bussarna.
Lönerna blev hyfsade eller motsvarande vad andra grupper fick - utan att strejka. Men kravet på 10 minuters paus efter 1,5-2,5 timme blev 6-11 minuter efter 2 timmar eller 8-15 minuters paus efter 3-3,5 timmars arbete. Om parterna inte kommer överens om något bättre lokalt. Ramtiden blev minskad till 13,5 timmar (kravet var 12) och arbetstiden blev oförändrad. Istället för bussförarnas krav på 9 timmar blir det fortfarande 11-13. Och eftersom lokala förhandlingar först blir klara framåt vintern fanns det inget särskilt att glädjas åt när busschaffisarna återgick till arbetet. Och frågan är om de blir så mycket gladare när deras lokala fackföreningar inte får ett bättre bud lokalt.
Fackföreningsledda strejker av det här slaget kan vinna, om det är medlemmarna som har kontrollen över dem. Och lokala förhandlingar kan vara bra om man har någonting att sätta emot. Men att vi skulle se en sån utveckling mot basdemokrati och lokal konflikträtt i den svenska fackföreningsrörelsen är knappast trolig. Återstår att arbetare använder sin kollektiva kraft och fantasi på annat sätt för att tvinga fram förändringar. Att tro på fackpamparnas frasradikalism leder bara till besvikelse.
Daniel Minton