Ur Folkmakt nr 21
I juni är det dags igen för europapolitikens egen schlagerfestival: valet till EU-parlamentet. Vem minns inte hur det gick senast? Mer än hälften valde att skita i att rösta. Vilket säger allt om det förtroende parlamentet har. EU-parlamentet har mindre att säga till om än vad vanliga parlament brukar ha, eftersom det i stort sett bara är en rådgivande instans. Dess huvudsakliga funktion är att ge den odemokratiska EU-byråkratin en demokratisk fasad. Folkmakt uppmanade till bojkott av valet förra gången och gör detsamma igen. Vägra rösta - vägra ge legitimitet åt kapitalets EU!
Vi hyser dock inget hopp om att Sverige ska ut ur EU. Nationalistiska krav har aldrig hjälpt arbetarklassen, inte under 2:a världskriget, inte i ex-Jugoslavien, inte i Eurovisionsschlagerfestivalen!
Nu är vi medlemmar. Redan innan vi formellt gick med så användes EU-anpassningen som förevändning för att skrota välfärden för arbetarna. EU är ett uttryck för kapitalismen. Vi försöker inte lura någon med att Sverige som självständig stat skulle kunna innebära några väsentliga framsteg för arbetarklassen.I och med kapitalets fria rörlighet över gränserna har nationalstatens makt om inte försvunnit helt så åtminstone minskat rejält. Nationalstaterna tvingas idag att konkurrera om lägst skatter, vem som minskar statsutgifterna mest och vem som skrotar fördelningspolitiken bäst. Annars minskar investeringarna, valutan försvagas och räntorna höjs. Alltså den som pressar tillbaka arbetarklassen mest vinner konkurrensen. Den internationella finansmarknaden kan knäcka vilken riksbank som helst. Så den som inte dansar med får knäskålarna krossade.
De som förespråkar EU är industrikapitalet. Och sossarna har alltid stöttat det produktiva kapitalet gentemot penning- och räntehandeln. Det är hos de senare som motståndarna till EU/EMU finns. Konflikten mellan de olika kapitalen är att stabilitet och fasta växelkurser är för industrin vad avreglering och kapitalrörlighet är för finanskapitalet. Stabilitet hotar inte bara finanskapitalets makt utan hindrar även dess vinster. Kvar står vänstern utan hållbara alternativ, för när de inte sneglar österut längre så tar de till backspegeln och drömmen om folkhemmet och den hårda men ansvarstagande brukspatronen.
Vad är då alternativet för arbetarklassen? EU och konvergenskraven är ju en realitet. Arbetarna måste kämpa mot konvergenskravens följder, tillsammans över gränserna i Europa och över hela världen, för allt som enar och stärker klassen gentemot det samlade kapitalet och inte driva någon slags nationell splittring. Vi måste vidga perspektiven, föra fram en revolutionär antikapitalism och inget annat. Kapitalismen kan inte lösa de grundläggande problemen vi står inför. För det krävs ett nytt samhälle. Socialism.