Ur Folkmakt nr 21
Alla människor kan råka ut för hälsoproblem av olika slag, men riskerna varierar stort beroende på vilken klass man tillhör. Om man t.ex. är direktör, professor eller överläkare är risken att man skall bli sjuk mycket mindre än för genomsnittet.
Om man har ett arbetaryrke är risken för att bli sjuk mycket stor. Lokalvårdare, undersköterskor, industriarbetare och många grupper som arbetar inom handel och transport drabbas ofta av arbetsskador, hjärtproblem och psykiska besvär, En stor del, kanske majoriteten, slutar arbeta före pensionsåldern. Att tungt eller ensidigt arbete ger förslitningsskador på leder, rygg och muskler är allmänt känt. Mindre känt är kanske att även hjärtproblem är en "arbetarsjukdom" och inte en "direktörssjukdom", som det ibland hävdas. Dödligheten i hjärtinfarkt är fyra gånger så hög bland arbetare som bland högre tjänstemän. Båda grupperna är stressade, men det som är allra farligast är stress kombinerat med maktlöshet och liten möjlighet att påverka arbetssituationen. Även de som är arbetslösa har stora hälsoproblem, till följd av att hela deras livssituation är osäker och stressande.
Skillnaden i hälsa är också stor mellan olika stadsdelar, till följd av ett segregerat boende: busschaufförerna och lokalvårdarna är lika lätträknade i Danderyd och Täby som direktörerna är i norra Botkyrka eller Jordbro. Mycket grovt kan man dela in Stockholms län i en rikare norra del och en fattigare södra, med norrförorter som Rinkeby och Tensta som ett viktigt undantag. Hälsoproblemen och behovet av sjukvård är mycket större i de södra områdena än i de norra. Till följd av detta har de norra sjukvårdsområdena god ekonomi och korta köer och väntetider. För sjukvårdsområdena i söder är däremot ekonomin dålig och väntetider och köer längre.Vad satsar landstinget på?
Det som skulle behövas är rejäla satsningar där behoven är som störst. Istället har landstingets borgerliga majoritet satsat på privatiseringar och skattesänkning, och på kort tid skapat ett beräknat underskott på en och en halv miljard kronor. Skattesänkningen på 40 öre gröpte ut ekonomin rejält, men gav löjligt lite över för normalinkomsttagare.
De som gynnas av privatiseringarna är privatläkare och andra som kan starta eget. För landstinget innebär privatiseringarna extra kostnader, då ingen längre har ett samlat ansvar för vården. Privatläkarna betalas av landstinget för den vård de utför. Privatläkarna har intresse av att ge så maximalt av vård som möjligt, vare sig det ligger i patientens intresse eller ej. Däremot tar de inte ansvar för att prioritera de behov som är störst. Privatläkarna innebär extra kostnader, medan den offentliga vården får stå för besparingarna.
Tidigare fanns olika nämnder som ansvarade för omsorg, tandvård, psykiatri och färdtjänst. De har nu slagits ihop till en enda stor "produktionsnämnd". Denna nämnd ägnar sig inte främst åt att få verksamheten att flyta och utvecklas, utan ägnar sig framförallt åt "avknoppning" av verksamheten, eller privatisering som man brukar säga.Orättvisorna förstärks
Privatläkarna startar inte praktik var som helst, utan klumpar ihop sig på Östermalm och i andra välbärgade områden. De är en homogen grupp som vet var de hör hemma - ingen vill etablera sig i en fattig förort med tunga problem. Redan tidigare var trycket mindre på vårdcentralerna i norr än i söder till följd av sambandet mellan klass och hälsa. Nu minskar det ytterligare. Det stora utbudet av primärvård gör i sin tur att även akutsjukhus som Danderyd och St Göran i norra sjukvårdsområdena avlastas.
Vården i norr har god ekonomi. St Göran går faktiskt så bra, och har fått så mycket resurser, att det är möjligt att finna villiga köpare, vilket skulle vara en omöjlighet för de andra akutsjukhusen. Borgarna planerar också att sälja St Göran inom kort.
Däremot brottas sjukhusen i den södra regionen -Södersjukhuset och Huddinge sjukhus - med ekonomiska problem. Borgarna kan inte tänka sig att föra över resurser från norr till söder. Det vore ju Robin Hood-politik! Istället har man lagt kraftiga sparbeting på dessa områden. Där behoven är som störst måste man spara rejält. Några nya resurser får man i vart fall inte.Vårdgarantin
Men för att maskera den fula verkligheten har man uppfunnit något man kallar vårdgarantin. Den går ut på att alla garanteras vård inom tre månader. För de som hör till Danderyd och St Göran är det inget problem. Däremot är köerna längre för Huddinge och Södersjukhuset. Men några fler resurser skulle det inte bli. Lösningen är att patienterna efter tre månader skall kunna lösa in sin garanti på ett annat sjukhus, helst inom länet. Men det är sjukvårdsområdet där de bor som skall betala.
Vårdgarantin kan mycket väl bli en flopp. Patienterna vill ha vård nära där de bor och har sina anhöriga, inte åka iväg. Även läkarna är skeptiska och menar att det mest handlar om kosmetika. De kritiserar också att vårdgarantin prioriterar de sjukdomar som kan opereras bort, på bekostnad av kroniska sjukdomar. Om den skulle utnyttjas skulle den leda till ökad byråkrati och snedfördelning. De södra områdenas resurser blir allt mer urholkade då de blir tvungna att betala för vården deras patienter får i norr och deras underskotten förvärras. Resurser överförs så till norr medan söder säkert har nya sparbeting att vänta i framtiden.Två barn blir sjuka
Två barn får samtidigt svår öroninflammation. Det ena barnet bor på Östermalm, det andra i norra Botkyrka. Familjen på Östermalm kan gå med sitt barn till hundratals olika privatläkare, eller välja vårdcentralen. Familjen i Botkyrka har i praktiken inga privatläkare att välja mellan. Landstinget har försökt förmå någon att etablera sig där, men har inte hittat någon intresserad. De måste därför gå till vårdcentralen, där trycket är stort, problemen större och väntetiderna längre.
Om familjen på Östermalm kommer på att de trots allt vill åka till akuten så åker de till Danderyd. Troligtvis får de snabbt hjälp, då alla privatläkare avlastat akutvården. Dessutom är ju hälsoproblemen i sjukvårdsområdet mindre. Familjen i Botkyrka åker istället till Huddinge sjukhus, som hör till deras sjukvårdsområde. Här är risken stor för längre väntetider.
Men nu är det så att den borgerliga majoriteten vill öppna en ny barnakut i Stockholm, för att avlasta barnsjukvården. Var skall man då lägga denna? Jo, i Danderyd. Det har moderaterna lovat sina väljare före valet.
Fredrik Samuelsson