Ur Folkmakt nr 21
Det finns en allmän vanföreställning i vänstern att kvinnor är dåliga på att organisera sig och att de alltid varit det. Från arbetarrörelsens allra första början. Men historien visar att kvinnornas politiska organisering var mycket utbredd och aktiv redan i slutet av 1800-talet. Det var snarare männens ovilja att betrakta kvinnorna som kamrater och jämlikar som gjorde att kvinnorna organiserade sig utanför den manliga rörelsen. Det var rent av så att kvinnorna inte var välkomna i de manliga organisationerna. I arbetarrörelsens början fanns det ett utbrett missnöje mot kvinnligt lönearbete. Första Internationalen antog tom petitioner som föreslog ett förbud mot att kvinnor lönearbetade över huvud taget. Även i Sverige var tendenserna sådana. Kvinnorna hade mycket lägre löner och sämre jobb. Därför sågs de som konkurrenter eller rent av svartfötter som tog jobben ifrån de hederliga arbetarna. Deras låga löner ansågs dra ner männens och därför ville man helt bli av med kvinnorna från arbetsmarknaden .
Männen hade så kallade familjeförsörjarlöner och därför fanns det en vilja att öka den lönen och kasta ut kvinnorna för att på så sätt verkligen kunna försörja en hel familj på mannens lön.
Vad man helt ignorerade var att kvinnor också var familjeförsörjare. På 1880-talet hade familjestrukturen upplösts så mycket att 30 procent av alla arbetarkvinnor i storstäderna levde i vad som kallades stockholmsäktenskap. Det är i princip det som kallas sambo idag. Dessa kvinnor hade utomäktenskapliga barn, var änkor eller bodde separerade från fadern till barnen. De var självklart tvungna att försörja barnen själva. För dem fanns det inga familjeförsörjarlöner för dess innebörd var istället manslöner. Visst fanns det även andra tankegångar, som att man kanske skulle se till att kvinnorna fick samma lön istället. Då skulle det inte längre löna sig för kapitalisten att sparka männen och plocka in kvinnor istället. Diskussionen liknar till viss del den som förs idag beträffande invandrare. Ett uppdelande i vi och dom där alla inte fick tillhöra arbetarklassen och där man följaktligen inte solidariserade sig med "dom andra".
Därför blev kvinnorna lämnade åt sig själva och de organiserade sig och förde en hård kamp för bättre löner och arbetsvillkor. Denna organisering var ofta utanför facket och tog sig inga parlamentariska vägar såsom den manliga organisering kom att göra med SAP.
Men långt innan SAP fanns, eller LO för den delen, så startade kvinnor strejker på kvinnodominerade arbetsplatser. Den första kända kvinnostrejken utbröt 1881(endast två år efter Sundsvallsstrejken) i Jönköping bland kvinnliga tändsticksarbetare. Detta och textilindustrin var områden som snabbt blev kvinnodominerade och det är också på sådana fabriker runt om i landet som det rapporteras om många framgångsrika vilda strejker så långt fram som på 1920-talet.
Det finns många intressanta exempel. Som när spinnerskorna på Malmö Yllefabrik gick ut i vild strejk 1889 med krav på högre lön och kortare arbetstid. Facket tyckte inte alls om det och försökte motarbeta kvinnorna. De hade helst sett att kvinnorna gick genom facket och lät sitt manliga fackombud föra deras talan. Men kvinnorna hade länge klagat till facket och försökt få textilarbetarföreningen att driva deras krav utan att något hände. Så av missnöje mot facket tog kvinnorna saken i egna händer och fick efter bara ett par dagars strejk igenom sin krav.
Sexuella trakasserier var på den tiden vanligt förekommande precis som idag. Detta var inget som facken hade på sin dagordning och ansågs inte ha med arbetsförhållanden att göra så det fick kvinnorna vara goda nog att klara upp själva och det gjorde de också på många ställen. 1895 gick 562 arbetare i Södertälje ut i strejk med kravet att en arbetsledare skulle avskedas. Han hade trakasserat flera av kvinnorna och därför gick alla ihop. Han tvingades flytta därifrån och arbetsköparen kunde inte göra annat än att gå med på kravet.
Det finns också exempel på att kvinnorna handgripligen kastat ut män som trakasserat dem sexuellt. De har i samlad trupp motat ut otrevliga män ur fabriken och inte låtit dem komma tillbaka. I sådana fall har arbetsköparen ofta avskedat mannen ifråga eller förflyttat honom.
Den tidiga organiseringen visar att kvinnor tidigt började kämpa för sina klassintressen men också kunde se att de som kvinnor var speciellt missgynnade. Därför var deras kamp praktiskt feministisk.
De kvinnliga arbetarna förblev mer radikala än den manliga delen av arbetarrörelsen långt in på 1900-talet. Det syns tydligt under brödkravallerna 1917 då det främst var kvinnor som var drivande och mest revolutionära. Socialdemokratin var ute ur bilden och hade redan börjat bygga upp tanken om folkhemmet. Denna tanke krävde lydnad från arbetarna. Lydnad och arbetsdisciplin. De manliga arbetarna hade ju vid det här tillfället fått rösträtt och det grundades på en syn att man skulle vara värdig sin röstlapp genom att vara en god arbetare som inte gör uppror. När upproren spred sig 1917 blev sossarna förskräckta och gjorde hätska uttalanden mot kvinnorna som inte lärt sig att bete sig som de skulle. Själva ansåg de att man skulle gå den parlamentariska och reformistiska vägen. Men eftersom det alternativet inte fanns för kvinnorna förblev de revolutionstanken trogna. Faran med en så revolutionär kvinnlig del av arbetarrörelsen insåg även borgarna och därför dröjde det inte länge förrän även kvinnor fått rösträtt. Så kunde de också passiviseras. Följaktligen förhöll sig den reaktionära delen av arbetarrörelsen sig till de kvinnliga arbetarna på olika sätt; förnekande, förtryckande, ignorerande och slutligen passiviserande.
Christina Lindström