Ur Folkmakt nr 21
NATO firade sitt 50-årsjubileum med att för första gången i organisationens historia gå i krig. Företrädare för NATO säger att man gjorde detta av "humanitära skäl", för att skydda kosovoalbanernas liv och frihet. Men det finns inget som talar för att bombningar var den enda utvägen eller att de skulle leda till det påstådda resultatet.
Det var aldrig fråga om verkliga förhandlingar före bombningarna utan Jugoslavien ställdes inför ett avtal som det var uteslutet att landets ledning skulle kunna acceptera. De fick ett ultimatum mellan ett omöjligt avtal och bomber.
Bombningarna har inte förbättrat situationen för albanerna, tvärt om. Sedan bombningarna inleddes har terrorn mot kossovoalbanerna från den serbiska armén och olika paramilitära grupper ökat explosionsartat. Rapporter strömmar in om massakrer, byar som ödeläggs, öppet våld mot albaner i Pristina och en gigantisk flyktingvåg inom Kosovo och till grannländerna. Albanerna har på inget sätt fått ökad säkerhet. Representanter från NATO erkänner att de förutsåg denna utveckling, ändå valde man att agera som man gjorde.
Kriget har medfört att Milosevics ställning stärkts, en nationalistisk våg gripit många serber och den radikala oppositionen tystats. Hur än kriget slutar kommer hatet mellan folkgrupperna att förstärkas ytterligare och en fredlig, etnisk blandad samexistens, blir allt omöjligare.
Risken är också stor för att vi får ett nytt Irak, där Milosevic och hans kumpaner kan behålla makten, medan folket svälts och bombas.
Den amerikanske samhällskritikern Noam Chomsky har i en artikel jämfört vad som sker i Jugoslavien med vad som sker i Turkiet och Colombia. Turkiet, Colombia och Jugoslavien terroriserar alla delar av sina befolkningar och motiverar det brutala våldet med att man skyddar sitt land mot en terroristisk gerilla. I alla tre länderna har stora konflikterna lett till stora flyktingströmmar.
Över en miljon männisor befinner sig på flykt inom såväl Colombia som Kurdistan, undan militär och paramilitära styrkor; i Kosovo befinner sig nu över en halv miljon albaner på flykt.
USAs agerar däremot helt olika i de olika konflikterna. Turkiet och Colombia har USA stött militärt och ekonomiskt och på så sätt bidragit till att våldet och terrorn mot befolkningarna ökat. Jugoslavien har Clinton däremot valt att bomba, med resultatet har även här blivit att terrorn ökat.
Det är uppenbart att USA/NATO inte agerar efter någon universell princip för att värna liv och frihet. I vissa fall stöds de som terroriserar befolkningen och förtrycker olika folkgrupper, i andra fall bombas de. "Humanitära intressen" används som förevändning för att angripa fiender, inte för att stödja förtryckta människor. Turkiet är en allierad, alltså stöds landet. Irak och Serbien vägrar lyda USA, alltså bombas de. USA och NATO agerar nu gång på gång världspolis, i brott mot FN-stadgan. USA och England har på egen hand bombat Irak utan FNs stöd. USA angrep på lösa grunder Afghanistan och Sudan. Och nu detta krig mot Jugoslavien. Det vi ser är en utveckling där NATO, med USA i spetsen, mer och mer anser sig ha rätt att gripa in varhelst man anser sina intressen hotade, utan att fråga världssamfundet om lov.
USA har tappat i ekonomisk ledning. Politiskt har man fått konkurrens av EU.
Förlusterna i ekonomiskt och politiskt inflytande försöker USA kompensera militärt. I "den nya väldsordningen" skall alla stater spela efter USAs pipa. Den som inte är med är mot. Världens alla hörn skall öppnas för det internationella kapitalet under namn av frihandel. I Östeuropa har de flesta länder öppnats på vid gavel för internationellt kapital, och de köar för att få gå med i EU och NATO. Serbien däremot har trotsat USA/NATO och skall därför straffas.
Världen är full av regimer som terroriserar sina befolkningar och förföljer olika folkgrupper. Naturligtvis måste alla som kämpar mot förtryck stödjas. Men det är inte samma sak som att stormakter går in och tar över i namn av de förtryckta folken. De berörda människorna måste få föra sin egen kamp. Endast albaner och serber kan lösa krisen i Kosovo på ett sätt som minskar hat, nationalism och förtryck och öppnar dörren för social frigörelse och verklig folkmakt.
Fredrik Samuelsson