Ur Folkmakt nr 22
Det som för ett tag sedan på Spårvägen började som ett mindre kåseri(se Folkmakt maj-99), har nu vuxit till något betydligt allvarligare. Den tappre f.d. major som anställts för att visa på ett tydligt ledarskap har visat sig vara väldigt tapper. Efter hans hysteriska utfall mot protestlistor och yttrandefriheten, har han faktiskt lyckas lägga in ett par ytterligare växlar. Han har i sann militär anda talat om vikten av regler och disciplin. För att upprätthålla dessa mål utsåg sig det "tydliga ledarskapet" också till allsmäktig kontrollapparat.
Nu har vi fått smaka på vad regler och disciplin kan innebära för oss som kör spårvagn. Till en början med flinade vi väl lite när en väl illa kamouflerad militär spion smög sig på vagnarna och kontrollera vår körning (han vet ju så mycket om kollektivtrafik efter ett liv i den marina lekstugan). Flinandet stelnade dock när han drog igång en nitisk koll om det saknades några spänn av de pengar vi säljer biljetter med. Och efter att han sparkat en arbetskamrat då hon erkänt att hon lånat lite pengar och skällt ut en annan för att hon haft 31 spänn för mycket (motsvarar felräkning på 1%) fick vi nog.
Det kokade i fikarummen och en utomfacklig arbetsgrupp sattes ihop. Vi talade så ofta som möjligt om vad som hänt och hur vi skall handla och upprorsviljan är det inget fel på. Efter att det eldats på ytterligare beslöt vi att trappa upp kampen. Protestlistor mot avskedandet skrevs och en gemensam insändare till pressen sattes ihop. Här lyfte vi på locket inför allmänheten. Tanken var att vi inte bara skulle förklara att den gamle soldaten suger röv utan att han är anställd just därför. Vi knyter i insändaren samman privatiseringen med vår situation, förklarar att det som är bra för Göteborgs Spårvägar AB inte alltid ät bra för oss som förare. Som exempel på detta tar vi upp bussförarnas situation och frågar oss om det är så vi vill ha det på vår arbetsplats. Avslutningsvis manar vi till att vi måste bjuda på ett kollektivt motstånd.
När Arbetet Nyheterna tagit in insändaren, med bild och allt, och efter att den spridits på arbetsplatsen blev den tidigare så tappre soldaten mindre modig. För att slå tillbaka svarar han på insändaren och anklagar delar av den för rena lögner. Sen svammlar han på att det är gemensamt vi skall reda ut "missförstånd" och att vi alla har samma intressen. Tydligt är att han tvingats backa något och nu fältmässigt försöker smyga sig fram.
Vi leder nu med 1-0 och väntar med spänning på att den tassande soldaten skall trampa på nästa mina. Att detta skall ske är vi övertygade om och då skall vi tvinga honom tillbaka till den marina lekstuga där han hör hemma.
David