Ur Folkmakt nr 23
I en lång rad kommuner och landsting i Sverige pågår idag massiva privatiseringar, där sådant som vård, skola och kollektivtrafik tas över av privata företag. Syftet är maximal profit, och vi arbetare står som vanligt för notan.
I Stockholms stad har den borgerliga majoriteten beslutat att lägga ut all verksamhet som bara går på entreprenad. Privata företag skalägga anbud på äldre- och handikappomsorg, kolloverksamhet, parklekar, fritidsgårdar, förkola, idrottsanläggningar, komvux osv. Äldreomsorgen är det område man hunnit längst med, där drivs 40 % nu av privata företag. Tidigare sas att en gräns gick vid myndighetsutövning, såsom bedömning av socialbidrag. Men nu skall även det läggas ut på prov i tre stadsdelsnämnder. Stockholms läns landsting har redan lagt ut all kollektivtrafik på privata företag och är nu på god väg att privatisera stora delar av sjukvården. Massiva privatiseringar genomförs också på andra håll runt om i landet, bland annat i Skåne och Västsverige.
Varför ska man då vara emot det här? Är det inte bara sossigt att försvara den offentliga sektorn? Handlar det inte om samma löneslaveri, med lika lite makt över arbetet vare sig det är offentligt eller privat? Ett första skäl att vara emot är det handlar om en omfördelning av samhällets resurser till kapitalisternas fördel, där skattemedel används till att ge vinster. Ett andra skäl att denna omfördelning sker på bekostnad av den offentliga servicens och de offentliganställdas arbetsvillkor. Ett tredje att privatiseringarna, framförallt när det handlar om konkurrensutsättningar, också är en form av besparingar och en metod att införa försämrade arbetsvillkor.
Syftet: Vinst
Alla företag har profit som drivkraft, självfallet även de som sysslar med vård eller tunnelbanor. Bure Hälsa och Sjukvård AB är inte intresserat av sjuka människor, utan av hur mycket pengar det kan ge att behandla dem. Inkomstsidan kan företagen inte göra så mycket åt. I kontraktet med kommunen eller landstinget är det på förhand bestämt hur mycket pengar de får för att driva en viss verksamhet och de har inte rätt att ta ut egna avgifter. Om de ska kunna göra vinst måste kostnaderna pressas. Vanligtvis går det omedelbart ut över personalen som får göra mer jobb på färre anställda. Företagen kan också försöka försämra arbetstider och semestrar för att skapa "flexibilitet" och krama ut maximalt med arbete. Arbetsvillkoren blir sämre, arbetet hårdare och stressigare. Inom kollektivtrafiken i Stockholm är det just detta som skett. Citypendeln vill köra pendeltåg med färre lokförare än tidigare, och försämra både arbetstider och semestrar.
Ett utrymme för vinst kan också skapas genom att kvalitén på servicen försämras, t.ex. genom färre och kortare besökstider inom vården, eller sämre underhåll inom kollektivtrafiken, med stora förseningar somföljd. I synnerhet inom äldreomsorgen har flera privata vårdföretag varit i blåsväder anklagade för att ha vanvårdat patienter. Ett annat exempel är från Södertälje där kommunen sa upp avtalet med ett städföretag efter att städningen misskötts total på bland annat flera daghem En försämring av kvalitén innebär för det mesta också att stressen ökar för de anställda.Ett tredje sätt att skapa vinst är genom olika former av "subventioner" som gör att privata företag gynnas på de offentligas bekostnad. T.ex. kan friskolor neka elever med problem, medan kommunala måste ta emot alla. De kommunala måste också hålla en överkapacitet för att kunna ta emot fler elever. Trots de extra kostnader detta medför är ersättningen lika stor per elev till alla skolor i Stockholm, vilket gör att friskolorna gynnas. Inom sjukvården är det känt att privatläkare och privata sjukhus föredrar enklare fall, medan den offentliga landstingsvården måste ta emot de tyngsta. När Bure tog över S:t Görans sjukhus fick företaget dessutom 40 miljoner till skänks, då sjukhusets tidigare rabatter till landstinget slopades. Om man ska skapa vinst måste den tas någonstans ifrån, det är en självklarhet. Till skillnad från varuproduktion är tjänster som har med människor att göra mycket svåra att rationalisera. Det går inte att minska besökstiderna i hemtjänsten, utan att de äldre upplever det som en kvalitetsförsämring och vårdbiträdenas arbete blir än stressigare. Ska privata företag skapa vinst från skattemedlen är arbetsförhållandena, lönerna, eller kvalitén det går ut över, eller så subventioneras vinsterna på olika sätt medan underskotten i den offentliga verksamheten växer. Arbetarna inom vård, skola och omsorg, samt de behövande är de som kommer emellan. Slutligen finns stora möjligheter till vinst om olika vägar av privat finansiering och friare prissättning öppnas. Men det innebär också att den offentliga sektorn upphör att vara tillgänglig för alla på någorlunda lika villkor, och plånboken får avgöra vilken vård eller omsorg man får. Redan idag har ungefär 100 000 svenskar privata sjukvårdsförsäkringar, som gör att de får vård omedelbart och slipper köer och väntetider. Vanligtvis handlar de om välavlönade högutbildade män med chefsjobb som får en försäkring av sitt företag.
Försäkringsfinansierat?
Från Industriförbundet och moderaterna kommer det nu förslag på att införa försäkringar också i den offentligt finansierade vården. Utöver en grundnivå som fortfarande ska vara skattefinansierad ska man betala via sina försäkringar. Skulle det här gå igenom skulle svaga och utslagna grupper bli helt utan försäkringsskydd. För de försäkringar som finns idag får man betala högre premie ju äldre man blir och över 67 års ålder får man över huvud taget inte teckna någon försäkring. För personer med stora behov, som kanske handikappade eller kroniskt sjuka, blir också premierna höga, om de över huvud taget får någon försäkring. Än så länge är det bara yttersta högern som förespråkar privat finansiering, men om man ser hur det gått med andra högerförslag de senaste 20 åren är risken stor att de blir verklighet, om inte motståndet blir starkare än det hittills varit. För kapitalisterna finns stora vinster med höga avgifter och privata försäkringar. Dels lämnar det utrymme för ordentliga skattesänkningar, vilket de med högst löner alltid tjänar mest på. Dels ger privat finansiering möjlighet till riktigt stora vinster och en ny lönsam försäkringsmarknad.
Den vanligaste formen av privatisering är konkurrensutsättning eller upphandling, vilket går ut på att företag genom anbud tävlar om vem som ska ta över en offentlig verksamhet. Vanligtvis vinner det företag som påstår sig kunna göra det till lägst ersättning. Redan innan det sker en konkurrensutsättning, t.ex. av ett äldreboende, brukar kommunen skära ner i verksamheten, för att få låga anbud. Sedan görs nya upphandlingar efter några år, med nya besparingar som följd. Genom upphandlingarna gör kommuner och landsting nedskärningar, utan att ta ansvar för besluten.
Ny ägare - Nytt avtal
Upphandlingarna är också en metod att försämra avtal och arbetsvillkor. Vid varje ny upphandling ställs de anställda inför en ny arbetsgivare, och avtal måste förhandlas fram på grunden. Förbättringar som vunnits genom segdragen kamp rivs plötsligt upp och allt får börja om från början. Genomgående har avtalen efter en upphandling försämrats jämfört med tidigare. De anställda hålls också i konstant osäkerhet, då ingen kan se längre fram än ett par år, därefter väntar kanske nya omstruktureringar, nedskärningar, avskedanden.
Avknoppning
För att göra det här med privatisering mer attraktivt har det blivit populärt att tala om avknoppning - att personalen själva ska få ta över den egna verksamheten och driva den som egna företagare. I verkligheten förstärker det bara klasskillnader och hierarkier som redan finns. Det är vanligtvis högutbildade personer i chefsposition som ansöker om "avknoppning" och bildar aktiebolag, Kommunals medlemmar kommer aldrig ifråga. På vårdcentraler som ska avknoppas sluter sig läkarna samman i aktiebolag och utestänger andra personalgrupper. På en skola i Liljeholmen ville rektorn själv ta över den egna skolan och driva den som bolag, men stoppades efter starka protester från föräldrar. Medelklassgrupper som redan befinner sig en bit upp i hierarkin ska genom avknoppning dessutom bli ägare och ta ut vinst på de övrigas bekostnad.
Kamp ger insikt
För arbetarklassen innebär privatisering av offentliga sektorn ett dubbelt hot. Dels genom att arbetsförhållanden försämras för de som arbetar inom offentliga sektorn och konkurrensutsättning används som en metod att försämra avtal. Dels för att kvalitén på sjukvård, äldreomsorg, skola, dagis, mm försämras för alla som inte har råd med privata försäkringar och höga avgifter. Privatiseringarna är ett led i kapitalets strävan att kunna göra profit på precis allting. Att kämpa mot försämringar och för förbättringar är självklart för att få en någorlunda dräglig tillvaro. Jag tror inte risken är så stor att det leder till illusioner om att offentligt ägande skulle vara lösningen på alla problem och vägen till socialism. Inga som jobbat inom offentlig sektor kan nämligen gå på att det skulle vara särskilt bra att vara anställd av kommunen eller landstinget, tvärt om! Däremot kan förhoppningsvis kampen, som all annan kamp, leda till insikt om hela systemets jävlighet och föda idéer om hur det skulle kunna vara i en värld utan profithajar och räknenissar.
Fredrik Samuelsson