I den här texten, som tidigare har använts som diskussionsunderlag
inom Folkmakt, ger jag förslag på hur man kan bedriva revolutionär
basverksamhet i de stadsdelar där vi bor genom någon form av stadsdelsgrupper.
Den här texten är inte enbart tänkt för medlemmarna i Folkmakt
utan ärförhoppningsvis användbar även för andra liknande grupper
och organisationer som t ex SUF och olika autonoma grupperingar
typ dem som finns i Malmö och Katrineholm.
Att bedriva revolutionär verksamhet utifrån de problem och motsättningar
som finns i våra stadsdelar bör vara självklart om vi vill arbeta
politiskt som på ett trovärdigt sätt relaterar till folks vardagsliv.
Vad det i korthet handlar om är att börja "gräva där man står"
tillsammans med andra och utveckla en kollektiv styrka med vilken
vi kan försvara våra klassintressen på basnivå, här och nu.
Från tristess, våld och isolation....
Bland alla de problem och motsättningar som finns
i praktiskt taget alla arbetarstadsdelar så tillhör de följande
de vanligaste:
*Folk som inte/ eller knappt klarar av alla hyreshöjningar och
det ökande antalet vräkningar som följer i spåren.
*Antisocial kriminalitet som drabbar oss alla i form av rån, stölder.
skadeörelse och våldsbrott.
*Sexism i alla dess former, från orättvisa könsroller i vardagslivet
till det nakna våldet från hustrumisshandlare och våldtäktsmän.
* Rasism och lokala fascister som utmärker sig på alla möj liga
sätt, från smaklösa klistermärken till grova våldsbrott.
*Alla nedskärningar som finstrimlar stora delar av den offentliga
sektorn som t ex skolorna, dagisen och hemtjänsten.
*Högervridna och våldsamma element (dvs de flesta) inom poliskåren
som trakasserar, spöar upp eller våldtar folk.
I många stadsdelar finns det till råga på allt även olika former
av miljöhot i form av t ex stora vägleder och nedsmutsande industrier.
....till gemenskap, trygghet och motstånd!
Och vad kan nu vi göra åt allt detta? Och hur får
man överhuvudtaget igång nån form av stadsdelsgrupp som kan börja
ta tag i alla eller åtminstone i några av alla dessa prylar? Det
allra enklaste är ju om man tillsammans med andra likasinnade
polare i området där man bor bildar en grupp som till att börja
med mest fungerar som Folkmakts (eller nån annan revolutonär grupps)
förlängda arm. Alltså en grupp som huvudsakligen ansvarar för
att var nuvarande propagandaverksamhet i alla dess former sköts
verkligen effektivt just där denna grupp opererar.
Så småningom kan man börja sprida propaganda som är specialanpassad
till sin stadsdel och även få igång nån form av praktisk verksamhet
alltefter behov och förmåga.
Kanske så bor man i ett område där ett gäng rasister har börjat
spraya en massa skit på husväggama och dessutom börjat med mer
eller mindre våldsamma övergrepp på invandrare och folk som de
ser som "kommunistska rasförrädare".
Då är det helt klart läge för en stadsdelsgrupp att kontakta andra
som man kan samarbetamed t ex lokala hiphopare, punkare och andra
ungdomsgäng och naturligtvis stadens AFA avdelning om en sån finns
(finns det inte redan en så få t ummarna loss och bilda en!),
och ta initiativ till en antifascistsk motoffensiv där man gemensamt
och med alla nödvändiga medel ger rasistetna/ fascisterna "flytthjälp"!
Vill man gå lite lugnare tillväga så kan man ju alltid offentligöra
dem genom att sätta upp affischer med deras bild, namn, adress,
åsikter och ett eventuellt brottsregister på, så att alla i grannskapet
får reda på vem som ingår i nazipacket.
Om man bor i ett område där inbrottstjuvar och rånare härjar i
stor skala kan man påbörja en affischeringskampanj där man uppmanar
dom att dra till nåt överklassområde där de kan sno från de rika
istället för att sno från oss som redan har det svårt nog med
tillgångama. Inte minst i våra källare och vindsutrymmen skulle
såna här affischer göra sig bra. Fast man kanske inte ska förvänta
sig for mycket. En tjackpundare som måste sno for att kunna betala
nån fet skuld till en dealare eller för att ha råd med nästa fix
lär inte ha tid att bry sig om sånt, om att sno från rätt klass....
Finns det större knarkprofitörer i stadsdelen så kan de behandlas
på ett liknande sätt som fascister t ex genom att de offentligörs.
Småhandlare, som nästan alltid själva är drogberoende, tycker
jag dock att man inte behöver bry sig om (det är ju fakeskt inte
som nån slags alternativ poliskår en stadsdelsgrupp ska fungera).
Inom vår klass, arbetarklassen, så finns det två halvor. Den ena
har det sämre an den andra. Kvinnoma tillhör den sämst ställda
halvan eftersom de tvingas leva under två delvis skilda förtryckarsystem,
både kapitalism och den urgamla sexismen.
När en stadsdelsgrupp kämpar mot sexism och för kvinnlig frigörelse
så kommer det både att handla om att bekämpa sånt som påtvingas
oss utfrån, t ex de kvinnofientliga värderingar som sprids genom
porr och en hel del reklam, samt den sexism som flnns inom vår
egna klass, alltifrån stöddiga machoattityder till renodlat våld
i form av kvinnomisshandel och våldtäkter. Att försoka höja den
antsexistiska medvetandenivån genom t ex sprayade slagord på husväggama
och aktioner mot porrförsäljare är en bra början.
Men vill man nå större resultat på lång sikt så måste kvinnomas
egna gemenskap och självmedvetande forstärkas. Detta kan endast
kvinnoma själva åstadkomma i sina egna grupper utan manlig inblandning,
t ex på speciella kvinnocafeer. Ett förslag är att starta kvinnliga
kampsportsgrupper där självförsvarsträning kombineras med antisexistiska
och feministiska diskussioner. Att bekämpa våldtäktsmän är svårt
eftersom man väldigt sällan vet vem dom är, men skulle man på
något sätt lyckas få reda på nån så är det bara att köra hårt.
Man kan börja med att offentliggöra svinet för att sedan eventuellt
fortsätta med grövre metoder för att statuera exempel och på så
sätt försöka skrämma andra våldtäktsmän.
Från problemområde till motståndsnäste . . .
När vår klass som nu attackeras från alla håll med
lönesänkningar, hyreshöjningar och nedskärningar inom den offentliga
sektom så måste vi naturligtvis slå tillbaka och försvara oss
med alla medel. När det gäller hyreshöjningarna så går det att
försöka organisera hyresstrejker och liknande aktioner, t ex att
alla i ett hus eller i ett område fortsätter att betala den gamla
lägre hyran efter en hyreshöjning (sk "autore duktion" en populär
aktionsform bland de autonoma i Italien i slutet av 70talet som
även kan användas på andra sätt, t ex genom att förfalska busskort
och därmed sänka våra kollektvtrafiksutgifter). Det är säkert
också en god idé att försöka starta upp alternativa hyresgästföreningar.
(Hur fungerar de som redan finns?)
Exempel på nedskärningar som märks i varje arbetarstadsdel finns
det alltför många. Skolor, hemtjänst, dagis, fritidsgårdar, bibliotek
allt ska det skäras ned på, eller "effektiviseras" som det brukar
heta. Vilket även kan innebära att dessa tjänster privatiseras
och avgiftsbeläggs och därmed blir dyrare för oss. En stadsdelsgrupp
kan ta initiativ till protester och motstånd mot dessa försämringar
eller erbjuda olika former av stöd till andra som redan nu försöker
göra motstånd. För ungefär ett år sedan så ockuperade ungdomar
i Göteborg sin fritidsgård som hotades av nedläggning (jag tror
f. ö. att dom vann kampen) . I en sån eller i en liknande situation
kan en stadsdelsgrupp erbjuda praktisk hjälp som t ex tillverkning
och spridning av flygblad och affischer samt ge tips på hur man
kan utveckla och förstärka motståndet.
När man i ett sånt här läge har med de politiska makthavarna att
göra så kan man ju alltid försöka att påverka de ansvariga kommunalpamparna
handgripligen genom att demonstera mot dem eller genom att sabotera
deras privatliv, typ genom nattliga hembesök. En del av dessa
saker sysslar säkert många av oss med redan nu eller kommer att
syssla med vare sig vi organiserar oss i stadsdelsgrupper eller
ej. Men en stor poäng med att ha fasta stadsdelsgrupper är att
man får en kontinuitet i sitt politska basarbete ute bland folk
som inte, eller för det mesta inte är politskt engagerade, vilket
på sikt bör göra den vänsterrevolutonära kampen till ett mera
trovärdigt alternativ för de som vill slåss för rättvisa och förändra
sina egna och andras livssituation.
Och så småningom så bör detta basarbete resultera i en ökad grannskapsgemenskap
och sammanhållning bland arbetarbefolkningen i våra bostadsområden.
Och den gemenskapskänslan är, självklart, i sig ett hot mot de
krafter som tjänar på att vi lever splittrade och isolerade. En
målsattning bör vara att i alla arbetarstadsdelar bygga upp revolutionära
stadsdelsgrupper som åstadkommer så mycket att vi så småningom
måste byta betäckning, från stadsdelsgrupper till revolutionskommitteer!
Men för att komma så långt så måste det även föras en hård kamp
på arbetsplatserna och det ar ett annat kapitel. Men hur kan stadsdelskamp
och arbetsplatskamp samverka? Hur kan t ex de boende i ett område
solidarisera sig med strejkande arbetare i eller utanför sitt
bostadsområde (kanske t om i ett annat land)? Vad kan vi lära
av olika utländska erfarenheter, t ex från de stora gruvarbetarstrejkema
i England och Wales?
Att här försöka skapa en ny kamptradition lär inte vara det lättaste.
Fast det är ju klart, vem har påstått att det skulle vara lätt
att göra revoluton? Det lär ju som sagt inte handla om nån tebjudning...
FOLKMAKT Malmö/Sofielundsbrigaden
