www.FOLKMAKT.nu

BRYTNING MED SYNDIKALISMEN

tidigare publicerad i folkmaktsbulletinen

I förra bulletinen publicerades ett diskussionsunderlag kring frågan om arbetsplatsarbetet. Det blev ett visst hallå, det pratades en hel del om artikeln i olika kretsar, folk frågade och undrade. Vad vi dock saknar är ett svar från någon SAC:are, något sådant kom nämligen aldrig, varför kan vi bara spekulera i.

Utgångspunkten för vår artikel var vad frihetliga socialister kan eller bör göra på arbetsplatserna. Så länge vi har varit aktiva i anarkosvängen har det alltid varit självklart att vara med i LS. De som valt att ställa sig utanför har förblivit passiva. Det är så självklart att ingen ens frågar sig varför. Vi är då ett par inom Folkmaktsrörelsen som börjat ifrågasätta detta. För oss är det inte längre självklart att vi som revolutionära frihetliga socialister ska vara med i eller aktiva inom SAC. Vi anser att syndikalismen politiskt sett är väldigt diffus och motsägelsefull. Debatterna inom rörelsen vittnar om detta. Många medlemmar, även fackligt aktiva, har inte ens förstått vad syndikalism från början utgick ifrån: att vara en fackförening som samlar alla arbetare utifrån sina klassintressen, inte politiska böjelser. I dag är det LO facken som fyller den uppgiften. I varierande grad är de klassorganisationer medans SAC är att likna vid ett mindre, obetydligt politiskt parti. ( Att likt SUF, och tidigare även Folkmakt, damma av gamla slagord från den revolutionära syndikalismens glada dagar, förändrar knappast det faktum att klassamhället ser annorlunda ut idag mot 1910).

Som fackförening fungerar SAC endast på ett fåtal arbetsplatser. Den luddiga politiken återverkar på den fackliga delen. Vad vi har idag är ett SAC som varken är ett politiskt eller ett fackligt alternativ. Detta håller många SAC aktiva med om men menar att det kan bli bättre, att SAC ändå är bra, man kan fan inte vara med i LO osv. Vi tycker dock att syndikalismen, inte bara SAC, helt spelat ut sin roll som radikal politisk arbetarrörelse och att dess fackliga framgångar på vissa håll enbart är marginella undantag. Syndikalismen fungerar tyvärr ibland som ett vakum, aktivister sugs in i SAC som där igenom förhindrar den radikala arbetarklassen från att finna nya former för sin kamp - bortom partier och fackföreningar. En absurd effekt av SAC är dock att för aktivister kan SAC fungera som illusionsbrytare. Som exempel kan vi nämna ett av SAC mycket få starka fästen - posten 12 i Stockholm. När en grupp kvinnor börjar sammarbeta sker det automatiskt tvärfackligt, eller rättare sagt utomfackligt. Ett annat exempel är skogsarbetarstrejken på 1970-talet.

På de orter där SAC hade inflytande kunde de strejkande inte gå genom facket, det blev då naturligt att bilda utomfackliga strejkkommitteér. I syndikalismens barndom var arbetarklassen på frammarsch, drömmen om socialismen var utbredd och idén om One Big Union som medel för att reformera vardagen och sedan göra revolution var inte så dum. Alla arbetare skulle förenas kring sina gemensamma klassintressen. I linje med det kunde också syndikalismen vara en kamp för övertagandet av produktionen. Idagsläget är det inte självklart för arbetare att vara socialister, och en försvinnande minoritet är revolutionära socialister. För åttio år sedan var syndikalismen berättigad och hade möjligheter. Idag står SAC ensam kvar(sånär som det splittrade och idag betydelselösa CNT) , som ett tomt skal byggt på en märklig blandning av gammal arbetarklassromantik och flummig alternativrörelseidealism.

Det enda syndikalistiska kvar är väl Postsyndikatet. Nånstans måste vi fråga oss vad detta beror på. Samhället har förändrats. Industriarbetarna inom klassen har minskat i antal, vård- och omsorgsarbetarna har ökat. Medelklassen har vuxit och stärkt sitt grepp. Hur har SAC anpassat sig till sånt? På femtitalet kastades idén om revolution överbord. Man lämnade också maktanalysen, dvs klassperspektivet, och började tala om "löntagare" istället för arbetare. Detta trots att alla löntagare inte har gemensamma intressen. Arbetar- och medelklassens intressen står för det mesta emot varandra, inget konstigt, då deras makt bygger på utsugning. Men idén om One Big Union lever kvar i propagandan trots att man frångått det i praktiken. Från att ha varit en revolutionär klassorganisation är SAC en löntagarorganisation med tusentaltals individuella medlemmar spridda över landet. SAC har ingen som helst styrka på basplanet annat än rent legalistiskt. Det är det kapitalistiska samhällets arbetsmarknadslagar som skänker SAC segrar, inte arbetarsolidariteten. Storhetstiden har varit. Inom skogs- och andra klassiska arbetarbranscher där SAC har haft styrka finns förvisso SAC kvar på sina håll men då som "LS", ett slags småborgerligt alternativ som går i arv och som inte är radikalt för fem öre. Därav upprördheten när Ingemar Nilsson uttalade sig om sabotage i Brand för några år sedan.

Fast så går det ju med fackföreningar. För att fungera som fack måste de anpassas, förhandla, sluta avtal, skriva under. Och det är inget fel med det. Men det har inget med en revolutionär organisation att göra och vi tycker att SAC:s historia visar detta klart och tydligt. Där SAC har varit starkt har man integrerats. Dessvärre är Myten om syndikalismens förträfflighet och allas vårt behov av att känna tillhörighet med en ideologi och social gemenskap starkare än viljan till kritisk analys.( Exempelvis har vi Myten att Syndikalismen till skillnad från Kommunismen är moraliskt fläckfri. Syndikalismen hade sitt eget Kronstadt i Spanien 1937 när anarkist- och syndikalisteliten gick in i regeringen och avväpnade arbetarmiliserna. Spanska revolutionen var en frihetlig kommunistisk revolution som inte alls följde den syndikalistiska mallen för hur revolutioner ska gå till. Därav SAC:s kritiska hållning gentemot Tyska Rådsupproret 1918 och den Ryska Revolutionen.)

För oss fungerar inte SAC som fackförening. Det är primärt för oss att kunna vara aktiv där man är, på sitt jobb, där man bor osv. Det kan man inte som SAC medlem och eftersom vi inte tror på den syndikalistiska modellen - varken den traditionella revolutionära eller dagens alternativrörelsedynga - så är saken biff. Vi tycker dock inte att folk som anser sig vara revolutionärer och frihetliga automatiskt ska lämna SAC. För till skillnad från de dogmatiska "syndikalist-syndikalisterna" tror inte vi på någon "rätt väg" för frihetliga socialisters arbetsplatsarbete. Beroende på vilket yrke man har, hur den närmaste LS:en är, kan möjligheterna till radikalt arbetsplatsarbete variera. Istället tycker vi att folk borde fråga sig vad dom verkligen är med för. Om dom gör nytta fackligt, om dom tror sig ha möjligheten att skapa en proletär motkraft mot kapitalet, mot den sociala nedrustningen osv. Det är helt klart att avdramatisera SAC frågan. Många i Folkmaktsrörelsen är och kommer säkert att förbli medlemmar eller aktiva i SAC. Det viktiga för oss iallafall är att arbeta för den den självständiga organiseringen.

D-M-K