EU-TOPPMÖTET I GBG JUNI 2001

Så har de då samlats igen, Europas toppolitiker och dito byråkrater, denna gång tillsammans med det amerikanska kapitalets politiske top dog, George W Bush. Bakom lyckta dörrar, barrikaderade bakom kravallstaket och 2 000 kravallpoliser är tanken att de ska dra de politiska slutsatserna av det samlade kapitalets intensifierade attacker mot arbetarklassen, på tryggt avstånd från de folkmassor de säger sig representera. En patetisk skara politiska nickedockor ska för en helg diskutera främst Öst-europautvidgningen över lyxmiddagar, vars nota på miljontals kronor de sannerligen inte betalar själva. Som värd står Sverige, genom statsminister Göran Persson.

MOTSTÅNDET

Inför toppmötet har motståndet försökt organisera sig. Denna minst sagt brokiga skara mötesmotståndare, både i "politisk" spännvidd och social sammansättning, splittrade sig i två huvudsakliga falanger med egna demonstrationer, den ena på fredagen den 15:e och den andra på lördagen den 16:e. Den springande punkten var parollen "Sverige ut ur EU", huruvida motståndet skulle fokusera på ett svenskt eller ett europeiskt perspektiv. Trots gradskillnaden mellan de båda nätverken, mynnar de båda ut i defensivens återvändsgränd: en inom-kapitalistisk reformism respektive ett nationalistiskt hyllande till den "egna" nationalstaten, med den enda skillnaden i vilka kapitalistiska symptom som är värst, "globaliseringen" eller EU:s "högerpolitik". Förvirringen är dessutom total då de har snarlika namn på sina nätverk: "Nätverk Göteborg 2001" (Sverige ut ur EU) respektive "Göteborgsaktionen GBG2001" (För ett annorlunda Europa). Som i alla motståndsrörelser i samhället bär de på självutnämnda ledare och interna "poliser" som försöker avleda missnöjet för att styra in det på lugnare vatten där man ska vädja och be istället för att kräva och ta. De värsta exemplen inom Göteborgsaktionen, som trots allt är den mest sympatiska mobiliseringen, är Attac och det så kallade icke-våldsnätverket, där de förra har påtagit sig själva rollen som "socialdemokratiska" medlare och de senare som interna poliser då de öppet går ut med att de tänker "rycka maskeringen av folk" och aktivt hindra de som går utöver pacifismen. Genom att som ickevåldarna lägga fokus på våldet spelar man staten i händerna, där vi som demonstranter ska böja oss för polisens våldsmonopol hur mycket stryk vi än får. Att ta med sig mjöl som en symbolisk handling gör bara nytta om Kling och Klang råkar vara glutenallergiker.

GLOBALISERINGEN

Kapitalismen är det system vi lever under idag. Kraftigt förenklat är dess fundament att det stora flertalet måste arbeta, sälja sin arbetskraft, för att överleva medan ett fåtal äger - fabriker, hus osv. - och köper vår arbetskraft för att vi ska skapa ökad rikedom åt dem. Som kapitalist måste du tjäna mer och mer för varje år, du måste bli större och större. I konkurrensen mellan olika kapital går en del under eller köps upp och de som "segrar" blir ännu större och starkare: kapitalet koncentreras i allt färre händer. Med detta följer att kapitalet expanderar geografiskt och "socialt", kort sagt; hela jorden kapitaliseras liksom alla aspekter av livet, inte bara arbetet utan i ökad utsträckning även den sk. fritiden. Med denna enkla ABC följer att globaliseringen är en väsentlig och logisk del av den kapitalistiska utvecklingen. På köpet följer att även arbetarklassen och vår kamp globaliseras.

Varför då denna fokusering på "globaliseringen", som varit de senaste åren? Kapitalisterna är dömda att ständigt och allt snabbare revolutionera tekniken för att kunna rationalisera bort arbetare så att färre producerar mer, och därigenom kunna utplåna sina konkurrenter. Informationstekniken som exploderade under 90-talet har gjort jorden mindre, maskinparker i tillverkningsindustrin är lättare att flytta idag, för att inte tala om tjänste- och serviceföretag. Detta har blivit till ett mäktigt vapen för kapitalet, hotet om och verkligheten av fabriksnedläggningar och fabriksflyttar. Men kritikerna ser denna "globalisering" allt för ensidigt, till kapitalets fördel. Även arbetarklassen idag är "globaliserad" i och med att kollegor inom samma koncern finns utspridda över hela jorden. Det samma gäller därmed varje enskild del av slutprodukten. Denna globala produktionskedja, som länkas samman av just-in-time i varje led, gör att relativt få arbetare vid en strategiskt "placerad" del i den globala produktionskedjan genom sin kamp kan stanna fabriker på andra sidan jorden, för att ta ett exempel. Detta genom sin ställning som arbetare. Samtidigt som det samlade kapitalet stärks på kort sikt, visar utvecklingen på deras prekära situation i och med att hela systemet blir allt känsligare för arbetarnas aktioner.

SPEKULATIONEN

En annan aspekt av denna pissnödiga situation för kapitalet är den sk. spekulationshysterin, som den stora delen av globaliseringsmotståndarna har fokuserat på och därmed lagt skulden på för arbetslöshet, världssvält och det dåliga vädret. Men spekulationen är inte krisens orsak utan ett symptom. När kapitalisterna tjänar mer på att spekulera i värdepapper, hus osv. än de gör på produktion visar sig det tydligaste tecknet på deras kris. Krisen må först visa sig på ytan i realisationssfären som underkonsumtion – även om svälten och den obefintliga materiella standarden i framförallt tredjevärlden med all tydlighet visar att konsumtionen inte på långa vägar är tillgodosedd – så står krisens orsak, liksom kapitalismens grundläggande motsättningar, att finna i produktionssfären, i kapitalproduktionen. Likt heroinistens jakt på droger är spekulationen en vansinnesfärd efter högre och högre doser.

NYLIBERALISMEN

Vad är då nytt med denna liberalism? Inte mycket, egentligen. Den är helt enkelt bara det ideologiska uttrycket för en kapitalism i kris. Efterkrigstidens kapitalistiska tillväxt, som även möjliggjorde ett relativt materiellt välstånd för stora delar av arbetarklassen, den tid som kännetecknas av en välfärdsstat med ett ökande välstånd att fördela, åtminstone i västvärlden, vilade på ett fundament av nästintill ohämmad kapitalproduktion. Den ekonomiska politiken fick namn efter Keynes och produktionstekniken efter Ford. Det socialdemokraterna idag tar på sig äran av att ha skapat var ett resultat av ett gynnsamt läge. Arbetarna krävde en större del av den ständigt växande kakan, och smulorna blev mycket riktigt lite större för stora delar av arbetarklassen. Idag har smulorna för länge sedan torkat och blivit föga mättande. Med kapitalismens allt djupare kris, trots olika tillfälliga uppgångsperioder, har välståndet för allt större arbetargrupper "dragits tillbaka". Dels vad det gäller välfärden i form av vård och omsorg och dels vad det gäller förhållandena på arbetsplatserna. Tempot har drivits upp både i industrin och i omvårdnadssektorn, vilket bara har gynnat ägarna. På många ställen gör en arbetare idag lika mycket som fem gjorde för tio år sedan. Namnen för dagen är Nyliberalism vad det gäller nationalstatens åligganden gentemot kapitalet, och Toyotism när det handlar om hur kapitalisterna organiserar produktionen. Det handlar om kapitalisternas klasskamp ovanifrån framtvingad av konkurrensen sinsemellan, som liksom arbetarnas dito underifrån, ständigt utkämpas än i det dolda, än öppet.

Privatiseringsvågen som sköljer över Europa, där tidigare statliga verksamheter som vård, skola, kollektivtrafik etc. ska säljas ut till det privata kapitalet, handlar i grund och botten om att medel ska flyttas från staten till det privata. Detta för att skjutsa igång den stagnerade kapitalackumulationen. Denna privatisering ges en motivering av internationella avtal och institutioner som tex Världsbanken och IMF, eller EU:s konvergenskrav, som staterna har bundit upp sig själva kring. Oavsett om det handlar om strukturanpassningskrav eller konvergenskrav är innehållet ökade attacker mot arbetarklassen. Verkställande är staten. Notan betalas av arbetarna.

ATTAC, ELLER RETRÄTT?

1998 bildades i Frankrike en organisation med namnet Attac på initiativ av redaktören för Le Monde Diplomatique. Syftet var att vädja till politikerna att införa en symbolisk skatt på 0,05 procent på kortsiktiga spekulationer, den sk. Tobin-skatten. Pengarna skulle gå till länderna i tredje världen. Gensvaret runt om i Europa och inte minst i Sverige blev kraftigare än vad initiativtagarna någonsin hade vågat hoppas på. I Sverige lockade Attac stora delar av organisations- och partimänniskorna i alternativ- och vänsterrörelsen, och hade flera tusen medlemmar redan innan de bildats. En inte helt långsökt analogi är de så kallade dotcom-företagen i Den Nya Ekonomin vars aktier många gånger spekulerats upp till ofattbara nivåer innan de ens har något konkret att erbjuda. Blott det faktum att "något överhuvudtaget höll på att hända som ifrågasatte globaliseringen och spekulationshysterin" fick många insomnade socialister att vakna till liv för att försöka få a piece of the action. Borgerlig media slog bakut direkt, här kom några som ifrågasatte nyliberalismen och spekulerandet med ett till synes radikalt program, som dessutom kallade sig gräsrotsrörelse. Men dessa gräsrötter växte en bra bit upp i den kapitalistiska pyramiden. Och bara det faktum att borgarna började yla om huliganism och protektionism om vartannat, gör inte att man som socialist automatiskt ska ta dem till sig.

Framförallt deras sociala sammansättning med företrädesvis individer ur mellanskikten och från parti- och organisationsvärlden, men även deras fokusering på finanskapitalet och spekulationen, vilket leder dem till i bästa fall en reformistisk förhoppning om att politikerna och nationalstaten ska "återta" kommandot över "ekonomin", gör att det i Attac inte finns något socialistiskt progressivt överhuvudtaget. Blott en klassisk socialdemokratisk återvändsgränd vars politiska konsekvenser är lika radikala som att "göra FN till en kamporganisation". I det perspektivet utgör Attac och liknande grupper bara den ena sidan av det kapitalistiska myntet, en skenbar motsats till nyliberalismen och till spekulationen.

SVERIGE UT UR EU! DEN GAMLA NATIONALSTATEN VS. EU

1994 blev Sverige formellt medlem av EU efter en rådgivande folkomröstning. Och den del av det svenska industrikapitalet som främst exporterade till andra EU-länder väntade sig jäsande kassakistor. En lättnades suck drogs även av fackföreningsrörelsen, som står och faller med en ökad tillväxt i industrin, liksom både det socialdemokratiska och de öppet borgerliga partierna. Grundtanken med EU var att skapa en öppen inhemsk marknad i Europa, för att kunna ta upp kampen mot rivalerna USA och Japan om herraväldet över världsmarknaden. Med andra ord, inget annat än en utökning av de olika nationalstaterna till en europeisk skala. Festung Europa skulle bli den nya stormakten med en egen inre marknad, egen valuta och gemensam riksbank, en egen militär och polis. En ganska logisk konsekvens av den kapitalistiska utvecklingen.

Motståndarna mot detta projekt återfanns främst i vänstern och miljörörelsen, men där fanns även en del agrara småborgare och extrema nyliberaler. Även stora delar av arbetarklassen som med sin sunda skepsis inför kapitalistiska politiska och ekonomiska omorganiseringar röstade nej.

Inför toppmötet vädrar den organiserade nej-sidan ny morgonluft. De tågar i "Nätverk Göteborg 2001" demonstrationen. Att småborgarna i Centerpartiet driver vidare frågan om ett svenskt utträde ur unionen är inget att förvånas över, eller att engagera sig i. Värre är det med de socialister som fastlåsta i sin nationalism – taktiskt eller av övertygelse – driver frågan "Sverige ut ur EU". De mest rabiata av dem återfinns i KPML(r), denna nästintill frireligiösa relik från det kalla kriget. Att döma av deras frenetiska försvar för denna nationalistiska linje visar att de känner sig trängda. I minnet måste vi hålla att de en gång om året på första maj demonstrerar under parollen "Röd Front – Klass mot Klass".

Att driva frågan om ett svenskt utträde ur unionen, som ett stärkande av arbetarklassens ställning i klasskampen, är inget annat än en splittring av arbetarklassen i Europa genom spridandet av illusionen om den "egna" nationalstaten som en bättre arena för klasskampen. Men kapitalismen i ett land fungerar lika lite som socialismen i ett land. I bästa fall blir kontentan av detta att först ska man splittra den europeiska arbetarklassen i sina respektive nationalstater för att sedan i någon diffus framtid ena dem igen i den socialistiska revolutionen. I värsta fall, i det fall som ligger närmast verkligheten ges nationalismen och illusionerna om nationalstaten nytt bränsle.

Häri bottnar deras familjeband till de andra anti-globaliseringsgrupperna, nämligen förskjutandet av fokus från den kapitalistiska kärnan i produktionsprocessen, varur hela det kapitalistiska systemet reser sig och där dess motsättningar i klass mot klass står som tydligast, till dess ytskikt i tex spekulationens vansinne eller dess politiska och juridiska överbyggnad. Frågan huruvida arbetarklassen stärks av en nationalistisk taktik, antingen i sin europeiska EU-tappning eller i sin traditionella svenska hamnar helt snett. Tilltron till "politikens" möjligheter döljer det faktum att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, ett samhälle som rear ut minsta lilla aspekt av det sociala livet på världsmarknaden, den världsmarknad som sätter gränserna för alla nationalstaters manövreringsutrymme.

DET HANDLAR OM KLASS – DET HANDLAR OM KAMP

Vad som gäller är att "harmonisera" arbetarkampen över Europa och resten av världen. Det är när vi tar strid mot innehållet i konvergenskraven och i strukturanpassningsprogrammen, när vi bekämpar attackerna mot oss på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden som vi kan vinna något. Denna kamp visar i sig vägen till socialismen. I denna kamp måste vi agera och organisera oss självständigt för våra egna intressen som arbetare. Det är när vi kämpar kollektivt som sammanhållningen och solidariteten stärks. Det är då vi märker att vi inte behöver någon annans hjälp, varken fackets eller något partis, för vår egen befrielse. Dessa erfarenheter är grundbulten i det socialistiska medvetande som krävs för en lyckad revolution.

Men alla aspekter av klassamhället måste angripas, inte bara de "ekonomiska". Miljöproblemen hotar hela mänskligheten och är orsakade av kapitalets cyniska profitjakt. De patriarkala resterna som lever kvar i kvinnoförtrycket är ett hinder i kampen, då arbetarklassens befrielse måste innebära hela klassens befrielse. Det samma gäller rasismen. Vi måste bekämpa söndertrasandet av livet i arbete och fritid. Vi måste i alla lägen motarbeta uppsplittringen av oss i konkurrerande företag, olika branscher, i industrin kontra skola och omsorg, i olika nationaliteter. Inga av dessa kapitalistiska splittringar är någonsin taktiskt riktiga att stödja.

Det enda riktiga är att i alla lägen ställa klass mot klass.
Vi har en värld att vinna!

FOLKMAKT, juni 2001