www.folkmakt.nu

FALLET HARRY ISAKSSON

eller Presskampanjen mot Stridsfonden och Arbetarsolidaritet

På tisdagseftermiddagen den 3 oktober 1972 utbröt en "vild strejk" hos AB Stridsberg & Biörck i Trollhättan.

Två dagar senare tog strejkkommittén kontakt med Arbetarsolidaritet och bad om stöd.

Arbetarna ville dels att vi skulle förmedla juristhjälp med anledning av företagsledningens uppsägningstelegram, dels att vi skulle organisera spridningen av deras egna informationsflygblad, dels att vi skulle igångsätta insamlingar runt om i landet och dels att vi skulle arrangera ett besök av någon erfaren strejkledare från Malmfälten.

Vi tillmötesgick samtliga fyra önskemål.

Den svåraste uppgiften var att hämta ner den begärda strejkledaren. Vi tillfrågade Martin Gustafsson, men han låg svårt sjuk i astma och kunde inte resa. Vi tillfrågade Elof Luspa, som själv inte kunde komma loss från sitt arbete men som ringde runt för att ordna ersättare. Det lyckades till sist: Harry Isaksson ställde upp med kort varsel sedan en kamrat bytt skift med honom.

På söndag eftermiddag flög Harry ner till Göteborg. Resan betalades av Arbetarsolidaritet (716 kr tur och retur).

Måndagen den 9 oktober deltog Harry i de strejkande stormöte. Han besvarade frågor om olika problem och redogjorde för Arbetarsolidaritets möjligheter att stödja arbetarnas aktioner. På förfrågan meddelade han reglerna för Stridsfonden i Malmfälten och påpekade särskilt att fondpengar kan utdelas endast om en strejk varar minst 14 dagar.

Samma dags kväll åkte han tillsammans med strejkledaren Leif Karlsson till Göteborg, där de båda skulle tala på ett opinionsmöte som arrangerats av Trollhättearbetarnas strejkkommitté och Arbetarsolidaritet. (Flera tidningar har påstått att mötet arrangerats av "Förbundet Kommunist") I möteslokalen satt fyra journalister: Nils Viktorsson från Arbetet, Thomas Rubin från Expressen, Per Andersson-Ek från Göteborgstidningen och Rolf Gustafsson från Sveriges radio.

Vad Leif Karlsson sade under sitt 5 minuter långa anförande noterades inte av journalisterna, däremot blev Harrys tal mycket uppmärksammat. Somligt av det reportrarna skrev i sina tidningar var tämligen korrekt, men de viktigaste delarna av Harrys tal blev klart och tydligt förvrängda.

Det är därför vi på de följande sidorna presenterar en exakt återgivning av Harrys tal, så som det är registrerat av bandinspelningsapparaten.

Parallellt med talet har vi citerat några tidningar. Därmed kan läsaren själv avgöra vad som är sanning och lögn.

Harry Isakssons tal i Göteborg

"Jag skulle tala om det som kallas Stridsfonden.

Under dom 57 dagar som vi strejkade, fick vi omkring 6 miljoner kronor. Det var ingen dålig affär för oss. Vi fick åtskilligt mera efteråt, naturligtvis, för det är ju som vi alltid sagt - att strejker lönar sig faktiskt för arbetarna, men inte för den andra sidan. (Starka applåder.)

Dessutom har jag ju numera blivit utnämnd till strejkexpert här. Eftersom LO inte har nån, väntar jag en hög post där, då dom sätter igån nå´ aktioner. (Skratt, applåder.)

Vi kom ganska tidigt underfund med att vi borde försöka utveckla den här Stridsfonden. Vi resonerade om detta man och man emellan inom kommittén. En del var för det och andra var emot det. Vilka som var för och emot vet nog flera av dom som har sett den här filmen (syftar på Ewert-Westmans "Kamrater, motståndaren är välorganiserad"). Där syns ganska tydligt vilka som var för och emot den här fonden.

Många säger att vi slutade av ekonomiska skäl. Men eftersom vi hade en hel del pengar kvar, så är det inte riktigt med sanningen överensstämmande. Dessutom så har den där Dahlström, som la fram sitt förslag, han och nå´ andra småpampar, utarbetat en bok om det tunga Norrbotten, där han konstaterade med förvåning att gruvarbetarna inte lyftade socialbidragen. Så det var nog inte rent ekonomiska skäl som gjorde att vi vart så att säga involverade i att kampen upphörde där. Tillfälligtvis. Utan det berodde på att vi så att säga kom in i den fackliga apparaten - och sen gick det utav bara farten. Men då, efter konflikten, hade vi i alla fall fattat ett par beslut före: det ena var att strejkkommittén skulle kvarstå som förvaltare av den här fonden och det andra var att vi skulle välja strejkkommittén som trakasseringskommitté för att gardera oss emot trakasserier och ta upp ifall man skulle börja trakassera arbetare efter konflikten.

Och det visade sig vara en fin satsning, för man har ännu inte tordats trakassera arbetare där uppe i Malmfälten. Man har gjort en del små valhänta försök, men vi slog dom på fingrarna ganska kraftigt ett par gånger och det räckte. Så nu håller man tassarna borta från jobbarna ännu ett tag.

Sen skulle strejkkommittéerna verka som nån sorts skuggkabinett inom fackföreningarna och det är det arbetet som vi har hållit på med. Vi har bland annat gett ut den här boken (syftar på "Pappren på bordet"). Dessutom har vi arbetat med att försöka stärka den här Stridsfonden så juridiskt som möjligt, så att man inte ska kunna göra en liten lagändring och komma åt den. Och då fick hjälp av bland annat en av dom största skatteskojarna i Stockholm. Så man kan få nytta även utav dom. (Skratt.)

Han hade varit med och utarbetat såna här fonder dom sista fyrtio åren, sa han. Och upplysningsvis sa ha till oss att det är ett faktum att fackföreningsrörelsen är dom största skatteskojarna, för dom har dom största fonderna som är skattebefriade. Och då tänkte vi, när han la fram sina förslag, vad det fanns för alternativ. Vi la våran fond så precis bakom LO-fonderna som möjligt. För att komma åt dom, så måste dom först riva ner sina egna fonder - och det är knappast troligt, för kapitalister är ganska snåla människor. Så på det viset hade vi säkrat fonden.

Sen hade vi ett problem med hur vi skulle kunna säkra fonden så att säga, mot kupper och sådana där grejor och då resonera vi på det här viset att en kommitté kan man ju alltid köpa. Ibland kan man få dom till realisationspriser och ibland är dom lite dyrare, men det går faktiskt i många fall att köpa just människor. Så då gav vi hela, alltså den viktiga bestämmanderätten för den här fonden, den ligger hos 5000 gruvarbetare där uppe i Malmfälten. För vi räkna som det att 5000 gruvarbetare är det ingen som vill ha, särskilt inte utav den där sturska sorten vi har där uppe. (Skratt.)

Dessutom utarbetade vi egna regler som skulle försäkra oss mot såna här saker. Lyckas nu bli förvaltare över den här fonden, så kommer man inte att kunna använda den till nå´ annat än att hjälpa strejkande arbetare. Det tror vi inte att dom har nån större lust till, dom som är våra motståndare, att använda den på det viset.

Så vi har arbetat ganska intensivt på att utveckla den här fonden. Vi har legat ganska lågt med den, därför att vi ansåg det felaktigt att gå ut och be folk satsa på nånting som man kunde slå sönder i ett litet kick - och då skulle man stå där vapenlös igen. Så det är ett utav skälen till att det varit så tyst om det här.

Den 22-24 september hade vi nånting som hette Arbetarkonferens-72 i Uppsala. Den föregicks av Ak-71 i Uppsala. Där kallade vi ner alla som hållit på med såna här aktioner, militanta aktioner. Och vi gjorde då en genomgång av dom strejker som varit och en analys av dom- och jämförde vad vi hade gjort rätt och vad vi hade gjort fel. Det enda som bestämdes på Ak-71 var att det skulle bli en ny konferens, Ak-72. Och då hade vi däruppifrån siktat in oss på att aktivera den här fonden. Dessutom skulle Ak-72 tjänstgöra som en kontaktkommitté emellan studenter och arbetare - eller intellektuella och arbetare, det låter finare så.

Dom skulle kunna leverera undersökningar som vi behöver i våran kamp för att förbättra kampmetoderna och verkligen sätta dom där bolagsherrarna på plats. För nu är det ju på det viset att vid alla tillfällen så är det bara motståndarsidan som sitter och radar upp statistik. Och dom har läkare och dom har alla möjliga experter som öser över arbetarna sin argumentation. Vi är inte så skolade, trots att man skryter med skolan här i Sverige, så att vi kan klara utav det här. Och då behöver vi just dom här studenternas hjälp för vissa konkreta uppgifter.

Vi har under tiden vi funderat på det här, vidtagit samarbete med en grupp socialistiska läkare i Stockholm. Resultatet av det kan, vi se i den här radonfrågan (radon =cancerframkallande gruvgas),som vi har arbetat intensivt med. I nästa vecka kommer vi att ha ett fackföreningsmöte, där vi kommer att slå igen matsalarna där på grund av den höga strålhalten. För vi tänker inte sitta och käka radon. Det räcker med den vanliga maten. Det är just i såna här frågor vi inte alls har nå illusioner.

Jag var i Stockholm och pratade på kårhuset. Då var det en som steg upp och sa att vi hade illusioner om att kapitalisterna skulle ta sakskäl. Till den kan jag bara säga att jag tror att vi arbetare känner kapitalisterna bättre än några andra människor i det här landet. Vi tror inte ett ögonblick på det. Men vi tror att arbetarna tar sakskäl. Det är en annan fråga.

För att göra arbetarklassen medveten måste man faktiskt gå ut ifrån den verklighet man faktiskt har - om man vill föra ett resonemang och informera folk om hur det är. Och när man kommit fram till det här stängslet, så att säga, då kommer varenda jobbare att upptäcka att dom tar ju inte sakskäl, dom där, fast dom suttit och öst över oss hela tiden. Det är ju genom fackföreningsrörelsens integrering i det här systemet som man har kunnat arbeta så smidigt. Vi har tagit upp dom här två grejorna - för vad vi ska göra är att skapa en vägg eller en front och säga: "här står arbetarklassen och här står kapitalisterna". Det är det vi är ute efter att skapa den medvetenhet som alla pratar om men få har försökt att göra nånting åt rent praktiskt. Nu har vi bestämt oss för att det är en av våra viktigaste uppgifter.

Som en följd av det så resonerar vi som så, att det viktigaste för oss är att få en levande solidaritet mellan arbetarna här i Sverige. Den är numera uppspaltad på olika förbund, sektioner och klubbar. Man behöver bara ta en liten bit i taget och knåda till den så att man får en lämplig form, sen sätter man tillbaka den i den här produktionsapparaten. Sen kan man arbeta effektivt på den andra sidan. Det är det vi ska hindra. Vi ska göra en jävligt stor klump så dom inte får händerna över den och inte kan knåda... (applåder).

Nästa konflikt som bryter ut i Malmfälten kommer vi att ockupera gruvorna och bilda en stor självstyrande grupp av det, eftersom det är så populärt... (applåder).

Vi fick igång den här verksamheten efter den 24 september. För första gången har vi fått ett litet prov på hur det här fungerar. Det är därför jag blivit skickad däruppifrån ner hit till Göteborg och Trollhättan. På vårat strejkkommittémöte på onsdag däruppe, ska jag informera dom övriga om hur läget är i Trollhättan och hur det ser ut där och vad jag har för bedömning av den här situationen.

Man har varit och frågat oss om vi har tänkt att styra strejker och sätta igång strejker och sköta om det. Det är inte alle vår avsikt. Vi tänkte inte låta nån styra vår konflikt, och vi vet att dom andra arbetarna har samma inställning. Utan vi tänker stå till tjänst med den information och med dom erfarenheter vi har. Det är jobbarna som för kampen. Dom måste hela tiden ha initiativet, därför att då utvecklas den här medvetenheten som är.

Det är så vi ser på just den saken. Och det där med att sätta igång strejker, det är faktiskt onödigt arbete för det sköter kapitalisterna så jävla bra om, så det kan vi inte göra bättre.

Vi räknar med att i vinter kommer det att bli ganska hårt på arbetslivets område. Det kommer säkert att bli flera konflikter. Och därför är vi glad när vi ser att vår nytillverkade apparat fungerar ungefär som vi tänkt oss.

Det är klart att än finns det mycket att arbeta fram, men vi har faktiskt fått ett litet prov på hur den bör verka och hur den ska vara. Nu har jag varit här nere och samlat information - och så far jag dit upp. Då har man själv varit på platsen och kan säga vad man tänker. Och så har jag blivit utnämnd till strejkexpert och det är inte så dumt det heller.

Vi räknar med att om man kan aktivera den här fonden och bygga upp den stark, så kommer den, bara att den finns, vara ett ypperligt påtryckningsmedel. Vid flera tillfällen då det varit mindre konflikter och arbetsköparna har fått reda på att dom tagit kontakt och vi ska behandla frågan, så har dom kvickt som ögat skyndat sig för att göra upp. Så det har visat sig att den har en oerhörd betydelse.

Man kan ju se vad som hände nu i Trollhättekonflikten, där man skickade telegram och avskedade folk på löpande band... När vi lät det läcka ut att vi var på väg till er, då skyndade den där direktören sig att förklara för en tidning att hans högsta önskan var att få tillbaka sina kära arbetare på måndag. Så det utvecklar faktiskt kärleken mellan arbetsköpare och arbetare på ett förvånansvärt enkelt sätt genom den här fonden.

Vi kommer att fortsätta med den här aktiviteten. Vi kommer att ytterligare försöka sprida ut det här, för vi anser att detta måste vara den rätta vägen att göra folk medvetna om vad den här striden verkligen gäller.

Vi går helt enkelt ut från en socialistisk grundval plus en materialistisk grundval - det är den här fonden det - och det tycker vi är en juste fördelning. Det är det vi tänker utveckla.

Vi vet hur man fungerar i det här samhället och det är på det vi baserat dom här idéerna. Och vi är ju jädrigt glada över att det är så många människor som ställt upp på det här. För det är som jag säger att vi skulle aldrig satsa på det här så helhjärtat om vi inte var övertygade om att det kommer att leda fram till bättre förhållanden för arbetarna. Under Uppsalakonferensen hade vi kontakt med några gruvarbetare från Belgien. Dom har fört kamp sen 1960, så vi hade mycket information att utbyta med varandra hela nätterna. När konferensen var färdig satt vi och resonerade med dom killarna som hade många erfarenheter vi kunde ta till vara. "Den här erfarenheten om strejkfonden", sa dom "det var en jävla bra idé". Den tog dom med sig dit ner.

På sikt kommer det kanske att innebära att man etablerar ett internationellt samarbete mellan dom här fonderna och då kommer vi äntligen till det där tillståndet då arbetarklassen kan förena sig. Och då blir det synd om kapitalisterna, det kan jag försäkra. Tack för ordet."

Den Socialdemokratiska Pressens Uppgifter

Arbetarsolidaritet propagerar för Stridsfonden och står till samtliga arbetares förfogande med information och teknisk hjälp i händelse av vild strejk. Det är kort sagt våra viktigaste arbetsuppgifter.

Ni har sett hur motståndarsidans tidningar framställer våra arbetsuppgifter. Det är ett intressant hopkok av gissningar, onda aningar och förgrymmade sabotageteorier.

Dagens Nyheter var exempelvis kvickt framme med följande syn på saken: "Syftet med arbetarsolidaritet är fullständigt klart - att skada fack- föreningsrörelsen inifrån. Udden riktas inte mot arbetsgivaren utan mot arbetarnas egna fackliga organisationer och deras förtroendemän. Aktionen är därför alltigenom destruktiv" (11.10)

Observera att detta skrivs av Dagens Nyheter, arbetsköparnas främsta språkrör. Är det inte tänkvärt att just den största borgerliga tidningen, som annars är mån om att hålla arbetarklassen på plats, så ödmjukt för- svarar de fackliga "förtroendemännen"? Pekar inte det på att "förtroendemännen" har ett alltför stort förtroende hos arbetsköparna? Vems för- troende har egentligen "förtroendemännen"?

Att frågorna är berättigade ser vi av SAF:s uttalade (DN 11.10): "Betecknande för verksamheten är att målet inte i första hand är för- bättra arbetsvillkoren, utan att skada samhället och närmast fackföreningsrörelsen."

Eftersom samhället är kapitalistiska och arbetarna önskar socialism, borde det kännas konstigt för fackliga förtroendemän att så hums bums bli inbakade i det etablerade samhället. Det är tydligt att SAF tycker om fackföreningsrörelsen och skräms varje gång "arbetarnas egna förtroendemän" blir satta ur spel.

Är det överdrivet att säga att SAF och fackföreningsrörelsen har gemensamma intressen av att bromsa socialismen?

Om sanningen är den motsatta, nämligen att fackföreningsrörelsen är fiende (som den bör vara) till arbetsköparklassen - hur kommer det sig då att SAF så eftertryckligt värnar om fackliga "förtroendemän"?

Sådana frågor är givetvis obehagliga. Därför brukar man inte släppa fram SAF:s aristokrater offentligt i strejksammanhang, ty aristokraterna har en olycksalig förmåga att formulera sig solklart. Blossande röda blir kinderna på fackföreningsgubbarna när plötsligt högt uppsatta direktörer förklarar sin kärlek till dem. Varje läskunnig arbetare får ju en tankeställare när fienden börjar prata om sitt förtroende för "arbetarnas egna förtroendemän".

Alltså låter man attackerna skötas av socialdemokraterna ty socialdemokraterna är det skikt av den kapitalistiska maktapparaten som står närmast arbetarklassen. Många sossebyråkrater var från begynnelsen arbetare, nämligen.

Där har vi förklaringen till att den socialdemokratiska pressen angriper Arbetarsolidaritet hårdast. Det borgarpressen skriver är rena fruntimmersfjärten jämfört med sossepressens dundrande orkan. Eftersom NSD ( Norrländska Socialdemokraten) ligger strategiskt placerad i Norrbottens län, där Stridsfonden har sitt säte, föll det på NSD:s lott att skjuta Arbetarsolidaritet i sank med vilka demagogiska tjuvtrix som helst. Ingen tidning har kommit med så tarvliga angrepp på oss som just NSD. Redan den 11 oktober brassade tidningen på med ett svindlande fyrverkeri av egna påhitt:

"Ska den halva miljon som fortfarande finns kvar i gruvarbetarnas strejkkassa bli grundplåten för "STREJK-O"? "STREJK-O" är namnet på den rikskommitté för vilda strejker som bildades i Uppsala för en dryg månad sedan. Förgrundsfiguren i "STREJK-O" är Harry Isaksson, skäggig rikskändis från Gällivare. Harry Isaksson talade till 300 ungdomar vid ett möte arrangerat av Förbundet Kommunist i Göteborg häromkvällen. Han förklarade hur rikskommittén bildats i Uppsala och hur man ska verka för att samordna och leda vilda strejker."

(Norrländska Socialdemokraten 11.10)

Redan i inledningsstycket har journalisten lyckats få in tre bisarra felaktigheter. Namnet "Strejk-O" har vi aldrig hört talas om, varken förr eller senare. Göteborgsmötet var arrangerat av Trollhättans strejkkommitté och Arbetarsolidaritet. Och Harry har, som syns av bandinspelningen av talet, bestämt sagt att vi ICKE ska "leda" vilda strejker.

Men NSD är inte noga. Betrakta nu vad tidningen säger om Stridsfonden:

"Alla avtalsstridiga strejker i det här landet ska alltså i fortsättningen ledas centralt. En rad ledare för vilda strejker var med när rikskommittén bildades i Uppsala.

Man diskuterade stridstaktik och nödvändigheten av en stark stridsfond. /…/ Det är alltså återstoden av gruvarbetarnas strejkkassa som ska vara grundplåten för rikskommitténs arbete med att leda avtalsstridiga strejker.

På Kiruna-Svappavaaras strejkkommittés bankbok finns idag 442.323 kronor och 69 öre. Med de fordringar och med de pengar som finns i Malmbergets kassa beräknas det totalt finnas i runt tal en halv miljon i den gamla strejkfonden.

Nu är frågan: vilket stöd har Harry Isaksson bland ledamöterna i gruvarbetarnas strejkkommitté när han utlovar pengarna till rikskommittén för vilda strejker?

Frågan om användandet av strejkkassans återstod har diskuterats många gånger när strejkkommittén sammanträtt. talan har varit inne på tanken att bilda en stridsfond av pengarna. Men något beslut är inte fattat."

(Norrländska Socialdemokraten 11.10.)

Hur stämmer NSD:s uppgifter? Är det sant att inget beslut fattat om att bilda en stridsfond?

Nej givetvis är det lögn. Här följer utdrag ur tre viktiga protokoll:

1. UTDRAG UR PROTOKOLL FRÅN MÖTE MED CENTRALA STREJKKOMMITTÉN ( 21-MANNADELEGATIONEN) I KIRUNAS FOLKETS HUS DEN 7 NOVEMBER 1970:

"Delegationen diskuterade vad man skall rekommendera kommande stormöte beträffande strejkkassan. Vid det ajournerade stormötet den 25 oktober framkom två förslag, det ena från Ivar Fors och det andra från Malmbergets strejkkommitté. Fors önskade att pengarna skall delas ut till gruvarbetarna, medan Malmbergets strejkkommitté föreslår att pengarna skall fonderas.

I den diskussion som följde föreslog bl. a Hilding Lindström att man absolut skulle dela ut pengarna, men att man borde anordna en sluten omröstning bland gruvarbetarna. Ordf. ställde proposition på de båda förslagen och uppfattade Fors förslag som det vinnande. Henry Lövgren, Malmberget, begärde votering vilken verkställdes och visade siffrorna 11 röster för Malmbergsförslaget och 4 röster för Fors förslag. Det kommande stormötet skall alltså kommenderas att fondera pengarna.

Efter fråga frän Jonny Nilsson visade sig att ingen önskade få sin reservation antecknad till protokollet.

Däremot önskade Hilding Nilsson få notera i protokollet att hans förslag om sluten omröstning beträffande strejk- kassan icke behandlades med vederbörlig respekt och att diskussionen 'styrdes' av malmbergarna."

(Från centrala strejkkommitténs protokoll, Kiruna den 7/11 1970.

Jonny Nilsson t.f. sekreterare/ O G Hultin

H Holmlund ordförande

Justeras: Hilding Lindström, Harry Isaksson)

2. UTDRAG UR STORMÖTESPROTOKOLL:

"Därefter var mötet redo att avgöra frågan om strejkkassans fortsatta öden och äventyr. Två förslag ställdes mot varandra, Kronvalls och Malmbergets Strejkkommittés.

Mötet beslutade enhälligt i enlighet med Malmbergsförslaget.

Malmbergsförslaget, beträffande regler för ekonomiskt stöd till strejkaktioner: Sedan alla punktstrejksbidrag utbetalats behålles resten av strejkkassan i en stridsfond. Denna stridsfond skall användas bl.a. till bidrag åt arbetare, som på grund av svår arbetsförhållanden måste vidtaga stridsåtgärder för att hävda sina rättigheter. Bidragen fördelas av 21-mannadelegationen enligt följande regler:

1. Understöd utbetalas först sedan strid pågått i fjorton (14) dagar.

2. Bidragens storlek avgörs från fall till fall, men skall i görligaste mån utgå efter samma normer som till Ådalens stuveriarbetare.

3. För beslutsfattande angående begäran om strejk- bidrag skall, sedan någon av de lokala strejkkommittéerna så begär, 21-mannadelegationen sammanträda inom åtta (8) dagar."

Från Stormötesprotokoll, Kiruna den 8/11 1970. Ronald Svensson t.f. sekr./ O G Hultin

H Holmlund ordf.

Justeras: Karl Holmström, J M Gustafsson

Dessa protokoll bevisar motsatsen till det fiendesidan vill ge sken av, nämligen att "ingen stridsfond existerar" (!).

I själva verket har den alltså existerat i över två år. Och utöver dessa grundläggande beslut om Stridsfonden har Centrala Strejkkommittén i september 1972 fattat beslut om att aktivera fonden och göra allt för att få den att växa:

3. UTDRAG UR PROTOKOLL FRÅN CENTRALA STREJKKOMMITTÉNS SAMMANTRÄDE I PUOLTIKASVAARA 18/9 1972:

§ 3B.

"Bidrag till stridsfonden.

Ordf. rapporterar att det alltjämt flyter in medel till stridsfonden, från olika håll i landet. Många gruvarbetare i Kiruna stöder fonden genom månatliga insättningar. Kommittén beslutade agitera för att fonden skall växa, genom att själva gå före med gott exempel. Kommittén beslutade även att fonden skall bestå och att man skall göra allt för att den skall växa sig stark.

§ 4.

Uppsala-konferensen -72.

Ordförande Luspa rapporterar att konferensen kommer att äga rum under september månad 1972, med deltagare från strejkkommittéer i hela landet.

Från Malmfälten deltager Luspa och Harry Isaksson och vill innan de åker ha kommitténs tillstånd och fullmakt att propagera för en aktivering av stridsfonden. Kommittén beslutade efter diskussion att bevilja fullmakten.

Kiruna den 18 september 1972

O G Hultin, sekreterare

Elof Luspa, ordförande

Justeras: Sixten Strålberg, N-E Wickberg

För att blanda korten åt fanders publicerar NSD en enkät (11 oktober) där sju gruvarbetare får svara på frågan:

ÄR DET RÄTT AV HARRY ISAKSS0N ATT ERBJUDA GRUVARBETARNAS STREJKKASSA TILL EN RIKSKOMMITTÉ FÖR VILDA STREJKER?

Vilken fråga!!! Precis som om Harry velat frånta arbetarna deras fond och överlämna den till vilt främmande personer!

Samma dag drar man fram kyrkoherden Martin Ågren i rampljuset. Denne tog upp kollekt i kyrkan för de strejkande gruvarbetarna, hela 10.000 kr sammanlagt. Nu är han kritisk mot att fonden blivit en stridsfond: "-Den pott som blev över efter strejken borde ha använts för att undanröja konfliktorsaker, inte för att bädda för nya." Arbetarna i Malmfälten ska alltså lyssna hellre till en kyrkoherde än till sitt eget stormötesbeslut angående fondens användning, menar tydligen NSD.

NSD intervjuar också Stridsfondens förvaltare och gör ett stort nummer av att han är aktiv folkpartist. "Att vara liberal är att vara kluven." utropar journalisten, samtidigt som han insinuerar att en av förespråkarna för Stridsfondens aktivering (Elof Luspa) står på god fot med den liberale förvaltaren. Meningen är att läsarna ska misstänka att Luspa kanske tillhör Folkpartiet.

Just på det lömska viset arbetar socialdemokratiska journalister när de har i uppdrag att angripa en "samhällsfarlig" tendens inom arbetarklassen.

Norrländska Socialdemokraten är ett praktexempel på den kapitalistiska journalistikens sämsta drag: slår från alla kanter med ojusta rallarswingar, påstår med fräck uppsyn att Stridsfondens "agenter" är "revolutionsromantiker" och "storfinansens hantlangare" på samma gång. Hur såna motstridiga påståenden hänger ihop rent logiskt kan ingen svara på, inte ens en filosofiprofessor i Uppsala.

Men den socialdemokratiska pressen lurar inga politiskt medvetna arbetare. Den som vet hur Sverige är uppbyggt, den vet också vilka som är lakejer åt storfinansen.

Vem är Harry? - de ängsligas gissningstävlan

Spekulationerna om Harry Isakssons politiska tillhörighet har varit lika fruktlösa som inkonsekventa. Tidningen Arbetets journalist Nils Viktorsson (närvarande vid Göteborgsmötet) inledde med en mycket allmän placering: "Harry Isaksson är gruvarbetare från Gällivare, politiskt organiserad på yttersta vänsterkanten". Dagen efter (11.10.) avslöjar Lars Hjörne i Göteborgs-Posten att Harry inte alls är organiserad: "Harry Isaksson är revolutions-romantiker, som söker leva vidare på de stämningar som Kiruna-strejken skapade. Han sägs vara intelligent och beläst men verklighetsfrämmande. Det är ganska betecknande att, när hans fackförening Gruvfyran i Malmberget i somras skulle välja ombud till Gruvs kongress i Kiruna, så blev han inte ens föreslagen. Någon förvåning väckte detta inte i Malmberget, berättas det. Där uppe vet alla att Harry Isaksson egentligen bara representerar sig själv. Han tillhör inget parti, varken VPK eller KFML." Trots att Harry liknar Fidel Castro till det yttre fastslår Hjörne att man inte bör söka åt Kuba till för att finna Harrys politiska hemvist: "Under LKAB-strejken fick Harry Isaksson namnet Castro. Skägget torde vara enda likheten med revolutionsledaren på sockerön. Att i Harry Isaksson se en nationell strejkledare och farlig omstörtare torde vara att göra honom alltför stor ära." Lägg märke till att Hjörne använder ordet "torde" två gånger inom loppet av två meningar. Han är alltså inte riktigt säker.

Samma osäkerhet präglar Norrländska Socialdemokratens annars så fantasifulla reporter Sven Jansson, mannen som upptäckte det hemliga gangstersyndikatet "Strejk-O": "Han (Harry) liknar Fidel Castro och kanske känner han också en viss frändskap med Cubas store man även om han förklarat sig stå fri från allt vad parti-politik heter. Nu utlovar han alltså en hård vinter. Den hårda linjen har länge legat för honom."

Att föra en hård linje påminner om Stalin. Alltså drar Dala-Demokraten snabbt den givna slutsatsen: Harry är stalinist, en förtäckt medlem av KFML(r)! Den konspirationstänkande ledarskribenten ger SÄPO ett tips: KFML(r):s tredje kongress beslöt att bilda en allsvensk hemlig strejkorganisation "Att det funnits en sådan har varit känt ganska länge."

Norrländska Socialdemokraten aktar sig inte för att släpa Harrys anseende i smutsen. "Han gick oorganiserad en följd av år och hade tillhört fackförening bara en kort tid när gruvstrejken bröt ut. Att han kom med i strejkledningen skedde mest av en slump och han blev också den som förmådde uträtta minst för att gruvarbetarna skulle få det utbyte de fick av sin aktion."

Inte många gruvarbetare skriver under på en så usel lögn.

Men det är långtifrån allt NSD presterat i sina desperata ansträngningar att svärta ner Harry. Tidningen försöker skildra honom som en pajas för akademiker: "Säkert skrattar malmfältsarbetarna åt Isakssons upptågsliknande framträdanden i de studentrevolutionära kretsarna, för det är bara där han anlitas som facklig expert."

Efter några dagars betänketid presenterar Arbetets Nils Viktorsson en ny teori om Harrya politiska tillhörighet (13.10.): han är trotskist! Ty bulletinen Varvsmullvaden, som sprids av trotskister på Götaverken, har publicerat Arbetarsolidaritets målsättningar. Saken är biff: Harry Isaksson hör hemma bland Fjärde Internationalens anhängare!

Det passar dåligt ihop med NSD:s konstaterande (13.10.) att Arbetarsolidaritet "består av kfml- och studentorganisationer som tagit till huvuduppgift att bekämpa och splittra fackföreningsrörelsen." Faktum är att KFML (eller "SKP", som det kallas idag) driver parollen "Gör facket till en kamporganisation" (vilket borde betyda en förstärkning av facket) samt att KFML under hela sin bräckliga existens varit svuren fiende till trotskisterna. Puzzelbitarna vill inte riktigt passa ihop för tidningarnas privatdetektiver.

Men det hindrar inte NSD att vidarebefordra idén om Arbetarsolidaritet som en gren av "Revolutionära Marxisters Förbund", dvs. trotskisternas organisation. För att ytterligare markera sin totala förvirring uppger NSD följande: "Mötet på Folkets hus i Göteborg hade arrangerats av Förbundet Kommunist. Efter Harry Isakssons tal uppstod tumultartade scener då en representant för KFML(r) klev upp på podiet och anklagade arrangörerna för en politisk kupp."

Därmed har de ivriga spejarna hamnat i en återvändsgränd.

Arbetets ledarskribent föreslår då att Harry Isaksson tillhör en sammanslutning av samma typ som den historiskt beryktade organisationen "Arbetets frihet", vars uppgift var att skaffa fram villiga svartfötter. "Med omvända förtecken är en organisation för vildastrejker ungefär samma andas barn som en organisation för strejkbryteri", menar Arbetet - som tydligen till varje pris vill misstänkliggöra Harrys hederliga avsikter. Den 15 oktober understryker Arbetet att Harry har "ett extremt synsätt av ytterlighetskaraktär", men för att undvika ett alltför grovt klavertramp smyger man in riktningsangivelsen "vänsterelement" i ett närliggande sammanhang. Annars vore det fritt fram att tro att Harry är anställd som provokatör hos Demokratisk Allians, fascistgruppen kring kronprinsen.

NSD fortsätter att pryda Harry med vackra tillmälen: 16 oktober kallas han "självvald strejkledare" och "operettrevolutionär", dagen efter utnämnns han till "riskfaktor" emedan "hans tal verkar splittrande på fackföreningsrörelsen och han målar ut en overklig revolution". En vecka senare är NSD tillbaka i spekulationerna om KFML(r) som Harrys ideologiska fålla:

"De som står där med skammen är kfml(r) och deras nybildade strejkorganisation, som helt pretentiöst kallas "Arbetarsolidaritet". /…/ Här har alltså en omogen junta samlats - med högkvarteret bland en handfull unga akademiker i Uppsala - för att från sin intellektuella olymp leda "de efterblivna arbetarskikten", som det heter med förödande uppriktighet i kfml(r):s partiprogram. Jobbarna är gunås inte kapabla att tänka själva. Det måste denna "revolutionära och klassmedvetna elit" göra. /…/ Men det är helt avslöjat att den våldssvärmande gruppen kfml-are och "arbetarsolidaritet" har som första syfte att slå sönder fackföreningsrörelsen. I tro att de ska vinna framgångar i det kaos som därmed uppstår."

Vi inom Arbetarsolidaritet tycker inte illa om dylika fantasier Så länge motståndarsidans "analytiker" visar sådan okunnighet har vi inget att oroa oss för. Vi tror och vet att jobbarna är kapabla att tänka själva. Det är nämligen jobbare som bestämmer inom vår organisation.

Vad säger då KFML(r), som utpekats av motståndarsidans rebus lösare såsom Harrys bundsförvanter? Inga sköna ord alls. Tvärtom. Denna rubrik kunde läsas i Proletärens första novembernummer:

Harry Isaksson - Småborgarvänsterns "galten Särimner"

I artikeln får vi veta att Harry är "helt oemottaglig för argument och saklig diskussion - en politikens riddare av den sorgliga skepnaden", "en klassens sabotör" och "klassfienden behjälplig i krossandet av Stridsbergsarbetarnas strejk".

De personliga smädelserna är många. Artikelförfattaren Frank Baude, ordförande i KFML(r), klämmer rentav till med den fantastiska karaktäristiken "gruppsexman i Malmbergets hippiekretsar" för att locka sina underlydande till att ta hundraprocentigt avstånd från Harry.

Om vi får tro tidningarnas uppgifter är Harry således sexualstalinisttrotskistextremist, ett djur som aldrig tidigare betat i Vår Herres hage. Vi som känner honom ler i mjugg.

- - -

"PAPPREN PÅ BORDET" heter den vitbok som Strejkkommittén i Malmfälten utgivit nyligen. Den innehåller alla viktiga protokoll och dokument från gruvstrejken. Den innehåller också en del tidningsurklipp från reaktionära drakar. Med tanke på mysteriet Harry kan det vara lämpligt att erinra om vad Svenska Dagbladets politiske "analytiker" Robert Rock skrev strax efter strejkens slut:

"Det kanske kusligaste inslaget i denna strejk var att en figur som Harry Isaksson under några av de dramatiska dagarna i slutskedet kom att spela en kort och hektisk men ledande roll i dramat. Han kallar sig själv för politisk vilde. Han är FNL-ordförande i Malmberget och lever i storäktenskap med bl.a. den föregående FNL-ordförandens familj. Det var i Malmberget en spridd hemlighet att hans framträdanden regisserades från storfamiljens villa i Gällivare. Den centrala handlingslinjen var att strejken skulle fortsätta, tills fackföreningssidan och LKAB hade krossats Till att börja med spelade Harry Isaksson en obetydlig roll, betraktades som den kuf han är. Men sedan han bl.a. porträtterats på en helsida i en kvällstidning ökade hans aktivitet..." osv.

Man kan stillsamt undra varifrån Frank Baude fått sin inspiration när han formulerar sig sålunda:

"Harrys handlande har varit så komprometterande för de strejkande och för honom själv, att vi när en förhoppning om att Harrys självkänsla och sinnlighet för publicitet fått sig en knäck och att han återgår till sin tidigare syselsättning som gruppsexman i Malmbergets hippiekretsar i stället för att spela oberoende strejkledare. Harrys efterblivenhet måste till dess att han själv lämnar arenan bekämpas."

LÄS "PAPPREN PÅ BORDET", EN DOKUMENTSAMLING SOM LÄR DIG MYCKET OM TIDNINGARNAS BEDRÄGERIER.

- - -

Puoltikasvaara-mötet

Under gruvstrejken 1969/70 lärde sig arbetarna i Malmfälten många nya saker. En av de viktigaste lärdomarna var att tidningarna skriver sällan sanningen. Gång på gång kunde arbetarna konstatera det.

Ändå dröjde det inte längre än till Harry Isakssons tal i Göteborg förrän somliga arbetare glömde denna viktiga lärdom. Tre av medlemmarna i Malmbergets strejkkommitté (Henry Lövgren, Gunnar Harnesk och Johnny Nilsson) började plötsligt tro på tidningarna igen! De läste med stora ögon allt som skreva om Harry och Arbetarsolidaritet - och beslöt att avgå ur kommittén i protest mot Harry. Deras beslut grundades på tidningarnas skriverier.

Med andra ord: de hade glömt alla lärdomar gruvstrejken gett dem om den svenska pressens tillförlitlighet.

Så tillkom i all hast det beryktade mötet i Elof Luspas källare i Puoltikasvaara, onsdagen den 11 oktober.

NSD aviserade mötet med katastrofrubriker över hela första sidan:

STREJKKOMMITTÉN KRÄVER IDAG: FÖRKLARA DITT UTSPEL, CASTRO!

"Idag ska Harry Castro Isaksson möta de övriga ledamöterna i gruvarbetarnas strejkkommitté. Mötet sker i Malmfälten och där är det meningen att Castro ska förklara vad han sagt och gjort under sin resa i Sydsverige.

Harry Isaksson har lovat att den halva miljon som finna kvar i gruvarbetarnas strejkkassa ska bli grundplåten till en stridsfond för vilda strejker i vinter. Castro förutspår en hård vinter med många konflikter.

-Pengarna i strejkkassan kommer väl sill pass, säger han.

Något beslut på att pengarna ska användas till vilda strejker finns inte.

Dagen efter serverar NSD en dramatisk skildring av Puoltikasvaaramötet. Man riktigt hör hur Beethovens ödessymfoni tonar i bakgrunden

Strejkkommittén fastslog vid mötet i Luspas källare följande: - att man tog avstånd från de enligt Isaksson felaktiga uttalanden som massmedia fabricerat i samband med resan; - att strejkkommittén inte har någonting att göra med vad Isaksson gör och säger när han som privatperson är ute och reser. (Se hela protokollet längre fram!)

Trots detta släppte pressen fram de tre "avhopparna" och lät dem fortsätta hetskampanjen mot Harry. Gunnar Harnesk fick tillfälle att sprida sin älsklingsformulering i alla motståndartidningar: "JAG VILL INTE ATT GRUVARBETARNA I NORRBOTTEN SKALL FÅ DÅLIGT RYKTE I ANDRA DELAR AV LANDET'."

Vi som har kontakt med många arbetare "i andra delar av landet" undrar: hos vilka har gruvarbetarnas stridsfond fått dåligt rykte?

Hos arbetarna? Nej. Tvärtom.

Vi har fått oerhört många sympatiyttringar från arbetare, som menar att Stridsfonden är arbetarklassens första tunga vapen mot arbetsköparna.

Var har då Stridsfonden fått dåligt rykte?

Svaret är givet: hos överklassen, makthavarna, arbetarklassens fiender. Dessa hatar blotta existensen av en Stridsfond - därför att de vet att Stridsfonden innebär en maktförskjutning till arbetarnas förmån. Om Stridsfonden, som förvaltas av Malmfältens gruvarbetare, växer och används (såsom tidigare) till att stödja vilda strejker - då kommer makten att alltmer överflyttas från överklassen och byråkraterna till arbetarklassen.

Det är innebörden av att man aktiverar Stridsfonden.

En sådan utveckling är makthavarna rädda för. Därför låter de sina "förtroendemän" bland arbetarna prata skit i tidningarna.

De tre "avhopparna" från strejkkommittén har plötsligt fått veta av sina herrar att Stridsfonden är ett farligt hot mot etablissemanget. Alltså måste grodorna kväka: "Gruvarbetarna får dåligt rykte! dåligt rykte! dåligt rykte!"

Vi frågar än en gång: dåligt rykte bland vilka? Bland arbetarna i Sverige? Nej.

Bland makthavarna? Ja.

Det är tydligt att Harnesk & Company är väldigt måna om att gruvarbetarna ska ha gott rykte bland herrarna, att gruvarbetarna ska anses vara blyga och anspråkslösa och snälla och lydiga bandhundar.

Men medvetna arbetare, som vet att Sverige är ett klassamhälle och som vill att arbetarklassen ska välta överklassen och byråkraterna över ända, tycker inte illa om att Stridsfonden aktiveras. Sådana arbetare struntar fullständigt i vad överklassen och borgarna tycker. Varför ska gruvarbetare sträva efter att få gott rykte bland direktörer och falskspelare?

Men somliga tycker att det goda ryktet är viktigare än allt annat. Arbetarklassens möjligheter att kämpa för sina rättigheter kommer i andra hand.

Lyssna till Harnesks utläggning i Arbetet:

"-Den tänkta aktiveringen av strejkfonden samt Luspas och Isakssons privata resor till olika oroshärdar utan övriga kommittéledamöters vetskap är den direkta orsaken till mitt avhopp, sade Gunnar Harnesk.

-Dessa saker tycks mig ha innebörden av uppmaning till vilda strejker -strejka ni, här finna det pengar! förklarade han. Vid mötet hos Luspa kunde vi inte komma överens om klara handlingslinjen för kommittén. -Jag vill inte påstå säkert att verksamheten börjat få en starkare politiskt-revolutionär betoning än rent facklig, fortsätter Harnesk. Men den allmänna vagheten gör att det luktar ugglor i mossen. Jag vill inte att gruvarbetarna i Malmfälten ska få dåligt rykte i andra delar av landet." (Arbetet 13.10.)

Under källarmötet dementerade Harry Isaksson tidningsreferaten från hans Göteborgstal. Däremot var "avhopparna" inte noga med att dementera Arbetets påstående om orsaken till deras "avhopp":

HARRY ISAKSSON OCH ELOF LUSPA ÅKER PÅ STREJKKOMMITTÉNS PENGAR TILL OLIKA SAMMANKOMSTER OCH GER LÖFTE OM BIDRAG FRÅN STREJKFONDEN UTAN ATT ENS STREJKKOMMITTÉN VARIT SAMLAD OCH DISKUTERAT FRÅGORNA. DET ÄR MOT DETTA SOM DE TRE AVHOPPARNA REAGERAT.

Ovanstående stycke innehåller dels en lögn om hur Harrys och Luspas resor finansierats (Arbetarsolidaritet har betalat samtliga deras resor), dels en lögn om att kommittén aldrig ens diskuterat fondens användning (jämför protokollen som vi tidigare redovisade, från 7 Och 8 november 1970 och från 18 september 1972), dels en lögn om avhopparnas motiv. TRE LÖGNER på en och samma gång - och "avhopparna" struntar i att dementera. Men Harry får skäll när han inte ids dementera!

Innan vi går vidare i handlingen bör ni läsa PROTOKOLLET FRÅN MÖTET I PUOLTIKASVAARAKÄLLAREN.

Sällan har man skådat en så underhållande och avslöjande berättelse.

Studera protokollet noga och med eftertanke:

Protokoll

fört vid Centrala Strejkkommitténs sammanträde i Puoltikasvaara den 11 oktober 1972 kl. 18.00

Närvarande: Elof Luspa, N-E Wickberg, S Strålberg, R Svensson, Johnny Nilsson, Henry Sjöström, Henry Lövgren, Gunnar Harnesk, Ove Haarala, Osten Öhlund, Harry Isaksson, samt vid protokollet O G,Hultin.

§ Ordf. Luspa hälsade de närvarande välkomna, föredrog förslag till dagordning, vilken godkändes, varefter sammanträdet förklarades öppnat. Till justeringsman valdes Ronald Svensson och H Lövgren.

§ Rapporter.

A) Ordf. Luspa inleder med en rapport från Årets Arbetarkonferens i Uppsala, där han och Harry Isaksson medverkat. Konferensen gick ut med en resolution, som enhälligt antogs, i vilken man bl.a. agiterar för en aktivering av gruvarbetarnas stridsfond samt bildandet av ett forum, kallat Arbetarsolidaritet.

Efter denna korta rapport påbörjades en debatt rörande Harry Isakssons agerande under de senaste dagarna. Press-radio- och TV har stött och blött Isakssons uttalanden i Göteborg, i anledning av dennes framträdan, de vid ett solidaritetsmöte för de strejkande Trollhätte-arbetarna.

Den genomgående uppfattningen i pressen är att Isaksson skulle ha lovat ge bidrag ur stridsfonden till alla vilda strejker i fortsättningen. Detta förnekar Isaksson på det bestämdaste. Det enda han anser sig ha gjort är, att på detta solidaritetsmöte, talat om att det finns en strids fond, samt att det finns fastställda statuter för nyttjandet av densamma.

Den hårdaste kritiken kommer från Malmbergshåll, närmare bestämt Henry Lövgren och Gunnar Harnesk. Ove Haarala anser att denna debatt inte hör hemma i dagens protokoll, enär den inte finns på dagordningen, och tycker att kommittén skall gå över till nästa fråga.

Sammanfattningsvis kunde kommittén slutligen enas om att;

Vad Harry Isaksson gör och säger, när han som privatperson är ute och reser, det har strejkkommittén ingenting att göra med.

Henry Lövgren och Gunnar Harnesk önskade reservera sig emot denna mening.

I ett tilläggsförslag av Johnny Nilsson slog man även fast att;

de uttalanden som massmedia har fabricerat, och som enligt Isaksson är helt felaktiga, tar strejkkommittén helt avstånd ifrån.

Emot detta beslut begärde Lövgren, Harnesk och Haarala att få sina reservationer antecknade i protokollet.

Åtskilligt mer kunde ha skrivits om denna uppslitande debatt, vilken liknade en regelrätt rättegång, men sekreteraren avstår från att dokumentera dessa osakliga och hätska utfall.

§ Solidaritet med skolstrejken i Markitta. Ordf. Luspa hälsade två representanter för de strejkande välkomna, varefter han lämnade en kort redogörelse för vad deras kamp gäller. Kampen gäller i första hand skolfrågan, men är även en kamp för att byn skall överleva. Myndigheterna gör nu allt för att småbyar som Markitta skall avfolkas. Som exempel nämndes att frågan om vatten och avlopp till vissa platser i byn har avslagits i 15 (!) år av myndigheterna i Gällivare. I en undersökning som utförts av Markittaborna själva, visar det sig att i Gällivare-Malmberget finns ca 20 unga barnfamiljer som gärna skulle etablera sig i Markitta, men myndigheterna beviljar icke byggnadstillstånd.

Harry Isaksson föreslår att strejkkommittén skall tillskriva Gällivare kommun för att påverka dem att lösa skolkonflikten i första hand, samt att ge de familjer som så önskar möjlighet att bosätta sig i Markitta. Innan beslutet klubbfästes begärde Ronald Svensson att kommittén skall ha enskild överläggning. Detta vill dock inte den övriga kommittén, utan man beslutar om samfälld överläggning. Till beslutet önskar Svensson, Haarala, Harnesk och Lövgren reservera sig.

När ordf. ställer proposition på frågan om kommittén vill stödja Markittaborna i deras kamp för sin skola, samt att uppmana allmänheten att stödja dem ekonomiskt, begär återigen Svensson, Haarala, Harnesk och Lövgren att få sina reservationer antecknade i protokollet.

Därefter diskuterades Isakssons tilläggsförslag: skrivelse till kommun om att de som önskar slå sig ner i Markitta skall ges möjlighet därtill samt att kommunen skall redovisa vilka kostnader som äro förknippade med skolgången i Markitta, och att denna redovisning sker offentligt. Ove Haarala yrkade på att frågan bordlägges.

Efter votering beslutades att frågan icke skall bordläggas utan avgöras direkt. Ove Haarala önskar få sin reservation antecknad i protokollet. När ordf. ställde proposition på de båda tilläggsförslagen, begärdes och verkställdes votering, som utföll med siffrorna 3-3.

Emot beslutet reserverade sig i vanlig ordning: Lövgren, Haarala, Harnesk och Svensson.

Även i denna fråga kunde åtskilligt mera ha skrivits ned. Dock kan icke sekreteraren undgå att känna en skammens rodnad sprida sig inför tanken på en ytterligare dokumentation av denna sorgliga debatt.

§ Stridsfonden.

Ordf. Luspa tog upp frågan om på vilket sätt man skall gå tillväga för att aktivera stridsfonden. Förslagen äro många. Ordf. meddelar att ett stormöte i Kiruna en gång beslutat göra något för att öka på fonden. Henry Lövgren anser att hela frågan skall bordläggas, tills ett stormöte i Malmberget tagit beslut om fonden överhuvudtaget skall byggas ut. Därefter skall kommittén träffas och göra upp riktlinjer för hur det skall gå till. Kommittén beslutade i enlighet med Lövgrens förslag.

Harry Isaksson föreslår att Kiruna-kommitten skall deltaga i Malmbergs-mötet för att redovisa de synpunkter man har i Kiruna. Kommittén beslutade i enlighet med Isakssons förslag.

§ Ekonomiskt stöd till de strejkande i Trollhättan.

Ordf. föredragen ett telegram med vädjan om ekonomiskt stöd. Kommittén diskuterade frågan, och beslutade taga upp frågan på det instundande stormötet.

§ Solidaritet med personalen på Furunäsets sjukhus.

Ordf. rapporterar att någon begäran om stöd ej föreligger, men anser att en solidaritetsyttring icke kan skada deras sak. Kommittén beslutade sända ett telegram till Furunäset. Kommittén beslutade uppdraga åt Harry Isaksson att utforma och avsända detsamma. Emot "telegrambeslutete" senare del, önskade Ove Haarala och Gunnar Harnesk få sina reservationer antecknade i protokollet.

§ Radonsituationen.

Ronald Svensson anser att debatten omkring radon är alltför ensidig. I Malmberget rör det på sig då och då, men i Kiruna är det tyst och stilla, allt ser ut att vara frid och fröjd. Fackföreningen i Kiruna säger inget, medan man däremot från arbetarhåll är orolig och kritisk. Svensson föreslår att kommittén anordnar en presskonferens i Kiruna, och för ut hela radonfrågan i pressen. Wickberg rapporterar att TV-2 skall göra ett program, "Insändaren" ang. radonet i Malmfältesgruvorna.

Diskussionen böljar fram och åter, och den stora frågan synes vara: vem skall föra denna kamp, fackföreningen eller enskilda grupper ur arbetarleden. Henry Lövgren anser att strejkkommittén inte har med denna fråga att göra. Harry Isaksson anser däremot att hittills har arbetare drivit denna fråga hårt, men att "tråkigt nog så har vi i Malmberget haft facket emot oss i den här frågan".

Isaksson rapporterar att det finna läkare och tekniker som kan lätta på slöjorna omkring vådorna av att arbeta i gruvutrymmen där radonförekomsten är högre än tillåtet. Isaksson föreslår även att kommittén skall inbjuda någon av dessa specialister till ett stormöte, för att informera arbetarna.

Något beslut fattades icke i frågan, emedan Henry Lövgren anser att i inte finns fler experter i det här landet än lic. J-O. Snihs, statens strålskyddsinstitut, och som även har skrivit radonanvisningarna.

Kommittén beslutade invänta resultatet av avd.4 extramöte i Malmberget den 12/10 -72, där man skall behandla radonfrågan, samt att för Kirunas vidkommande vänta med något ställningstagande i två veckor.

§ Övriga frågor.

A) Från Johnny Nilsson, ordf. i Malmbergets strejkkommitté föreligger en skriftlig avsägelse av ledamotskapet i strejkkommittén.

I samma andetag kommer muntliga avsägelser ifrån Henry Lövgren och Gunnar Harnesk. Ordf. uppmanar dem att inkomma med skriftliga avsägelser. Kommittén beslutade ta upp frågan om godkännande av dessa avsägelser på det instundande stormötet.

B) Ronald Svensson föreslår att kommittén utser någon eller några som kontaktman med den väntande pressen. Ordf. Luspa och sekr. föreslogs och valdes.

§ Ordf. tackade för intresset och förklarade sammanträdet avslutat kl. 23.00.

Puoltikasvaara den 11 oktober 1972

O.G. Hultin sekreterare. Elof Luspa ordförande

Justeras: Ronald Svensson Henry Lövgren

Det styrda Stormötet: Harry utmanövreras

Efter Puoltikasvaaramötet, som blev ett nederlag för Harry Isakssons fiender, mobiliserades hela den fackliga apparaten. Nu skulle Harry halshuggas offentligt på ett stormöte.

Johnny Nilsson sammankallade mötet i strejkkommitténs namn, trots att inga andra kommittémedlemmar tillfrågats och trots att Johnny själv begärt sin avgång ur kommittén.

Samtidigt proklamerade Johnnys partibroder och kollega i Gruvfyrans styrelse, Ivar Hermansson, sin avsky i pressen:

"Det är ju rent förbannat att enskilda personer skall dra nytta av gruvarbetarnas goda rykte på det sätt Harry Isaksson gjort. Han bör uteslutas ur den lokala strejkkommittén!

Den skarpa attacken stod gruvfyrans ordförande Ivar Hermansson för vid en presskonferens i Malmberget på måndagen Han gjorde upp med splittrarna av den fackliga gemenskapen -Som jag ser det är det kommitténs uppgift att förvalta strejkfonden och inte att åka land och rike runt och ge sken av att representera gruvarbetarna, sa Hermansson." (Norrbottens-Kuriren 17.10.)

I NSD samma dag ger utrensarna ytterligare motiv:

"Kravet om att Harry Isaksson ska ut ur strejkkommittén har kommit från olika håll. På det senaste avdelningsmötet försökte Gunnar Harnesk få upp frågan på dagordningen. En av fackklubbarna sammanträdde i lördags. Där krävdes att frågan om Harry Isaksson skulle tas upp.

-I kontakten med jobbarkompisar dyker kravet upp gång på gång, säger Bror Wennström. Medlemmarnas reaktion är densamma som de tankar som ligger bakom styrelsens beslut idag.

Man upplever Harry Isaksson som en riskfaktor. Hans tal verkar splittrande på fackföreningsrörelsen och han målar ut en overklig revolution.

-På det sättet riskerar vi att bli kallade sandlåderevolutionärer, säger Ivar Hermansson.

-Vi måste ta avstånd från Harry Isakssons sätt att arbeta för att markera för våra medlemmar hur viktigt det är med enighet. Det är genom fackföreningen medlemmarnas intressen tas till vara." (Norrländska Socialdemokraten 17.10.)

För att säkra utgången av det kommande stormötet gör Norrskensflamman en offensiv (vi återkommer till Flamman längre fram i texten) och NSD hjälper till att smutskasta:

"Forna bröder piskas

Det förefaller som om de fackligt aktiva vpk-arna blivit oroade av den splittringsverksamhet som bedrivs av de små sekterna längst ute på vänsterkanten, företrädesvis de båda riktningarna av kfml. Hittills har dessa grupper fått hållas, och inte bara det. De har också fått stöd från vpk-håll för avtalsstridiga strejker de organiserat eller inspirerat till. Så var det t. ex. med den s.k. taktäckarstrejken i Göteborg.

Förmodligen är det av fruktan för att bli betraktade eller beskyllda för att vara mindre radikala, mindre revolutionära som vpk-arna avhållit sig från att ta en öppen uppgörelse med de båda kfml-grupperna. Man har inte vågat låta dessa få monompol på att "leda kampen mot arbetsköparna".

Nu tycks man emellertid fått upp ögonen för att den kampen leds på ett sådant sätt att det skadar fackföreningsrörelsen och arbetarklassen, att då dessa skulle skada vpk som parti. Det är nog också mot den bakgrunden man ska se ett par vpk-ledamöters avhopp från Malmbergets strejkkommitté och de varningar för vänsterextremistiska inslag i arbetarleden som framförts från olika vpk-håll. Senast igår gick Emil Isaksson i Malmberget, själv medlem av strejkkommittén, till häftigt angrepp mot splittringsorganisationernas försök att använda strejkfondens namn för sin verksamhet i en artikel i Norrskensflamman.

Strejkfonden har utan tvekan haft en mycket stor betydelse för de "virrhjärnor som ylar om kamp och revolt", för att låna uttryck från Isaksson. Fonden har funnits i bakgrunden vid varje strejkorolighet vänsterextremisterna lagat till i den mån den inte bokstavligen fått utnyttjas. Så var ju t. ex. fallet vid den ovan nämnda taktäckarstrejken, som bevisligen organiserades av kfml och leddes av en teckningslärare utan någon som helst facklig erfarenhet eller kunskap i yrket. Strejkledningen hade sitt högkvarter i kfml(r):s lokaler och det var också där man gjorde strejktidningarna, som manade till kamp mot fackföreningen. Som bekant lämnade strejkfonden ett ansenligt bidrag till den kfml-ledda aktionen, som till sist slutade i ett stort fiasko.

För gruvarbetarnas anseende har det säkert sin betydelse att en del av dem som såt till att stridsfonden behölls och strejkkommittéerna permanentades sagt ifrån, att fonden inte får förvandlas till en riksfond för organiserade vilda strejker. Men därmed inte sagt att fonden förlorar sin symboliska betydelse för de virrhjärnor som ylar om kamp och revolt. Det finns anledning att befara att strejkfonden kommer att utgöra ett problem för de fackliga organisationerna i Malmfälten så länge den finns till." (NSD 19.10.)

Denna bakfalska sammanblandning av VPK:s inre våndor och diverse KFML(r)-aktiviteter, med Arbetarsolidaritet och Stridsfonden - som naturligtvis syftar till att svärta ner och misstänkliggöra de två sistnämnda - citerades givetvis i snart sagt varenda svensk tidning av arbetarfientlig kulör.

Expressen meddelade redan samma dag som stormötet hölls att:

"GRUV-CASTRO SPARKAS UR STREJKKOMMITTÉN"

och lät Ivar Hermansson framföra sin räddhåga för "dåliga" rykten:

"Hans (Harry Isakssons) agerande är ägnat att misskreditera oss gruvjobbare och det är vi inte förtjänta av. Hans agerande har gett oss ett löjets skimmer. Vi måste försöka återfå det goda rykte som gruvarbetarna alltid har haft (Expressen den 22.10.)

Så skedde då stormötet.

Alla som var närvarande vid mötet (utom den maffia som regisserat det) kan intyga att det var det sämsta stormöte som hållits någonsin i Malmfälten - ur moralisk, politisk och mänsklig synvinkel. Kort sagt: en bedrövlig teaterföreställning.

Under stormötet trakasserades Harry med frågor och beskyllningar av de mest underliga slag, medan ordföranden Johnny Nilsson ströp Harrya replikrätt. Även Elof Luspa, som kände till alla fakta kring Harrys resa och Arbetarsolidaritet, förvägrades yttra sig efter sitt inlägg. De partilojala herrarna i Gruvfyrans styrelse styrde "diskussionen" om Harrys förehavanden på ett skickligt sätt, varefter en s.k. omröstningsprocedur vidtog. Alla motförslag beträffande propositions- ordningen tystades ner av Johnny Nilsson, som - livligt understödd av den slipade paragrafräven Ivar Hermansson - genomdrev den orimliga proposition som förberetts innan mötet. När åhörarna fick veta propositionen blev det oroligt i salen. Och det är inget att undra på, ty propositionen löd sålunda: om strejkkommittén får fortsatt förtroende utesluts Harry ur kommittén! Det riktiga hade givetvis varit att först rösta om de tre "avhopparnas" avgång och sedan separat rösta om Harry förtroende hos arbetarna.

Men mötets regissörer struntade i en rimlig propositionsordning, trots att det fanns medlemmar i kommittén som inte krävde Harrya uteslutning utan som tvärtom talade för Harry på mötet! Gång på gång yrkade bland andra Hadar Sandberg och Verner Fredriksson på korrekta propositioner, men Johnny Nilsson viftade bort yrkandena med motiveringen att han inte kunde formulera dem!!

När den galna propositionen ("Harry eller kommittén") klubbades trots protester, lämnade cirka hundra personer mötet och cirka hundrafemtio vägrade deltaga i omröstningen.

Rösträkningen utfördes av Ivar Hermansson, Hadar Sandberg och S-E Nilsson. Hermansson räknade fram 134 "ja" (för kommittén, mot Harry) och 97 "nej". Hadar Sandberg fick fram 124 "ja" mot 118 "nej", och S-E Nilsson fick 148 "ja" mot 105 "nej". Den svettige och lycklige Hermansson rusade till mikrofonen och utropade sitt eget röstresultat, medan de övriga resultaten inte nämndes alls.

Så var stormötet över. Eller hellre: STYRMÖTET

Regissörerna jublade.

Men arbetarna fick sig en tankeställare...

Sanningsröster…

Vi avstår från egna kommentarer till styrmötet och överlämnar ordet till två malmbergare.

I Norrbottens-Kurirens insändarspalt redogjorde Johansson för sina intryck på följande vis (27.10.):

"Stormötet i Malmberget - möte med frågetecken

Med anledning av söndagens möte i Malmbergets Folkets hus bör först och främst erinras om följande

Läs igenom ovanstående en gång till och tänk efter, hur många av kraven som söndagens möte uppfyllde?

Vem hade önskat mötet? Var det arbetarnas breda massa? LKAB:s malmbergsförvaltning har 1582 anställda arbetare. Av dessa struntade inte mindre än 1095 dvs. 69% i mötet. Det kan således inte hävdas att det var arbetarnas möte.

Vems var det? Fackföreningens? Omöjligt, fackföreningen har ingenting med stormöten att göra. Kommunistiska eller socialdemokratiska partiets? Lika omöjligt och av samma anledning. Vems möte var det?

Behandlade mötet frågor, som arbetarnas breda massa ville ha behandlade? Av de 487 närvarande arbetarna tog 256 avstånd från röstningen, vilket tillsammans med ovanstående 1095 fastslår: Av 1582 arbetare ansåg 1351 = 85% ingenting ha med de på mötet ställda frågorna att göra! Vems frågor var det som behandlades?

Var mötet öppet och ärligt? Öppet var det såtillvida, att en arbetare inför 485 vittnen gjorde allt vad han kunde för att slå ner en annan arbetare. Men ärligt? Värdigt gruvarbetarkåren? Nej, sådan smuts kan inte komma därifrån, inte heller från fackföreningen eller arbetarpartierna. Var kom den ifrån? Stärkte mötet arbetarnas enighet? På ett omvänt sätt - ja! Endast 134 arbetare stödde kommitténs förslag. 134 av 1582! Malmbergets gruvarbetare står till 92% eniga mot den kommitté som i söndags försökte uppträda som deras herrar! Eftersom det inte är arbetarna - vem företräder då denna kommitté?

Främjade det beslut som fattades på mötet arbetarnas sak? Tvärtom, det styrda förslag som dessa 134 lurades att gå med på sådde ett frö, som - om det fick växa - skulle förgifta både arbetarkåren, fackföreningen och arbetarpartierna. Vi har redan ett sår som bara växer och växer, mitt i samhället. Vi vill inte ha ännu ett i våra hjärtan. Ingen mer än en har fördel av att arbetarna splittras genom inbördes strider. Ingen mer än en kan jubla, när den ene arbetaren dödar den andre. Vi vet, vad vi skall göra med denne någon. Men vad skall vi göra med honom, som på söndagens möte uppträdde som denne någons hantlangare?

Arthur Johansson"

Dagen efter infördes en ny insändare med förnuftigt innehåll. Den var skriven av Lennart Ågren (N-K 28.10.)

"Gruvfyrans styrelse står som de verkliga förlorarna

Vid det stormöte som ett "par man" i den lokala strejkkommittén på uppdrag av gruvfyrans styrelse anordnade söndagen den 22.10. i Malmberget, var det meningen att man skulle hugga halsen av kommittéledamoten Harry Isaksson. När man så här några dagar efteråt börjar tänka på vad som egentligen hände kommer man på att det inte alls gick så bra för gruvfyrans styrelse och dess allierade att sköta bilan. Det kom verkligen att utveckla sig till en seger för Harry Isaksson. En stor seger.

Betänk att Harry I. hade att kämpa mot hela övriga kommittén utom möjligen en man. Plus hela gruvfyrans styrelse med Ivar Hermansson i spetsen. Plus den enligt vissa på mötet så juste och välskrivande pressen men som bevisligen inte alltid är objektiv och saklig.

När man sedan ser att Harry I. får nästan hälften av rösterna på ett möte med mellan 400-500 gruvarbetare (en enda man får nästan hälften av rösterna) då måste man förstå att det var en stor seger för Harry I.

Man kan ju undra hur många procent Johnny Nilsson skulle få i motsvarande situation.

Vilka var förlorarna?

Enligt undertecknads åsikt var dom största förlorarna gruvfyrans styrelse som lyckades splittra arbetarna i en sådan bagatellfråga som Harry I:s vara eller inte vara i strejkkommittén. Förlorare är också et parti som även undertecknad tillhörde ända fram till mötet och vilket även några av strejkkommittén och stor del av gruvfyrans styrelse tillhör.

Men gruvarbetarna då, vad förlorade dom?

Ja, enligt undertecknad för tillfället inte mycket. Dom kommer alltid att ha Harry I. på sin sida i kampen mot alla orättvisor och förtryck. Harry Isaksson som själv är gruvarbetare är inte halshuggen ännu. Faktum är att bödlarna var odugliga. Dom har inte ens skadat skägget på Harry Isaksson. Däremot högg dom sig i fingrarna själva.

Lennart Ågren, Malmberget"

Vi kan även tillägga en belysande detalj: till stormötet skickade arbetarna i Trollhättan ett telegram med denna lydelse:

"Telegram till gruvarbetarna i Malmfälten

c/o Elof Luspa Fack 44 Puoltikasvaara

Kamrater gruvarbetare

Vi strejkande metallarbetare vid Stridsberg och Biörk vill uttrycka vårt djupa kända tack till arbetarkämpen Harry Isaksson för hans visade solidaritet när han på vår begäran ställde upp på vår sida

Strejkkommittén vid Stridsberg och Biörk"

Detta telegram ombads mötesordföranden Johnny Nilsson att läsa upp offentligt.

Han vägrade.

NORRSKENSFLAMMAN - en arbetartidnings vedermödor

Att borgerliga och socialdemokratiska tidningar drämmer till med den ena uppskrämda lögnen efter den andra, är väl inget att förvånas över. De står ju på överklassens och byråkratins sida - och motarbetar varje försök till solidaritet mellan arbetare. Men att Norrskensflamman, som utger sig för att vara arbetarnas (speciellt gruvarbetarnas) sanningstrumpet, nästan är värst i smutskastningen mot Arbetarsolidaritet är häpnadsväckande.

I början var tidningen sansad och nykter i sina kommentarer. Strax efter Harrys tal i Göteborg skrev lokalredaktören i Malmberget, Kolarn Henriksson, en korrekt artikel om Stridsfonden (12.10.). Redan rubriken är intressant:

"Sanningen om den av massmedia upptäckta stridsfonden är att DEN HAR EXISTERAT I TVÅ ÅR"

Intill rubriken finns en bild från ett massmöte i Kiruna och under bilden denna text:

"Gruvarbetarna vet sedan gruvstrejken vad solidaritet betyder. Det var därför som man beslutade att av pengarna i strejkkassan bilda en stridsfond. En fond som kunde vara till ekonomisk hjälp för andra arbetargrupper som behövde stöd i sin kamp mot arbetsköparna."

Själva artikeln är värd att citera i sin helhet:

"Av Kolarn Henriksson

Malmberget (Nfl). I går och i förrgår mobiliserade svensk massmedia alla sina resurser för att tala om för svenska folket nyheten om att det bildats en fond för att stödja - ska man kalla det - vilda strejker. Nyheten toppade varje nyhetssändning i radio, liksom i TV, och praktiskt taget varenda första-sida i svensk press.

Men ändå var det inte alls någon nyhet. Den var hela två år gammal.

Den här stridsfonden har nämligen existerat alltsedan den 8 november 1970. Så någon nyhet var det absolut inte…

Så här ligger det till:

När gruvarbetarstrejken 1969-70 började lida mot sitt slut så beslutade centrala strejkkommittén att behålla strejkkommittéerna. Det gällde såväl de lokala som den centrala strejkkommittén.

I det skedet skulle strejkkommittéerna betraktas som i första hand organ till skydd mot trakasserier från arbetsköparen.

När strejken väl var över så visade det sig att det fanns kvar ungefär 620000 kronor i strejkkassan.

Vad skulle man göra med pengarna?

Man och man emellan började då diskuteras frågan om vad man skulle göra med pengarna.

Det fanns röster som höjdes för att pengarna skulle delas ut bland de strejkande.

I Malmberget föddes emellertid tanken på att man skulle fondera pengarna för kommande behov. Man hade en känsla av att de kunde vara bra att ha om man skulle tvingas ut i en ny konflikt. Man kunde ju aldrig veta…

Den 7 november 1970 sammanträdde strejkkommittén i Kiruna för att ta ställning till hur man skulle förfara med strejkpengarna som blivit över.

Två ledamöter, Ivar Fors och Hilding Lindström, Kiruna, pläderade i kommittén för att man skulle föreslå det kommande stormötet att pengarna skulle delas ut till gruvarbetarna.

En stridsfond bildades

Ledamöterna från Malmberget däremot föreslog att pengarna skulle fonderas till en stridsfond.

Det blev också strejkkommitténs enhälliga beslut, eftersom vare sig Fors eller Lindström ville reservera sig mot beslutet.

Men som sagt det var stormötet som hade att fatta beslut i frågan. För det handlade ju dock om gruvarbetarnas egna pengar.

Efterföljande dag anordnades ett stormöte i Kiruna, som fick mycket god uppslutning.

Några få röster höjdes för att pengarna skulle delas ut.

Men desto fler pläderade för förslaget om bildandet av en stridsfond.

Så blev det också. Mötet beslutade bifalla malmbergsförslaget som fick följande formulering:

Det här har för övrigt fungerat väldigt bra.

Till arbetarna i Ådalen

Redan innan fonden bildades (sommaren 1970) beviljade man ett anslag på 150000 kronor till de strejkande hamnarbetarna i Ådalen.

I november samma år anslog man 100000 kr till de strejkande taktäckarna i Göteborg.

Sedermera beviljades bidrag till de strejkande arbetarna i Torneå i Finland.

I slutet av mars i år beviljade man ett lån på 50000 kronor till det nybildade Svenska Hamnarbetarförbundet.

Alla dessa beslut har fattats av stormöten i såväl Malmberget som Kiruna. Därav många välbesökta.

I samband med att fonden bildades så uttalades det allmänt förhoppningar om att intresserade skulle skicka in bidrag till fonden.

Det har också skett. Åtminstone i begränsad omfattning.

Mer pengar har strömmat in

Redan på ett tidigt stadium skickade exempelvis en privatperson i Solna 8000 kronor till stridsfonden. Gruvarbetarna i Grängesberg har bidragit med drygt 20000 kronor.

Taktäckarna i Göteborg och stuveriarbetarna i Ådalen, har skickat tillbaka de pengar som blev över sedan respektive strejk avblåstes.

Det finns också enskilda som månatligen bidragit med större eller mindre belopp till stridsfonden.

Just nu föreligger framställningar om anslag från den konfliktdrabbade personalen vid Furunästets sjukhus och de strejkande vid Stridsberg & Biörk i Trollhättan.

Det sannolika är att det kommer att kallas till stormöten för att gruvarbetarna skall få möjlighet att ta ställning till dessa framställningar.

Så det här med en stridsfond för att hjälpa arbetare som tvingats ut till strejk är följaktligen ingen nyhet. Men för två år sedan så var det en nyhet."

Så ser sanningen ut.

Det var den sanningen Harry Isaksson upplyste om i Trollhättan och i Göteborg.

Nästa dag framträdde de tre "avhopparna" i Norrskensflamman och demonstrerade sin avsky mot Harry Isakssons åkande "land och rike runt". Skildringen av Puoltikasvaaramötet var dock balanserad och bra skriven.

Men så insmyger sig ett annat ljud i skällan:

den 14 oktober publiceras en stor ledarartikel med titeln "Gruvarbetarnas fond". Vi citerar:

"I hela svenska pressen skrivs det nu om den solidaritetsfond som samlades in under den stora gruvarbetarstrejken i malmfälten. Olika uppgifter korsar varandra och till den förvirrade debatten har inte minst Harry Isaksson bidragit.

Han har tämligen lättsinnigt strött omkring sig löften om utdelningar ur fonden och i övrigt agerat som något av en självutnämnd strejkmissionär i olika delar av landet. Någon fullmakt att tala i gruvarbetarnas och strejkkommitténs namn har han inte haft vilket också markerades vid kommitténs möte häromdagen och det är ett ganska viktigt klarläggande."

Ledarskribenten är noga med att värna om fackföreningens stabilitet och hävdar i fortsättningen att gruvarbetarna vill "slå vakt om sin organisation och göra den kampdugligare". Vidare:

"Facket" skall inte spolas och ersättas av andra mer eller mindre kuriösa och studentikosa sidoorganisationer, men däremot måste kampen gå vidare för att förvandla den samlade fackförereningsrörelsen till ett bättre kampens vapen i strid mot arbetsköpare och reformistiska avarter.

Så är också gruvarbetarnas uppfattning och därav följer också att den debatt som följt efter Harry Isakssons uttalanden kan minskas ner till rimliga proportioner. Det är gruvarbetarnas egen angelägenhet att ta itu med saken och det kan ske utan att använda sig av uteslutningen som vapen. Det är en dålig metod som tidigare har använts inom samma förbund och inte kan rekommenderas. Avarter och felsteg kan bättre rättas till genom kamratliga diskussioner vars mål måste vara att stärka arbetarenheten och inte att et arbetarklassens motståndare vatten på kvarn."

Lägg märke till att ledarskribenten rekommenderar att ICKE utesluta Harry Isaksson. Fortfarande försöker alltså Nfl hålla det hela inom rimliga proportioner. Men...

Resten är mörker.

Ty från högsta ort utgår order: stoppa vettvillingen med Castro-skägget!

Den som ska utföra den önskade avrättningen blir Ivar Hermansson, gruvfyrans ordförande och en av LO:s blivande ombudsmän. 17 oktober sätter bödlarna igång. Rubrik:

"ERSÄTT HARRY ISAKSSON MED NY MAN I KOMMITTÉN"

Hermansson förklarar:

"Det är inte bara Isakssons framträdande i Göteborg och Trollhättan som ligger till grund för styrelsens beslut. Under upprepade tillfällen har han uppträtt på ett sätt som kunnat tolkas som om han haft gruvarbetarnas uppdrag när han framträtt. Det har bidragit till att man i övriga Sverige fått en bild av gruvarbetarna som inte stämmer med verkligheten."

Från den stunden vågar inte Nfl föra en självständig linje. All tidigare sympati för Harry Isaksson är som bortblåsa - likaså all sympati för det aktiva användandet av Stridsfonden i arbetarklassens tjänst.

Ideologen Emil Isaksson får därefter (18.10.) spaltutrymme för att "lägga tillrätta" sammanhangen och övertyga de klentrogna om att Harrys agitation är en komplott organiserad av överklassen.

Lille Emils uppsats "Splittringsgruppernas och storfinansens samspel" är ett underverk av bakvänd logik och naiv förfalskning. Mästerideologen försöker bevisa att vi bedriver "hets eller terrorliknande verksamhet", att vi "får välvilligt stöd av den borgerliga pressen" (!), att vi är "virrhjärnor" som "ylar om kamp och revolt" med mera. Med tanke på det stundande stormötets utformning är det värt att lägga på minnet vad Emil Isaksson särskilt poängterar:

"Dialogen arbetarna emellan måste vara öppen och kamratlig.

Förekommande motsättningar måste uppfattas för vad de är - dvs. naturliga och ofrånkomliga. Efter träget arbete och tålmodiga dialoger växer enheten mer och mer."

En annan roande detalj i mästerideologens uppsats är detta lilla stycke:

"Det är en trängande nödvändighet för arbetarklassen att kunna skilja på de skenradikala som i många fall kan vara betalda av storfinansens organ. Lika nödvändigt är det för arbetarna att inse, att borgarnas tidningar inte är intresserade av att bygga upp arbetarenhet."

Man häpnar, minst sagt.

Om Emil Isaksson förstår att borgartidningarna har intresse av att splittra arbetarna - hur kan han då grunda sitt avståndstagande från Harry Isaksson och Arbetarsolidaritet på borgerliga tidningar utsago?

Egentligen borde vi plocka sönder denna usla hyllningsartikel till Reformismen ännu mer, men vi avstår. Var och en inser att Emil Isakssons smeknamn "Malmbergets Lenin" är en skymf mot den store sovjetiske tänkaren.

"Dialogen arbetarna emellan måste vara öppen och kamratlig", skrev Emil Isaksson. En sådan formulering skallar som ett hånskratt när man tänker på det stormöte som manipulerade bort Harry Isaksson från strejkkommittén.

I referatet (23.10.) från mötet vill Norrskensflamman inte klämma fram sanningen. Att många lämnade mötet och ännu fler vägrade rösta beskrivs så här:

"Uppslutningen var dock betydligt större än vad som framgår av röstsiffrorna. Förmodligen var det många mötesdeltagare som av skilda anledningar inte deltog i omröstningen. En del ansåg tydligen att det var olustigt att utåt markera de motsättningar som finns inom gruvarbetarkåren. En viss oreda när propositionsordningen skulle fastställas bidrog säkert också till detta och en del hade för övrigt hunnit avträda när det drog ihop sig till omröstning."

Somliga journalister tvingas tassa som katten kring heta gröten…

Efter den "lyckliga" utgången av stormötet publicerade Nfl smärre artiklar mot "provokatörer" och "vänstersekterister", dock utan att nämna någon speciell grupp eller person vid namn. Men den 17 november tar man bladet från munnen och levererar ett vildsint angrepp mot oss:

"Lumpna försök att driva svindel med gruvarbetarnas stridsfond

Av Georg Palmér

"Vi uppmanar arbetare och intellektuella i hela landet till fortsatt anslutning till Arbetarsolidaritets målsättningar. Stöd stridsfonden postgiro 65 360." Så heter det i en resolution från något som kallar sig Arbetarkonferensen i Uppsala. Detta är en politisk svindel med gruvarbetarnas stridsfond.

Gruvarbetarna har aldrig tillfrågats. Men nu försöker man få folk att tro att "Arbetarsolidaritet" och gruvarbetarnas stridsfond är samma sak.

I den nämnda resolutionen, som publiceras i Förbundet Kommunists tidning "Röda Arbetet", heter det att Arbetarkonferensen 1972 beslutat att "helhjärtat stödja gruvarbetarnas initiativ att bilda en Arbetarnas stridsfond i Sverige".

Här försöker man alltså lögnaktigt göra gällande att man samarbetar med gruvarbetarna och att stridsfondens ursprungliga syfte förändrats.

-Vi känner bara ytligt till konferensen i Uppsala men vi vet att Harry Isaksson självsvåldligt agerat som resande i "vilda strejker" med löfte om bidrag från strejkfonden, säger Henry Lövgren i Malmberget, ledamot av gruvarbetarnas strejkkommitté. Ett stormöte har därför uteslutit honom ur strejkkommittén. Det finns inte den minsta kontakt med något som heter "Arbetarsolidaritet" eller med någon arbetarkonferens i Uppsala. Inte heller har vi utnämnt Harry Isaksson som ambassadör för oss.

Vi tillåter inte att vår stridsfond användes av obehöriga i egna politiska syften under namn av "Arbetarsolidaritet" eller något annat. Vi måste ta upp den här frågan i strejkkommittén, säger Lövgren.

Den arbetarkonferens som hölls 1971 på initiativ av Verdandi har spårat ur genom att den blivit en tummelplats för sinsemellan konkurrerande politiska sekter. För närvarande tycks det vara Förbundet Kommunist som "tagit över". Verdandi och flera andra organisationer har hoppat av. Den nya "Arbetarsolidaritet", som "arbetarkonferensen" den 22-24 september i år beslutade om, har adopterats av Förbundet Kommunist som dess politiska plattform.

Det är säkert en smal plattform eftersom denna "obundna samverkan mellan olika arbetargrupper i Sverige" förbinds med vrålhets i FK:s tidning mot vpk, vars medlemmar var de ledande i gruvstrejken, och mot fackföreningsrörelsen som helhet. Samtidigt som man "adopterar" gruvarbetarnas stridsfond betecknas gruvstrejken som ett nederlag. Även alla andra "vilda" strejker under senare år får samma dom.

Vad är Förbundet Kommunists syfte med "arbetarsolidaritet"? FK ska "dra i gång arbetarkommittéer för att man i arbetarkommittéerna ska genomdriva en konsekvent revolutionär linje". Vidare heter det i Röda Arbetet: "Arbetarkommittéerna kan främst ses som kamporgan för en kommande antikapitalistisk massrörelse. Ur denna massrörelse kommer revolutionära kärnor att uppstå och förena sig med existerande kommunistiska grupper till ett revolutionärt kommunistiskt parti." Kampen ska föras mot vpk och "fackbyråkraterna".

Kärt barn har många namn: Först hette det "celler", sedan "kärngrupper" och "antikapitalistiska fronter", nu heter det "arbetarkommittéer". Hemlighetsmakeriet, suddigheten och sekterismen är det gemensamma. Avsikten är inte att föra en "inomkapitalistisk" kamp för arbetarnas dagskrav. Det anstår inte så högtstående "revolutionärer". Avsikten är att vara pekpinnar för arbetarna, visa på omöjligheten av facklig kamp och driva "revolutionär kamp" utanför facket och mot facket, allt under ledning av "militanta arbetare". När revolutionen förestår ska ett "kommunistiskt parti" bildas. Detta om Förbundet Kommunist.

Hur presenterar sig då "Arbetarsolidaritet". Man har tydligen haft krångel med den "utomfackliga" kampen. På den senaste konferensen fanns nämligen också sådana som ville förvandla facket till en kamporganisation. I resolutionen från Uppsala heter det:

"Arbetarsolidaritet, denna partipolitiskt obundna samverkan mellan olika arbetargrupper i Sverige, syftar till att på socialistisk grundval förbättra den svenska arbetarklassens kampmöjligheter. Förutom arbetet med att få stridsfonden att växa till ett mäktigt vapen i arbetarnas kamp, kommer Arbetarsolidaritet att arbeta mot den fackliga byråkratin och de antifackliga lagarna och aktivt stödja de arbetare som drabbas av dessa."

Det låter ju bra. Det är bara det att talet om en "stridsfond" bygger på en ren svindel. Den kan man inte smussla med bakom gruvarbetarnas rygg. Det är gruvarbetarnas eget stormöte om bestämmer vartill den ska användas.

I en intervju i Lokmannen nr 8 1972 uttrycker Harry Isaksson det mer osminkat. Han säger att det är en lös organisation, mest ett kontaktorgan, "Just nu är vi ett 30-tal. På varje plats där det varit en konflikt har vi tagit våra kontakter. Antalet medlemmar kommer med andra ord att öka med varje ny konflikt." Det är verkligen lösligt. Vilka kontakter har man tex tagit på Götaverken?

Isaksson skryter med att han hade kontakt med dem redan för något år sen. Med vilka? Isaksson är heller ingen representant för gruvarbetarnas stridsfond.

Men Harry Isaksson är Arbetarsolidaritets orakel och rådgivare. I dess stencilerade plattform redogörs andäktigt för hans olika resor och möten. Sålunda heter det om ett möte i Göteborg "som genom schabbel organiserats av några vänsterorganisationer i Göteborg oc inte direkt genom våra kontaktmän där nere": "Därutöver följde, enligt Harry, konstruktiv och positiv diskussion om Arbetarsolidaritet och Stridsfonden."

"Arbetarsolidaritet och Harry Isaksson flyter omkring under Förbundet Kommunists ivriga försök att få grepp över dem. Men att strejka är varje arbetargrupps egen sak. Strejken kan inte organiseras utifrån. Solidariteten kommer om den behövs. Det visade gruvstrejken. Det sätt på vilket "Arbetarsolidaritet" och Förbundet Kommunist utnyttjar gruvarbetarnas kamp och deras stridsfond för rent politiska syften under hets mot arbetarrörelsen och de fackliga organisationerna måste bestämt brännmärkas.

Utföra politiskt arbete på arbetsplatsen ska man göra öppet. Vpk kommer att bilda nya fackklubbar och arbetsgrupper som driver socialistiskt fostringsarbete och stimulerar den fackliga kampen. Man får inget förtroende bland arbetarna genom mygelorganisationer men falsk ursprungsbeteckning."

Amatördetektiven Palmér har alltså listat ut att Förbundet Kommunist "tagit över" Arbetarsolidaritet, samtidigt som samma förbund gör "ivriga försök att få grepp över" oss.

Tidigare har vi visat hur tidningarna luskat fram att Arbetarsolidaritet styrs av sexualstalinisttrotskistextremisten Harry Isaksson. Här sägs det nu vara Förbundet Kommunist. Om fantasin tryter kanske vi får komma med ytterligare förslag: Arbetarsolidaritet styrs med pengar från den amerikanska spionorganisationen CIA via en hemlig maoistisk kommandogrupp i Moskva.

Vi vågar inte räkna med att ironin ska begripas av borgarpressen och dess rapande eftersägare i den s.k. "arbetarpressen". Vi hyser inget hopp om att arbetarklassens fiender ska begripa att ingen politisk vänsterorganisation "tagit över" eller "fått grepp över" Arbetarsolidaritet, som är en partipolitiskt obunden samverkan mellan militanta arbetare från hela landet.

Efterord

I samband med ett par möten som Arbetarsolidaritet anordnade i Uppsala och Stockholm i november, hölls

en presskonferens i syfte att försöka få till stånd rättelser när det gäller alla de snedvridna skriverierna i pressen om Arbetarsolidaritet, Stridsfonden och Harry Isaksson, som vi utförligt behandlat i denna skrift.

Resultaten av denna presskonferens blev att en artikel med korrekt innehåll, skriven av journalisten

Lotta Schüllerqvist, infördes i Dagens Nyheter. Men när det gäller de övriga på presskonferensen närvarande journalisterna blev resultatet - ingalunda förvånande - skäligen magert.

Expressen-journalisten Anders Ehnmark skrev en artikel, som redaktionsledningen vägrade införa. Samma öde drabbade en artikel skriven av journalisten Elisabeth Karlsson på Arbetarbladet: censur. Till och med på den yttrandefrihetskämpande Fib/Kulturfront har man hittills vägrat införa en artikel, skriven av den på press- konferensen närvarande Fib-ombudet Jan Winter, förebärande att det inte finne något utrymme i tidningen.

Att vi efter all smörja man skrivit om oss, blir förvägrade rättelser i borgerliga och socialdemokratiska massmedia förvånar oss som sagt inte. Det är lätt att instämma i vad en arbetare sade om pressfriheten här i landet, på en av arbetarkonferenserna i Uppsala:

"Här har vi en verklig pressfrihet, för här får dom skriva vad skit som helst..."

ARBETARSOLIDARITET

Man talar ofta om en strejkvåg i Sverige, främst under åren 69-70-71. Men även därefter har strejkintensiteten varit jämförelsevis hög.

Orsakerna är inte svåra att hitta: utsugningen på arbetsplatserna, ackordshets, utslitning, fysisk och psykisk ohälsa. Allt fler arbetare slås ut från sina arbeten. Det kapitalistiska samhällets förtryck, anarki och motsättningar tilltar och blir tydligare för varje dag. Strukturomvandlingar och folkförflyttningar driver arbetarna till rotlöshet och olycka.

Motståndaren är välorganiserad. Den svenska arbetarklassen är det inte. Den spontana kamp arbetarna tagit upp har blivit isolerade aktioner, som vittnar om brist på samverkan och konkret solidaritet i klasskampen. Kampen är tvåfaldig: dels mot arbetsköparna,

dels mot klassamarbetet mellan arbetsköpare och fackföreningsbyråkrati.

Fackföreningsbyråkratin hindrar arbetarna att kämpa för sina berättigade krav.

Kort historik

ARBETARKONFERENS 71

I december 1971 hölls en för våra dagars svenska förhållanden unik konferens i Uppsala. Ett antal strejkkommittémedlemmar från de mer betydande olagliga strejkaktioner som ägt rum under 69-70-71 inbjöds till konferens av den partipolitiskt obundna föreningen Verdandi. Konferensen behandlade "strejkvågen": man analyserade i detalj de olika strejkernas förlopp, diskuterade krav och taktik, sammanfattade erfarenheterna. I en resolution från konferensen sägs bl.a. att

"Strejken är ett av de mest levande kampmedlen för de socialistiska mål som arbetarklassen strävar mot. Arbetsgivarföreningens offensiv och SAF-LO-samarbetet nödvändiggör en intensifiering av arbetarnas kamp. I detta syfte visade sig konferensen vara av största vikt."

Diskussionerna under konferensen sammanställdes senare i en sjuttiosidig skrift med titeln STREJK. Den har hittills tryckte i två upplagor à 2000 ex.

Försäljningen av STREJK blev det ekonomiska underlaget för den nya, utvidgade konferens som decemberkonferensens deltagare beslöt hålla under påföljande år. En kommitté av arbetare och intellektuella fick till uppgift att arrangera nästa konferens enligt de riktlinjer decemberkonferensens deltagare dragit upp.

ARBETARKONFERENSEN 72

Organisationskommittén tog på ett tidigt stadium kontakt med olika vänsterorganisationer. Svårigheterna att få ekonomiskt och annat stöd tvingade kommittén att uppskjuta konferensen till september.

Till konferensen inbjöds många deltagare i de senare årens strejker, sådana som suttit i strejkkommitté eller (där strejkkommitté aldrig bildats) aktivt deltagit i strejkaktioner och därvid fått sina arbetskamraters förtroende. Dessutom inbjöds ett mindre antal arbetare som deltagit i andra former av militant facklig kamp. Några av de inbjudna blev förhindrade att delta i konferensen. I vissa fall berodde återbuden på rädsla för repressalier från fack och arbetsköpare.

Konferensens ekonomi

Försäljningen av skriften STREJK svarade för huvuddelen av inkomsterna till AK 72. En ansenlig summa kom konferensen till godo genom bidrag frän organisationer och enskilda. Pengar insamlades även genom offentliga möten, stödkampanjer och insamlingslistor.

Konferensens form och innehåll

Konferensen, som hölls under tre dagar (22-24 september), bestod av gruppdiskussioner och plenarsammanträden. Man diskuterade bland annat kampen inom skilda branscher, dess intensitet och omfattning, förekomsten av icke offentligt kända strejker. Dessa ämnen var en direkt fortsättning på decemberkonferensen 71.

Vidare gjordes försök att bestämma om strejkernas karaktär hade förändrats under de senaste åren. Arbetsköparnas taktik mot den militanta kampen diskuterades. Samma fråga ställdes också angående LO:s agerande. Jämförelser gjordes mellan de krav som förts fram i aktioner på olika arbetsplatser, likaså jämförelser mellan de militanta arbetarnas krav och LO:s förslag till åtgärder - samt anledningen till att LO lägger fram sina "krav".

Huvudtemat för konferensens senare del blev arbetarklassens självständiga organisering, dvs. kampen utanför facket. Man diskuterade exempelvis strejkkommittéernas uppgifter och hur de olika kommittéerna ska förhålla sig till varandra. De olika fackoppositionernas strategier och taktik diskuterades. Detta skedde delvis mot bakgrund av parollen "Gör facket till en kamporganisation", en paroll vars innebörd och giltighet det rådde delade meningar om.

Konferensen behandlade även arbetsmiljöproblematiken. Representanter från den inbjudna Socialistiska Arbetsmiljögruppen redogjorde för sitt arbete med att kartlägga omfattningen och verkningarna av benspyren och radongas och att i samverkan med arbetare vidta åtgärder mot sådana hälsorisker.

Man diskuterade även frågan om arbetarkampen inom EEC-området, särskilt kolgruvearbetarnas aktioner i provinsen Limburg (Belgien) mot nedläggningar och avskedanden. De belgiska arbetare som deltog på konferensen var medlemmar i den centrala arbetarkommitté som representerar 18 lokala belgiska strejkkommittéer. AK 72 sände ett telegram till Limburg-arbetarna, vari uttalades konferensens stöd och solidaritet med de belgiska gruvarbetarna. Vikten av internationell solidaritet inom arbetarklassen framhävdes speciellt.

ARBETARSOLIDARITET

Konferensens avslutning handlade om möjligheterna att förstärka den svenska arbetarklassens kamp. Utgångspunkten för diskussionen var ett initiativ från representanterna från centrala strejkkommittén i Malmfälten, nämligen att åstadkomma konferensens stöd åt Arbetarnas Stridsfond - som bildats enligt stormötesbeslut i Kiruna Folkets Hus den 8 november 1970.

Denna fond ska användas till solidariskt stöd åt strejkaktioner efter anhållan från de strejkande själva. Gruvarbetarnas stormöte beslutar i varje enskilt fall om utbetalning ska ske och i så fall hur mycket som ska utbetalas. Stöd ur stridsfonden fonden har hittills givits åt bl.a. stuveriarbetarna i Ådalen, taktäckarna i Göteborg och Formelproduktstrejken i Överkalix. Stridsfonden står under malmfältsarbetarnas suveräna förvaltning.

Efter ingående diskussioner, där gruvarbetarrepresentanterna informerade om de åtgärder som vidtagits för att säkra fonden mot manipulationer och juridiska angrepp, beslöt AK 72 att enhälligt uttala sitt stöd åt Stridsfonden. Konkret innebär stödet att AK 72 och dess fortsättning ARBETARSOLIDARITET dels propagerar för inbetalningar till Stridsfonden och dela bidrar med spridning av information om den. Arbetarsolidaritets stöd innebär alltså ingen som helst organisatorisk anknytning till fonden.

Konferensen behandlade vidare det fortsatta arbetet med att samla arbetarmilitanter för gemensamt utbyte av erfarenheter. Deltagarna beslöt enhälligt att de närvarande skulle göra en första sammanknytning av arbetarnas självständiga kamp. Förslagen om en sådan sammanknytnings omfattning och ambitioner växlade något. Den fortsatta organisering man enades om kan beskrivas på följande sätt:

en partipolitiskt obunden samverkan mellan militanta arbetare med namnet ARBETARSOLIDARITET ska verka för att stärka den svenska arbetarklassens kampmöjligheter på socialistisk grundval. Organisationen är riktad mot arbetsköparnas offensiv, mot klassamarbetet, mot fackföreningsbyråkratin och de anti-fackliga lagarna; den kommer att aktivt stödja dem som drabbas av lagarna. Samtidigt som Arbetarsolidaritet stöder arbetarkampen kommer nya konferenser att anordnas för att alla kamperfarenheter ska kunna inhämtas. Arbetarsolidaritet kommer även att verka för internationell solidaritet med arbetarkampen i andra delar av världen.

Organisatoriskt innebär det fortsatta arbetet ett uppbyggande av kontaktnätet. Organisationskommittén, som består av arbetare och intellektuella, ska samla och sprida information om arbetar- kampen till alla som deltar i Arbetarsolidaritets verksamhet, propagera för Stridsfonden, befrämja solidaritetskampanjer, bygga upp en ekonomisk bas för verksamheten, arrangera konferenser och sammankomster och på det hela taget driva på arbetarsolidaritetens utveckling. Organisationen ska även verka för att intellektuella bidrar till detta på de militanta arbetarnas villkor och därvidlag begagna sig av de läkare, tekniker, jurister och andra som vill använda sin kunskap så att den gynnar arbetarklassens kamp.

Detta uppbyggande av en effektivare samverkan i arbetarnas solidaritetsarbete ska inte tolkas som en början till en ny fackföreningsrörelse eller ett alternativ till LO-apparaten. Inte heller är det någon ersättning för den politiskt organiserade vänstern. Inom Arbetarsolidaritet verkar idag arbetare från närapå samtliga organisationer/partier inom vänstern samt partipolitiskt obundna arbetare. Vi enar oss kring gemensamma krav. Vi gör det i visshet om att vi därigenom vinner den styrka vi behöver i konkreta aktioner för att möta kapitalets offensiv och statsapparatens fiendskap.

Vi uppmanar därför till konkret arbetarsolidaritet!

Stöd stridsfonden!

Stöd arbetarklassens kampenhet!

"För arbetarnas solidaritet

Stridsfonden är en rörlig fond som verkar för att solidariskt stödja arbetaraktioner på olika arbetsplatser med ekonomiska bidrag eller enligt följande regler:

Imorgon är det kanske du som kämpar! Vi vill därför uppmana dig och alla som vill verka för arbetarnas solidaritet att stödja stridsfonden (tex genom att regelbundet, vid varje avlöning, sätta in ett litet bidrag på fondens postgiro) så att den kan bli ett effektivt vapen i kampen mot arbetsköparna.

Gruvarbetarnas centrala strejkkommitté, Kiruna, Svappavaara och Malmberget

Stöd stridsfonden!"