Det måste tidigt slås fast att vi inte önskar se en Palestinsk stat
framför den Sionistiska staten Israel; vi stödjer inte heller fredssamtal
eller önskar se en Palestinsk Autonomi - den enda autonomin värd att
kämpa för är autonomin i vår klasskamp mot kapitalismen.
Över hela världen framställer borgarklassen Intifadan som en nationalistisk
kamp mellan Palestinier och Israeler, eller araber och judar. Från
Tel Aviv till Alger, från Rom till New York beskriver den internationella
borgarklassen genom sina medier, vänster eller höger (oavsett om du
läser Le Monde eller Socialist Worker) kampen i samma termer; den
enda skillnaden är vilken sida de stödjer.
Konflikten står inte mellan Palestinier och Israeler, den står mellan
två klasser med motstridande intressen - borgarklassen och arbetarklassen.
Den Palestinska arbetarklassens uppror har av vissa borgarfraktioner
använts som bevis för önskan av en Palestinsk stat; en stat som skulle
domineras av det Palestinska folkets "officielle talesman" - överklassens
PLO.
Nationella befrielsekamper stöds av Maoister, Stalinister och andra.
Argumentet vilar ofta på den falska tron att socialism kan byggas
inom ett land, en idé framförd av Stalin. Historien visar oss dårskapen
i denna idé; även om regeringar sätts upp för att försvara arbetarnas
intressen
klarar de sig inte mot kapitalets imperialistiska natur. Nationella
stater är tvungna att tjänst- göra enligt världsmarknadens regler.
Det enda svaret till global utsugning är global kommunism.
Inom det som benämns nationell befrielsekamp, eller inom de kamper
som kapas för att bli det, förekommer alltid klasskamp. Skapandet
av en ny stat erbjuder arbetarklassen inget annat än möjligheten att
styras av en härskande klass som delar deras kultur och språk. Underbart!
Vänsterfolk över hela världen hyllar PLO och deras "progressiva"
nationella frihets politik. På samma sätt hyllar de ANC; på samma
sätt hyllade de Röda Khmerena och Viet Cong. Stöd för PLO hittar man
även inom den Brittiska anarkiströrelsen; under Gulfkriget uppmanade
Syndicalist Bulletin sin läsarkrets att "...organisera ett möte, inbjud
en talare från PLO". Och där du faktiskt hittar kritik mot PLO är
det på grund av
"statism, hierarki, elitism, terrorism" - det faktum att PLO är
proletariatets klassfiende förbises.
Vänsterfolk hävdar att en allians mellan arbetarklassen och "progressiva"
delar av överklassen är nödvändigt mot den stora Ondskan i form av
staten Israel. Vi motsätter oss denna farliga föreställning. En allians
med element ur, eller någon fraktion av borgarklassen ger inte Intifadan
styrka, det gör den bara kraftlös.
Som exempel, 1979 då en massiv våg av klasstrider i Iran svepte
iväg Schahen. Inom ett år hade "alliansen med den progressiva borgarklassen"
awäpnat klasskampen, strejk- och arbetarråd upplöstes och förbjöds.
Det resulterade i en massaker på militanter och att en elakartad
anti-arbetarklass Islamsk republik etablerades.
Varför kan vi inte ha en allians mellan borgarklassen och arbetarklassen?
Därför att borgarklassens och arbetarklassens intressen är varandras
totala motsats. Det enda sättet för arbetarklassen att försvara sig
själv är genom autonom klasskamp oberoende från de krafter som försöker
att splittra den eller begränsa den till kapitalistiska mål (autonom
klasskamp är i krig med alla sådana splittrande krafter; fackföreningar,
vänsterpartier, nationella frihetsfronter eller religösa rörelser).
fiistorien har bevisat att statsbyggande erbjuder arbetarklassen
ingenting. Nya stater ger den nya borgarklassen möjligheten att förtrycka
oss istället för den gamla, men våra intressen står i rakt motsats
till alla regeringars.
Arafat och Shamir är på samma sida: Mot arbetarklassen.
I det historiska Palestinas geografiska område, finns en stark tradition
av klasskamp vilken gick in i sin militanta fas i December 1987 med
en vild general strejk. Affärer, gator och arbetsplatser i de ockuperade
områdena låg öde och 120.000 arbetare dök inte upp på sina arbeten
i Israel. Detta var den första general strejken sedan 1936. Den Palestinska
och Israeliska borgarklassen var chockad.
General strejken 1936 var kulmen på tre års intensiv klasskamp:
Mot landägarna; Britter, Sionister och Palestinier. Hamnarna och oljeraffinaderierna
i Haifa stod still i sex månad Den globala borgarklassen var bestört:
Britter hade skickat 30.000 soldater för att krossa kampen. De beväpnade
och organiserade lokala Sionistiska bosättare, och började tillsammans
att terrorisera arbetarklassen tills dess att den var underkastad.
Under tiden organiserade Sionisterna judisk arbetskraft för att bryta
strejkerna. Den arabiska borgarklassen i Jordanien och Irak vädjade
till arbetarna att upp. När de inte gjorde det kuvades kampen til
slut då 5000 strejkande avrättades och 6000 fängslades, en gemensam
insats av Brittisk, Arabisk och Sionistisk militär.
Idag står den Palestinska arbetarklassen åter mot den globala borgarklassen,
enad i sitt motstånd mot Intifadan. Borgarklassens strategi har var
dubbel; att splittra kampen och att kuva den.
Den Palestinska borgarklassen har försökt att skapa ett ledarskap
för Intifadan, för att splittra den till en kamp för nationalism,
eller islamsk fundamentalism. Genom att begränsa den geografiskt till
de ockuperade områdena (ibland även endast till flykting-lägren, där
de själva aldrig varit eftersom det skulle sänka deras värdighet).
De har alltid försvarat sina egna intressen - försökt att begränsa
antalet strejkdagar för att skydda den kapitalistiska infrastrukturen
som de en dag hoppas kunna ta över.(1)
Syftet för den Palestinska borgarklassen är att framställa Intifadan
som en rörelse för nationell frigörelse. Borgarpressen (höger som
vänster) : i hela världen stått till deras tjänst.
Den Palestinska borgarklassen vill ha en stat. De vill ha Intifadan
så länge som den förser dem med tillräckligt många lik för att hålla
den möjligheten uppe på FNs dagordning. De har sin egen exil-stat,
sitt eget parlament, sina egna fångläger.
Militanta arbetare på de ockuperade områdena jagas av PLOs dödspatruller.
Den Israeliska borgarklassen och dess väpnade styrkor har varit
Intifadans främsta målgrupp. Deras svar har varit att införa fascistisk
repressionsteknik: kollektiva bestraffningar, utegångs förbud, rivningar
av bostäder, förstörelse av odlingar, stängningar av skolor och sjukhus,
och fängslandet av 40.000, många i koncentrationsläger, läger i Negev
öknen - dvs. Ansar (som av fångarna går under namnet 'den långsamma
dödens läger').
Och på gatorna blir obeväpnade arbetare, män och kvinnor, gamla och
unga beskjutna med plastkulor och skarp ammunition. Tårgas skjuts
in i hem, skolor och sjukhus. Sedan intifadan inleddes har uppskattningsvis
890 Palestinier dödats (A.P. Mars 92).
Den Israeliska borgarklassen vill qöra sig kvitt detta problematiska
proletariat. Om de inte kan utnyttjas ordentligt, genom skatter eller
lågavlönat arbete, massakeras de eller förvisas.
Borgarklassen i Jordanien blev också oroade av Intifadan. Några
veckor efter dess utbrott, hade Kung Hussein ett hemligt möte med
Israeliska ledare och krävde att Intifadan krossades
omedelbart. Hussein var orolig att Intifadan skulle sprida sig till
östra sidan av Jordanfloden, där arbetarklassen lever under liknande
förhdllanden som sina bröder och systrar på Västbanken.
Kung Husseins reaktion är typisk för borgarklassen i hela Arabvärlden.
Stöd för Intifadan bland den Arabiska arbetarklassen har tvingat den
Arabiska borgarklassen att officiellt ge den sitt stöd. Arabiska statsledare
har skänkt miljoner för att 'hålla Intifadan levande'. I verklighet
har dessa pengar slösats bort av PLO, dom har köpt limosiner och ambassadliknande
konsulat runt om i världens huvudstäder.
En stor del av pengarna har även skickats till de ockuperade områdena
i ett försök att köpa de militanta delarna av arbetarklassen. Detta
har misslyckats av två orsaker: främst pga korrumptionen bland PLOs
representanter i områdena och för det andra, därför att pengarna har
sinat sedan PLOs prestige förlust under Gulf-kriget. Den Palestinska
borgarklassen skriker efter pengar och varnar Arabländerna att de
måste: "underteckna ett ekonomiskt hjälp-program med syfte att lindra
de usla förhållandena på Västbanken. Och omvärldens tålamod har tagit
slut. Detta skulle reducera möjligheterna för radikla idéer att slå
igenom, något som skulle hota hela Mellan-östern".(2)
Den Arabiska borgarklassen har försökt att omvandla stödet för Intifadan
till hat mot dera Israeliska rivaler. Men även denna strategi har
misslyckats. Vid flera tillfällen har Intifadan brutit sig ur sina
geografiska gränser. I Jordanien 1988, under upploppen, demostrationerna
och strejkerna mot nedskärningarna, adopterade arbetarna metoder från
sina Palestinska bröder och systrar - de använde slangbellor och dolda
sina ansikten i keffiyan.
Likadant i Algeriet, Sultan Ben Jahid krossade sin egen Intifada
i November 1988, precis innan han var värd för det Palestineka national-rådet,
och tvättade sin skamfilade regim i 'revolutionär, anti-imperialistisk'
retorik.
Om den Israeliska borgarklassen släpper ifrån sig landområden kommer
det att vara därför att de vill göra sig av med en okontrollerbar
militant arbetarklass. Jordaniens Kung Hussein har tagit tillbaks
sina anspråk på Väst-banken av samma anledning.
Oavsett vilken borgarklass som tar över de ockuperade områdena kommer
deras första uppgift bli att förinta den autonoma arbetarklassen.
De kommer att behöva en stark, brutal repression och att snabbt införliva
den Palestinska arbetarklassen på världsmarknanden:
"Vi kommer att behöva en industri-sektor som är kapabel att absorbera
6000 arbetare, och vi måste rikta in oss på industrier med hög kvalitet.
Vi måste koncentrera oss på lokat rå-material, och studera den Japanska
produktionsapparaten."
- Dr Mahmoud Abu al-Rab, Ekonomi professor vid An-Najah Univeritetet.
(Palestine Post, #57, November 1991)
Fotnoter:
(1) April 1992 - PLO vädjar till de ockuperade områdena att genast
minska antalet strejk dagar.
(2) K Aburish, "Path to a sane future": Cry Palestin, London 1991
Intifada: Resning för Nation eiler Klass?
Intifadan startade den 8:de December l987. Den bröt ut i flyktinglägret
Jebalya i Gaza, de fattigaste området i de ockuperade områdena och
det mest tätbefoikade området på jorden. Den tä dande gnistan var
då arbetare mördades vid en Israelisk vägspärr. Den hade inget omedelbart
syfte annat än att krossa den Israeliska borgarklassens polis-styrkor
som i 20 års tid skymfat, slagit, torterat och rutinmässigt döda flyktingarna.
Den tog form som kravaller och en vild general strejk.
När man skrev om Intifadan i början av 1988 var den enkelt att analsera,
att se den som en homogen, proletär rörelse mot fattigdomen, en våldsam
attack på den naturliga, närmaste fiende - borgarkiassen.
De Israeliska styrkorna förhörde de första hundra gripna i kravallerna,
resultaten chockade världens borgarklass:
"Knappast någon av fångarna var bekant med PNCa (Palestinian National
Council) program, eller kände till dess existens. De kunde inte de
mest vanliga slagorden som används i PLOs standard propaganda, till
och med det centrala begreppet den Palestinska kampen - rätten till
självbestämmande - var helt främmande för dem. Ingen av den brukade
lyssna på PLOs radiosändningar från Bagdad. De var ovetande om och
obekymrade över att den Palestinska frågan inte var på dagordningen
vid Reagan-Gorbatjov mötet i Washington.
De flesta var arbetare, anställda för att göra de smutsiga jobben
i Israel. I hela Gaza fylldes fånglägren med bittra unga män som såg
sig själva som offer för regeringar och politiker av alla inriktningar.
De såg inte sig själva som soldater i den Palestinska nationalistkampen
och det var inte från den här klassen av instinktiva rebeller som
PLO hämtade sitt stöd." (1)
Men nu, 1992, efter fem år av oavbruten kamp, och fem år av den
Israeliska, Palestinska och övriga borgarklassens motstånd till Intifadan,
vad har rörelsen för möjligheter? Har Intifadan blivit "dränkt i nationalismens
kvicksand"? Är proletariatet fortfarande militant och ilsket? Vi måste
lyssna på Intifadan för i den gror fröet till tragisk och blodig förlust,
liksom fröet till till seger och utveckling för världens arbetarklass
och dess kamp.
Segerns frö
Intifadan började som en totalt autonom kamp. Den bröt alla de gränser
som den Palestinska borgarklassen satt upp, och började med en öppen
fientlig inställning till alla borgarfraktioner. Den startade pga
en klass-polarisering, inte en ras-polarisering. Mellan 1977 och 1985
pumpade PLO in en halv miljard dollar i de ockuperade områdena, arbetarna
såg sina borgargrannar; majorer, affärsmän och självutnämda ledare
bli rika på dessa mutor.
"När helvetet i Gaza blev till kaos, var ursinnet inte enbart riktat
mot Israelerna. Från aI-Bourej, Nuseirat och Maazi kom tusentals
och invaderade markägarnas områden, trampade ner och plundrade deras
skördar. i Jebalya ekade ropen -"först armén, sen Rimal!" Rimal är
ett av de mer förmögna områdena i Gaza. (2)
Hyresvärdarna var även de måltavlor för folkmassorna, vilket ledde
till att flera offentligt deklarerade kraftiga hyressänkningar.
Den lokala Palestinska överklassen krävde att man skulle sätta upp
vägspärrar för att begränsa kravallerna och skydda deras egna egendomar
från folkmassorna och plundring. (3)
Traditionella former av social kontroll, som brukar kunna lugna
klassmotsättningar, såsom; familjen, patriarkatet och skolan har helt
förlorat sitt inflytande. Barn som bara är 12, ibland yngre, trotsar
sina föräldrar och går ut och skapar kravaller, vid ett tillfälle
i Ramallah kastade en grupp flickor sten på sina föräldrar då de försökte
stoppa deras Intifada aktiviteter. Lärare tvingas av sina elever ut
ur sina skolor, till kravallområden där de beväpnas med stenar och
ställs i fronten inför Israeliska soldater Arbetarkvinnor har stått
i förgrunden av kampen (40% av de tre första månadernas dödsoffer
var kvinnor, trots det faktum att IDF undviker att skjuta kvinnliga
demostranter).
Intifadan startade helt utan nationalistiska krav, utsmyckningar
eller tendenser. PLOs nationalister och vänsterfolk stannade hemma
när Intifadan rasade, och väntade på order från Tunis. När orderna
kom var de tydliga - var är Palestinska fanorna? Var är affischerna
på Arafat? Var är PLOs slagord? Dela ut flaggor och affischer till
aktivisterna, skriv PLOs namn och krav på väggarna, se till att den
nationalistiska närvaron är framträdande när TV filmar.
Om Intifadan ska kunna lyckas att skapa verkliga framsteg för arbetarklassen
måste den inte bara kringå borgarklassens nationalistiska jippon,
den måste förklara krig mot dem. Att erkänna PLO som trovärdigt har
aldrig varit annat än skrattretande i de ockuperade områdena, men
denna misstänksamhet och misstro måste fokuseras och koncentreras.
PLO har vid flera tillfällen undanhållit vapen i de ockuperade områdena,
av rädsla för att de skulle kunna riktas mot deras egna lokala representanter.
Den Palestinska nationalistkampen föddes i exil, i överklassförorter
till Europeiska städer och i Arabvärldens universitet. Palestinierna
har dumpats i läger tiilsammans med andra icke-önskvärda arbetar reserver
från hela Östern; Libanon, Irak, Pakistan. De inser att deras fiende
är borgarklassen i hela världen och deras regeringar. Tanken att dö
för en nation är inte vad som ger bränsle åt Intifadan. Den fientliga
inställningen till nationalistiska perspektiv är den verkliga styrkan
i rörelsen, men nationalismen är inte borgarklassens enda vapen.
Nederlagets frö
Den Palestinska borgarklassen har tvingats att skaffa flera nya
ansikten för att inhysa Intifadan; Vänster, Höger, Islamsk, Kristen,
Pro-Irak, Anti-Irak, lika många olika fraktioner som alla andra borgarparlament.
Det internationalistiska perspektivet hos Islam har vunnit stöd hos
många unga flyktingar i Gaza.
Den Palestinska överklassen har nyligen också visat att den är kapabel
att konsolidera sin kontroll i de ockuperade områdena: Vänsterinriktade
PLO grupper fungerar som en Palestinsk poliskår, de hindrar klassmotsättningarna
från att utvecklas till öppna klasskrig, de skyddar överklassens egendomar
från plundrare och hungriga proletärer. De som stjäl från de rika
och åker fast, samt klasskamps militanter, stämplas som "kollaboratörer"
och pryglas, får knäskålarna sönderskjutna, eller avrättas offentligt.
Borgarklassen lyckas också att dölja klassmotsättningarna, ibland
lyckas de även dölja sig själva! Rika handelsmän byter sin Mercedes
mot en bucklig jeep. Hela tiden organiserar de sina egna intressen.
Precis när Intifadan skapade arbetarkommitéer för att organisera
kampen svarar borgarklassen med att skapa sina egna kommitéer; handelskommitéer,
affärsägarna osv., De träffas för att diskutera hur de ska dämpa kampen
och försvara sina egna intressen. Dessa kommitéer är ganska svaga
utan de vänsterinriktade grupperna som har vapen att försvara dem.
Ett nytt Arabiskt ordspråk har dykt upp i de ockuperade områdena
-"Walad bisaqaa bilad"- "Ett barn kan stänga en stad". Barn står
utanför affärer som är öppna på strejkdagar och tänder tändstickor
framför affärsinnehavaren tills dess han stänger sin affär. Denna
praktik fick en ny innebörd under det 8 veckor långa utegångs- förbudet
under Gulfkriget då ungdomar attackerad affärer som tog överpriser.
Affärsägarna fick valet att sänka priserna till en nivå folket hade
råd med eller bli plundrade och sedan få affären nedbränd. Rädslan
för proletariatet och dess styrka väger tyngre än rädslan för Israelerna
bland den Palestinska överklassen.
********************
Proletariatets erfarenhet är internationell. I Sudan vräktes ockupanter
från läger i Khartoums utkanter och fick under vapenhot marchera till
"flyktingläger" där de nu lever, kontrollerade av soldater med elektriska
boskapsstängsel och automatvapen. Arbetare i det cyniskt döpta "Al
Salam" fredslägret går upp kl 4 på morgonen och vandrar 20 kilometer
för att arbeta i staden.
Om en Palestinsk stat garanterades skulle levnadsvilkoren och klassmotsättningarna
som skapades och gav bränsle åt Intifadan inte förändras. Den kapitalistiska
utsugningen skulle fortsätta under ny flagg.
Intifadan har visat sig själv vara kapabel att utveckla klassautonomi,
och motsättningarna klassamhället är en del av vardagen, som ständigt
flammar upp i synlig kamp, genom att lyncha en godsägare, eller två.
I strid blir klasserna i samhället än mer åtskilda. Arafat kan inte
sälja sin lögn om "Vi är alla Palestinier, jämlika i kamp" när i Intifadans
väg de motstående klassernas intressen i form av hyresvärdar och hyresgäster,
chefer och arbetare, visas så tydligt.
När Intifadan rasar vidare måste rörelsen utveckla denna klassautonomi
för att slå undan de som står emot den, att intensifiera sina attacker
och garantera dess försvar.
Intifadan innehåller det perspektiv på kampen vilket hotar den bräckliga
sociala freden i hela regionen. När Intifadan blir ännu mer autonom
det att förutsäga borgarklassens svar - att en i sina försök att krossa
den.
Endast en generalisering av kampen kan stå emot detta hot.
FÖR EN GLOBAL INTIFADA!
Fotnoter:
(1) IDF rapporten är citerad från "intifada" av Ze´ev Schiff och Ehud
Ya´ari, två Israeliska journalister (vänster-liberaler). Boken är
användbar för information men värdelös för analyser.
(2) samma som ovan.
(3) Ett exempel på detta hände i byn Dir al-Balah under upprorets
första dagar.
ORDLISTA
Intifada: Arabiska, ordet betyder ungeför resning, rörelser
underifrån, kaos.Ordet är egentli- gen ett ljud, som användes av folk
i och utanför de ockuperade områdena för att beskriva upproret och
rörelsen som föddes i December 1987 mot den ockuperande Israeliska
armén.
Ett uppror och en rörelse underifrån för att förvandla det Palestinska
proletariatets situation.
Hafez Assad: Syriens president.
Sultan Hen Jahid: Algeriets president.
Yitzak Shamir: Premiärminister i Israel.
Runa Sussien: Jordaniens kung.
Yasser Arafat: Ledare för Palestine Liberation Organisation,
PLO. Exil-Palestinas president.
Fatah: (erövrare) den största nationalist fraktionen
i PLO
Sionism: Nationell frihetsrörelse för det "Judiska
folket" Även om vi i denna pamflett beskri- ver Israel som den "Sionistiska
staten Israel",ser vi inte Israel som en avkomma enbart av Sionistisk
ideologi.
P.N.C: Palestinian National Council - Ett Palestinsk
parlament i exil, bestående av olika borgar fraktioner; religösa,
nationalistiska och vänsterinriktade.
