Förbundet Arbetarmakt är en marxistisk, icke-leninistisk organisation. Enligt vårt förmenande följer på icke-leninismen ett avståndstagande från facklig och parlamentarisk illusionspolitik.

Om vi granskar den svenska s.k. vänstern, så finner vi att Förbundet Arbetarmakt är den enda icke-leninistiska organisationen med en nationell spridning och ett regelbundet politiskt arbete. Men vi finner något annat också: Att utbredningen av kritiska attityder till facket och parlamentet inom vänstern och dess periferi är förvånansvärt stor.

Dessa stämningar är på intet sätt dominerande, men de står fördenskull inte i proportion till styrkan hos den del av den organiserade vänstern som kan betecknas som icke-leninistisk. Dessa stämningars utbredning är alltså långtifrån Förbundet Arbetarmakts förtjänst. De fanns där långt innan vårt förbund bildades.

Särskilt under de senaste två åren har vänstern alltmer orienterat sig i riktning mot en inom-facklig och inom-parlamentarisk praktik. Det är ett resultat av att de leninistiska grupperna i stadigt stigande utsträckning börjat upptäcka vad leninism är och vad den får för konsekvenser. De börjar upptäcka sin egen inre logik. Denna utveckling kommer att fortsätta ett bra tag till. De inledande "barnsligheterna" kommer alltmer att suddas ut. Om några år kommer utom-parlamentarismen och utom-fackligheten med ganska stor säkerhet att ha sitt huvudsakliga (om än inte enda) fäste inom Förbundet Arbetarmakt. Vi hälsar inte denna utveckling med tillfredställelse, vi kommer tvärtom att bekämpa den. Men vi gör oss heller inga illusioner om att på ett avgörande sätt kunna bryta ryggen av de parlamentariska och fackcentrerade föreställningarna förrän leninisterna fått vara i farten ett tag och omsatt sina idéer i praktik. En avgörande vändning räknar vi inte med förrän klasskampen trappats upp till ett betydligt högre stadium än dagens. Erfarenheter från utlandet och tidigare historiska epoker räcker inte, leninismens kollaps måste ske framför näsan på vänstern för att den ska upptäcka den.

Parlamentarismen har vi kritiserat i ett flertal artiklar i tidningen Arbetarmakt, i flygblad och en pamflett som gavs ut i sam- band med valet 1976. Vi tycker att vi på den punkten gjort ifrån oss för ett tag framåt.

Beträffande "fackvänsterismen" har kritiken varit mera sporadisk och osammanhängande (och inte sällan dålig, dessutom). Med denna artikel, som är en kritik av Kommunistiska Arbetarförbundets (KAF) fackliga politik, hoppas vi kunna fylla igen åtminstone en del av tomrummet. Denna artikel skall inte betraktas som en "resolution" från Förbundet Arbetarmakt om den fackliga frågan, utan snarare som ett diskussionsinlägg. Dock hyser jag den bestämda övertygelsen, att en klar majoritet av Förbundet Arbetarmakts medlemmar och aktiva sympatisörer delar de värderingar som framförs.

Dessutom kan tilläggas, att en vid VI:e Kongressen tillsatt projektgrupp kommer att arbeta med dessa frågor. Vi kan förvänta oss att förbundet till nästa ordinarie kongress kommer att ha fått fram en ganska väl utmejslad politik för arbetsplatsarbetet.

"FACKVÄNSTERN"

KAF är inte den enda organisationen som vi vill beteckna som fackcentrerad. Det gäller varenda vänstergrupp utom KFml(r) och oss själva. Varför ta upp just KAF?

Bortsett från KAF har vi, på den facklegalistiska kanten, ett block bestående av tre s.k. marxist-leninistiska (maostalinistiska) organisationer, nämligen Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och Kommunistiska Enhetsgrupperna (KEG). Vidare finns Förbundet Kommunist (FK).

FK:s utveckling i förhållande till facket har tagits upp och kritiserats i ett tidigare sammanhang (en bra artikel, för övrigt). Den kritik som då levererades får räcka för ett tag framåt. Dessutom blir det för var dag alltmer uppenbart att FK:s fackliga politik bestäms av KAF:s dito. FK försöker alltid inta de ståndpunkter som KAF just lämnat i sin fortsatta vandring högerut. En kritik av KAF blir därför också en kritik av FK av imorgon.

Maoistblockets dominerande kraft är SKP. MLK:s politik bestäms av SKP:s, men på spegelvänt sätt jämfört med fallet ovan. MLK söker nämligen alltid vara mera högervridna, mera opportunistiska än SKP. KEG:s fackliga politik kan bara särskiljas från SKP:s av en knappolog.

Behovet av en kritik av KAF:s fackliga linje upplever vi som större än en kritik av SKP:s dito. Den senare organisationen har kommit fram till sin nuvarande fackliga "strategi" utifrån en världsbild som har få beröringspunkter med den som Förbundet Arbetarmakt står för. KAF har arbetat fram en snarlik facklig strategi, men utifrån en analys som innehåller fler riktiga grundantaganden och utifrån ett erkännande av ett visst utrymme för vad vi uppfattar som det absolut väsentligaste inslaget i klasskampen, nämligen arbetarklassens självständiga kamp och organisering.

Mellan KAF och oss råder en viss analytisk och terminologisk samstämmighet, som gör det möjligt för oss att åtminstone föra en diskussion. Vi vet av erfarenhet att det är något som knappast är möjligt mellan oss och SKP-MLK-KEG.

VAD ÄR KAF

Kommunistiska Arbetarförbundet är en trotskistisk organisation. Trotskismen är en politisk riktning som griper tillbaka på Lenin och Trotskij.

Trotskismens politiska teori består av sex grundpelare. De är:

Internationalismen - betonandet av att den socialistiska revolutionen är internationell och därav nödvändigheten att bygga det internationella världspartiet, den Fjärde Internationalen.

Enhetsfronten - I en front skall enbart arbetarklassens organisationer få finnas. (Inga folkfronter med klassfienden! - den "progressiva" bourgeoisin.) Fronten organiseras kring ett miniprogram som ger de ingående organisationerna rätt att, förutom frontens program, även ha och offentligt föra ut, djupare analyser och åsikter.

Övergångskraven - Man skall ställa sådana krav som, då de realiseras, antingen ifrågasätter kapitalismen eller utgör en grundval för en radikalisering av kampen. Inte alla övergångskrav går att genomföra under kapitalismen, men massorna skall tro det för att på så sätt omedvetet föra upp kampen på en antikapitalistisk nivå.

Den permanenta revolutionen - Borgarklassen kan idag inte genomföra sin revolutions uppgifter (demokrati och jordreform), utan dessa kan enbart genomföras av proletariatet, varigenom en borgerlig revolution blir proletär. (Proletariatet erövrar samhällsmakten.) Härav följer att proletariatet kommer att stå i ledningen för revolutionen i alla dess faser. Revolutionen kan endast slutföras genom att det internationella proletariatet kommer till det enskilda landets undsättning.

Övergångssamhället - Mellan kapitalism och socialism finns en särskild samhällstyp som karaktäriseras av statligt ägande, statligt monopol på utrikeshandeln, en planerad ekonomi och en utveckling av produktivkrafterna.

Ledarskapets kris - dvs. avsaknaden av ledarskap, eller mer korrekt, avsaknaden av Fjärde Internationalens ledarskap, är orsaken till att revolutionen förlorat eller "degenererat" eller varit "deformerade" från början vid varje konfrontation, sedan socialdemokraternas förräderi vid första världskrigets utbrott och sedan stalinisterna tog över ledningen för den världskommunistiska rörelsen i början av 20-talet.

Vi ber läsaren att inte lita allför mycket på vår beskrivning av trotskismen, för vi är övertygade om att vi kommer att beskyllas för att ha förvanskat dem. Om läsaren, är ordentligt nyfiken vill vi därför rekommendera KAF:s eget material. (Beställ från närmaste Röda Rummet-bokhandel!) Vi garanterar många långa studiekvällar.

Det bör också nämnas att KAF är en sektion i en internationell trotskistisk rörelse, den s.k. Fjärde Internationalen. Denna bildades 1938 av bl.a. Trotskij själv. Den Fjärde International som KAF tillhör är inte den enda. När vi i fortsättningen talar om Fjärde Internationalen syftar vi på den som KAF tillhör.

Dessutom finns en hel del trotskistiska grupper som är fristående eller har ett mindre utvecklat internationellt kontaktnät.

Trotskismen är en ganska stark strömning inom den internationella "avgrundsvänstern". Den Fjärde International som KAF tillhör är det dock inte. De länder där den har sin starkaste position är Frankrike, USA, Belgien och Sverige.

Om läsaren tycker att vår presentation av KAF och dess ideologiska grund är torftig, så beror det på att denna artikel inte syftar till att vara en total kritik av KAF eller trotskismen, utan av KAF:s fackliga politik. KAF:s åsikter om Sovjet, revolutionen i u-länderna etc. kan naturligtvis inte mekaniskt särskiljas från dess åsikter om facket eller arbetarkamp överhuvudtaget, men kravet på lätthanterlighet tvingar fram sådana avgränsningar.

Däremot bör vi, mot bakgrund av de påståenden vi ovan gjort, något beröra innebörden i begrepp som leninism, utom-facklighet och anti-facklighet.

LENINISMEN

Vi menar att leninism är en elitistisk politik, som syftar till att underordna arbetarkampen under det självkonstituerade "kommunistiska partiet".

Den leninistiska organisationen (antingen den nu kallar sig parti, förbund eller vad som helst) är inte omedveten om att den socialistiska revolutionen inte kan komma till stånd utan en rörelse i arbetarmassorna. Men samtidigt betraktar man denna rörelse som en högst osäker faktor. Helst bör Partiet ha snitslat banan för arbetarklassens marscherande kolonner.

Bortsett från de mest hopplösa figurerna är leninistgrupperna inte heller omedvetna om arbetarklassens skapande och organisatoriska kapacitet, dess förmåga till förenhetligande och koordination, att i själva den revolutionära processen höja sin medvetenhet åtskilliga grader. Men likväl: Man vågar inte förlita sig på dessa egenskaper som arbetarklassen utvecklar under kamp. Man vågar inte se arbetarklassens självständiga kamp och organisering som den yttersta garanten för att hela klabbet skall gå i lås.

Om man betraktar den egna organisationens styrka och bestånd som den primära återförsäkringen, vad som sedan händer med rörelsen inom arbetarklassen och i samhället som helhet, då följer helt logiskt av detta resonemang att en satsning på att stärka organisationen under alla omständigheter är en god investering. Det behövs inte mycket fantasi för att räkna ut vilka konsekvenser ett sådant synsätt måste få: Opportunism, svanspolitik, att slänga det strategiska perspektivet i sjön för organisatoriska vinster i det omedelbara perspektivet. Sedan sätts organisationens stab av "teoribildare" i arbete på att genomföra den mödosamma uppgiften att på det teoretiska planet åstadkomma en sammanknytning av den opportunistiska praktiken med det närmast dekorativa strategiska perspektivet...

Detta är vad man skulle kunna kalla för en subjektiv, "tendensiös" och "osaklig" beskrivning av leninismen. Att den inte är helt grundlös bevisas lätt av vilken energi leninistgrupperna slösar på att tillbakavisa en sådan leninismuppfattning, trots att de organisationer (Förbundet Arbetarmakt, exempelvis) som för fram den har en ganska outvecklad propagandaapparat. Det är inte den organiserade icke-leninistiska propagandan man är rädd för, det är de oförvillade själar som genom att använda sitt eget huvud kommit fram till ungefär samma uppfattning - och det finns gott om sådana i vänsterns periferi.

Gentemot dessa kritiska, ifrågasättande individer duger inte det tunga artilleriet, här får man plocka fram de mest "sofistikerade" vapen man har. De som har lyckats bäst i att drapera den leninistiska ulven i fårakläder är utan tvekan Fjärde Internationalen.

MANDELS KRUMSPRÅNG

För att inte beskyllas för att inte låta trotskisterna tala i egen sak ämnar vi det följande låta dem yttra sig genom sin mest framträdande representant, Ernest Mandel:

"De byråkratiska ledarna i vissa arbetarstater (läs öststater; vår anm.) blir fortfarande oerhört förvånade när man ber dem att någonstans i Lenins skrifter peka på en enda fras där han säger, att proletariatets diktatur ska utövas av partiet; att det är partiet som bör förverkliga förstatligandet av produktionsmedlen, etc. Detta påpekande fyller dem alltid med förvåning, ty de har skolats i en anda som överför proletariatets uppgifter till partiet.

Tvärtemot detta talar alla leninismens klassiska texter (jämför Staten och revolutionen) om uppgifter som bör verkställas av proletariatet under partiets ledning, vilket är något helt annat" (Mandel, här under pseudonymen Ernest Germain, Om byråkratin, s. 22-23).

Här bollar författaren med begrepp som "förverkliga", "verkställa" och "utöva". Detta "något helt annat", som författaren spekulerar i, är en fras lika tom som ett urblåst ägg. Arbetarna skall, enligt författarens storstilade tankegångar, verkställa beslut som fattas av ett självutnämnt kommunistparti. Är det någon mer än undertecknad som har svårt att uppfatta skillnaden?

Några sidor längre fram skriver författaren: "I motsats till en allmänt spridd uppfattning finns inte principen om det enda partiet i någon text av Lenin, inte heller i Sovjetstatens konstitution; ända fram till 1921 hade flera partier legal existens..." (s 42)

Utan att överge sanningen skulle man kunna vända på författarens ord och få fram följande:

"I motsats till en vida spridd uppfattning finns inte principen om flera partier i någon text av Lenin, inte heller i Sovjetstatens konstitution..."

Den "legala existensen" är dessutom en ren papperskonstruktion. Den som gör sig besväret att tränga in i den ryska revolutionens historia upptäcker att repressionen mot andra partier inleddes praktiskt taget från bolsjevikpartiets första dag vid makten.

Dessutom talade Lenin alltid om partiet i singularis (=ental). Han definierade bolsjevikpartiet som "arbetarklassens parti." (ej som ett av arbetarklassens partier).

I antalogin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre, redigerad av Mandel, finns en tjusig luring som fyller åtminstone undertecknad med samma motvilliga beundran som den bestulne måste känna när han upptäcker med vilken smartness inbrottstjuven gått tillväga.

På sidorna 143-157 återfinns fem stycken inlägg under rubriken "De bolsjevikiska teoretikerna". Dessa inlägg har producerats av fyra s.k. vänsterkommunister och en medlem av den "Arbetaropposition" där Alexandra Kollontaj

var ledande namn. Personer och politik som av Lenin stämplades som "en skamfläck", "ett fullständigt förnekande av kommunismen i praktiken", "en övergång till småborgerlighetens läger", rubriceras av Ernest Mandel som "de bolsjevikiska teoretikerna". Oppositionens småschyssta skriverier tillfaller Lenins profitkonto (1).

ANTI OCH UTOM

Man kan inte tala om anti-facklighet och utom- facklighet på var och varannan sida utan att försöka reda ut också dessa begrepp.

I en norsk tidning, Ekstremisten, finns en läsvärd artikel betitlad Fagforeningenes elendighet. Där skriver man bl.a. följande:

"Arbetare har en tendens att handla spontant och tvärtemot alla vänstergruppers goda råd bryta med fackföreningarna i det ögonblick dessa inte längre försvarar deras intressen. Vid sådana tillfällen utvidgar den fackliga vänstern begreppet. Utom-facklig organisering blir hux flux facklig".

Även den svenska "fackvänstern" har en tendens att tänja ut begreppet. Så t.ex. har den s.k. Arbetarkommittén vid Surte Glasbruk skildrats som någon slags facklig organisering.

Utom-facklig kamp är för oss varje kamp som inte sanktioneras av facket och/eller står i strid med dess stadgar. Utom-facklig organisering är en arbetsplatsorganisering för och av löneanställda, som inte inryms i den organisationsplan som återfinns i fackliga stadgar. Men till detta måste också tillfogas en typ av organisationer, som visserligen inte ryms i någon facklig organisationsplan, men som definierat sin verksamhetsinriktning till just facket eller åtminstone förlägger tyngdpunkten av sitt arbete där. Till exempel SAP:s och VpK:s arbetsplatssektioner och diverse fackliga oppositionsgrupper. Att beskriva sådana organisationer som utom-fackliga förvirrar mer än det klargör. Vi måste tillfoga villkoret att en utom-facklig organisation inte på förhand intagit ståndpunkten att det eller de problem som den vill lösa nödvändigtvis ska eller bör lösas genom facket. Problemen skall blott lösas.

Anti-facklig är inte en synonym till utom-facklig. Anti-facklighet är främst en attityd, en värdering. För att beteckna en vild strejk som anti-facklig räcker det knappast med att den i praktiken utgör ett hot mot facket. Inte ens om samtliga inblandade vore rabiat anti-fackliga. Först i det ögonblick strejken har sin udd riktad direkt mot facket kan det bli meningsfullt att snacka om en anti-facklig strejk (Vi kan på rak arm inte påminna oss någon så- dan konflikt här i landet, åtminstone inte under senare år).

Men det hindrar inte att det finns ett klart samband mellan utom-facklighet och anti-facklighet. Om facket (och här är det lokala facket viktigast) agerar mycket fientligt mot de strejkande, är det troligt att åtminstone en del av dem reagerar med fientlighet tillbaka. Ingenting säger att de strejkande arbetarnas fientlighet nödvändigtvis måste riktas gentemot facket i almänhet. Det är det högst konkreta fack som man konfronteras med som utlöst fientligheten. Emellertid har de flesta människor en tendens att generalisera utifrån omedelbara, personliga erfarenheter. En stor del av vår åsiktsbildning går till på så sätt. Under förutsättning att man senare i livet får erfarenheter av ett föredömligt arbetande fack kan man naturligtvis ändra attityd igen. Vidare kan man låta sig rent intellektuellt övertygas om ett tänkt, ännu icke existerande idealfack. Nu har dock de flesta arbetare inte särskilt upplyftande erfarenheter av något fack, och lär inte få det i framtiden heller. Dessutom är den delen av mänskligheten ganska liten som låter sig övertygas om något utan att budskapet på något sätt svarar mot vad man själv kunnat konstatera (tack och lov). Följaktligen torde vi kunna våga påståendet, att utom-facklig kamp och organisering i huvudsak stärker attityder som, även om de sällan utvecklas till en direkt anti-facklighet, åtminstone innefattar en stor portion skepsis mot möjligheterna att få något uträttat genom facket.

Vad anti-fackligheten anbelangar innehåller den naturligtvis lika många varianter som det finns olika motiv till varför man har en positiv syn på facket och dess arbete. Det finns de vanliga kverulanterna. Det finns de som har en rent arbetsköparvänlig attityd (särskilt deklasserade bönder och småföretagare), vilka uppfattar facket som "de rödas" bastion på arbetsplatsen. Vi hittar sådana som uppfattar varje facklig förtroendeman som en socialfascist, lejd av arbetsköparen.

Vad beträffar Förbundet Arbetarmakt förnekar vi den ofta framförda anklagelsen för anti-facklighet. Den motsägs av vår praktik. Om man uppenbarar sig på fackmöten, yttrar sig där, stöder motioner och resolutioner och själv författar sådana, då kan man inte utan att fullständigt vränga ordens innebörd beteckna oss som anti-fackliga. Däremot sysslar vi inte med att sprida illusioner om facket, att se aktiviteter av ovanstående slag som ingående i en strategi för att göra "facket till en kamporganisation" eller "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram". Vi menar att fackföreningarnas integration i den moderna kapitalismen är så fullständig att det är en orealistisk föreställning. Men vi ska inte här vidare utveckla problemet om fackets integration. Det får anstå till nästa del av denna artikel.

"DEN MAGISKA CIRKELN"

SAP:s (sossarnas) ideologi är en reformistisk ideologi. Inte i bemärkelsen en ideologi som strävar efter socialismen genom stegvist reformerande, utan en ideologi som syftar till att förbättra, eller åtminstone vidmakthålla, arbetarklassens materiella situation genom ett reformarbete inom kapitalismens ramar (inom de "ekonomiska marginalerna"). Utslagningen ökar, de sociala problemen växer, den psykiska utarmningen och främlingskapet tilltar, men likväl... Huvudtendensen har hållit i sig. En majoritet av arbetarklassen och den närstående skikt har de senaste trettio åren kunnat notera en ständig standardökning (Däremot tycke de senaste 3-4 åren under 1970-talet ha inneburit en avmattning i ökningstakten, och för vissa arbetargrupper t.o.m. en direkt standar sänkning).

SAP:s oerhört starka ställning inom arbetarklassen kommer av att dess ideologi varit självuppfyllande. De har aldrig på allvar lovat socialismen (åtminstone inte sedan kriget) men de har lovat materiella förbättringar, och det har de också otvivelaktligen åstadkommit.

Att försöka tillskriva fackföreningsrörelsen en självständig roll gentemot SAP och regeringspolitiken under denna efterkrigsperiod är rent nonsens. Arbetarklassens relativa välstånd är inte resultatet av en av fackföreningarna förd kamp i strid mot regeringen och de borgerliga staten, utan följden av en mycket intim samverkan mellan LO och SAP (som i sin tur administrerat den borgerliga staten.

SAP har sedan åtminstone femtio år tillbaka varit arbetarklassens parti nummer ett därför att SAP:s politik samanfallit med arbetarklassens reformistiska medvetande. Givetvis har det också varit fråga om en växelverkan, dvs. SAP har med hjälp av sin propagandaapparat varit i stånd att påverka arbetare i reformistisk riktning. Men den i sista instans bestämmande faktorn har varit att kapitalismen skapat den materiella grunden för en reformistisk politik, samtidigt som den ökade köpkraft som välståndsutvecklingen inneburit återverkat på industrin i för den positiv riktning och således ytterligare stärkt den kapitalistiska ekonomin.

Detta har fått till konsekvens att det knappast funnits något utrymme alls för några andra riktningar inom arbetarklassen än de som de facto erkänt den ekonomiska mekanism som inneburit en "ohelig allians" (och därtill sällan fullt ut medveten) mellan arbetarklassens mest produktiva element och kapitalismen mest utvecklade sektorer (framförallt monopolkapitalet).

VpK och dess föregångare SKP (ej att förväxt med den organisation som idag bär samma namn har aldrig kunnat gå utanför denna "magiska cirkel" utan tvingats lägga sig tätt intill SAP med en vänsterreformistisk ideologi, ackompanjerad av devota hyllningar till Sovjet och andra pittoreska inslag. I praktiken, och det innebär först och främst i den fackliga praktiken, har man endast kunnat bygga sin politik på (den sällan obefogade) misstanken hos en del av arbetarna, att den utdelning som den "oheliga alliansen" givit dem kunde ha varit något större, utan att fördenskull hota de ekonomiska mekanismer som gjort alliansen möjlig.

Varje organisation som önskar skaffa sig ett utbrett stöd inom arbetarklassen under den period då reformismen "fungerar", måste i praktiken föra en vänsterreformistisk politik. De är piskade till att skaffa sig ett fotfäste inom fackföreningarna, därför att så länge som de genom sin obetydlighet är utestängda från den reformistiska politikens utövande på riksnivå, är fackföreningarna den enda plats där de kan verka överhuvudtaget. Och de måste få möjlighet att verka för att kunna övertyga. På riksplanet läggs ramarna upp, i centrala avtalsförhandlingar, i departementen etc., för "den svenska (= reformistiska) modellen". Här fastställs hur mycket som "bör" gå till produktionssaktorn (= kapitalets investeringsbehov) och till reproduktionssektorn (= arbetarklassens konsumtionsnivå). Här "representeras" arbetarklassen uteslutande av SAP:s och LO:s högsta instanser. Inte ens VpK göre sig besvär att delta i tranedansen, sin omhuldade riksdagsgrupp till trots.

Vi har otaliga exempel från hela världen på hur "revolutionära" partier reducerat sin ursprungliga målsättning till tom fraseologi, till något som plockas fram I maj och vid andra högtidliga tillfällen, medan den egentliga politiken är en rent systembevarande vänsterreformism. Det gäller i synnerhet de "revolutionära" partier och grupper som åberopar sig på leninismen. Men det gäller också vissa förment icke-leninistiska grupper (som numera upplösta RAF(a) i Norge och ORA i Storbritannien).

Genom att inför arbetarna demonstrera sin duglighet på det fackliga basplanet, kan man vinna ett utbrett, om än tämligen passivt stöd för den egna organisationen. Den allmänna sympati som således stora arbetargrupper kommer att känna för organisationen, hoppas man skall göra dem mera mottagliga för organisationens övriga agitation. Dessa arbetargrupper kan eventuellt också förmås att delta i diverse manifestationer (endagarsstrejker, demonstrationer, etc.) som syftar till att illustrera organisationens styrka och underlätta dess strävanden att vinna erkännande på högre beslutandenivåer (exempel: Italienska Kommunistpartiets outtröttliga ansträngningar att komma med i beslutsfattandet på nationell nivå).

Men de facklegalistiska grupperna inom den svenska s.k. avgrundsvänstern har en lång, lång väg kvar att gå innan de kommit i klass med franska eller italienska KP, eller ens VpK. Men färdriktningen är den traditionella, och den enda riktiga ur leninistiskt perspektiv.

Det är uppenbart att både SAP och VpK skaffat sig fotfäste inom arbetarklassen genom att gå vägen över fackföreningarna. Beträffande SAP har detta förhållande fastslagits av trotskisten Kenth-Åke Andersson i den lilla ofullbordade skriften Socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom.

VPK:s LILLA NISCH

Vad gäller VpK har man kunnat lita till en stabil, men förhållandevis passiv sympatisörsskara (snarlik SAP:s), genom punktvisa (men inte planlagda) koncentrationer till vissa landsändar, branscher och företag. Just själva den "fläckvisa" spridningen har borgat för stabilitet.

Denna sympatisörsskara har sannerligen inte värvats till VpK pga. partiets anspråk på att representera marxismen i Sverige. Revolutionen fyller för 90 % av denna kategori samma roll som den Yttersta Dagen för de småvarmt religiösa. De har istället dragits till VpK för dess vardagsarbetes skull, på uppfattningen att detta parti bättre än SAP tillförsäkrar dem den skarv som de "ekonomiska marginalerna" tillåter, i de lokala fackliga avtalsförhandlingarna och i det övriga fackliga basarbetet.

Den utveckling inom VpK mot en mera jämn fördelning av partiets sympatisörer över riket, branscher och arbetsplatser som ägt rum de senaste 10-15 åren, kommer på sikt att ställa till åtskilligt trassel för VpK. När möjligheterna successivt beskärs (genom att man förlorar sin dominans över den ena arbetsplatsen efter den andra) att demonstrera sin duglighet i det som sossarna älskar att beskriva som "det grå, trista vardagsslitet", i det lokala fackliga arbetet, då måste VpK gå på ideologisk offensiv och försöka behålla sin nuvarande styrka på grundval av sin totala politik. Det kommer inte att bli lätt...

MLK:s PRESTATION

Vi menar att hela den leninistiska "avgrundsvänstern", med undantag för KFml(r), medvetet eller omedvetet arbetar i riktning mot vad VpK idag är, eller snarare varit. Vissa inbrytningar enligt ovanstående taktik har man faktiskt lyckats med. Märkligt nog är det kanske MLK, den obetydligaste av dessa grupper, som till sin struktur kommit närmast VpK. Man har en liten, ideologiskt skolad kader som sliter som djur, och en tämligen stabil, men i det närmaste passiv sympatisörskrets, koncentrerad främst till Vargöns bruk och några Norrlandsindustrier. Mellan den hårda kärnan och den lojala men ack så inaktiva periferin finns just ingenting (de övriga sekterna brukar uppvisa hela skalan av medvetenhets- och aktivitetsnivåer).

MLK:s kader skulle naturligtvis jubla om denna inaktiva periferi verkligen kastade sig in i organisationens arbete med liv och lust. Den nuvarande tingens ordning uppfattas givetvis inte av MLK som idealet. Men ändå finns det fog för påståendet att den är en följd av en medveten politik från MLK:s sida. Utan denna periferi hade man inte ens varit en sekt, utan en sekt i förhållande till de övriga sekterna. Det insnävade perspektivet på fackligt basarbete har givit gruppen en "sympstruktur" (2) som dels håller tidningar och bokhandlar vid liv, dela ger den ett slags existensberättigande inför sig själv och andra sekter.

AGNET OCH KROKEN

Det finns inget skäl att tro att KAF:s "Överlägsna politik" på något sätt skulle göra organisationen immun mot att på sikt utvecklas i samma riktning. Inom den internationella trotskistiska rörelsen finns exempel på alla stadier av högeropportunism (ex. SWP och LSSP). Den trotskistiska analysen av fackföreningarna är fullständigt skev (detta skall utvecklas i nästa del av artikeln) och den praktik som följt av denna analys har varit nära nog lika skiftande som de olika maoistgruppernas uttolkning av Marxisnien-Leninismen-Mao-Tse-tungtänkandet.

KAF kommer, om man vidhåller sin nuvarande fackliga politik, att bryta sig in i vissa "nischer", vissa sektioner eller klubbar, och den "sympstruktur" man där lyckas skaffa sig kommer att återverka på organisationen och korrigera dess politik om den visar tendenser att åter vilja "sätta politiken i centrum", dvs. lyfta näsan ovan den typ av aktivitet son "sympstrukturen" ursprungligen värvats kring. En del oförbätterliga "ideologister" kommer att reagera mot denna utveckling genom att dra sig undan i en vrå med någon specialsyssla av teoretisk art, eller genom att gå i spetsen för utbrytningar som kräver större ideologisk renlärighet (jmf. Spartacist i USA).

Men "de ledande kamraterna" i KAF kommer lika litet som någon av deras motsvarigheter i SKP, MLK etc. att förmå uppfatta att det föreligger en dialektisk relation mellan kärnan och periferin. Följden av det ömsesidiga utbytet av påtryckningar och värderingar mellan organisationen och dess "sympstruktur" kommer att bli att den senare på ett ytligt, oreflekterat men samtidigt distanserat sätt assimilerar hela ideologiska vrakgodset, sväljer den "permanenta revolutionen", "övergångsprogrammet", "de degenererade och deformerade arbetarstaterna" etc., etc., såsom MLK:s periferi svalt "Kinas fredspolitik" och "den befästa Nordkalotten" utan en enda eftertänksam tugga - samtidigt som organisationen på ett i huvudsak informellt sätt (genom kritik av tidningarnas innehåll och utformning, etc.) påverkas att stegvis påta sig en vänsterreformistisk roll, den pratiskt taget enda möjliga rollen för en organisation ovan mikrogruppens nivå i ett samhälle där reformismen fortfarande inte spelat ut sin roll.

"De ledande kamraterna" kommer inte att uppfatta detta i hela sin vidd, men säkert bekymra sig över att "dagspolitiken" fått "ett något för stort utrymme". De kommer dock att trösta sig med att det är organisationen som vinner på det ömsesidiga värderingsutbytet ("Man får ju möjlighet att påverka folk i marxistisk riktning"). Fan tro't.

(r)-METODEN

KFml(r) utgör ett intressant undantag i floran av leninistgrupper. I avsaknad av något egentligt fackligt arbete har organisationen inte varit i stånd att skaffa sig någon periferi på grundval av en vänsterreformistisk pådrivarroll. KFml(r):s arbetsplatspolitik är inriktad på propaganda för den egna organisationen och i övrigt av en sådan art att den sällan får aktualitet före en öppen kampsituation. De genuina arbetare som KFml(r) vunnit har i stor utsträckning varit f.d. VpK-are som tröttnat på partiets förflackning, och känt "flåset" i KFml(r) som en uppfriskande fläkt från forna tider. Men den viktigaste rekryteringskällan har varit ett helt batteri av sido- och underorganisationer; solidaritetskommittéer, kulturföreningar, idrottsklubbar, schackcirklar etc., etc.

Den "sympstruktur" som karaktäriseras av trohet, relativ passivitet och utan besvärande krav på närmare motivering för organisationens politiska ställningstaganden, den har KFml(r) byggt upp inte via "gnetande i facket" utan främst genom att ge fritt spelrum under organisationens tak för praktiskt taget varje intresseinriktning utom - hade vi så när sagt - politik.

Har då deras insatser i klasskampen varit lika med noll? Nej, men det finns inga proportioner mellan dess relativa styrka i Göteborgsregionen (förhållandet mellan (r) och VpK är 1:4) och dess faktiska insatser i kampen. I taktäckarstrejken 1971 vann man en hel del sympati, liksom under kampen för Hagahusets bevarande 1972. Det ser även ut som om KFml(r):s agerande i Arbetarkommittén på Surte Glasbruk stärkt respekten för organisationen på denna arbetsplats. I övrigt kan vi inte dra oss till minnes en enda kampsituation under gruppens 5-åriga existens där man genom en bra insats byggt upp sitt förtroendekapital. Tvärtom har deras spektakulära utspel, t.ex. i samband med Arendalsstrejken, utnyttjats av motståndaren för att framställa alltsammans som ett "extremistjippo".

På senare tid har man kunnat skönja ett visst närmande till en inom-facklig attityd bland "errarna": I ett förslag till kommunistiskt partiprogram har man förklarat att ur arbetarklassens kamp "kommer en ny fackföreningsrörelse att växa fram, en verklig arbetarnas kamporganisation".

Efter fem års anti-facklig verksamhet är man fortfarande inte i stånd att sätta in den i ett strategiskt sammanhang. Fem års kamp utmynnar i rena rama pannkakan.

Om denna tendens kommer att utvecklas till en traditionell inom-facklig praktik (med fullt pådrag i de fackliga valen, etc.) är ännu för tidigt att sia om. Men vi skulle inte bli förvånade. Vi upprepar vad vi sagt ovan om hur leninistgrupperna i stadigt stigande utsträckning upptäcker sin egen inre logik, vilken enligt vårt förmenande innefattar bl.a. en fack-centrerad arbetsplatspolitik.

FÖRBUNDET ARBETARMAKT "SMÅ MEN ÖVERJÄVLIGA"

Nu undrar kanske någon om inte Förbundet Arbetarmakt gjort en dygd av nödvändigheten, om vi inte blott vill bortförklara vår numerära litenhet med att vi "hållit oss för goda" för att ta till enkla opportunistiska metoder. Men som torde framgå av vår beskrivning av dessa metoder, så är vi inte helt okunniga om hur de sätts i verket. Skälet till att vi avstått från att använda oss av dem måste således förklaras på annat sätt.

Förbundet Arbetarmakt har under sin 3-åriga existens kunnat notera ett visst, men måttligt stärkande av organisationen. Men fortfarande är vi ett obetydligt fenomen inom svensk vänster. Vår litenhet kan dels sökas i att vi var sena i startgroparna (Förbundet bildades 1973, vid en tidpunkt då de övriga grupperna redan var grundade och konsoliderade), men det räcker inte som förklaring.

Nej, problemet har djupare rätter än så. Vi har, i enlighet med vårt icke-leninistiska synsätt, inte satt frågan om att stärka organisationen i centrum. Följaktligen har vi inte begagnat oss av de i vårt tycke opportunistiska metoder som brukar följa på en organisationscentrerad inriktning.

KONSTLAD KLASSKAMP

Framförallt har vår inopportunism inneburit ett avståndstagande från den praktik som innebär att man framställer vissa sekundära, oväsentliga eller rent av felaktiga målsättningar som centrala, och i konsekvens därmed dessa målsättningars uppfyllande som "segrar". Detta som ett surrogat för de verkliga segrar som vänstern blott i undantagsfall kan slå sig på bröstet för (framhävande sin egen betydelsefulla roll i kampen, etc.). Då de kämpande arbetarna i allmänhet står utan någon "upplyst ledning" på arbetsplatsen tvingas de ju ro i land segern själva, varvid vänsterns roll blir att blott kommentera kampen från en utanförposition. Om man däremot själv bestämmer vad som skall räknas som stora framgångar i klasskampen, kan man i lugn och ro koncentrera sina krafter till vissa arbetsplatser, och där bedriva en "revolutionär politik" vars genomförande är mer beroende av antalet "kaderförflyttade" än av stämningar, medvetandenivå och klasskampens faktiska läge.

Slutligen utformas den teoretiska överbyggnaden för denna politik, garnerad med en myckenhet citat från leninismens heliga luntor, varvid just den typ av aktiviteter man bedriver framställs som de enda korrekta, och de "pseudo-segrar" man skördar som framgångar för arbetarklassen och organisationen själv. Man försöker upprepa den unge Davids prestation genom att utnämna en fågelskrämma till jätten Goliat, och därefter djärvt gå till attack mot "fienden" inför den applåderande "sympstrukturen".

Denna helt eller delvis artificiella klasskamp förs i synnerhet inom facket. Den tar sig bl.a. uttryck i motioner till LO- och förbundskongresser, resolutionsförslag som läggs fram på fackmöten och försök att erövra fackliga förtroendeuppdrag.

För att börja med det sistnämnda: Vid en "inventering" inom Förbundet Arbetarmakt hur många av förbundets medlemmar som hade eller hade haft fackliga förtroendeuppdrag, så framkom det att överraskande många kunde redovisa erfarenheter av detta slag. De som fortfarande, sin utom-fackliga övertygelse till trots, innehade sådana funktioner, motiverade det främst med nyfikenhet, en vilja att sätta sig in i de fackliga rutinerna. Även om åsikterna var blandade om vad man kunde uträtta rent konkret för sina arbetskamrater (t.ex. skyddsombudens reella möjligheter att göra något, och i så fall hur mycket), så var ingen enfaldig nog att betrakta "erövrandet" av dessa positioner som delsegrar i en strategi som syftade till en socialistisk revolution.

Beträffande resolutioner på fackmöten vill vi saxa ur en artikel i Arbetarmakt nr 4/76, skriven av vår cell på Munksjö Pappersbruk.

"I kongressdiskussionerna tycktes en stor majoritet av Chilekommitténs medlemmar vilja göra gällande, att uttalanden och resolutioner av fackföreningar var en stor framgång för solidaritetsarbetet och Chilekommittén. Några påstod t.o.m. att antalet sådana resolutioner/uttalanden utgjorde ett mått på Chilekommitténs förankring på arbetsplatserna... Enligt vår uppfattning visar dessa kamrater prov på ringa erfarenhet av hur dessa resolutioner kommer till. Utan att ta till överord vill vi hävda, att de oftast tillkommer på initiativ av ett fåtal kamrater på en arbetsplats, och att de oftast antas eller avslås på ett mycket passivt sätt... Enligt vår åsikt bör huvudsidan i Chilekommitténs inriktning på arbetsplatserna ligga i att söka aktivera basen, dvs. majoriteten av arbetarna... Inriktningen på basen i solidaritetsarbetet ger naturligtvis inte lika stora tidningsrubriker el. dyl. som ett eller flera pampiga fackliga uttalanden... Ska vi då skita i att försöka få bra och aktuella uttalanden och resolutioner antagna på fackmöten? Nej! Så står inte frågan. Frågan står vilka uppgifter vi skall prioritera. Ett fackligt uttalande som har föregåtts av diskussioner och samtal 'på golvet' är naturligtvis mycket mera värt än ett som antas i största passivitet på ett möte där endast de närmast sörjande närvarar. Uttalandenas avsikt måste bl.a. vara att politisera och stimulera debatten 'på golvet'. Inte att bereda facket möjligheter att slå sig på bröstet och säga 'se så solidariska vi är, nu har vi gjort vår insats'".

Ovanstående gällde Chilekommittén, men det är giltigt för all typ av "vänsteraktivitet" på arbetsplatserna.

Slutligen beträffande motioner till kongressen: I KAF:s tidning Internationalen förekom ett flertal segerbulletiner om radikala motionsförslag till den senaste LO-kongressen, men så vitt vi kunde se inget som tog upp det ärketrotskistiska kravet på "förstatligande under arbetarkontroll". Faktiskt inlämnades en sådan motion, fast det tycks ha undgått Internationalen. De som på detta sätt demonstrerade sin anslutning till övergångsprogrammet var Pappers avd. 74 i Jönköping, som önskade se pappersindustrin förstatligad. Förbundet Arbetarmakts cell på Munksjö tillät sig härvid ett litet experiment, i avsikt att utröna huruvida radikala motioner kan påverka arbetarklassen i revolutionär riktning, och lyckades få med sig mötet på att "arbetarkontroll" skulle vara ett villkor för förstatligandet. Sympatierna för den "revolutionära marxismen" bland avd. 74:s medlemmar har dock inte visat någon tendens att öka.

Det är givet att sådana segrar för leninistvänstern är mera attraktiva som är kvantifierbara, dvs. mätbara i någon form, än sådana som "endast" innebär en ökning av arbetarklassens medvetandenivå (som sällan avspeglar sig i anslutning till ett eller annat revolutionärt förbund). Antalet radikala motioner och resolutioner kan räknas, antalet skyddsombud, grupp- och klubbstyrelsemedlemmar, studieombud och andra förtroendemän med radikala åsikter likaså, samt sist men inte minst hur många procent av rösterna "vänstern" fått i de fackliga valen. Det ställer sig emellertid svårare att mäta med vilket medvetande hos arbetarna dessa resolutioner antagits och förtroendemän röstats fram. Men lik förbannat är det på detta medvetande i basen som alltihop hänger, ytterst om och när arbetarklassen kan tänkas gripa makten.

För en organisation med parollen "Bygg partiet, bygg internationalen." som ledstjärna för allt sitt handlande, är det naturligtvis oerhört väsentligt att kunna visa på att detta bygge redan är i full gång. Det gör man lättast med hjälp av kvantifierbara storheter. Vi ifrågasätter inte alls att de flesta KAF:are, FK:are och t.o.m. "errare" gjort mycket nytta på sina arbetsplatser vad gäller en höjning av arbetarklassens allmänna medvetandenivå. Även om t.ex. KFml(r) pumpar en massa kvalificerad smörja i skallen på de personer man lyckas dra med sig i studiecirklar och andra aktiviteter, så håller vi inte för otroligt att slutfacit av deras allmänna arbetsplatsagitation hamnar på plussidan: De vettiga synpunkterna läggs på minnet av arbetskamraterna, hyllningar till Stalin o dyl. bemöts med berättigad skepsis.

Men organisationen vill inte ha rapporter som i vaga ordalag förtäljer om en medvetandehöjning, de vill ha uppgifter som lämpar sig för publicering. T.ex. en halvsida om någon av organisationens medlemmar som "erövrat" ett fackligt uppdrag, foto i autentisk miljö och en intervju som utmynnar i att kampen går vidare med stormsteg. Medlemmarna ute på arbetsplatserna känner pressen att åstadkomma något kvantifierbart, och sätter till alla klutar för att motsvara förväntningarna. Agitationen inriktas alltmer på att dra med arbetskamraterna på nästa fackmöte, då den eller den viktiga resolutionen skall tas, etc. Och så är cirkusen igång...

KAF:s VÄRDERING AV 1970-TALETS ARBETARKAMP

När RMF (KAF:s föregångare) 1974 blickade tillbaka och sökte summera upp vad som hänt sedan gruvstrejken 69-70 (i artikeln "Gör varje fackförening till ett slagfält mot klas- samarbetet", Internationalen nr 17/74), urskiljde man tre faser:

1) Uppsvinget för de vilda strejkerna 1969-71;

2) En stagnation i strejkkampen 1972-73, delvis en följd av en motoffensiv från LO-byråkratin och arbetsköparna (svartlistning, vägran att erkänna strejkkommittéer som förhandlingspart, avskedanden etc.);

3) Ett nytt uppsving, vars inledning kan dateras någon gång hösten -73 eller våren -74, vilket utmärks av att de kämpande arbetarna i högre utsträckning än tidigare utnyttjat de lokala fackliga strukturerna.

Denna bedömning gjordes alltså 1974. Såvitt vi kan se har inte RMF/KAF sedan dess kunnat urskilja några ytterligare faser i kampen.

Ovanstående artikel har en egenskap som luktar helgardering: Man antyder hela tiden samband, slutsatserna inställer sig "automatiskt", de spikas inte fast till teser. Man konstaterar t.ex. att arbetsköparnas och fackbyråkraternas motoffensiv 1972-73 framförallt drabbade strejkkommittéerna och var och en som visat sig aktiv i ledningen för en vild strejk. Samtidigt kvarstod, och förstärktes ytterligare, behovet av en duglig kampledning.

Så konstateras att under den tredje fasen har den lokala fackklubben i ett flertal fall kommit att utgöra den egentliga kampledningen (och därmed gjort det meningslöst att bilda en speciell strejkkommitté). Slutsatsen, att strejkkommittéer åtminstone tills vidare är att betrakta som ett överspelat kapitel, den poängteras inte utan blir en självklar följd av vad som tidigare sagts.

Det är alltid svårare att upptäcka bristerna i ett resonemang om argumenten inte redovisas klart utan underförstås. Vi tar oss emellertid friheten att kritisera vad vi uppfattar som artikelns andemening. vad den egentligen vill ha sagt.

De frågor man ställer sig inför artikeln kan grupperas under tre huvudrubriken:

1) Är det "historiska" förloppet korrekt återgivet, rent faktamässigt?

2) Har RMF/KAF dragit de riktiga slutsatserna härav?

3) Har det hänt något väsentligt sedan 1974 som förändrar bilden?

Låt oss börja med den första frågan. I grova drag är indelningen i arbetarkampens tre faser riktig. Att det ägt rum ett uppsving för den fackliga militansen är också korrekt. Detta förutspåddes f.ö. redan 1971 av Frank Baude

(!) (3). Men så kommer vi till den intressanta frågan: Att det lokala facket i ett flertal strejkkamper kommit att fylla samma roll som en strejkkommitté, är det följden av att den svenska arbetarklassen dragit lärdom av de två nederlagsåren 1972-73, och på ett medvetet sätt ändrat taktik i kampen? Eller har det mera att göra med "tillfälligheter", speciella förhållanden på de berörda arbetsplatserna? Den frågan kan varken vi eller KAF besvara. Det rent faktamässiga underlaget, närmare bestämt antalet kamptillfällen, är alltför klent för att ge en tillfredställande säkerhetsmarginal i bedömningen. Icke desto mindre andas artikeln övertygelsen om att "kursändringen" är ett medvetet svar på arbetsköparnas och byråkraternas offensiv.

Detta är vad vi kan säga generellt om Internationalens historik. Men till detta vill vi bara foga en randanmärkning: Varför har man valt att illustrera de två stagnationsåren 1972-73 med ett så tvivelaktigt exempel som strejken vid AB Trådprodukter i Urshult? Varför har man uteslutit viktiga fakta och vanställt andra, vilka tillsammans hade tecknat en helt annan bild av konflikten? (4)

Det må vara förlåtligt att man av utrymmesskäl väljer att åskådliggöra stagnationsfasen med blott ett exempel. Men enbart under år 1972 utbröt 44 strejker. Rimligtvis borde det bland dessa 44 strejker ha funnits någon som ur alla aspekter passade in på Internationalens allmänna karaktäristik av denna period. Urshults-konflikten gör det knappast.

Men som sagt, detta var helt i förbigående.

SLUTSATSERNA

Så till den andra frågan: Är de slutsatser riktiga som kommer ut av denna beskrivning?

Ytligt sett kan den markerade svängningen 1974 i RMF:s politik, från en tämligen diffus attityd till facket till en som mera betonar arbetet inom facket, synas vara en spegling av en faktisk svängning i klasskampen. Vi för vår del misstänker, på grundval av diverse indicier, att den mera har att göra med en attitydförändring inom Fjärde Internationalen. Det må vara hursomhelst med den saken.

Att arbetarna i allt mindre utsträckning tillämpar en viss taktik till förmån för en annan, är naturligtvis inget skäl i sig att acceptera omsvängningen (om den nu alls är en svängning). Det åligger varje revolutionär gruppering att försöka analysera de spontana tendenserna i kampen för att komma underfund med om de tjänar arbetarklassens objektiva intressen, både ur ett längre och ur ett kortare perspektiv. "Vi måste vara mitt i rörelsen", fastslår trottarna. Enligt en gammal segsliten tradition är det en avantgardeorganisations uppgift att vara den mest framskridna delen av "rörelsen". Som vi uppfattar KAF:s förhållande till "rörelsen" är det varken i mitten eller i täten. Det erinrar mera om arriärgardet, eftertruppen, lufsande i arbetarnas fotspår vart sen än stegen bär - eller synes bära.

KAF:s kursändring i synen på facket motiveras dock inte enbart med att en motsvarande kursändring skall ha ägt rum i arbetarkampen. Man hälsar dessutom denna trend med tillfredställelse, man tycker det är en bra utveckling: "Gör varje fackförening till ett slagfält mot klassamarbetet!" och "Erövra fackföreningarna för ett klasskarapsprogram!" lyder dagens lösen.

Men KAF får inte ändarna att gå ihop. Dels konstaterar man att strejkkommittéer, stormöten etc. är former överlägsna "även den mest demokratiska fackförening", dels är det en positiv utveckling när kampen i allt högre utsträckning kommer att föras inom facket ("En förändring av detta slag tolkas av antifackliga strömningar inom vänstern som en tillbakagång av klassens medvetenhet. Vi tror att de misstar sig grovt". Internationalen nr 17/74). Man vägrar att överhuvudtaget se någon motsättning här. Om en grupp arbetare står i begrepp att strejka, kan de antingen sätta sin tro och lit till att fackklubben skall fylla funktionen av den nödvändiga strejkledningen (om än officiellt ta avstånd från strejken), eller kan de själva skapa sig en kampledning genom att välja sig en utom-facklig strejkkommitté. Utom-facklig (självständig) och facklig organisering är inte uteslutande komplementära, som KAF gärna vill göra gällande. I mängder av konkreta kampsituationer står de som alternativ till varandra. Man måste göra ett val. Det valet förrättas naturligtvis inte av vänstern, utan av de berörda arbetarna. Men om vänstern tror sig ha något som helst inflytande på arbetarklassen, så måste man också sjunga ut med vilket alternativ man anser att arbetarna bör välja. KAF tar inte ställning, man gömmer sig bakom ordridåer om de bägge organisationsprincipernas kompletterande natur, att de svarar mot olika situationer - vilket alltså delvis är osanning.

Den ökande inom-fackliga trenden består av en mängd olika aktiviteter. Och den är naturligtvis inte som helhet sett fullständigt meningslös. När radikala (eller enbart förbannade) arbetare i allt högre utsträckning börjar uppträda på fackmöten och där ställa byråkraterna mot väggen. då måste det ses som en positiv utveckling. Den svarar i viss mån mot ett framväxande medvetande om att det är på en själv och ens arbetskamrater det hänger om något ska hända. Den tyder på att alltfler överger föreställningen att den fackliga byråkratin - den centrala och lokala - sköter deras angelägenheter på ett tillfredställande sätt.

Om vi skall våga oss in på kapitlet spekulativa betraktelser, så kan man fråga sig om inte rentav den ökade fackliga militansen rentav är en nödvändig fas i arbetarkampens utveckling. Och då menar vi med nödvändig inte bara ofrånkomlig. Det är en gammal iakttagelse att arbetarklassens flertal förändrar sina invanda attityder inte främst genom att läsa sig till en ny ståndpunkt, utan genom konkreta, helst självupplevda erfarenheter. Kanske måste de radikaliserade arbetare som idag lämnar utlopp för sin radikalism i facket, först gå på en ordentlig bakblåsning, få sina fackliga illusioner ordentligt vederlagda i praktik, innan "fackvänsterismen" är ett minne blott. KAF och deras bröder gör verkligen sitt yttersta för att påskynda arbetarklassens medvetandeutveckling i detta avseende.

VÄRDERING

Men nu är frågan: Är det vänsterns uppgift att vara "mitt i", eller rentav uppmuntra, spontana tendenser i kampen som på sikt kommer att leda åt helvete? Är det inte snarare att ta fasta på de tendenser - de må sen vara betydligt mindre frekventa - som man utgående från en marxistisk analys och historiesyn vet är de enda framkomliga?

En organisation som stött och uppmuntrat varje svängning i den spontana kampen, kan naturligtvis inte undgå att på sitt sätt påverkas av nederlagen. Den stiger inte upp som Fågel Fenix ur varje katastrof, med en skinande ny arbetsplatsresolution och alla gamla tabbar glömda. Arbetarna lägger på minnet vilka som var med dem, vilka som delade deras illusioner, ja t.o.m. underblåste deras illusioner. Detta måste naturligtvis få vissa konsekvenser för arbetarnas värdering av organisationen och dess politik. Inte minst av dess förmåga att leva upp till rollen av "klarsynt ledarskap"...

Slutligen, innan vi lämnar punkten Värdering, något om de "försvinnande" strejkkommittéerna. Att strejkkommittéer bildats i mindre utsträckning under kampens senare faser tolkar Internationalen som en följd av den ökade repressionen från byråkrater och arbetsköpare. Några andra möjliga förklaringsgrunder diskuteras ej. Men vi skall ta upp tre:

1) Vi har inte gjort någon utförlig analys av strejkbilden under 1970-talet, men vi håller inte för otroligt att strejkerna 1972-74 överlag ägt rum på mindre arbetsplatser. Internationalen såg det som en svaghet att man inte bildade en strejkkommitté i Urshult. Var det verkligen nödvändigt på en industri med nitton anställda? De strejkande själva tyckte inte det, vilket framgår av intervjun i Röda Arbetet.

2) Redan före en strejk brukar man kunna ha en aning om ifall kampen blir svår eller inte. Ju svårare, desto större behov av en organiserad ledning. Antingen det var befogat eller inte, kan arbetarna ha förväntat sig en snabb seger vid ett flertal konflikttillfällen och därför inte bekymrat sig om att ge kampen mera organiserade former.

3) Slutligen kan den ovannämnda repressionen mot strejkkommittéer och andra aktiva i en strid ha lett till att man i flera fall föredragit att utanför massmedias spotlights utse en grupp inom sig, som i flera avseenden haft samma uppgifter som en strejkkommitté, men som varit mindre utsatt för risken för avsked och svartlistning. En "hemlig strejkkommitté", med andra ord.

Dessa möjliga förklaringsgrunder diskuteras inte. Utgående från några strejker våren 1974 slås fast att nu har vinden vänt, nu sköts samordningen av det lokala facket.

Detta knyts så samman med den ökade inom-fackliga aktivitet på lägre nivåer (aktivitet på möten, i studiecirklar o. likn.) som är ett faktum, och slutsatsen inställer sig som på silverbricka: Nu måste "varje fackförening göras till ett slagfält mot klassamarbetet!"

FÖRÄNDRINGAR?

När Internationalen skriver om borgarnas och byråkraternas motoffensiv, framställs den som om den blott gällde den utom-fackliga kampen och organiseringen. Facket, och den "vänsteraktivitet" som där bedrivs, tycks utrustad med lejdbrev. Att repressionens företrädare inte fått upp ögon för den inom-fackliga militansen förrän på senare år, förstås lätt mot bakgrund av att denna var föga framträdande under åren 1969-71. Artikeln uppehåller sig inte närmare vid problemet om denna repression skulle överflytta sin tyngdpunkt till. facket, och vilka konsekvenser detta i så fall måste få för arbetarkampens inriktning och vänsterns strategi. "Fackvänstern" har i artiklar och broschyrer ingående redogjort för de "anti-fackliga" klasslagarnas successiva framväxt. Man har skildrat Röda Fackoppositionens (RFO) otroligt hårda batalj med fackbyråkratin (i omfattning som en orkan jämfört med de milda sommarvindar dagens "fackvänsterister" mäktar utveckla) och slutliga nederlag. Men var finns slutsatserna? Var finna viljan att lära av det förgångnas misstag, att söka nya vägar? Ingenstans. "Fackvänstern" av idag är en relik inom arbetarrörelsen, lika museal som de som ser allt ur 1917 års perspektiv. De är en munsbit för dem som däremot har förmåga att lära av historien: Deras motståndare.

Vi tror inte att borgarna och byråkraterna genom något slags fantastiskt förbiseende har glömt att täppa till de öppningar för arbetarkampen som ligger i de fackliga strukturerna. Det tror nu inte heller KAF. De kan bara inte ha undgått att notera att de senaste årens utveckling gjort det allt kärvare att kämpa i de fackliga kanalerna. Manöverutrymmet inskränks stadigt. Man noterar varje inskränkning. Man manar till kamp mot varje ny inskränkning. Men den taktiska, ja strategiska inriktningen, den ligger fast.

Det verkar som om KAF, SKP etc. förväntar sig att fackets successiva "avdemokratisering" skall följas av en successivt upptrappad arbetarkamp mot densamma. Repression föder motstånd, som föder ökad repression, som föder ökat motstånd, etc. Precis som i samhället i övrigt. Men det är inte "avdemokratiseringen" som utlöser strejker, maskningsaktioner. massuppsägningar eller annan arbetarkamp. Det är faktiska försämringar i arbetarklassens levnadsförhållanden, inte inskränkningar i möjligheterna att inom facket bekämpa eventuella försämringar, som verkar mobiliserande. Av denna anledning kan fackbyråkrater och deras gelikar i stat och regering utan större protester frånta arbetarna den ena fackligt-demokratiska rättigheten efter den andra, redan i det ögonblick de ser att någon börjar utnyttja dem. Först när kapitalismens kris får kännbara verkningar inom arbetarklassen kan vi förvänta oss några mera omfattande rörelser inom klassen. Mer än en arbetare kommer då att upptäcka att facket inte är sig riktigt likt, så som han mindes det när han sist bevistade ett fackmöte (för en tio-tjugo år sedan eller så). Dessa, som på nytt kommer att intressera sig för fackets eventuella möjligheter, kommer att få höra att demokratiska rättigheter som de trodde var självklara i själva verket är döda och begravna för länge sedan. Är det troligt att de i det läget kommer att ta upp kampen för dessa avdöda fackligt-demokratiska rättigheter? Ligger det inte närmare till hands att då söka sig nya vägar, nya kampformer för att komma ur sin olidliga situation?

På vad sätt menar vi att de praktiska förutsättningarna försämrats för den inom-fackliga kampen?

Det gäller dels förändringar inom själva facket, dels nya av riksdagen fattade lagar. Inom facket noterar vi den ökade användningen av partilistor, som gynnar sossarna; införandet av representantskap på allt fler arbetsplatser, som alltid gynnar majoritetsfraktionen vilken brukar vara SAP; införandet av storavdelningar som, enligt gjorda undersökningar, bidrar till att minska det fackliga engagemanget (på vilket varje facklig "vänster-opposition" måste basera sig); samt sammanslagningen av mindre förbund till större, vilket bl.a. neutraliserat de radikala inom Murar- och Typografförbundet. Det går säkert att komma på fler jävligheter.

MEDBESTÄMMANDELAGEN

Till detta kommer så de nya lagarna inom arbetslivet.

Under 1970-talet har sossarna sökt skyla över sin oförmåga att bygga "reformverket" vidare med att ta till rena svindleriet. Bröd och skådespel! skallar ropen från det gamla Rom till våra dagar, och i brist på nya frallor spelar SAP-LO upp det spektakel som kallas "arbetslivets demokratisering". Av någon anledning har dessa reformer i bästa fall inneburit platt intet, i sämsta fall ett stärkande av arbetsköparnas och fackbyråkraternas positioner. Det omåttliga skrävel med vilket dessa reformer presenteras av SAP gör även en garvad vänstermänniska förstummad.

Den sista i raden av dessa nya lagar, den som skulle ersätta § 32, kallas Lagen om Medbestämmande i Arbetslivet, populärt medbestämmandelagen. Den betecknades vid sin tillkomst av bl.a. SKP som en "anti-strejklag". Av Palme som "den största demokratiseringsreformen sedan allmänna rösträtten".

Medbestämmandelagen är långt ifrån bara en anti-strejklag. Den är också, vilket inte tycks ha närmare uppmärksammats av "fackvänstern", en lag som avsevärt försvårar inom-facklig kamp.

På ett fackmöte på Götaverken (ett av de sista, allt tyder på att representantskap kommer att införas inom kort) den 27/9 1976 yttrade fackklubbens ordförande Inge Karlsson några avslöjande ord, med tydlig adress till de sedan hösten 1975 allt mer högljudda opponenterna till klubbens klassamarbetspolitik. Innebörden i det sagda var ungefär följande: Den nya medbestämmandelagen ger företaget möjligheter att praktiskt taget blockera all facklig verksamhet genom att begära förhandlingar i varenda skitfråga. Detta innebär att facket måste vinnlägga sig om en samarbetsvillig attityd och inte gå in för att till varje pris åstadkomma konfrontation.

Nu finns det naturligtvis ingen anledning att utan vidare acceptera något därför att det yttrats av Inge Karlsson (snarare tvärtom). Men i det här fallet illustrerar hans påstående ganska väl vad man själv kan sluta sig till om man går till källan, dvs. själva lagtexten:

"Innan arbetsgivare beslutar om viktigare för- ändring av sin verksamhet, skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal" (§ 11).

Företrädare för den fackliga "rörelsen" har redan uttryckt visa oro för fackets möjligheter att kunna påta sig de nya uppgifter medbestämmandelagen tilldelar dem, på toppen av de gamla. Rekryteringsproblemen till den fackliga apparaten är redan nu ganska stora. Även om man har turen att klara sig utan att utöka kåren av fackliga förtroendemän, måste i vart fall den utvidgade förhandlingsapparaten innebära att de redan nu aktiva blir än mer aktiva och framförallt mera skolade. Fackets problem på den här punkten kan kanske överkommas om motparten visar en viss "förståelse" och inte propsar på förhandlingar i tid och otid. Det var väl närmast detta Inge Karlsson syftade på. Om förhandlingsbordet däremot skulle bli en verklig frontlinje, så skall vi minnas att arbetsköparen, i kraft av sina större ekonomiska resurser, har råd att hålla en ständigt pågående förhandlingskarusell igång, facket har det inte. Samtidigt blockeras fackets möjligheter att ge sina medlemmar normal facklig service, för att inte tala om möjligheterna att därutöver bedriva en verksamhet som syftar till att öka medlemmarnas medvetenhet och aktivitet.

Nu är denna effekt av medbestämmandelagen långt ifrån den enda som försvårar möjligheterna till ett inom-fackligt arbete som har klasskampen som ledstjärna. Det finns fler och kanske värre effekter (se längre ner i texten). Inte heller vill vi påstå att det var först i och med medbestämmandelagen som det blev möjligt att sabotera en radikal fackklubbs verksamhet. Däremot torde det vara uppenbart att dessa möjligheter nu utökats. Om vi stannar kvar på Götaverken ett tag till, kan vi relatera hur effektivt arbetsköparen med sossarnas hjälp lyckades "sänka vänstern" redan 1966. Det skedde sedan VpK vunnit de fackliga valen detta år. Vi fanns inte på plats då, men den kommunistiska verkstadsklubbens ordförande Roger Andreasson har givit en livfull skildring.

VpK vann som sagt fackvalet. Majoriteten var inte överväldigande, men den handlade inte heller om några futtiga procent. Andreasson och hans medkämpar övertog fulla av tillförsikt styrelseposterna. Den avgående styrelsen inledde sin undermineringskampanj med att rensa varje facklig expedition på papper, broschyrer, blanketter, etc. så att den nya styrelsens första åtgärd fick bli att fylla i rekvisitioner på allt som fattades - dvs. rubbet. Av någon anledning dröjde det månader innan lagren åter var helt fyllda av det material som är i det närmaste oundgängligt för att överhuvudtaget kunna bedriva någon normal facklig verksamhet. Sossarnas verkstadsklubb startade därpå en flygbladskampanj, inför vilken kanske t.o.m. den förbleknar som drevs av KAF och den Fackliga Oppositionen på Volvo. Ibland flera gånger i veckan vräktes flygblad ut vid grindarna och i omklädningsrummen som handlade om praktiskt taget allt utom förhållandena på Götaverken. Ett särskilt kärt ämne var Sovjets in- och utrikespolitik.

Arbetsköparen bidrog kanske med det tyngsta argumentet mot den nya klubbstyrelsen när man vägrade komma fram till en uppgörelse i de lokala förhandlingarna. Företaget skuddade stoftet av sina fötter med att hävda att det var klubbstyrelsens omedgörlighet som omintetgjorde varje lösning. Detta snappades tacksamt upp av sossarna, som gjorde sitt yttersta för att sprida föreställningen att VpK:arnas trilskhet, bristande förhandlingsvana och oduglighet i största allmänhet bar skulden till att arbetarna aldrig fick sina lönepåslag från de lokala förhandlingarna. Irritationen över den nya styrelsen tilltog.

Till råga på allt lyckades aldrig VpK få majoritet på något av de klubbmöten som avhölls under tiden man hade "makten". Sossarna vägrade att överhuvudtaget föra en debatt i sakfrågor. Varje förslag från styrelsens sida, oberoende av dess innebörd, bemöttes med ett rungande NEJ från mötesmajoriteten.

Det gick som man kunde vänta sig, sossarna återtog sina förlorade positioner i nästa fackval. Deras come-back var så överväldigande att VpK sedan dess aldrig kommit i närheten av sin tidigare styrka på Götaverken.

Nu kan man naturligtvis säga att VpK uppenbarligen inte hade det stöd i basen som var en förutsättning för att klubbstyrelsen alla skulle kunna föra en militant politik. Medvetenheten och kampviljan "bland gubbarna" var inte så stor att klubbstyrelsen kunde mobilisera dem för påtryckningsaktioner gentemot arbetsköparen, i syfte att "sätta kraft bakom orden". Än mindre räckte medvetenheten till för att slå tillbaka sossarnas demagogi.

FACK OCH DIALEKTIK

Den "militanta" styrelsens bristande förankring bland arbetarna framgår ju med all önskvärd tydlighet. Men den räckte trots allt till för att vinna de fackliga valen. Betrakta så den tjusiga "dialektiska" modell med vilken praktiskt taget hela "fackvänstern" söker legitimera sin praktik.

I det första momentet leder en höjning av arbetarnas medvetenhet och kampvilja till att en militant klubbstyrelse kan installera sig efter att ha fått en majoritet av rösterna i de fackliga valen. Därpå (moment två) utnyttjar den nya styrelsen de fackliga strukturerna för att ytterligare höja basens medvetenhet och kampvilja. Denna höjning skapar så ett än större manöverutrymme för facket att kraftfullt driva igenom diverse krav som har arbetarnas stöd. Dessa segrar stärker klubbstyrelsens ställning bland arbetarna, de stärker också deras tillförsikt att hårda bandage är en bättre väg än sossarnas "samverkan" och ansvarstagande för kapitalet. Och så bär det vidare, mot ständigt högre höjder i denna "dialektik mellan bas och ledning".

Det är möjligt att denna metod kunde sättas i verket här och var på tjugo- och trettiotalen, och att den fortfarande går att bruka i vissa lägen i andra länder. Vi medger oförbehållsamt att vi inte ägnat de fackliga förhållandena utomlands något mera ingående studium. Samtidigt som vi tvingas medge detta, kan vi åtminstone skryta med att ha utformat våra ståndpunkter utifrån de förhållanden som är rådande här i landet, och inte plagierat en linje som sett dagens ljus under helt andra betingelser (t.ex. de i Frankrike, Belgien och Italien).

Problemet, här och nu, ligger i att den militanta fackliga opposition som "tagit makten" gör det med hjälp av den medvetenhet arbetarna besitter vid moment ett. Men för att kunna föra en verkligt militant politik måste medvetenheten, och framförallt kampviljan, höjas en bra bit över den nivå som erfordras för att få mer än 50 % av rösterna. Det gäller att kunna klara språnget till moment två. Man måste kunna övertyga, demonstrera sin duglighet Det är just i detta läge som arbetsköparen, eventuellt med sossarnas benägna bistånd, sätter till alla klutar för att bevisa motsatsen, nämligen den nya styrelsens oduglighet. Man försöker sabotera fackets möjligheter att ens gå i land med vad dess företrädare brukade lyckas med, nämligen att kunna upprätthålla de normala fackliga funktionerna.

De senaste decenniernas fackliga historia utgör ett talande vittnesbörd om arbetsköparnas och sossarnas förmåga att stoppa "fackvänstern" redan i farstun.

Att den fackliga vänsteroppositionen under det senaste halvseklet burits upp av SKP-VPK och inte av en trotskistisk riktning, förändrar just ingenting. I initialskedet, på en elementär nivå, finns inga avgrundslika skillnader mellan de krav en VpK-dominerad klubbstyrelse kan tänkas driva och få gehör för och de som en KAF-dominerad dito kan arbeta kring (såvida man inte fullständigt nonchalerar arbetarnas faktiska medvetandenivå). Detta skede är inte rätta tillfället att resa något av trotskismens klassiska "övergångskrav", de hör hemma i ett läge då klasskampen tagit flera skutt framåt. Innan man kommit till den punkt då skillnaderna mellan en "konventionell" fack-vänsterism (typ VpK:s) och en trotskistisk verkligen börjar visa sig, måste man först arbeta på ett tämligen likartat sätt (så likartat att man t.o.m. kunde enas i en gemensam Facklig Opposition på Volvo). Ingenting tyder på att KAF skulle få ett bättre före i spåret under detta initialskede än vad SKP-VPK har haft.

Vi vill hävda att medbestämmandelagen givit arbetsköparen ytterligare ett kraftigt medel - förutom de han redan hade - att effektivt blockera en militant klubbstyrelses möjligheter att ens påbörja arbetet med att övertyga genom sin duglighet. Den utveckling som ägt rum på det fackliga området under de senaste tio-femton åren, med medbestämmandelagen som kronan på verket, nödvändiggör en allvarlig omprövning av "fackvänsterns" hela praktik. Vi förstår så väl att leninistiska organisationer vill ha kvantifierbara segrar, för att kunna visa på hur de ständigt går framåt osv. Det ligger i leninismens natur. Men just i partibyggandets intresse kan det finnas skäl att skruva ner ambitionsnivån något, så att man inte - i värsta fall - skördar en "seger" av det slag som VpK kunde lägga till partihistorien på Götaverken 1966.

Innan vi går vidare med vår granskning av medbestämmandelagens effekter på möjligheterna att bedriva en militant inom-facklig kamp, ämnar vi tillåta oss en liten utvidgning över ämnet dialektiken mellan bas och ledning".

I Stockholm har KAF koncentrerat sina styrkor till Stockholms Lokaltrafik (SL), med bl.a. det resultatet att KAF lyckats erövra en sektionsstyrelse. Även några andra fackliga oppositionsgrupper är i farten, som Trafikpersonal över Partigränserna (TÖP) och Socialistiska Fackklubben (SF). Därtill kommer ett antal maoister som propagerar för stryklistor. KAF på SL ger ut en tidning, Rapport, som stundom inbjuder till intressanta lässtunder. i nr 3/76 skriver man:

"Efter storsegern för TÖP på 9:an skulle man kunna förvänta sig en ökning av närvaron på Fackmötena. Det första sektionsmötet efter valet, den 25/3, innebar dock ingen radikal förbättring. Antalet närvarande var ca 25".

När man ska ge sig i kast med att försöka förklara detta, anges ingenstans TÖP:s "opolitiska" karaktär, dess avsaknad av "revolutionär facklig strategi" el. dyl. som någon trolig orsak till dess oförmåga att "entusiasmera massorna". Istället pekar man på tänkbara förklaringar som "bristande information" (känns det igen?), att medlemmarna upplever det som om de inte har något inflytande på mötena, och slutligen "att majoriteten av dom som röstade fram TÖP-kandidaterna i valet har ett så stort förtroende för den nya sektionsstyrelsen att man inte anser sig behöva gå på sektionsmötena, styrelsen sköter ju allt?"

Denna tredje förklaring är verkligen intressant. Det är nämligen det enda ställe vi träffat på där KAF ens antyder möjligheten av en "omvänd dialektik". Det vill säga, att det förhållandet att basens medvetenhet får en "institutionell överbyggnad" (i form av sektionsstyrelse, klubbstyrelse, gruppstyrelse el. likn.), istället för att ytterligare höja basens medvetenhet och aktivitetsnivå, håller kvar den på den ursprungliga nivån, eller rentav bidrar till ökad passivitet.

"DET STORA BEVISET"

Ett år efter det att Internationalen gjorde sin värdering i artikeln "Gör varje fackförening till ett slagfält mot klassamarbetet", kom den stora skogsstrejken på våren 1975. Den betraktades av "fackvänstern" som dödsstöten åt varje politisk linje som inte ställde upp på att försöka göra facket "kämpande" eller till en "kamporganisation". Initiativet hade kommit från ett antal lokala fackklubbar. Vidare var inte heller strejken att betrakta som "vild", eftersom det rådde avtalslöst tillstånd. Dessa två faktorer togs till intäkt för att det fortfarande fanns relativt goda möjligheter att föra en inom-facklig kamp. I FK:s teoretiska organ KOMMUNIST löd den kategoriska domen: "Efter skogsstrejken finns inget verkligt utrymme för vänsterism i förhållande till facket. Det finns utrymme för högeropportunism och militant nyreformism. Det finns utrymme för en korrekt linje".

KAF föll in i trallen. Detta var ju Bekräftelsen. I en artikel som gav intryck av att vara någon slags slutlig sammanfattning av strejken (Internationalen nr 20/75) hade man betecknande valt rubriken: "Stora möjligheter till facklig opposition". Anti-fackligheten hos KFml(r) fick sig några kängor, medan Förbundet Arbetarmakt förvånande nog fick en klapp på axeln av "storebror" för våra "utmärkta och initierade artiklar". Dock kunde dom inte riktigt förstå vad vi menade med "självständig organisering".

Nå, vad har skogsstrejken med medbestämmande- lagen att göra?

Ganska mycket, faktiskt.

För det första: Sedan medbestämmandelagen trätt i kraft är en strejk under avtalslöst tillstånd i praktiken "vild".

För det andra: I och med medbestämmandelagen lagfästs arbetsköparens rätt att avskeda vid vild strejk. De som främst hamnar i farozonen är som vanligt initiativtagarna och organisatörerna. I det här fallet hade inte bara strejkkommitténs ledamöter, utan också de fackliga förtroendemän som tog aktiv del i strejken löpt största risken.

För det tredje: I fortsättningen är det förbjudet för fackliga organisationer att ekonomiskt eller på annat sätt stödja deltagare i en vild strejk. Tidigare gällde förbudet endast strejkande i samma förbund.

Låt oss närmare granska de två första punkterna. Vad gäller de inskränkta möjligheterna att strejka legalt under avtalslöst tillstånd, är detta inte något "antifackligt tankefoster" från vår sida, utan härstammar från en broschyr utgiven av facklegalisterna i SKP, Fri lokal strejkrätt!:

"Det blir nu olagligt att strejka även under avtalslöst tillstånd, om inte strejken beslutats i enlighet med fackföreningens stadgar, vilket innebär att förbunden och i fråga om större strejker även LO, måste besluta. Skogsarbetarstrejken 1975 som inträffade i ett avtalslöst tillstånd hade t.ex. blivit olaglig efter den nya lagen" (sid. 4)

Ordfronts mera omfattande skrift Medbestämmandelagen - en antistrejklag, säger sammalunda, fast i lite försiktigare ordalag:

"I själva lagtexten står det att förbudet gäller när ett avtal gäller. Men det finns uttalanden i förarbetena till lagen som skulle kunna tolkas som att beslut ska fattas i behörig ordning även när avtal inte gäller. Det innebär att t.ex. skogsarbetarstrejken, som ägde rum när inget avtal gällde, skulle kunna anses olovlig" (sid. 24) (5)

Så över till de ökade möjligheterna till avsked vid vild strejk. Det är en sak att sparka tjugo styvnackade strejkande arbetare, när dessa lätt kan ersättas av tjugo andra med samma yrkeskunskaper. Det är en annan sak att sparka Norrlands hela skogsarbetarkår. I det läget plockar man ut ledarfigurerna.

Hur avgöra vilka som är ledarfigurerna? Låt oss innan vi går vidare citera KAF i broschyren Ta strid för ett bra avtal:

"En 'oförmåga' att bryta ryggen av en pågående strejk kan inte bestraffas. Det finns möjligheter att formellt ta avstånd från en vild strejk, men i praktiken ändå stödja den. En lokal fackföreningsledning kan stödja kraven men utåt, pliktskyldigast, ta avstånd från kampformen, i ordalag som ingen kan missuppfatta. Fackföreningen kan hjälpa till med organisatoriska detaljer. Den kan utnyttja strejken som en press under förhandlingarna. Detta och mycket annat kan fackföreningarna göra. Att de lokala fackföreningarna inte uträttar mer, beror inte bara på klasslagstiftningen. Denna tvångströja kan säkert töjas en del om det finns ett riktigt ledarskap" (sid. 68). "...kan säkert..." Så förtröstansfullt.

Som sagt, hur avgöra vilka som är ledarfigurerna? Ordfront skriver:

"Arbetsdomstalen (AD) (ska) bedöma när arbetare som inte deltar 'i realiteten' ligger bakom en vild strejk. Man kan fråga sig efter vilka principer domstolen kommer att avgöra sådana frågor" (sid. 24).

Vad skulle kunna hända om arbetsköparen och AD kommer till slutsatsen att det är de lokala fackliga förtroendemännen som "i realiteten" ligger bakom en vild strejk?

Låt oss än en gång titta i Ordfronts broschyr:

"Medbestämmandelagen innehåller en bestämmelse om att arbetsgivarna och facket måste överlägga så snart de fått reda på att en 'vild' strejk brutit ut.

Lagens förespråkare säger att denna kommer att få stor betydelse för arbetarna. Men i förarbetena betonas 'att det inte är avsikten att överläggningarna skall vara ett forum för avtalsstridiga krav' (se propositionen sid. 287) men de flesta 'vilda' strejker driver ju avtalsstridiga krav, som t.ex. krav på högre lön utöver de centrala uppgörelserna. Huvudsyftet med överläggningarna är istället att få ett snabbt slut på strejken" (sid. 22).

Om fackets företrädare i förhandlingarna, tvärtemot lagens intentioner, driver de strejkandes krav, eller eljest i sitt agerande inte lägger två strån i kors för att få slut på strejken, finns det ganska starka skäl som talar för att det är det lokala facket som "i realiteten" står som initiativtagare och/eller huvudorganisatör.

Före medbestämmandelagen hade fackliga förtroendemän en ganska skyddad ställning när de kunde misstänkas för att de tog parti för arbetskamrater inblandade i en vild strejk. Om de uppfyllde två villkor - formellt tog avstånd från strejken och själva inte deltog - hade de en i det närmaste vattentät "facklig immunitet". Medbestämmandelagen har i praktiken jämställt fackliga förtroendemän med vilka arbetare som helst - på den punkten. Hela finessen - eller åtminstone en viktig del av den - med att låta det lokala facket utgöra den egentliga strejkledningen har legat just i denna "fackliga immunitet". I och med den ägde en "facklig" strejkledning ett skydd mot repressalier utöver det skydd som ligger i de strejkande arbetskamraternas medvetenhet, deras beslutsamhet att försvara sin ledning mot alla efterräkningar.

Medbestämmandelagen har ryckt bort detta extra skydd. Det är inte längre snack om att "formellt" och "pliktskyldigast" ta avstånd. Facket måste på ett aktivt sätt manifestera sitt avståndstagande.

Kvar finns alltså den återförsäkring mot arbetsköparnas och AD:s repression som ligger i medvetenheten, kampviljan och sammanhållningen i basen, hos massan av de strejkande. Om strejkledningen utsätts för repressalier - t.ex. avsked med AD:s goda minne - kan det bryta sista motståndet hos ett strejkande arbetskollektiv som redan visat alla tecken på splittring och demoralisering. Men en sådan åtgärd kan också utlösa en våg av raseri som leder till en upptrappning av kampen, eller åtminstone förstärkt kampvilja. De inskränkta AD-ledamöterna är inte mera inskränkta än att de försöker grunna ut vilken av ovanstående följder som ligger närmast till hands - och deras utslag blir därefter.

Sedan medbestämmandelagens tillkomst kan vi lugnt räkna med att en strejkledning som utgörs av en klubbstyrelse i händerna på "vänstern", löper precis lika stora risker för efterräkningar som en helt utom-facklig strejkkommitté. De kommer att vara precis lika beroende av ett aktivt stöd i basen för att skydda sig mot AD:s bannstråle. I "allmänna opinionens" ögon - och arbetsköparna och AD håller alltid ett öga på vad som händer inom opinionen - är en fackklubb dominerad av KAF, SKP etc. precis lika suspekt, ett precis lika "främmande element inom arbetarrörelsen", som en utom-facklig strejkkommitté ( vars partipolitiska sympatier i allmänhet inte är vidare kända, för övrigt).

Det enda fall då vi kan finna det troligt att arbetsköparna och AD tänker sig för både en och två gånger, det är då en vild strejk leds av en fackklubb, vars medlemmar troget tjänat Facket och Partiet i sisådär 20-30 år. Att avskeda och svartlista sådana genuina företrädare för den svenska arbetarrörelsen" sker inte utan protester och rabalder.

Men det var väl inte gamla sosseveteraner KAF åsyftade med "riktigt ledarskap" 'i citatet ovan?

KONSEKVENSER

Syftet med denna, måhända alltför omständiga utläggning om medbestämmandelagens följder för den inom-fackliga kampen, är inte att bevisa att den i fortsättningen är fullständigt ogenomförbar, att det inte ens kommer att finnas teoretiska möjligheter att föra en militant inom-facklig kamp. Inte heller vill vi placera medbestämmandelagen i en absolut särställning bland de antidemokratiska "reformer" som tillkommit på detta område under det senaste decenniet. Den utgör ytterligare en försämring, men fördenskull ingen absolut slutpunkt - det går säkert att inskränka möjligheterna till inom-fackligt oppositionsarbete ytterligare några grader.

Först och främst ville vi visa hur hårt tvångströjan knutits åt, hur litet manöverutrymmet egentligen är för dagens "fackvänster". Vi misstänker nämligen att det fortfarande finns många - även inom vänstern - som inte har det riktigt klart för sig.

Därtill vill vi demonstrera ihåligheten i de ofta vidlyftiga slutsatser som dragits av skogsarbetarstrejken 1975. Varje arbetarkamp anpassas till den juridiska överbyggnad som existerar i det samhälle och vid den tidpunkt då den äger rum. Den juridiska överbyggnaden har förändrats i flera för skogsarbetarstrejken väsentliga avseenden sedan den utspelades. Att fortsätta föra ut exakt samma slutsatser och vidare perspektiv på kampen som man gjorde våren 1975 är därför politiskt ohederliga. Kamp kommer alltid att föras, men kampens former förändras av förhållandena i samhället. Att skogsstrejken utbrutit under alla omständigheter kan det inte råda någon tvekan om. Däremot kan det starkt betvivlas att de fackliga strukturerna i dagens läge kunnat spela en så framträdande roll som för bara knappt två år sedan. Snabba ryck, med andra ord. Det gäller att hänga med i klasslagarnas galopperande framryckning.

Slutligen vill vi återknyta till den ursprungliga frågeställningen, som vi lämnade för att bra tag sedan: "Har det hänt något väsentligt sedan 1974 som förändrar bilden?"

Onekligen har så skett, vilket vi försökt visa på. Den bedömning som gjordes i Internationalen, att vi kunde förvänta oss att se lokala fackklubbar i ledningen vid strejk efter strejk - det framtidsperspektivet har sedan medbestämmandelagens tillkomst förlorat i trovärdighet.

Det är alltid svårt att spekulera i framtiden. Vad som ytterligare komplicerar prognosen är att Sverige fått en ny regering och hamnat i vad som ser ut att vara början på en ekonomisk kris. Kortvariga och relativt lätta lågkonjunkturer brukar faktiskt dämpa strejkaktiviteten. Vid en "överhettad" ekonomi är möjligheterna störst att ta ut stora segrar med snabba strejkaktioner. Vid en fördjupad kris ökar emellertid strejkaktiviteten igen. Arbetarna har börjat tröttna på att vänta på nästa högkonjunktur och känner sig alltmer desperata. Krisen börjar kännas på allvar i plånboken.

Det kommer att dröja 1-2 år innan så sker, som det nu verkar. Innan dess kan vi förvänta oss en förhållandevis låg strejkaktivitet. Eftersom klasslagarna försvårat kampens organisering, både i strejkkommittéer och militanta klubbstyrelser, kan vi också förvänta oss en viss nedtrappning av organisationsnivån. Men detta är i huvudsak ett övergående fenomen. Själva behovet av organisering kommer att tvinga fram någon typ av strejkledning.

Men vi kommer att få se mycket litet av strejkledningar som uttalar sig i TV, på presskonferensen och rent allmänt inte gör någon hemlighet av sin funktion. Vi kommer nog inte heller få se så värst många klubbordföranden, som med ett snett leende låter alla förstå att han egentligen ställer sig bakom de strejkande arbetskamrater han säger sig ta avstånd ifrån. Och givetvis får vi inte bevittna några strejkledningar i direkta förhandlingar med arbetsköparen.

Organiseringen kommer att få en mera informell och hemlig karaktär. Kontaktmän kan inte utses bland de strejkande utan måste vara någon helt utomstående person. Ekonomiskt stöd till de strejkande kan inte anslås på fackmöten utan måste samlas in direkt "på golvet".

Slutligen, för vänsterns vidkommande, blir det än mer väsentligt att den befinner sig i kampens centrum, dvs. ute på arbetsplatserna.

Organiseringens mera informella karaktär gör det svårare att "gripa in" och komma med allsköns råd när man inte själv finns representerad på insidan av fabriksgrindarna.

Denna prognos gör naturligtvis inte anspråk på att tas som ett orakelutlåtande. Prognosens osäkerhet är emellertid störst vad gäller den förväntade kampnivån. Att vi kommer att få uppleva mycket litet av "öppna" strejkledningar - både i form av strejkkommittéer och lokala fackklubbar - det är jag emellertid övertygad om.

Detta gör det berättigat att säga att KAF:s "tredje fas" redan är på väg att ersättas av en fjärde. Vilket i sin tur gör det berättigat att säga att förutsättningarna för deras fackliga taktik i stor utsträckning ryckts undan.

KAF:s NATIONELLA KAMPANJERI

KAF har en mani på att alltid åstadkomma ett "svar" på sossarnas politik. När det är avtalsrörelse på gång tar sig "svaret" uttryck i en nationell kampanj kring vissa preciserar de krav.

Samtliga vänstergrupper uppmärksammar i större eller mindre omfattning det faktum att det är en avtalsrörelse på tapeten. De gör politiska kommentarer. De utformar riktlinjer, principiella utgångspunkter för arbetarklassens agerande. De pekar på vilken typ av krav arbetarna bör ta kamp för. Vilka krav som verkar förenhetligande, hur lönekraven måste ställas för att försvara reallönen. Plus mycket annat.

KAF:s nationella kampanj inskränker sig emellertid inte till detta. Det handlar om att låta en stor del av den övriga verksamheten stå tillbaka för en veritabel orgie i affischer, flygblad, artiklar etc., alltsammans centreras kring en handfull spikade krav, som man försöker få arbetarklassen att ta upp som sina. Man vill få arbetarklassen att ställa ett "klassvar" på LO:s politik.

Vi har flera invändningar mot KAFs "kampanjeri". Låt oss ta dem en i taget.

Den första gäller det faktum att man driver sin nationella kampanj i ett alltför outvecklat klasskampsläge.

Kanske blir det klarare om vi kryddar anrättningen med en liten analogi:

När Förbundet Arbetarmakt betonar vikten av att stödja, uppmuntra och om möjligt initiera den självständiga kampen och organiseringen i alla lägen, oberoende av den nivå av förenhetligande och medvetenhet som arbetarna för tillfället besitter, så innebär naturligtvis inte att vi uppmanar arbetarna att ta till de mest avancerade formerna för självständig kamp och organisering när som helst, var som helst.

Tonvikten på självständig kamp och organisering är en strategisk linje som måste underkastas lägesmässiga bedömningar, sättas i relation dels till klasskampsnivån överhuvudtaget såväl som till de lokala förhållandena. Man måste, med andra ord, göra taktiska bedömningar. Utgångspunkten för dessa taktiska bedömningar är först och främst arbetarklassens medvetande- och aktivitetsnivå och dess grad av förenhetligande.

Nej, vi menar inte att man bör vänta tills arbetarna själva kommit underfund med behovet av att gå i strejk (eller vad det nu gäller) innan vi uppmanar dem till det, så att uppmaningen kommer blott som en slags bekräftelse på fullbordat faktum. Vi menar att man bör ställa sådana krav och paroller som både ligger i linje med vår strategiska målsättning och som det finns någon som helst jordmån för.

Man måste vara en idiot eller svärmare för att tro att det 1974 fanns jordmån för några slags "hela klassens svar".

I skriften Ta strid för ett bra avtal skriver KAF:

"Under avtalsrörelsen måste vi föra ut en politik i hela klassens intressen, som ett alternativ till LO:s linje. Att bestämma politiken utifrån varje arbetsplats med de speciella problem och villkor som finns där vore felaktigt. Att nöja sig med en lokal enhet vore inskränkt. Det finns ingen revolutionär politik som enbart rör sig på det lokala planet".

På detta vill vi svara med ett citat ur Arbetarmakt nr 5/76:

"Vad många tycks glömma bort är att arbetare i gemen tar ställning för eller emot ett krav inte bara i förhållande till kravets sakinnehåll, utan också i förhållande till i vilken situation det är ställt".

På Göteborgsvarven har det under hösten förekommit diskussioner inom vänstern därstädes som syftat till att komma fram till ett enhetligt agerande i de kommande avtalsförhandlingarna. En 100%-ig enighet har uppnåtts kring att intresset måste koncentreras på att framförallt försvara jobben mot hotande permitteringar. I detta läge kommer det att bli mycket svårt att gå ut och få med sig arbetarnas flertal på lönekrav som ligger utöver de 4:- som varvsarbetarna behöver för att försvara reallönen. Om vi nu tänker oss att KAF centralt kommer till slutsatsen att det preciserade lönekravet för 1977 års avtalsrörelse bör vara inte 4:- utan 5:-, vad skall trotskisterna på Göteborgs varv göra då? Skall de då dra sig ur hela vänstersamarbetet och plädera för en politik som dels isolerar dem inom vänstern, dels har mycket små möjligheter att vinna gehör bland varvsarbetarna?

Snacka om "enande krav".

Vi tror inte på att försöka åstadkomma någon slags "klasskrav" i dagens läge. Man kan överhuvudtaget inte förvänta sig någon enhetlig reaktion från arbetarklassen annat än i sociala krislägen. Dessförinnan kan man möjligtvis få till stånd en enhetlig reaktion på ett plan motsvarande en arbetsplats eller en bransch. Och därför anser vi det meningslöst och felaktigt att driva några kampanjer utöver detta plan. Det som ett revolutionärt förbund bör ägna sig åt är istället att fastställa principiella utgångspunkter för hur de konkreta, preciserade kraven skall formuleras, samt ge sina medlemmar en skolning så att de klarar av att självständigt utveckla en konkret praktik utifrån dessa utgångspunkter - inte bara rabbla upp en lista med krav som kokats ihop någonstans i förbundets högre sfärer.

Detta om detta. Över till invändning nummer två:

"Kraven måste vara sådana att de möjliggör samfälld kamp", skriver man i Ta strid för ett bra avtal. Halt riktigt. Har man väl bestämt sig för att driva en nationell kampanj i avtalsrörelsen, då får man också driva sådana krav som har relevans för praktiskt taget varje arbetsplats.

Det ska ställas mot följande stycke ur Förbundet Arbetarmakts Politiska Plattform.

"De krav som rör förhållandena på arbetsplatserna är av långt större betydelse än de rena lönekraven, vilket är en av huvudanledningarna till att arbetsköparna som regel är villigare att tillmötesgå lönekrav än krav som rör arbetsförhållandena.

Den revolutionära organisationen bör ständigt lägga tonvikten vid dessa krav och verka för att också arbetarklassens intresse koncentreras till dessa frågor. Utvecklingen är redan på väg hitåt, särskilt sedan arbetarna kunnat konstatera att löneökningarna snabbt äts upp av prishöjningar och inte medför någon bestående förbättring av deras situation. Förbättringar i arbetsförhållandena är däremot av en mera bestående karaktär".

Krav som har relevans överallt är framförallt lönekrav. Men ur vårt perspektiv gäller det alltså att lägga tonvikten på krav som rör arbetsplatsförhållandena. Bortsett från vissa preciserade krav som rör skyddsombudens ställning och liknande är det svårt, om inte omöjligt, att åstadkomma mer än principiella utgångspunkter i sådana frågor. Detta innebär att en nationell kampanj närmast automatiskt leder till en överbetoning av lönekraven på de övrigas bekostnad.

Lönekraven är knutna till konsumtionssektorn, sfären utanför produktionen. Krav som rör arbetsförhållandena bidrar med självklar inre logik till att förmå arbetare att "vända ansiktet mot arbetsplatsen", för att låna en gammal (r)-slogan. I synnerhet bland yngre arbetare finns idag en farlig tendens att betrakta sin arbetsplats som ett ställe där man bara "gör ifrån sig" åtta timmar om dagen. På fritiden vidtar så konsumtionen, Det Verkliga Livet. Det borde vara en av vänsterns allra viktigaste uppgifter att jobba för att förändra denna attityd. vi måste påverka arbetare att ställa krav på att arbetet också skall kunna vara en del av Livet, en sfär där man får utlopp för åtminstone en del av sina mänskliga behov.

KAF:s kampanjen motverkar detta syfte, så vitt vi kan se. Nu kan man naturligtvis alltid säga: "Men inget hindrar att vi tar upp sådana krav utöver de nationella kraven". Givetvis inte. Men den gubben går inte ändå. Ty själva vitsen med den nationella kampanjen måste vara att prioritera vissa krav och låta vissa andra, av lokal karaktär, spela en mindre framträdande roll. Om man för fram de nationella kraven blott högst pliktskyldigast och istället koncentrerar sig på vissa lokala krav som man vet har en bred förankring, då har man visserligen agerat korrekt (som vi ser det), men i praktiken omintetgjort hela syftet med den nationella kampanjen.

ARBETARKAMPENS RÖRELSELAGAR

Under hela denna framställning har vi inte mer än blott tangerat vad vi betraktar som själva kärnan i vår kritik av KAF:s försök att "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram", att försöka åstadkomma i stor skala något som man kallar "kämpande och demokratiska fackföreningar". (6) Låt oss övergå till detta.

Det är säkert fullt möjligt att en facklig vänsteropposition, med stöd av en viss given nivå av arbetarmobilisering, kan ta några avgörande steg på vägen mot en "kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse".

Det är säkert fullt möjligt att samma fackliga vänsteropposition, vid en än högre grad av arbetarmobilisering, lyckas uppfylla målsättningen att "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram".

Men märk villkoret: "Vid en viss given grad av arbetarmobilisering".

Ingen facklig oppositionsrörelse har hitintills nått den grad av arbetarmobilisering som krävs för att upprätta en verkligt självständig, demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse inom ramen för en utvecklad kapitalism.

Däremot har arbetarklassen i en del länder vid ett flertal tillfällen varit nära att göra revolution.

I Mullvaden (Internationalens föregångare) nr 15/72 studsar man till inför följande citat:

"Naturligtvis kan man lyckas peta in en eller annan revolutionär i en fackklubbsstyrelse, men varje verklig förändring av fackföreningarna skulle kräva en så oerhört omfattande kamp och mobilisering av arbetarklassen att denna långt tidigare skulle spränga de igenslammade fackliga strukturerna och söka sig andra fåror".

Vi instämmer till 100 %. I den mån ovanstående citat är signifikativt för trotskisternas ståndpunkt i denna fråga år 1972, så får vi väl anse oss stå kvar på deras dåvarande linje. "Hopplöst efterblivna", som de brukar säga.

Vi menar att det grundläggande felet med KAF:s strategi är att den inte stämmer överens med arbetarkampens "rörelselagar". Den lämnar inte tillräckligt utrymme för det språngvisa, ojämna och sammansatta elementet i arbetarklassens medvetande- och aktivitetsutveckling. Den är kort sagt för mekanisk.

Vid hastiga språng i kampen överskrids gränserna för en facklig vänsteroppositions verksamhetsområde (och för facket över huvud). Vid tillbakagångar "återgår klassen till mer eller mindre invanda banor", för att låna en av trottarnas egna formuleringar. I denna situation, tänker de sig, skall arbetarna erbjudas att fortsätta kampen i mindre avancerade former - inom ramen för de fackliga strukturerna.

Problemet är bara att klassen tenderar att återgå till alltför invanda banor.

Smärre grupper blir bärare av den aktivitet och medvetenhet som hela klassen utvecklade under kampens höjdpunkter. Hos massan av arbetare kan man fortfarande hämta ett passivt stöd - men det fordras något annat och mer för att göra facket kämpande. Smågrupperna kan inte substituera hela klassens aktivitet, det spelar sedan ingen roll om dessa verkar utifrån de fackliga strukturerna eller ej.

"Fackvänsterns" strategi och taktik synes mera i linje med gerillakampens sega, tålmodiga och långsamma kraftutveckling än med arbetarkampens förhållandevis häftiga konjunkturer.

De "rörelselagar" som bestämmer arbetarkampen kan generellt återföras till spänningen mellan arbetarklassens latenta styrka (som är oerhörd) och den kraft som klassen utvecklar i et normalsituationer" (som är ringa). Under kamp frigörs de latenta resurserna, eller åtminstone en icke oväsentlig del av dem. "Språnget" blir således enormt.

Det är just häftigheten i konjunkturrörelserna, närmare bestämt de häftiga tillbakagångarna i aktivitet och medvetenhet, som grupper som KAF uppger sig vilja göra något åt. Det är i och för sig ett ädelt syfte. Men tillbakagången kan inte nämnvärt bromsas blott genom politisk propaganda, paroller, information, genom framförandet av "ett trovärdigt politiskt alternativ", etc., etc., kort sagt genom ordets makt-, Och det har föga inverkan om alla dessa ord, all denna information, propaganda osv. sprids från en "klassmedveten" klubbstyrelse eller från någon annan källa. Kamp utlöses till syvende och sist av konkreta, högst påtagliga förhållanden. Den erforderliga kampmobiliseringen har samma grund. Det är inte en kampparoll som startar striden det är det faktum att kampparollen svarar mot den av arbetarna upplevda situationen - den är så att säga en bekräftelse på denna situation.

Att propaganda på arbetsplatserna måste få någon slags bekräftelse av verkligheten själv för att den i längden skall bli verkningsfull det är ett fenomen av en sådan allmängiltig att den nästan skulle kunna upphöjas till en universell "lag". Det räcker inte att argumenten låter logiska "i sig själva", de måste ha en resonansbotten i den omgivande verkligheten Om man påstår att det är möjligt att driva radikal politik via facket, då måste man kunna visa på det också. Och det är bråttom. En s.k. revolutionär klubbstyrelse kan inte gå och dega i åratal utan att prestera mer än högst blygsamma resultat av sin politik, om den vill kunna räkna med att behålla ett aktivt stöd i basen. Kanske var det en prestation att få igenom det lilla man åstadkom. Än sen då? Massan av arbetare upplever det som om man inte fått nog valuta för allt sitt aktiva stöd. Och det avtar gradvis, förvandlas till ett passivt och ganska oengagerat stöd. Eller slår om i sin motsats.

"Fackvänstern" avkräver arbetarna ett omänskligt tålamod. Hela strategin och taktiken bygger på felaktiga "masspsykologiska" förutsättningar. Massan av arbetare ställer inte i längden upp för en kampinriktning som ger slutresultat ("en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse") först efter några decennier och dessförinnan bara stolta paroller och - möjligtvis - ett och annat avgnagt köttben, istället för den biffstek som för dem hade motiverat deras höga aktivitetsnivå.

På väg mot det hägrande målet måste de massor man dragit med sig med jämna mellanrum kunna uppleva för dem betydelsefulla delsegrar, större ju mer stöd som avkrävs dem.

På samma rätt som man tidigare förpassat mängder av socialistiska teorier och strategier till sophögen blott och bart på det faktum att de om och om igen misslyckats i praktiken, att de grundligt vederlagts av historien själv, med samma rätt hävdar vi att dagens "fackvänster" inte är i stånd till annat än upprepa sina föregångares nederlag. Lika lite som de kommer de att kunna redovisa tillräckligt påtagliga framgångar under kampens gång utan alltför stora intervaller. Lika lite som de kommer de att kunna bekräfta teorins giltighet framför näsan på arbetarna.

Har egentligen någonting förändrats? Den frågan är inte utan intresse. Ty om "fackvänstern" av idag kan visa på någon skillnad i sin praxis, att ett i grunden nytt element kommit in i deras strategi och taktik, då kan de inte avfärdas blott genom det "historiska argumentet"

KAF gör ett försök. Man trycker hårt på att man har en annorlunda politik än den riktning inom "arbetarrörelsen" (Moskva-bulvanerna) som i över femtio års tid utgjort motorn i snart sagt varje facklig oppositionsrörelse.

Vad menar KAF med "politik"?

Trottarnas definition av detta begrepp vore i .för sig värt ett eget kapitel, men vi avstår för att ge plats åt viktigare resonemang. Något skall emellertid frågan beröras.

I nr 5/74 av Fjärde Internationalen skriver Martin Fahlgren:

"Vi har gång på gång avvisat den infantila debatten inom den svenska vänstern, huruvida man ska 'Göra facket till en kamporganisation' eller 'Ställa facket åt sidan'. Vi har hela tiden haft målsättningen att sätta politiken främst, istället för frågan om formen för kampen - 'inom-facklig' eller 'utom-facklig'. Det är den politiska linjen som är avgörande och det är en politisk linje vi ska ta kamp för - även i fackföreningarna".

Den som åstadkommit ovanstående aktstycke borde inte beskylla andra för infantilitet. Vad han faktiskt påstår är att frågan om kampens former är ett opolitiska spörsmål. Om det inte är en fråga om politik var man kämpar och i vilka former, om det inte finns något som heter identitet i mål och medel - vad är då politik? Hur manifesteras konkret KAF:s annorlunda politik?

I Internationalen nr 29/74 skriver man, i polemik mot FK:

"Om vi utifrån principen 'Lika löneökningar för alla i kronor' reser kravet 'Minst 4 kronors löneökning åt alla', då närmar vi oss politiken".

Detta citat är bara ett av tjogtals, vilka alla mer eller mindre klart uttrycker uppfattningen att "politiken" först och främst manifesteras i krav och paroller.

Nonsens, rätt och slätt. Vad som sänkte Röda Fackoppositionen på 1930-talet och andra liknande oppositionsrörelser, var det bara det att de inte drev de rätta kraven och parollerna?

Nu läser ni vad trottarna skriver som fan läser Bibeln, protesterar någon. KAF:s politik är inte bara dagens krav och paroller. Det är hela den revolutionära strategin; övergångskraven, arbetarkontroll etc.

Förvisso. Men håll i minnet vad vi förut skrev:

"Innan man kommit till den punkt då skillnaderna mellan en "konventionell' fackvänsterism (typ VpK:s) och en trotskistisk verkligen börjar visa sig, måste man först arbeta på ett tämligen likartat sätt (så likartat att man t.o.m. kunde enas i en gemensam Facklig Opposition på Volvo). Ingenting tyder på att KAF skulle få ett bättre före i spåret under detta initialskede än vad SKP-VPK har haft".

Alltså: Vad KAF har för storstilade planer för den framtida kampen kan vi lugnt lägga åt sidan. Vad som idag skulle skilja KAF:s politik från exempelvis VpK:s är något annorlunda dagskrav. Eller vill någon påstå att arbetarmassorna kan mobiliseras idag genom att bli upplysta om vad KAF har för planer för dem imorgon?

En kamrat till undertecknad har påpekat att KAF:arna håller en mycket högre aktivitetsnivå än VpK:arna. Med andra ord, även om innehållet i dagspolitiken inte skiljer sig nämnvärt, så kanske KAF åstadkommer vad VpK misslyckats med genom att ligga i mera... Ta och studera SKP före kriget, ja även några år efter kriget. Var det aktivitetsnivån det var fel på? Naturligtvis inte. Det var typen av aktivitet.

Sammanfattningsvis: "Politiken" är KAF:s halmstrå, som de viftar med så fort någon påtalar likheter med andra riktningar inom "fackvänstern", i nuet och i det förgångna. Men halmstrået är alldeles för klent för att i grunden förändra ett vitten.

ARBETARAVANTGARDET

En annan aspekt på fenomenet med "det språngvisa, sammansatta och ojämna elementet i arbetarklassens medvetande- och aktivitetsutveckling" förtjänar att uppmärksammas. Det är frågan om arbetaravantgardet, hur det uppstår och i vilket förhållande det står till den fackliga kampen.

Ernest Mandel skriver, i sin lilla skrift Om leninismen:

"Om man till alla dessa historiska och strukturella skillnader lägger de olika personliga kunskaperna hos varje enskild lönearbetare - inte bara skillnaderna i intelligens och förmåga att generalisera från omedelbara erfarenheter, utan också skillnader i uthållighet, karaktärsstyrka, kampförmåga och självtillit - då förstår man att uppdelningen av arbetarklassen i olika skikt, beroende på graden av klassmedvetenhet, är ett oundvikligt fenomen i arbetarklassens historia".

Alltså: Klassens skiktning är oundviklig, ett objektivt fenomen. Vi citerar vidare:

"Avancerade arbetare drivs emellertid till kontinuerlig organisering och växande klassmedvetenhet mindre genom teori, vetenskap eller en intellektuell uppfattning om den samhälleliga helheten, än genom praktisk kunskap tillägnad i kamp.

Alltså: Arbetaravantgardet kommer fram till sina ståndpunkter inte främst genom teorier och analyser utan genom direkta kamperfarenheter.

Vi är fullständigt eniga med Mandel på dessa punkter. Vi vill att läsaren skall hålla i minnet när vi går vidare i resonemanget.

I KAF:s fackliga resolution skriver man om anti-fackliga tendenser bland arbetarna. En "borgerlig", typ Expressens pampjakt, och en som man betecknar som "militant syndikalistisk". Den senare ägnar man en del utrymme. Vi förmodar, med kännedom om det sedvanliga leninistiska språkbruket, att det inte är en "verklig" syndikalism som åsyftas (SAC har inte noterat någon ökning av medlemstalet de senaste åren), utan snarare en typiskt proletär tendens som är avog eller åtminstone likgiltig inför "den andra" vänstern, den som har sitt ursprung i intellektuella kretsar. Organisationen Arbetarsolidaritet (eller delar av densamma), med Harry Isaksson och Elof Luspa som mest kända namn, är väl det närmaste exemplet på svensk botten. Men vi känner även till några andra smärre grupperingar.

Elof Luspa:

"facket inte är någon organisation för arbetarnas kamp. När fackföreningarna bildades så kom de till för att fånga upp arbetarnas aktivitet, som satte igång i slutet av förra seklet. I och med att reformisterna får full kontroll så fungerar fackföreningarna som en buffert mellan arbetsköparna och arbetarna. Och nu har de mest som uppgift att hindra arbetarnas kamp. Parollen 'Gör facket till en kamporganisation' förstår jag överhuvudtaget inte. Hur skall det gå att göra facket till en kamporganisation? Hur skulle man kunna göra en kamporganisation av något som aldrig varit en kamporganisation och som nu är så genomruttet? På sitt sätt måste vi börja om på ny kula. Arbetarna måste organiseras på nytt, nerifrån."

Vi läser vidare i KAF:s fackliga resolution att se hur de tänker sig komma tillrätta denna "skadliga" tendens. De skriver:

"Det är en gruppering som revolutionära marxister måste vinna politiskt för ett konsekvent fackligt oppositionsarbete. Många inom arbetarklassens ledarkader kommer att återfinnas inom detta skikt. Men dessa arbetare kan inte vinnas genom att kommunisterna faller på knä för deras svagheter, utan enbart genom propaganda och diskussion och framförallt exemplarisk praktik för en klasskampslinje i fackföreningarna - det enda som kan rädda dem ifrån syndikalismens ökenvandring i avskildhet in klassen".

De "militanta syndikalisterna" är således en viktig grupp. En del av arbetaravantgardet för KAF, för oss den viktigaste delen.

Hur kommer det sig att de intagit sina anti-fackliga ståndpunkter? (Är de f.ö. anti-fackliga? Är det inte snarare KAF:s vårdslösa etikettklistrande, som dömer ut varje ståndpunkt som avvisar fackligt illusionsmakeri som anti-facklig, som är ute och spökar igen?) Genom att läsa vad KFml(r) och Förbundet Arbetarmakt skrivit om facket? Knappast. Snarare genom "praktisk kunskap tillägnad i kamp", för att på nytt citera Mandel. Deras anti- eller utom-fackliga attityd är följden av erfarenheter, inte från det drömda, idealiska fack som KAF vill få dem att kämpa för, utan av det verkliga, faktiskt existerande facket. Vi skall minnas att arbetarmilitanter av denna typ ofta kommit att grundligt omvärdera hela sin syn på facket och för det mesta också på de existerande "arbetarpartierna" genom upplevelser i samband med kamp. Denna omvärdering har de upplevt mycket starkt, ibland smärtsamt. När så några kommer och försöker vinna dem för ett arbete inom facket i syfte att "förbättra" det (göra det till en "kamporganisation" eller göra det "kämpande och demokratiskt") - som man själva kanske har decenniers nedslående erfarenhet av - då fordras det verkligen starka medel. Det räcker definitivt inte med "propaganda och diskussion", det kan vi avfärda direkt. Lösenordet heter "exemplarisk facklig praktik".

För dem är inte "exemplarisk facklig praktik" att några "fackvänsterister" lyckas erövra ett antal fackliga förtroendeposter, eller att en vänsteroppositionell lista i fackvalet samlar 20-30 % av rösterna. De vill se resultat, handfasta och påtagliga resultat som man inte kan springa ifrån.

Vi har redan uttryckt vår övertygelse att "fackvänstern" inte kommer att klara den skivan. Den kommer inte att klara "språnget från moment ett till moment två", därför att sossebyråkratin, AD och arbetsköparna har så fruktansvärt starka maktmedel i sin hand. "Vänstern blir stoppad redan i farstun". För den som till äventyrs glömt vad vi skrev, gå tillbaka i texten och studera en gång till. Det är ett ganska viktigt stycke.

Beträffande de "militanta syndikalisterna" är kraven ännu högre än bland arbetare i gemen på "biffstekar" istället för "avgnagda köttben". De har inte ens ett svagt förtroende för facket kvar. De är alltså svårare att vinna för en "klasskampslinje i fackföreningarna" än massan av arbetare. Samtidigt "kommer många inom arbetarklassens ledarkader att återfinnas inom detta skikt", enligt KAF.

Den troliga utvecklingen är att det vid varje eller vartannat viktigare kamptillfälle urkristalliseras grupper av arbetare, som radikaliserats i kampen och genomskådat fackets ruttenhet, men som inte låter sig entusiasmeras av en facklig politik i ny skepnad. Istället kommer de att upprätta kontakter (mer eller mindre fasta) med de arbetare som redan på ett tidigare stadium blivit "militanta syndikalister" som en följd av liknande upplevelser. De som sålunda medvetandegörs är inte nödvändigt vis många, men i allmänhet sådana som har en viktig "opinionsbildande" funktion bland sina arbetskamrater. Följden av denna process blir att proletariserade akademiker inom ramen för diverse fackliga vänsterfronter manipulerar en alltmer osjälvständig massa av arbetare, alltmedan det verkliga arbetaravantgardet går sin egen väg ("syndikalismens ökenvandring i avskildhet från klassen").

Detta är en annan konsekvens av KAF:s oförståelse för arbetarkampens "rörelselagar".

Urkristalliseringen av radikaliserade arbetare som intar anti- eller utom-fackliga ståndpunkter är för oss en objektiv process, likaväl som det är en objektiv process att några lämnar den traditionella facklegalismen för att ansluta sig till "fackvänsteristiska" grupper som KAF.

Det är en i och för sig ointressant diskussion vilken av dessa grupper som är den mest medvetna, det intressanta är konstaterandet att arbetare som KAF själva betecknar som viktiga, en del av den framtida ledarkadern, inte vill spela med i deras spel. Detta måste rimligtvis äventyra genomförandet av den anvisade strategin.

Förbundet Arbetarmakts attityd till denna grupp betingas av objektiva realiteter. Vi tror att det är först under arbetarkampens högre faser som en verklig sammansmältning av det intellektuella och det proletära avantgardet kan äga rum (bortsett från "värvningar" av en och annan). Vi uppfattar det som både oundvikligt och nödvändigt att arbetaravantgardet ännu för en tid går sin egen väg.

I Om leninismen skriver Mandel: "Ett avantgardeparti och en viss åtskillnad mellan partiet och massan är nödvändiga, just på grund av de breda arbetarmassornas oundvikligen otillräckliga nivå". Må så vara. Men ur vårt perspektiv, enligt vilket arbetaravantgardet kommer att utgöra huvudkraften i den framtida revolutionära organisationen, är inte det intellektuella avantgardets "åtskillnad" eller partiella avskildhet det verkligt väsentliga, utan arbetaravantgardets. Dess avskildhet måste gälla både organiseringen och idéutvecklingen (även om den naturligtvis varken kan eller bör vara fullständig). Den måste gälla både förhållandet till den intellektuella vänstern och till de ännu omedvetna arbetarmassorna (i så måtto att man inte följer varje tillfällig strömning i klassen). Det proletära avantgardet måste ges möjlighet att utvecklas på egna villkor, enligt sin egen dynamik. Om det endast tilldelas uppgiften att vara transmissionsremmar åt det intellektuella avantgardet, att vidarebefordra dess politiska analyser, paroller etc. till massan av arbetare, kommer dess vunna erfarenheter och teoretiska slutledningar aldrig att på ett systematiskt och sammanfattande sätt tillföras och berika det intellektuella avantgardet. Syntesen mellan det intellektuella och det proletära avantgardet blir ogenomförbar, därför att det ena förmenat det andra rätten till den utveckling under avskildhet som det tilldelar sig självt. Samtidigt är det blott ur denna syntes (just syntes, inte en enkel sammanslagning) som den revolutionära organisationen, den ledande kraften i den proletära revolutionen, kan komma att uppstå.

SLUTKOMMENTAR

Detta var alltså första delen av artikeln KAF, facket och den självständiga organiseringen. Nästa del kommer att ta upp frågan om fackets integration i staten, vår syn på innebörden i begreppet "självständig organisering" och KAF:s, samt avslutningsvis, på ett mera konkret plan, hur vi anser att en revolutionär arbetsplatspolitik bör se ut idag. Denna del av artikeln kommer förmodligen att publiceras i .Arbetarmakt nr 1/77.

1. Hela stycket om "Mandels krumsprång" härstammar från en internbulletin om leninismen, utgiven av en grupp inom Socialistiska Studiegrupperna i Stockholm (utbrytare ur KFml(r):s ungdomsförbund SKU(ml)). Då vi företagit vissa ändringar i kommentarerna till Mandel-citaten ansåg vi det inkorrekt att sätta ut citationstecken runt alltsammans

2. Lätt förkortad version av "sympatisörstruktur". Uttrycket tros härstamma från FK:s interna fikonspråk.

3. "Med den skärpta klasskampen kommer de spontana strejkernas antal att öka, samtidigt kommer ett visst uppsving att ske inom den korporativa fackföreningen. I den meningen att allt fler kommer att söka sig till fackets möten. Framförallt är det då folk som är påverkade av något av de socialdemokratiska partierna (SAP, VpK). Och i andra hand sådana vilka i det spontana uppsvinget får sin första knuff mot klasskampen och tror att den fackliga politiken inom ramarna för den korporativa rörelsen kan uträtta något" (Frank Baude, Fackföreningarna

och korporativismen, sid. 28).

4. Jämför skildringen i Internationalen nr 17/74 med de som återfinns i Arbetarmakt nr 6-7

1972 och i Röda Arbetet nr 1/73.

5. "Omfattande lagstiftning föregås i regel av utredning. I det här fallet kallades utredningen 'Arbetsrättskommittén' eller '§ 32-utredningen'. Utredningen avger ett eller flera förslag, som kallas betänkande. Betänkanden redovisas i Statens offentliga utredningar (SOU). Arbetsrättskommitténs betänkande hette 'Demokrati på arbetsplatsen'.

Regeringen utgår ifrån betänkandet och arbetar ett lagförslag. Förslaget granskas först av lagrådet och därefter överlämnas regeringens förslag, propositionen, till riksdagen.

I Riksdagen behandlas propositionen i ett utskott, som redovisar sitt arbete i ett utskottsbetänkande. Inrikesutskottet behandlade förslaget om medbestämmandelag.

Vid riksdagsbehandlingen förs särskilda riksdagsprotokoll. Riksdagens beslut redovisas i en särskild riksdagsskrivelse. Regeringen utfärdar sedan själva lagtexten i Svensk Författningssamling (SFS).

Allt detta kallas förarbeten eller lagmotiv). När arbetsdomstolen ska tolka medbestämmandelagen tittar man alltså på förarbetena, motiven till lagen". Ordfront, Medbestämmandelagen - en antistrejklag! sid. 63

6. Efter att ha läst Dick Åhmans pamflett med detta namn (För demokratiska och kämpande fackföreningar) är vi benägna att rekommendera KAF att adressera alstret till Jultomten, Nordpolen. Den kräver sin plats i högen bland de andra önskelistorna. Pamflettens innehåll cirklar i stort sett bara kring två ting: En beskrivning av hur den svenska fackföreningsrörelsen ser ut idag, och en redogörelse för hur Dick Åhman och hans kompisar önskar att den skulle se ut. Under vilka betingelser, i vilken social situation kan fackföreningarna tänkas anta detta nya utseende? Hur har fackföreningsrörelsen blivit som den är? Svaret på den senare frågan höjer sig inte över KFml(r):s analytiska nivå: "Det har urkristalliserats ett skikt (Varför? Vår anm.) som har andra intressen än arbetarklassens bästa". När man skall beskriva hur allt skall ställas till rätta igen är framställningen lika torftig. I en artikelserie i Internationalen ("Vänstern och avtalsrörelsen") kritiserades SKP för dess "avsaknad av revolutionär strategi": "'Folkets organisationer' - fackföreningarna, hyresgäströrelsen, tjänstemannaorganisationerna - blir mer och mer kämpande. Vattnet stiger och stiger och till slut blir det översvämning. Mellan nuet och framtiden finns bara en jämn process. Alla strategiska begrepp lyser med sin frånvaro".

Detta är en synnerligen träffsäker karaktäristik på det strategiska perspektiv man finner i För demokratiska och kämpande fackföreningar.

(del 2)

I BEGYNNELSEN...

Redan den första generationen proletärer upptäckte ganska snart att man kunde tilltvinga sig en större del av det värde man skapade, än vad kapitalisten av fri vilja var beredd att ge dem i form av lön. Detta förutsatte att man på något sätt försatte kapitalisten i ekonomiskt trångmål. Det vanligaste sättet var att undanhålla honom sin arbetskraft, dvs gå i strejk.

Men man upptäckte också ganska snart att om man "gick för långt" i dessa stridsåtgärder kunde det innebära kapitalistens ekonomiska ruin, varvid man ställdes utan arbete. En annan upptäckt man gjorde var att kapitalisten kunde kalla in polis, militär eller någon annan representant för den statliga våldsapparaten. Kapitalisten hade alltså fattat ett beslut att trappa upp en ekonomisk konflikt på ett politiskt plan (1). Dessa upptäckter ledde fram till följande slutsats:

Man kan genom stridsåtgärder, eller hot om sådana, begränsa kapitalistens utsugning av en själv till den gräns då hans möjligheter att överleva som kapitalist hotas, eller till den gräns då han är beredd att begära massivt stöd från den borgerliga statsapparaten (vilket brukar vara samma sak).

Att respektera kapitalistens krav på att kunna överleva i egenskap av kapitalist blev också liktydigt med att respektera hans krav på bibehållen eller ökad produktivitet för att kunna överleva i konkurrensen med andra kapitalister.

Detta (uttalade eller underförstådda) resonemang kom att ligga till grund för fackföreningarnas operationsområde. Det utgör i själva verket kärnan i fackföreningsideologin.

En grupp arbetare är inte nödvändigtvis beredda att tilltvinga sig en så stor del av (det av dem själva skapade) värdet som vore möjligt. En mycket stark ideologisk uppknytning till företaget eller kapitalisten kan få en sådan effekt (de kan t ex tillhöra samma religiösa samfund).

Men motsatsen kan också råda: En grupp arbetare kan vara omedvetna om, eller strunta i, att de tangerar den gräns då de hotar kapitalistens fortsatta överlevande. De kan förlägga sina stridsåtgärder till tidpunkter som är ytterst känsliga ur produktionssynpunkt, och därmed med små medel tilltvinga sig betydande fördelar.

Kapitalisten kan svara på sådana åtgärder genom att passa på att drastiskt sänka lönerna när läget är gynnsamt för honom (t ex vid stort arbetskraftsöverskott).

En sådan situation, där arbetarna är beredda att undergräva kapitalistens möjligheter att ackumulera (och därmed överleva som kapitalist), och kapitalisten å sin sida är beredd att tvinga ner arbetarnas lönenivå under den gräns då de kan reproducera sig (och därmed överleva som arbetare), är fullständigt ohållbar i det länga loppet. Genom sin brist på stabilitet hotar den grundvalarna för hela det kapitalistiska systemet. I ett sådant läge ligger det nära till hands att den borgerliga staten griper in och reglerar förhållandena på arbetsmarknaden med repressiva metoder över hela linjen.

En faktor kan dock förhindra eller uppskjuta ett sådant statligt ingripande (och har också gjort det i de allra flesta fall). Det är om organisationer för ekonomisk kamp (fackföreningar) uppstår, vilka avlastar staten från rollen av en arbetsmarknadens regulator. Därigenom kan man säga att fackföreningarna ur en aspekt förhindrar att den ekonomiska kampen mellan Arbete och Kapital förs upp på den politiska nivån, ur en annan aspekt att fackföreningarna tar på sig en politisk roll.

När arbetare (eller andra löntagare) bildar fackföreningar är det uttryck för en viss elementär medvetenhet, till skillnad från när man överlämnar åt kapitalisten att i ensamt majestät besluta om löne- och arbetsvillkoren. Men det finns alltid en tendens att arbetare i kamp går utöver detta inom-kapitalistiska "fackföreningsmedvetande".

Dvs att de upphör att ta ansvar för kapitalistens fortsatta möjligheter att överleva som kapitalist. Denna "risk" att en inom-kapitalistisk konflikt vidgas till en politisk, med åtföljande repression från statens sida, är mindre om konflikten följer vissa formaliserade mönster och inte överlåts åt arbetarnas spontana improvisation. Fackföreningar tenderar mao att hålla igen ansatser mot att vidga konflikter till politiska kraftmätningar, till en kamp som till syvende och sist handlar om makten i samhället.

Detta senare påstående kan behöva utvecklas något: Fackföreningar strävar helt naturligt efter att omfatta så många som möjligt, att bli massorganisationer. Samtidigt strävar de efter en kontinuitet i verksamheten, att bli permanenta. Vi hävdar att stora arbetarmassor inte kan vinnas för politisk kamp som syftar till att omkasta maktförhållandena i samhället annat än i ett läge då den historiska utvecklingen ställt frågan om makten på dagordningen. Politiska kamporganisationer, av partityp eller annat slag, är med nödvändighet minoritetsorganisationer i lägen av föga utvecklad politisk kamp. En vidgning av kampen, en upptrappning på ett politiskt plan, är ingen permanent företeelse. Det är däremot den dagliga, "ekonomistiska" verksamheten.

Genom sin strävan efter att bli permanenta massorganisationer kommer fackföreningarna att utveckla organisationsmönster avpassade efter det läge i klasskampen som hör till regeln och inte efter det som hör till undantagen. I dess hägn kommer att frodas en typ av arbetare som är goda diplomater, om inte rentav kollaboratörer, men dåliga stridsman.

Alltså: Det fackliga arbetet både attraherar och skolar en viss typ av arbetare, nämligen de som intar en reserverad hållning till den politiska kampen. Dessa kommer att utgöra kärnan både i den grupp som innehar förtroendeuppdrag och de som ivrigast bevistar möten, studiecirklar etc. Detta faktum, plus att dessa individer (helt i linje med sin övertygelse om diplomatins överlägsenhet framför konfrontationen) utformar rutiner och organisationsstrukturer så att de svårligen låter sig brukas för avancerad kamp, är de huvudsakliga skälen till att fackföreningarna verkar tillbakahållande på alla tendenser till en upptrappning av kampen.

FACKETS FUNKTIONER

Kontentan av vad som sagts är att fackföreningarna fyller en funktion för kapitalismen. Detta är inte detsamma som att säga att det medvetande som dessa svarar mot är nödvändigt eller önskvärt (åtminstone inte överallt och i alla lägen).

Följer därav att det var till skada för arbetarklassen att detta elementära kampmedvetande fick ett organiserat uttryck?

Nej. När fackföreningarna uppstod saknade arbetarklassen förutsättningar för att kunna ta en total politisk konflikt med kapitalismen. Skälen är flera:

1) Arbetarna saknade den organiseringsvana som måste till för att skapa organisationer för politisk kamp, för att kunna genomföra revolutionen och bygga ett socialistiskt samhälle. Medan fackföreningarna svarade mot ett elementärt kampmedvetande, gav fackföreningarna de elementära kunskaperna i organisering.

2) Arbetarklassen saknade under sin "barndom" den numerära styrka, den samhällstyngd, som hade fordrats för att kunna genomföra ett maktövertagande på sina egna villkor, utan eftergifter och kompromisser åt andra klasser och skikt (vilkas syfte med ett deltagande i en revolution hade varit ett annat än upprättandet av en arbetarstat).

3) För att öka sin samlade styrka, letade sig fackföreningarna ut även till mera "efterblivna" branscher och landsändar. Genom sin agitation bidrog de till uppkomsten inte bara av nya fackliga organisationer, utan också till det medvetande hos arbetarna som tidigare saknats där. De fackliga agitatorerna verkade alltså medvetandehöjande i dessa fall (må vara att det var ett begränsat medvetande). Dessutom bidrog de till arbetarklassens förenhetligande, både materiellt och medvetandemässigt.

Frågan om huruvida fackföreningarnas uppkomst var till arbetarklassens fördel eller inte uppfattas väl av de flesta som ganska nattstånden och akademisk. En självklart intressantare frågeställning är om de i nuläget fyller en funktion för arbetarklassen.

Påståendet att fackföreningarna fyller en funktion för kapitalismen utesluter inte det synbarligen motsatta påståendet, att de fyller en funktion för arbetarklassen. Frågan är på vilket sätt.

Tom KFml(r) erkänner att facket är nödvändigt som en "arbetslöshetskassa" (vilket KAF förtjust noterat). Frågan kan således besvaras ganska enkelt, med hänvisning till de sociala åtaganden som facket fortfarande har (de flesta andra har ju vid det här laget övertagits av samhällets "sociala skyddsnät"). Men problemet har fler dimensioner än så. Är facket, för att tala med KAF, "en första försvarsvall mot ohöljd kapitalistisk exploatering"?

Vi skulle kunna formulera det som så, att facket ofta, kanske tom som regel, är till förfång för det splittrade kapitalet, medan det under rådande samhälleliga betingelser är helt nödvändigt för det samlade kapitalet.

Vad är nu.detta? Vad menas med "splittrat" och "samlat" kapital?

Kapitalet är naturligtvis ingen fullständigt homogen kategori. Det är uppspaltat på mångahanda sätt. Vi har den splittring som är en följd av konkurrensen ("Var kapitalist slår den andre ihjäl", för att tala med Karl Marx). Där finns också splittringen mellan olika branschintressen, mellan de som främst exporterar för hemmamarknaden och de som är inriktade på export, mellan privatkapital och statligt kapital, etc. Där finns splittringen mellan olika kapitalfraktioner: Monopolbourgeoisie, storbourgeoisie, mellanbourgeoisie, etc.

I ett kapitalistiska samhälle är det helt logiskt kapitalet som har makten, inklusive den politiska makten. Men med alla dessa inbördes motstridiga intressen skulle dess maktutövning helt omöjliggöras om inte en kapitalfraktion vore i stånd att skaffa sig en absolut ledande position och tvinga de andra att underordna sig dess auktoritet. Denna ledande fraktion brukar man kalla för den hegemoniska fraktionen, och i vårt land är det sedan lång tid tillbaka monopolkapitalet.

De krav som fackföreningsrörelsen har rest, främst krav på förbättrade löne- och arbetsvillkor, har naturligtvis stött på motstånd från kapitalet. Men den fraktion som lättast kunnat tillmötesgå dessa krav har hela tiden varit monopolkapitalet. De har haft resurserna därtill. Dessutom har de haft ett direkt intresse av att andra kapitalfraktioner, de efterblivna och resurssvaga, inte haft möjligheter att tillmötesgå fackföreningsrörelsens krav utan tvingats kasta in handduken. Monopolkapitalet har med fackföreningsrörelsens indirekta bistånd kunnat slå ut sina svagare konkurrenter och kunnat lägga beslag på både deras marknadsandelar och arbetskraft.

Under de senaste decennierna har detta bistånd emellertid blivit alltmer direkt och omaskerat. Här och var i den socialdemokratiska politiska litteraturen hittar man små "pärlor" som klart utsäger vad det handlar om. Socialdemokraten Nils Elvander kommenterar i sin bok Intresseorganisationerna i dagens Sverige med påtaglig uppskattning L0:s programskrift Samordnad näringspolitik 1961. Så här sammanfattar han dess budskap i några kristallklara meningar: Den högproduktiva industrins expansion skall främjas, svaga företag skall slås ut, stagnerande bygder skall avfolkas. På det sättet skall en mera jämn lönesättning möjliggöras (2).

Fackföreningarna har med sina krav på bättre villkor för arbetarklassen således kommit att påskynda den pågående strukturrationaliseringen inom kapitalismen, och därmed också stärkt detta system. Men vi måste samtidigt hålla i minnet att detta fenomen inte framförallt varit följden av en medveten politisk linje inom fackföreningsrörelsen, utan ett resultat av själva dess existens. Blotta det faktum att man ställer krav på bättre villkor för sina medlemmar gentemot hela kapitalet, gentemot varje kapitalist, innebär att ett redan befintligt överläge för vissa kapitalister förstärks. Därför är det faktiskt en omkastning av orsaksförhållandet att som vissa betrakta den socialdemokratiska ideologin som ursprunget till denna process. En riktigare beskrivning är att se socialdemokratins ideologiska före- ställningar på denna punkt som en sammanfattning av och ett ställningstagande för ett objektivt faktum.

Monopolkapitalets expansion går förvisso ut över andra kapitalfraktioner, men samtidigt kvarstår att denna utveckling är nödvändig för det kapitalistiska systemet som helhet taget. Till skillnad från alla andra produktionssätt vi känner från historien kan inte kapitalismen "stå stilla", det måste expandera för att överleva. Det finns utan tvekan en viss insikt härom inom andra, svagare kapitalfraktioner. Om inte så vore fallet hade det inte varit troligt att monopolkapitalet kunnat förmå de andra att acceptera dess hegemoni. Detta är egentligen en fullständig paradox: Monopolkapitalet utgör ett konstant hot mot det övriga kapitalet, men samtidigt utgör dess maktinnehav den yttersta garanten för systemets, och därmed också deras eget fortbestånd.

Det samlade kapitalets långsiktiga intressen tenderar således att fullständigt sammanfalla med monopolkapitalets lång- och kortsiktiga intressen. Alltmedan i synnerhet "småföretagsamheten" utgör själva sinnebilden av det splittrade kapitalet.

Monopolkapitalet har naturligtvis ett objektivt intresse av att "näringslivets" strukturomvandling drivs vidare (i själva verket har det ingenstans drivits så långt som i Sverige). I fullständig konsekvens med detta, har monopolkapitalet ett objektivt intresse av den "kamp" som fackföreningsrörelsen organiserar, eftersom denna utgör ett utomordentligt instrument för denna pågående strukturomvandling.

Därför måste vi tillbakavisa föreställningen att facket skulle vara en "första försvarslinje" mot kapitalet, som samhällsföreteelse betraktat. Däremot är det riktigt att facket kan vara, och oftast också är, en "försvarslinje" mot en enskild arbetsköpares isolerade intressen på sitt företag, gentemot sina anställda.

Men det är faktiskt inte samma sak, och de praktiskt-politiska konsekvenserna är annorlunda.

Trots att KAF:s och t ex KFml(r):s analys av fackets samhällsroll ytligt sett är, helt diametrala, har de en sak gemensamt. Vi citerar ur Arbetarmakt nr 5/77:

"Bägge har gjort en total analys av facket utifrån en sida av dess konkreta framträdande i den kapitalistiska verklighet vi lever i. KFml(r) har koncentrerat sig på fackets förhållande till kapitalismen, eller totalkapitalet om man så vill. Det omaskerade klassamarbete, den kväljande 'samförståndsanda' som är så markant på 'riksnivå', det är för (r) det verkligt giltiga. Historier om hur en enskild fackklubb stridit på kniven mot en hårdfjällad arbetsköpare vägrar man nästan sätta sin tilltro till, eller viftar man bort som ovidkommande undantagsfall som inte förändrar helhetsbilden.

KAF & sin sida, med sin 'försvarslinje', har placerat sig i ett grodperspektiv och lägger tonvikten vid fackets förhållande till kapitalister. Understundom rapporteras förnöjt hur ett 'stridbart fack' satt en enskild arbetsköpare på pottan. Hela teorin tycks utgå ifrån någon slags spridningseffekt, blir vi bara fler och fler 'stridbara fack' har vi till slut en stridbar fackföreningsrörelse som kan sätta hela kapitalism på pottan" (3).

Som synes har KFml(r) "snöat in" på fackets förhållande till det samlade kapitalet, medan KAF i praktiken gjort detsamma på fackets förhållande till det splittrade kapitalet. Har man inte helheten, här man inget alls. Att facket kan vara bra att ha någon gång när t ex arbetsköparen försöker blåsa en på övertidspengar, utesluter inte att fackföreningsrörelsen i praktiken accepterat det faktum att kapitalismen blåst arbetarklassen på mervärde i generationer, och fortsätter därmed.

KLASSORGANISATIONER?

Även en borgare kan fås att erkänna att arbetarna (fast han talar nog hellre om "löntagarna!') har vissa gemensamma "intressen". På samma sätt som han anser att villaägare, bilister och pensionärer har det. Däremot lär han knappast gå med på att arbetarklassen har vissa historiskt betingade gemensamma intressen, t ex att störta borgarklassen. Inte heller vill han gå med på ett perspektiv som utsträcker begreppet "arbetare" till att vara något mer än en löntagare inom LO-kollektivet, ett perspektiv som innefattar arbetarens totala livssituation, arbetaren som medlem i en social klass.

Vad som är en ideologisk hållning hos borgaren är en faktisk politik för den s k arbetarrörelsen. Det inskränkta "arbetar"begrepp som borgaren håller sig med, arbetaren som "löntagare" inom kapitalismens ramar, är den praktiska plattform utifrån vilken fackföreningarna organiserar sina medlemmar. Dessa fackföreningar må sedan kalla sig socialdemokratiska, kommunistiska, syndikalistiska, kristna eller "oberoende".

Vi kan inte se det som annat än en högst demagogisk metod att som KAF ständigt motivera sin praktik inom fackföreningarna med att de är "klassorganisationer", att med en närmast sakral darr på stämman uttala detta förlösande ord, som om det vore ett argument, som om man menade något mer än den ganska "folkhemska" termen intresseorganisationer (4).

Å andra sidan kan man finna en viss brist på logik i KAF:s skriverier på denna punkt. Samtidigt som man hävdar att fackföreningen "är en klassorganisation, en organisation som syftar till att organisera så många arbetare som möjligt i en klass intressen - arbetarklassen - i motsättning till en annan klass - kapitalisterna"(5) (utan att gallra ut ens de mest genomkorrumperade exemplaren ur detta generella omdöme), så finner vi på andra ställen uppgiften att fackföreningarna praktiskt taget aldrig organiserat arbetarna som klass utan blott ur ett mycket smalt "ekonomistiskt" perspektiv:

"Varje kamp mellan två samhällsklasser blir oundvikligen en politisk kamp. De fackliga organisationernas tillväxt ställde därför automatiskt frågan om den långsiktiga målsättningen för den fackliga kampen på dagordningen: Skulle fackföreningarna begränsa sig till ekonomisk kamp, till en kamp för lokala och omedelbara behov eller var det de fackliga organisationernas uppgift att också gå vidare och ställa kampen för arbetarklassens maktövertagande som ett mål..."

"Denna inriktning (den senare; vår anm.) kom dock snart att få ge vika. Istället för att verka för fackföreningarnas indragande i den politiska kampen gjorde den II Internationalens arbetarrörelse en klar distinktion mellan ekonomi och politik, mellan dagskampen och kampen för socialismen, mellan minimi- och maximikrav och mellan fackföreningarnas uppgifter och partiets" (6).

När KAF så går till verket med att utreda orsakerna till denna utveckling, träffar vi genast på det magiska ordet politiken. Det vill säga: Den reformistiska politiska linjen inom fackföreningarna har hitintills lyckats dra det längsta strået, medan den marxistiska linjen, som hävdar att fackföreningarna bör ta på sig uppgiften att verka för proletariatets maktövertagande, inte har lyckats hävda sig.

Vi ser det som att det inskränkt "ekonomistiska" perspektivet har en klar materiell bas. Det är denna materiella bas som bör betonas, det är den som är den egentliga orsaken. Utgången av den politiska kamp som utspelas blir i huvudsak en logisk konsekvens av detta grundläggande orsaksförhållande.

I Fjärde Internationalen nr 5/74 fanns ett försök att reda ut den materiella grunden för "ekonomismens" triumf ("Grunden till detta synsätt finns att söka i den kapitalistiska ekonomins utveckling"). I KAF:s fackliga resolution, tillkommen knappt ett år senare, och som bär tydliga spår av att vara skriven med nr 5/74 som underlag, har stycket om kapitalismens ekonomiska utveckling rensats ut helt och hållet. Ser vi till dagens läge (1978) har tendensen mot att betrakta alla historiska skeenden i termer av politiska fraktionsstrider drivits förfärande långt inom KAF.

Nog sagt för tillfället om KAF:s tilltagande idealism. Vi har just konstaterat att fackföreningarna inte är klassorganisationer utan intresseorganisationer för "löntagarna" inom kapitalismens ramar, närmare bestämt inom den borgerliga demokratins ramar. Vilka slutsatser kommer ut av detta konstaterande?

FACKFÖRENINGARNA - EN DEL AV DEN BORGERLIGA DEMOKRATIN

Liksom den borgerliga diktaturen håller sig med vissa organ och institutioner, vilka svarar mot dess behov (vertikala syndikat, ett fascistiskt statsbärande parti, en korporativ "nationalförsamling" etc), finner man i den borgerliga demokratin en uppsättning strukturer och organisationer, vilka utgör denna statsforms speciella kännemärken. Det är parlamentet med sina utskott, det är de allmänna valen till detta parlament, det är det formella tillämpandet av den liberala "maktfördelningsläran" (i beslutande, exekutiva och dömande instanser), det är den "fria" pressen och alla formellt obegränsade demokratiska fri- och rättigheter, det är det kommunala "självstyret" och sist men inte minst - "arbetsmarknadens parter", vilka tänks reda ut sina problem utan inblandning från stat och myndigheter. En av dessa "parter" är fackföreningsrörelsen.

Vi ser alltså fackföreningarna som en oupplöslig beståndsdel av den borgerligt-demokratiska statsformen. Det är så de ska betraktas, inte som någon slags "antikropp" (om än inkapslad), förutan vilken systemet skulle fungera lika bra eller bättre (KAF:s tes).

Slutsatsen på det praktiskt-politiska planet är således: Fackföreningarna förtjänar inte någon speciell uppmärksamhet från revolutionärers sida. Försvaret av den "fackliga friheten" mot borgerliga diktaturtendenser har samma angelägenhetsgrad, varken mer eller mindre, som försvaret av de övriga borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna. I den revolutionära kampen för att förenhetliga arbetarklassen, formera den som klass mot den gamla världens alla makter, utgör kampen om inflytandet i de fackliga organisationerna en sekundär uppgift. Tonvikten måste istället ligga vid att uppmuntra embryon till en verkligt proletär organisering, en klassens självständiga organisering.

KAF försöker emellertid upphöja det inomfackliga arbetet till någon slags "objektiv lag". Erövrandet av fackföreningarna ställs rentav i paritet med erövrandet av statsmakten. När man inte kan försvara en tes med logisk argumentation, uttrycks den som doktrin.

"Själva existensen av antifackliga tvångslagar kan aldrig i sig vara ett argument för att kommunister inte skall arbeta för att omvandla de fackliga organisationerna till organ i arbetarklassens tjänst. Om så vore fallet skulle arbetet på att bygga arbetarklassens främsta kamporganisation - det kommunistiska partiet - läggas på hyllan, eftersom den borgerliga staten förr eller senare kommer att utnyttja tvångslagar och förbud mot en organisation eller rörelse som bedöms hota borgarklassens intressen. Ingen kämpande arbetarorganisation överhuvud taget kommer att gå fri från borgarklassens lagar" (Fjärde Internationalen 2-3/75, sid.63).

"Otåliga vänsterister säger ibland att det är omöjligt att vinna över fackföreningarna..." "Varför slösa energi och tid? Detta argument innebär i verkligheten ingenting annat än att man ger upp den aktuella kampen för att vinna över massorna när man hänvisar till fackbyråkratins korrupta karaktär som förevändning. Detta argument kan utvecklas vidare: Varför inte överge revolutionärt arbete överhuvudtaget, med tanke på regeringsbyråkratins förtryck och provokationer?" (Fjärde Internationalen 5/74, sid. 15; Trotskij 1933).

Detta kan man kalla analogibildning i den högre skolan. Dels frågar man sig varför man inte lika gärna kan skrota partibygget, dels jämställer man fackbyråkratins repression med statens.

Vad gäller partibygget: Vi har aldrig satt som mål att bygga ett "kommunistiskt parti" i sedvanlig leninistisk tappning. Men om man ser problemet i en vidare bemärkelse, frågan om att bygga politiska organisationer överhuvudtaget. då kan vi diskutera "analogin".

Människor med gemensamma politiska åsikter har en tendens att sammansluta sig i politiska organisationer för att utbyta informationer, ståndpunkter och för att kunna samordna sina strävanden att uppnå de mål de ställt sig. Denna ganska självklara och universella strävan att sammansluta sig med meningsfränder jämställs med en specifik taktik som går ut på att erövra en viss, redan befintlig organisation av intressekaraktär, i syfte att omvandla den i revolutionär riktning. Det må vara oss förlåtligt om vi har svårt att upptäcka likhetstecknet.

Det andra argumentet är lika skralt. Hur vi än bär oss åt står vi alltid inför det faktum att vi verkar i en stat, inte på en öde ö som Robinson Crusoe. Vi väljer inte att ta strid mot denna stat, eftersom vi inte kan undandra oss den, vi måste ta strid mot den. Vad fackföreningarna beträffar, så kan vi faktiskt välja att kämpa på ett annat fält än just där - vi kan åtminstone bestämma oss för att inte låta dem bli vårt främsta slagfält.

Hur vi än vrider och vänder oss i samhället så träffar vi på en mängd etablerade institutioner som lägger hinder i vägen för revolutionär kamp. Men som kanske även KAF har uppmärksammat, så har det inom hela "vänstern" sedan minst 80 år tillbaka förts en diskussion om strategi och taktik, som gått ut på att söka den minst snåriga vägen. Och i denna diskussion har en hel del "lösningar" utmönstrats just därför att det mått av kamp och ansträngningar som dessa krävt inte har stått i någon rimlig proportion till resultaten. Ingen riktning inom "vänstern" har någonsin inbillat sig att revolutionen är en tebjudning, men fördenskull finns det väl inget skäl att göra den till en holmgång där man själv får agera slagpåse.

INTEGRATIONEN

Vi berörde förut vad vi kallade "idealismen" inom KAF, dvs. övertron på idéernas och idékampens betydelse i historien. Idealism brukar ofta gå hand i hand med en annan förvillelse, voluntarismen, en övertro på viljeaktens betydelse. Man skulle också kunna tala om en "vill-vi-så-kan-vi"inställning.

Denna voluntaristiska attityd manifesteras i trotskisternas analys av fackföreningarnas integration i kapitalismen. Ett vanligt grepp är att först någorlunda korrekt redogöra för denna process i all sin bedrövelse, sedan avsluta eposet med ett: "Men denna utveckling är inte nödvändig!" (Under förutsättning att KAF lyckas mobilisera massorna, etc. etc.).

"Integrationen av fackföreningarna motsvarar helt riktigt ett objektivt behov i kapitalismens utveckling, men den är inte oundviklig. Integrationen av fackföreningarna vilar på förutsättningen att arbetarrörelsen kontrolleras av en parasitär, klassamarbetande byråkrati. Denna kontroll vilar i sin tur på frånvaron av ett trovärdigt politiskt alternativ (vår kurs.) till reformismen inom arbetarrörelsen, och på att kapitalismen förfogar över tillräckliga ekonomiska marginaler för att ge arbetarna de smulor som möjliggör en reformistisk politik" (7).

Grovt räknat finns det tre orsaker till fackföreningarnas integration i kapitalismen, om vi förstått trottarna rätt: a) byråkratin, b) avsaknaden av ett trovärdigt politiskt alternativ, och c) att kapitalismens ekonomiska marginaler möjliggör en reformistisk politik.

Om vi skärskådan punkterna a) och b) visar de sig säga precis samma sak, eller näst intill: "Det är fel ledning" ("Fel byråkrater", om man vill vara elak). Vi kan bunta ihop dem till punkt a+b.

Övergår vi till att granska punkt c), utsäger den egentligen att det är kapitalismens ekonomiska marginaler som är orsaken till att det är "fel" (=reformistisk) ledning.

Det är här trottarna börjar sväva på målet. Även om man naturligtvis är medvetna om att manöverutrymmet för en alternativ politik ökar i takt med att reformismens ekonomiska marginaler krymper, har man märkligt nog aldrig benat upp den här problematiken och entydigt slagit fast att a+b upphör att vara ett problem först i det läge c) har upphört att vara det.

Man frågar sig: Om de "ekonomiska marginalerna" är den klippa på vilken reformismen stadigt vilar, hur ser det politiska alternativ ut som kan upplevas som "trovärdigt" så länge reformismen fortfarande "fungerar"? Trovärdigt för vem? Arbetarklassens majoritet?

I denna luddighet, i denna avsaknad av klara perspektiv på de objektiva förutsättningarna för en revolutionär verksamhet i masskala, ligger fröet till vänsterreformistiska avvikelser.

Redan Trotskij visade prov på denna oklarhet i perspektiven. Med viljans hjälp sidsteppas alla futtiga materiella hinder för en revolutionär inbrytning i arbetarnas massorganisationer. I Fackföreningarna under det imperialistiska förfallets epok blandas utomordentliga analyser med idealistiska tugg. Alltsammans citeras glatt av proselyterna 34 år och många erfarenheter senare:

"Det finns ett gemensamt drag i utvecklingen - eller mera korrekt; i degenereringen - inom de moderna fackliga organisationerna över hela världen; det är deras tendens att närma sig statsmakten och växa samman med den.

Denna process är karaktäristisk för såväl de neutrala, de socialdemokratiska, de kommunistiska och de 'anarkistiska' (åsyftar antagligen syndikalistiska dito; vår anm.) fackföreningarna. Enbart detta faktum räcker för att visa att tendensen till sammanväxt med statsapparaten inte finns inneboende i den eller den doktrinen, utan härrör från de sociala villkor som är gemensamma för alla fackföreningar" (vår kurs.) (8).

Så sant, så rätt!

Några spalter längre fram skriver han:

"Innebär detta att det under imperialismens epok är omöjligt med självständiga fackföreningar? Det vore fundamentalt fel att ställa frågan så..." "Under det imperialistiska förfallets epok kan fackföreningarna vara verkligt självständiga endast om de medvetet och i handling blir organ för den proletära revolutionen. I denna betydelse är det program av övergångskrav som antogs vid Fjärde Internationalens senaste kongress inte bara partiets handlingsprogram utan i grunden även fackföreningarnas".

Artikeln avslutas med ett yttrande, som för den som är angelägen om facklig självständighet och samtidigt medveten om Fjärde Internationalens styrka på vår jord, måste verka djupt nedslående:

"Men utan Fjärde Internationalens politiska ledarskap är fackföreningarnas självständighet en omöjlighet".

Det finns uppenbarligen en, säger en, "doktrin" som kan ställa sig ovan de sociala villkor som lett till samtliga fackföreningars tendens till sammanväxt med statsapparaten. Det är trotskismen. De politiska doktrinen som utgörs av socialdemokratin, (Moskva-)kommunismen och anarkosyndikalismen har inte kunnat förhindra fackföreningarnas integration, men trotskismen kan ställa allt på huvudet. Detta är inte bara idealism, voluntarism etc., det är goddag yxskaft.

Det tycks vara trotskisternas självpåtagna uppgift här i världen att i mängder av sammanhang visa på objektiva processer, lagbundenheter i utvecklingen, för att i sista meningen försätta läsaren i ett tillstånd av total förvirring genom införandet i analysen av subjektet ovan alla objektiva villkor, dvs. sig själva.

BYRÅKRATIN

När man studerar en politisk ideologi brukar man finna vissa grunddrag, vissa återkommande temata, även i till synes helt skilda delar av denna ideologi. Det är naturligtvis ingenting märkligt i detta. Tvärtom, utan sådana grunddrag vore det inte fråga om någon ideologi utan ett åsiktsmässigt mischmasch.

Ifråga om trotskismen hittar man emellertid "ideologiska hörnstenar" som från vår synpunkt sett är helt förkastliga, och vi kan inte annat än förundras över att ett så i vissa stycken imponerande byggnadsverk som trotskismen kan vila på en sådan skev grund. En av dessa "hörnstenar" utgörs av tesen om byråkratin.

Sedan arbetarrörelsens gryning har organisationer och rörelser, t o m stater, upprättats som ett resultat av arbetarklassens kamp och ansträngningar. Om vi kastar en blick ut i världen idag, finner vi överallt partier, organisationer och nationer, som lämnat sina forna revolutionära ideal bakom sig. Att i detta myller av reformistiska, stalinistiska, revisionistiska etc. rörelser finna en liten tapper sekt som ännu håller den proletära världsrevolutionens fana högt, det är som att hitta en nål i en höstack.

Vi har redan, på åtskilliga ställen i artikeln (inkl. del 1), förklarat denna utveckling som ett resultat av de historiska omständigheter under vilka dessa organisationer tillkom och fortlevde. Förklaringen är på intet sätt genial, snarare trivial. Vi har också visat på hur trotskisterna har en tendens att undervärdera dessa objektiva omständigheters betydelse.

Utvecklingen i "arbetarstaterna" (dvs. öststaterna) var inte ofrånkomlig. Det har vi Ernest Mandels ord på (9). Fackföreningarnas övergivande av klasskampsperspektivet, deras integration i kapitalismen etc., var inte heller en ofrånkomlig process (se föregående stycke).

Här finner vi genast en överensstämmelse i två till synes helt skilda trotskistiska teorier. Både i deras fackföreningsanalys och i analysen av de s.k. degenererade arbetarstaterna finner vi en stark betoning på tillfälligheten (som hitintills missgynnat arbetarrörelsens revolutionära del med anmärkningsvärd konsekvens).

Den faktor som kunnat ändra historiens lopp är givetvis det trotskistiska ledarskapet.

Det nuvarande ledarskapet för "arbetarrörelsens" organisationer och i "arbetarstaterna" tituleras "byråkratin" och skall med massornas hjälp avlägsnas i politiska uppgörelser.

Det är emellertid inte själva organisationerna, eller staterna, som ska vändas ut och in på. Man tänker sig en slags klyvning mellan ett "schysst fundament" och en "parasitär byråkrati". På påståenden om det motsatta förhållandet reagerar man med irritation: "...denna envetna sammanblandning av fackföreningarna och deras byråkratiska ledningar". "Fundamentet" skall försvaras och "byråkratin" hyvlas bort.

Här träffar vi på en annan intressant överensstämmelse mellan de bägge teorierna. I bägge fallen är nämligen byråkratins relativa handlingsförlamning påfallande. Byråkraterna återfinns någonstans i toppen, i de högsta beslutsfunktionerna, men är trots detta blott i stånd att förvränga, deformera och i största allmänhet parasitera på "fundamentet", inte i grunden förändra det. Sovjetunionen förblir en "arbetarstat", om än ",degenererad", LO förblir en "klassorganisation", om än "integrerad", etc.

Vi förmenar ingen att tala om byråkrater. Det gör vi själva. Men en organisation som tilldelar dem en sådan central roll - inte blott en enkel produkt, ett symptom - måste vi ha rätt att avkräva en större pregnans i analysen än vad KAF har visat prov på.

Vi har verkligen ansträngt oss att någonstans i KAF:s skriverier finna en precisring av den "fackliga byråkratin", en lokalisering till vissa bestämda strukturer och positioner inom facket (inte bara en svepande hänvisning till de högre regionerna). Tyvärr har vårt sökande inte burit frukt. Av detta kan vi dra slutsatsen, att en kamp mot "byråkratin" bara kan initieras och ledas av KAF, eftersom ingen annan sitter inne med de exakta kunskaperna om vilka som skall bekämpas. Det är som när gamle Mao talade om "folkfienderna". Eftersom både "folket" och "folkfienderna" var synnerligen flytande begrepp (omdefinierade efter stundens behov), fanns det inga möjligheter för den kinesiska arbetarklassen att självständigt bekämpa sina fiender. Det måste ske under KKP:s fana.

Denna "löslighet" i analysen är naturligtvis ingen tillfällighet. På så sätt undviker KAF att få obehag för att (indirekt) ha utpekat en populär facklig förtroendeman som "byråkrat". Samtidigt som man ger sig själva fria händer att slåss för att erövra vilken facklig position som helst, utan att riskera kritik för att vilja bli "byråkrater".

Bristen på exakthet i analysen av den fackliga "byråkratin" kontrasterar f.ö. mot analysen av "byråkratin" i "arbetarstaterna". Även om den senare rent sakligt sett är uppåt väggarna, så vet man åtminstone vilka grupper och positioner inom administrationen i dessa länder som KAF åsyftar med "byråkratin" (Kanske beror detta större tillmötesgående på att trotskisterna inte anser sig ha några chanser att erövra dessa uppdrag).

Vår huvudkritik av KAF:s föreställningar om "byråkratin" gäller emellertid inte deras brist på analytisk precision, utan hela idén att fackföreningarnas eländiga praktik skulle kunna tillskrivas denna "byråkrati". Vad fackföreningarna är idag är inte ett verk av en hoper individer, inte ens av ett skikt, utan måste ses i relation till kapitalismens allmänna utveckling under den period de existerat. Fackföreningarna måste ses i sin helhet i förhållande till det samhälle de verkar i, inte kluvna i en positiv "bas" och en parasitär "överbyggnad". Till skillnad från KAF tror vi nämligen att det finns en mycket bestämd logik i det som facket gör, en bestämd strategi om man så vill, och där beslutsnivå, politisk hemvist och faktisk insikt i rävspelet endast är av sekundär betydelse. Både de handlingar som föranleder KAF att utnämna facket till en "första försvarslinje" och de som KAF ser som uttryck för "förräderi" ingår i ett samanhang.

ARBETARKLASSENS SJÄLVORGANISERING

Varför handlar den här artikeln om just KAF? Vi har omsorgsfullt redovisat våra motiv i den första delen av den här artikeln. Men det viktigaste skälet tål att upprepas: Det är därför att KAF då och då pratar om ett fenomen i klasskampen som vi tillmäter en central betydelse, nämligen arbetarklassens självständiga kamp och organisering. Vi menar att det är omöjligt att bedriva den sorts fackliga politik som KAF nu låtit sig uppslukas av och samtidigt stärka och uppmuntra arbetarklassens självorganisering. Det anser förstås inte KAF, och därför intresserar det oss att granska hur dom bär sig åt för att förena dessa bägge målsättningar "under samma tak".

Innan vi vecklar in oss i debatten, måste vi självklart redogöra för innebörden i vad som står som rubrik för stycket. Men inte ens på denna nivå kan vi hålla framställningen på ett rent "sakligt" och värderingsfritt plan - det visar sig nämligen att det inte existerar någon entydig, allmänt omfattad definition.

Vi känner faktiskt inte till vem eller vilka som först myntade begreppet "självständig kamp och organisering" (eller dess olika avledningar; "självorganisering", "klassjälvständighet" etc.). Troligtvis har det ingen speciell upphovsman utan har börjat användas på skilda håll av olika riktningar inom "vänstern". Med säkerhet vet vi att uttrycket är äldre än de ca tio år som den "nya vänstern" har på nacken. En annan sak som vi bestämt kan säga, är att uttrycket begagnats flitigare bland anarkosyndikalister, rådskommunister och dylika "kätterska" riktningar än bland de som haft för vana att i var och varannan mening hänvisa till Partiets "historiska roll". På något sätt verkar det som om Parti och självorganisering uppfattats som ömsesidigt uteslutande varandra...

De som betraktar den självständiga kampen ochorganiseringen som central i sin förkunnelse, brukar ofta inleda en beskrivning av fenomenet ungefär som Even Saetra i Ekstremisten:

"Genom arbetarklassens politiska historia löper två röda trådar. Två förslag till arbetarklassens organisering har kämpat, och kämpar, om klassens gunst".

Sedan följer vanligtvis en historisk skildring, vars tema är den rasande kampen mellan å ena sidan korrumperade fackföreningar/socialdemokrater/bolsjeviker; å den andra sidan olika självständiga organisationsformer som strejk- och ockupationskommittéer, arbetarråd etc., och på den politiska kanten rådskommunister och (ibland) anarkosyndikalister. Läsaren får veta hur det sistnämnda alternativet gång på gång besegrats, men ändå, likt gubben ur lådan, dykt upp på nytt vid andra tillfällen, på andra platser, utan mer än en högst rudimentär teoretisk/organisatorisk kontinuitet (uppburen av försvinnande små politiska sekter). Samtidigt har denna linje konsekvent beljugits, förvanskats och förtigits av sina motståndare inom fackföreningsapparaten och av sossar och bolsjeviker.

I egenskap av någon slags "rådist" har man läst mängder av skildringar av de "två röda trådarnas" historiska batalj. Och visst är dessa skildringar i allmänhet riktiga (även om de ibland feltolkar någon detalj). Men efter nära tio års fascination inför detta tema, börjar man känna det som om det är något som fattas. Därför är det med en upplyftande känsla man upptäcker tysken Heinz Roths historiska verk Die "andere" Arbeiterbewegung (Den "andra" arbetarrörelsen). Roths bok ger åtminstone en fingervisning om var man bör söka det man tidigare förgäves letat efter, nämligen den självständiga kampens sociala rötter. Vad som alltid framstått som näst intill ett mysterium, varför en och samma arbetarklass vid det ena tillfället fogligt följt sina reformistiska och stalinistiska "ledare", vid det andra tillfället gjort uppror inte bara mot staten och kapitalet utan också mot sina "egna" organisationer, det visar sig plötsligt mindre gåtfullt. Det finns nämligen ingen "en och samma" arbetarklass.

På Dagens Nyheters kultursida den 17.2.77 hittar vi en förträfflig anmälan av boken som väl sammanfattar Roths teser:

"I sin bok ... urskiljer Karl Heinz Roth två traditioner inom den tyska arbetarrörelsen. Den ena bärs upp av de kvalificerade yrkesarbetarna, den andra av de okvalificerade arbetarna. Han går emot den officiella historieskrivningen, socialdemokratisk och kommunistisk, som brukar utgå ifrån föreställningen att arbetarklassen är homogen och 'arbetarrörelsen är en'.

I det traditionella perspektivet reduceras klasskampen till programdebatter och fraktionsstrider, ledarna blir hjältar eller förrädare, partiernas nederlag och framgångar blir lika med klassens. Hos Roth däremot upphör ideologier och organisationer att leva ett eget liv. De ges en materiell grund genom analyser av klassammansättningen vid olika tider".

"Om man ... ser socialdemokratin som det politiska uttrycket för yrkesarbetarnas och teknikernas ställning i produktionen och fackföreningarna som deras naturliga organisationsform, faller myten om socialdemokratins 'förräderi' bort.

Massarbetarna däremot var och är utbytbara, varken bundna till 'yrket' eller till arbetsplatsen. Den fackliga organiseringen passade dem inte. Boken dokumenterar med hjälp av arkivmaterial...massarbetarnas långa kamp mot själva arbetet och deras sökande efter nya kampformer".

Nu är Roths forskningsrön i den tyska arbetarklassens sociologi inte helt entydiga. Sambandet mellan den "andra" arbetarrörelsen och den självständiga kampen/organiseringen kan inte hårddras. Vidare har han begränsat sina undersökningar till Tyskland, och någon liknande dokumentation från andra länder föreligger så vitt vi vet inte.

Men sedan vi gjort dessa reservationer, återstår fortfarande en kärna i Roths resonemang som gett alla dem en kraftig puff framåt som strävat efter att försöka få ett grepp om den självständiga kampens dynamik.

Den viktigaste utlösande faktorn är fortfarande de historiska omständigheterna. Enkelt uttryckt: Arbetarna blir revolutionärer när samhället råkat in i en kris som reformismen synbarligen inte kan bemästra. Men vi kan inte stanna där: De vilda strejkerna, rådsupproren, förkastandet av traditionella fackliga och parlamentariska former är inte bara avhängiga det sociala läget, det visar sig nämligen att vissa arbetargrupper aldrig kapitulerar, de kämpar vidare (om än med primitiva medel) även när arbetarklassens majoritet övergått till att skörda "folkhemmets" frukter i villaträdgården (alldeles som vissa grupper aldrig överger reformismen och legalismen ens under kampens höjdpunkter).

Vi tror inte att den "andra" arbetarrörelsen (eller rättare: den "andra" arbetarklassen) kan göra revolution utan stöd från de kvalificerade yrkesarbetarna. Det är inte heller en vettig utgångspunkt för en revolutionär strategi. Men det är dessa "parias" inom arbetarklassen som står för en kampens kontinuitet, som vidmakthåller en tradition av att gå utanför de reformistiska och legalistiska banorna. Dess avsaknad av yrkesfixering, skråtänkande, ansvarstagande och identifikation med företaget är politiskt betydelsefull, därför att en segerrik socialistisk revolution förutsätter att den sortens mentalitet får större spridning inom klassen. Att en sådan värdering är oförenlig med en medveten inriktning på fackligt arbete och på de arbetargrupper där facket fortfarande har en anmärkningsvärt stark ställning, det borde ge sig självt.

OM ATT TA DEN SJÄLVSTÄNDIGA KAMPEN PÅ ALLVAR

När FAM talar om självständig organisering, så syftar vi på den uppsjö av utom-fackliga organisationsformer som klasskampen själv givit prov på, där de viktigaste är stormöten, valda och återkallbara strejk-, kontroll- och ockupationskommittéer, i förlängningen därav fabrikskommittéer, arbetarråd och arbetarmilis. Hit vill vi också räkna en typ av avantgardeorganisering som vi med en sammanfattande beteckning kallar arbetsplatskommittéer, nämligen en sammanslutning av de mest medvetna och kampberedda arbetarna på en arbetsplats. Till skillnad från de andra organisationsformerna är denna senare en självkonstituerad och "elitmässig" grupp. Trots denna avgörande skillnad kan den inte uteslutas ur sammanhanget. Det finns nämligen ett visst orsak-verkanförhållande här. Inte sällan ser man de aktivaste i en strejkkommitté formera en slags avantgardegruppering, om än bara i "gängets" form, efter den öppna kampens slut. Omvänt har vi kännedom om fall då avantgardegrupper av detta slag kommit att påverka det sätt på vilket den öppna kampen organiserats. Ibland har man varit hönan, ibland ägget.

Bortsett från avantgardeorganiseringen (ett i och för sig viktigt undantag) råder ytligt sett en stor överensstämmelse mellan FAM:s och KAF:s syn på innebörden i begreppet självständig organisering. KAF är också överens med oss när det gäller att framhålla den självständiga kampens betydelse för arbetarnas självmedvetandeutveckling. Så här framställer man saken i den fackliga resolutionen från KAF:s V:e kongress:

"LKAB-strejken återuppväckte, ur den svenska arbetarklassens förgångna, frågan om klassens självorganisering. Den svenska arbetarklassen är förvisso rik på sådana erfarenheter från 1909 och 1917, men ingen organisation inom arbetarrörelsen har formulerat och burit vidare dessa erfarenheter, som den reformistiska byråkratin naturligtvis skytt som pesten.

Strejkkommittén och stormötet är klassorgan vilka liksom arbetarråden motsvarar bestämda behov i klasskampen. Strejkkommittén och stormötet är de organ som på det bästa sättet svarar mot de krav som ställs i den öppna kampen under en period av klasskampen då tiden ännu inte är mogen för skapandet av arbetarråd.

Genom en total arbetardemokrati grundad på arbetarnas direkta handling erbjuder stormötet och strejkkommittén en effektiv organisering och ledning av den offensiva kampen.

Strejkkommittén och stormötet förenar alla arbetare i kamp, oavsett politisk tillhörighet eller facklig organisering. Stormötet väljer (och avsätter vid behov) sin egen ledning - strejkkommittén - en ledning som är direkt ansvarig inför stormötet, som arbetar på dess mandat och som regelbundet redovisar och rapporterar sin verksamhet inför det kämpande arbetarkollektivet. Det är dessa former som kan ge kampen en politisk och organisatorisk styrka. De kan förhindra passiviteten och sysslolöshetens tryck på kampviljan genom att aktivera och organisera de strejkande - i t ex försörjningskommittéer och självförsvarskommittéer och dra in allt fler kämpande arbetare i den dagliga kampens skötsel och ledning.

Det är proletära demokratiska klassorgan av denna typ som pekar fram emot och ger en praktisk skolning för klassens framtida maktorgan. Och det är organ av denna typ som i sitt uppbygge och sin utveckling lägger den organisatoriska grunden för arbetarmassornas demokrati under den proletära diktaturen" (10).

Tjusigt formulerat. Vi hade inte kunnat få ihop det bättre själva. Så över till den verkligt intressanta frågan: Vad drar man för praktiskt-politiska slutsatser av dessa sanningar?

Liksom FAM konstaterar man: "Men dessa klassorgan är tillfälliga, eftersom den öppna kampen förr eller senare måste avslutas och mobiliseringen bland arbetarna gå tillbaka. Då urholkas förutsättningarna för att behålla detta slag av massiv organisering - massan av arbetare återgår då till mer eller mindre invanda mönster" (11).

Här, just här, uppenbaras den verkliga politiska vattendelaren. Istället för att som FAM förorda organiseringen av den kader, det avantgarde som framträtt i den öppna kampen, framträder enligt KAF "...återigen behovet av en klassorganisation på permanent basis. Kort sagt då framträder behovet av en facklig organisation".

Självständig organisering när det smäller, tyngdpunkten på fackligt arbete när "massan av arbetare återgått till mer eller mindre invanda mönster" - se där KAF:s arbetsplatspolitik i ett nötskal...

En stilla undran: Vem, vad eller vilka ska svara för att den självständiga organiseringen framträder på samma avancerade nivå nästa gång kampen hettar till? Är det måhända en "lag", en lex Mandel, att den självständiga organiseringen vid varje tillfälle den framträder är exakt så avancerad som den objektivt sett kan vara i det givna läget?

Vi vet vad KAF har för svar på detta. Det "korrekta ledarskapet" skall svara för att initiativ tas i rätt ögonblick för en brytning med de fackliga formerna och upprättandet av självständiga kamporgan. Men vi vet en annan sak också: Att den modellen är fruktansvärt ytlig och mekanisk och inte lämnar något som helst utrymme över åt det arbetaravantgarde som det "korrekta ledarskapet" inte kan klara sig förutan. Förståelsen för fackets begränsningar i öppen kamp gynnas inte precis av att under åratal ha itutats vilka fantastiska möjligheter en vänsteroppositionell politik inom facket erbjuder. Den självständiga organiseringens idé fordrar en mera handfast kontinuitet än vad som göms i det intellektuella avantgardets hjärnor. Den behöver i sin tur en organisering, en kadergrupp på arbetsplatsen som fungerar som en klassjälvständighetens oförtröttliga propagandister.

Ställer man frågan till en trotskist, varför de i detta läge bygger en revolutionär organisation och en dito international, när det uppenbarligen inte råder någon revolutionär situation, skulle denne antagligen tro att frågeställaren är en idiot. Tillfrågade trotskist skulle understryka att organisationens internationalens styrka i ett revolutionärt läge, dess förmåga att svara upp emot situationens krav, skulle vara avhängig bl a dess förutvarande ställning och verksamhet, i vilken utsträckning man förmått att dra slutsatser av tidigare kamptillfällen och korrigerat sin politik i enlighet med dessa erfarenheter, i vad mån man redan på ett tidigt stadium lyckats dra med sig de mest medvetna arbetarna, etc. etc. Kort sagt: Han/hon skulle poängtera att vad den revolutionära organisationen är i en revolutionär situation, i stor utsträckning är en produkt av vad den tidigare varit.

Allt detta är mycket riktigt. Det är egentlige barnsligt enkelt. Skada bara att man inte förmår tillämpa samma resonemang på den självständiga kampen och organiseringen.

Alla (nåja, nästan alla) som deltar i bygget av en revolutionär organisation är på det klara med att denna organisation under varje enskild fas av klasskampen inte kan nä mer än en viss given styrka, åtminstone om den ståndaktigt håller kvar vid sina ideal och inte faller för diverse opportunistiska frestelser. Men detta hindrar ju inte någon att försöka bygga vad som byggas kan, att utveckla vad som objektivt sett är möjligt att utveckla i det rådande läget. I punkt nr 12 som citerades ovan skriver KAF:

"Det är proletära demokratiska klassorgan av denna typ som pekar fram emot och ger en praktisk skolning för klassens framtida maktorgan. Och det är organ av denna typ som i sitt uppbygge och i sin utveckling lägger den organisatoriska grunden för arbetarmassornas demokrati under den proletära diktaturen".

Samtidigt som KAF uppenbarligen tillmäter dessa "proletära demokratiska klassorgan" en stor betydelse i revolutionen och i den kamp som föregår densamma, förefaller man inte ha någon föreställning om behovet av att utveckla den självständiga organisering som i ett visst givet läge går att utveckla, inklusive i det minst gynnsamma läget. Det räcker inte att bara heja på dom stormöten, strejkkommittéer som spontant uppträder i kampen för att kunna säga sig verka för att stärka den självständiga organiseringen. En sådan strategisk inriktning måste genomsyra organisationens hela propaganda och arbetssätt.

Den organisation, som så småningom förväntas bli det Kommunistiska Partiet, vårdas som ett dibarn för att i framtiden med mannakraft kunna axla de uppgifter gom tillkommer det. Den självständiga organiseringen däremot, som tillskrivs minst lika viktiga uppgifter, förväntas stiga fram som en titan när dess tid är inne utifrån en position som Partiets fattiga släkting. Sådana askungesagor går vi inte på.

KAF LÄXAR UPP "EXTREMISTERNA"

Vi har ingenstans i KAF:s fackliga resolution funnit en kritik av den politiska riktning som FAM representerar, dvs de grupper som tagit den självständiga kampen och organiseringen till utgångspunkt för en revolutionär strategi. Det hade vi inte heller väntat oss. Däremot kan vi till vår förvåning konstatera att man ägnat en hel punkt (nr 11) åt att kritisera en riktning som - om den alls existerar i sinnevärlden - måste utgöra ett synnerligen isolerat initiativ i världspolitiken: De som "i alla lägen (orig. kurs.) ställer uppgiften att bygga sovjeter eller arbetar/fabriksråd". Trots ganska omfattande kontakter med rådskommunistiska, "rådssocialistiska" m fl liknande grupper på vår planet, har vi hitintills aldrig träffat några representanter för denna säregna avvikelse.

Det är alldeles bedrövligt, detta. Ur stånd att formulera en hållbar kritik av de grupper som i den självständiga organiseringen ser mera än en ideologisk dekoration, tar man till det urgamla knepet att puckla på en karikatyr av sin vedersakare.

Låt oss en gång för alla klara av detta "missförstånd" genom att än en gång understryka vad vi skrev i del 1 av denna artikel (sid. 26):

"När Förbundet Arbetarmakt betonar vikten av att stödja, uppmuntra och om möjligt initiera den självständiga kampen och organiseringen i alla lägen, oberoende av den nivå av förenhetligande och medvetenhet som arbetarna för tillfället besitter, så innebär detta naturligtvis inte att vi uppmanar arbetarna att ta till de mest avancerade formerna för självständig kamp och organisering när som helst, var som helst.

Tonvikten på självständig kamp och organisering är en strategisk linje som måste underkastas lägesmässiga bedömningar, sättas i relation dels till klasskampsnivån överhuvudtaget såväl som till de lokala förhållandena. Man måste, med andra ord, göra taktiska bedömningar".

Nog om detta.

För att vara föremål för en så respektfull behandling i vissa sammanhang (resolutioner o likn.), sätter den självständiga organiseringen högst obetydliga spår i KAF:s vardagspraktik och omedelbara framtidsvyer. Varför alls fortsätta tjata därom, när man ständigt måste leverera brasklappar för varför man i nuläget ägnar alla sina krafter åt en arbetsplatspolitik som inte har ett skvatt med "klassjälvständighet" att göra? Vore det inte bekvämast att liksom stalinisterna spola allt tal om självständig kamp, arbetarråd och liknande företeelser?

Här spelar naturligtvis Fjärde Internationalens historiska traditioner en viss roll, som i sin tur går tillbaka på ryska revolutionens efterlämnade arv. Men faktiskt tror vi att detta tema dessutom är ett ganska behändigt slagträ gentemot de övriga leninistiska grupperna. När KAF söker profilera sig i sin praktiska arbetsplatspolitik gentemot t ex VpK eller SKP så blir argumentsamlingen ganska mager, men till skillnad från dessa partier kan KAF peka på ett framtidsperspektiv som verkar betydligt mera "sympatiskt" än vad dessa kan erbjuda. I VpK:s och SKP:s värld finns föga eller intet utrymme - varken före, under eller efter revolutionen - för demokratiska klassorgan, där lyser blott Partiets genius. Detta perspektiv har avhållit mer än en från att entusiastiskt sluta upp bakom dessa organisationer. Samtidigt skapar KAF en öppning mot de personer eller grupper som "tänt till" på arbetarråd och vad som därtill hör. Oskolade människor låter sig lätt duperas av argumentet att eftersom den självständiga organiseringen idag är tämligen outvecklad, måste man tillsvidare satsa all sin energi i de fackliga kanalerna.

PORTUGAL OCH SVERIGE

När det gäller att begränsa den självständiga organiseringens roll i den egna ideologin till ett kultföremål, utan egentligt politiskt innehåll, synes fallet Portugal ha varit en het potatis för KAF. Naturligtvis välkomnar man, i likhet med den övriga vänstern, varje påminnelse om revolutionens ständiga aktualitet. Samtidigt finns det vissa inslag i händelserna efter kaptenernas kupp 1974 som "inte stämmer" med KAF:s strategi för kampen för socialismen. I ett temanummer av Fjärde Internationalen (nr 1/76) rycker Lars Fredriksson ut och presterar en smått löjlig uppvisning i att frånkänna den portugisiska erfarenheten varje tänkbar relevans för svenska förhållanden. Fredrikssons uppsats borde egentligen förbigås med tystnadens misskund, men då den är synnerligen informativ i vissa avseenden förtjänar den en granskning.

LF:s artikel behandlar fyra olika problemområden, men bara det första ("Arbetarklassens självständighet") kan vi anse verkligt intressant. Exempelvis "Regeringsfrågan i den revolutionära strategin", som LF ägnar åtskilligt utrymme, erbjuder för oss betydligt färre acceptabla formler än vad en trotskist kan anse värt att ta upp till prövning. För oss finns ingen annan arbetarregering än en som, med LF:s ord, är "vald av en nationell församling som sammankallats av arbetarkommissionerna/råden".

Likadant är fallet med LF:s omständiga diskussion hur man skall agera gentemot socialdemokratin, som cirklar kring problemet i hur stor utsträckning man skall "ta SAP på orden", därmed utnyttjande de naturliga sprickbildningarna mellan bas och ledning, höger och vänster etc. Vi vill svara på detta med ett citat från en annan artikel i samma nummer av Fjärde Internationalen, där man som vanligt är invecklade i polemik mot Förbundet Kommunist. Man skriver: "...vi menade att den enda vägen ... när det gällde, att maximalt utnyttja motsättningarna inom MFA till arbetarklassens fördel gick över att stärka arbetarklassens organisering och befästa dess självständighet".

I fullt medvetande om skillnaderna mellan en kaptensrörelse och ett sosseparti, vill vi ändå be läsaren att i citatet ovan byta ut MFA mot SAP, vilket ger vår principiella inställning i ett nötskal.

Över så till frågan om "arbetarklassens självständighet". Efter att först ha konstaterat att kampen i Sydeuropa har "direkt relevans" för den svenska revolutionen, är "en rik erfarenhetskälla att ösa ur", går LF på jakt efter de faktorer som i mesta möjliga mån kan reducera denna relevans (12).

Idéer om självorganisering, arbetarråd etc. har starkare traditioner på den iberiska halvön än i Sverige, hävdar LF. Här hemma har vi på den punkten föga mer än upproret på Seskarö att komma med. Vidare har varken SAP eller SKP/VpK utgjort några särdeles traditionsbärare på den punkten.

Vilka som varit traditionsbärare i Portugal redogör han dock inte för. Socialistpartiet .(PS) tillhör en tradition som "med ytterst få undantag ägnat frågan om rådsregeringar och självstyre något större intresse". Kommunistpartiets (PCP) hållning till folkmaktsorganen har varit "motsägelsefull" och präglad av "egoism och trångsynthet". Inte ens den revolutionära vänstern har "långt ifrån förstått den centrala betydelsen av en enad klassorganisering".

Den anmärkningsvärda styrkan i den självständiga organiseringen i Portugal måste således, om vi förstått LF rätt, emenera från en särdeles utbredd och seglivad muntlig tradition i folkets bredare lager.

Denna tradition skall, enligt IF, i sin tur ha förbindelser med anarkosyndikalismen, närmare bestämt anarkosyndikalismens roll i spanska inbördeskriget 1936.

En portugis kan kanske fås att tro att det finska inbördeskriget 1918 och rådsexperimenten i Norge efter 1:a världskrigets slut satt djupa spår i den svenska arbetarklassens medvetande. Dom där länderna uppe i det snöiga norr gränsar ju alla till varandra. På motsvarande sätt, tycks IF spekulera, kan en svensk förmås att tro att erfarenheter av självstyre i Spanien under inbördeskriget på ett avgörande sätt påverkade utvecklingen i grannlandet Portugal efter kuppen 1974.

Vi kan nämna en annan "tradition" som borde ha avsatt vissa spår i de senaste årens utveckling i Portugal. Nämligen av militanta fackföreningar med ett utomordentligt masstöd. Vi kan faktiskt inte finna något motsvarande exempel på att fackföreningarna klarat sig så pass bra "med äran i behåll" genom en revolution som i Spanien på 30- talet. Det gäller i synnerhet CNT men även UGT. Den portugisiska arbetarklassen visade emellertid ett mycket svalt intresse för att med kraft bygga upp sina fackliga organisationer efter kuppen -74. Den uppgiften kom istället att överlåtas på PCP:s kader. Resultatet (Intersindical) har blivit därefter.

Angående traditionens grepp över sinnena. Vi vill inte frånkänna traditionen all inverkan. Kanske beror det faktum att det i dagens Spanien finns en relativt livaktig anarkosyndikalistisk rörelse, medan den i Portugal består av en sekt gamla gubbar, på att det i det förra landet faktiskt finns en anarkosyndikalistisk tradition, som för Portugals vidkommande inte har stort större djup än i Sverige.

Men ändå. Hur kan man haka upp så mycket på traditionen, och så snabbt glida förbi skillnader i objektiva villkor i de bägge länderna? Hur hade utvecklingen i Portugal sett ut om arbetarklassen där varit större, och småbrukare och andra småborgerliga element hade varit av samma obetydliga numerär som i Sverige? Med tanke på självorganiseringens styrka på Lisnave-varvet och andra storindustrier, hur hade det sett ut om den portugisiska produktionsapparaten varit lika uppbyggd på stora enheter som den svenska? Svaret ger sig självt: "Folkmaktsorganen" hade varit en ännu större maktfaktor i den portugisiska politiken. Av detta borde man kunna dra en och annan slutsats för vår kommande svenska revolution...

Högst intressant är LF:s hänvisning till den fackliga splittringen och den låga organisationsgraden i Sydeuropa som faktorer som "gynnar uppkomsten av olika kommittéer och råd under den öppna kampen". Därmed har han med stor exakthet lyckats sätta fingret på den "inbyggda motsättningen" i KAF:s arbetsplatspolitik. Det vill säga, samtidigt som man talar om självorganiseringens stora betydelse i den framtida klasskampen, bedriver man en faktisk politik som verkar i rakt motsatt riktning, som missgynnar utvecklandet av sådana organ. LF anstränger sig inte ens att förklara denna motsägelse, han skriver bara lite skuldmedvetet: "Därmed inte sagt att vi är positiva till vare sig facklig splittring eller låg facklig organisering".

Nu tror vi inte så mycket på det där med "låg facklig organisering. Det är inte organisering de jure utan de facto som betyder något. När kanske bara femte arbetare är organiserad på en industri i Sydeuropa, så behöver det inte alls innebära att den fackliga aktivitetsnivån eller intresset är mindre än på en motsvarande arbetsplats i Sverige. Om bara var fjärde L0-medlem visade så pass mycket intresse so, den genomsnittslige italienska fackföreningsmedlemmen, så skulle det vara bra spruta på fackmötena här hemma.

Med denna reservation tillfogad, att man måste se till om medlemskapet är reellt eller högst formellt ger vi naturligtvis LF helt rätt. Detsamma gäller den fackliga splittringen, där vi på hemmaplan kan notera strejken i. Ritsem och i norra Hälsingland under skogsarbetarstrejken. I bägge fallen ledde splittringen till uppkomsten av självständiga, utomfackliga organ för att leda kampen. Åtminstone i det senare fallet ledde detta också till en hög basaktivitet.

Bl a av denna anledning har FAM föga förståelse för KAF:s ständiga värnande om den "fackliga enheten". Utan SAC, Hamnarbetarförbundet etc. hade dessutom LO varit mer "förstatligat" och maktfullkomligt än vad det faktiskt är. Man tror inte sina öron när man hör en KAF:are hävda att SAC:are som inte låter sig övertalas att övergå till LO skall "hetsas ut" från arbetsplatsen.

Av de faktorer som LF hävdar skulle tala för uppkomsten av självständiga klassorgan är den fackliga splittringen den enda vi kan hålla med om har större relevans för Sydeuropa än för Sverige. Men i fallet Portugal rådde ingen facklig splittring, där fanns inga fackföreningar överhuvudtaget. När det så till slut bildades en facklig rörelse, så var det i form av Intersindical, som skaffat sig monopol på den rollen med statens sanktion. I Ungern under upproret 1956 fanns utbredda illusioner om parlamentarism och "riktiga" fackföreningar sida vid sida med föreställningar om en rådsrepublik. Eftersom ungrarna saknade erfarenheter av parlament och västerländska fackföreningar saknade de också de negativa erfarenheterna. I den tyska revolutionen 1918-19 däremot, var både fack och parlament föremål för en rasande aversion från hundratusentals tyska arbetares sida, som det tog åratal för dessa institutioner att reparera.

För de portugisiska arbetarnas vidkommande borde det legat närmare till hands att främst inrikta sina ansträngningar att bygga upp en facklig struktur, med hänsyn till att det inte funnits några egentliga fackföreningar i Portugal på över 40 är. Men så har ej skett. Intersindical är sannerligen inte produkten av en spontan massrörelse, vilket man kan säga om åtminstone en del av "folkmaktsorganen". Låt oss så betrakta hur den svenska fackföreningsrörelsen av idag är beskaffad. Låt oss fundera över hur den kan tänkas utveckla sig enligt nuvarande trend. I synnerhet vilka erfarenheter av facket arbetarklassen kan tänkas ha i en revolutionär situation. Svaret torde inte tarva ett större mått av tankearbete. Mot den bakgrunden ser vi det inte som en vettig prognos att som LF tänka sig "fabriksråd som är identiska med eller utses av lokala fackklubbar". Ej heller sovjeter bildade med utgångspunkt från FCO.

Det får vara någon måtta på önsketänkandet.

1. Den definition på "politisk" vi här använder oss av betingas av framställningens behov och gör inte anspråk på någon slags allmängiltighet. Termen hänför sig här till något som har med statsmakten att göra (Exempel: Politisk kamp = kamp som utlöser eller hotar att utlösa ingripande från staten).

2. Nils Elvander, Intresseorganisationerna i dagens Sverige, sid. 145

3. ARBETARM4KT nr 5/77, artikeln Arbeta fackligt - går det?

4. Om det kan göra trottarna lite gladare kan vi förstås deklarera att fackföreningarna är en slags "klassorganisationer", fast ur en begränsad aspekt. Vad som betingar vår misstänksamhet mot uttrycket, vilket i sin tur är anledningen till att vi inte vill använda det, är det faktum att det tillåter försåtliga betydelseförskjutningar för de som har intresse av att köra med språkliga finter i debatten.

5. Fjärde Internationalen nr 5/74, sid. 6

6. Ibid. sid. 4-5

7. Fjärde Internationalen nr 2-3/75, sid. 60

8. Fjärde Internationalen nr 5/74, artikeln Fackföreningarna under det imperialistiska förfallets epok, Leo Trotskij 1940

9. "För oss är byråkratin bara produkten av en tillfällighet i den historiska utvecklingen..." Ernest Mandel, Sovjet mot kapitalism eller socialism? i Fjärde Internationalen nr 1/73, sid. 27

10. Fjärde Internationalen nr 2-3/75, sid. 58

11. I-bid., sid. 58

12. Beträffande de portugisiska "folkmaktsorganen" kan man fråga sig i hur stor utsträckning de verkligen förtjänade att betraktas som självständiga klassorgan, och hur många som blott var enkla täckorganisationer för diverse partier och vänstergrupper. Enligt vår bedömning var många "fejkade". LF diskuterar inte detta, men vi vet av andra källor att KAF på denna punkt har en långt nyktrare inställning än t ex FK. I detta sammanhang bortser vi emellertid från den problematiken. Ingen förnekar att det trots allt fanns imponerande uttryck för en självständig klassrörelse i Polen 1974-75.