Det har inom Folkmakt länge diskuterats en
hel del om frågor som fackets roll och hur man kan göra något
politiskt under de 40 timmarna som de flesta av oss tillbringar
på våra arbetsplatser varje vecka. Följande text fungerade som
diskussionsunderlag på Folkmakts rådslag.
Arbetsplatsen är central för den socialistiska
kampen. Det tål att tänkas på. Där är motsättningen tydligast.
Om man pluggar eller är arbetslös så kanske det inte låter så
muntert.
I en tid då kapitalet rationaliserar och forflyttar
produktionen dit där det är billigare löner och sämre arbetsmiljölagar
(sk. soclal dumping) och mängder av människor ställs utanför arbetslivet
kanske arbetsplatsarbete inte känns relevant. En stor del av ungdomen
har inte och kommer inte heller att få riktiga jobb. Många av
de radikala ungdomarna har heller ingen förankring i arbetslivet.
Arbetsplatsarbete står helt enkelt inte på dagordningen för många
inom den frthetliga och autonoma rniljön. Det märktes om inte
annat när Folkmakt i sitt första dokument ( Here we go 91) pekade
på "vikten av facklig kamp". Även många SAC:are reagerade och
sa "justfan, facklig kamp kanske är viktigt". Nu har vi i och
för sig kommit längre i vårt synsätt på den fackliga biten Det
kommer vi till längre fram. Vad det i grund och botten handlar
om är följande: de flesta av oss jobbar trots allt, trots arbetslöshet
är de flesta i arbetarklassen fortfarande i arbete.
De flesta inom rörelsen har också jobb. Hur ska
ett revolutionärt och frthetligt arbetsplats arbete se ut? Hur
ser det arbete ut som uftförs? Vi påstår inte att vi har svaren
på dessa frågor, men vi hoppas att detta dokument kan föra diskussionen
vidare.
Syndikalism
Politiskt är syndikalismen en samling motsägelsefulla
tendenser som nöjer sig med att vara motsägelsefull. Man har ingen
som helst idé om hur man ska genomföra den frthetliga socialismen:
vissa tror att man gör det genom uppbyggandet av kooperativ, andra
tror på evolution, vissa, som Martin Nilsson (i Arbetaren nr 6/94)
säger att syndikalismen är revolutionär, andra (de flesta?) reflekterar
inte ens över det. Birger Schlaug är med i SAC och det säger ju
allt om syndikalismens totalt misslyckade försök att vara ett
politiskt alternativ. Väldigt många går med i SAC som ett slags
alternativt politiskt parti, där man kan leka tyckarleken utan
att behöva ta ansvar för sina ideer. Dagens syndikalism är en
organiserad sörja på anttintellektualismens grund. Den är idealistisk
och positivistisk. (Se även bulietin nr 2.)
Fackligt har SAC en enorm potential som man pga
den förvirrade politiska ideologin inte förmår utnyttja. Många
gånger blir SACkampen en parodi på klasskamp som när någon enskild
medelklassare går ut i strejk eller när man utlyser en miljöstrejk,
en politisk strejk. eller något annat. Strejker som inte har någon
effekt, inte någon motpart, som inte enar klassen på arbetsplatsen,
som bara skapar illusioner om strejken som medel och därmed desillusion
när man upptäcker att ingenting händer.
Man har helt missat poängen med strejken som vapen.
En strejk ska vara effektiv. Men det väljer strejkromantikerna
inom SAC att tala tyst om. Det har varit en hel del småstrejker
men vad har de lett till? Många gånger strejkar LS medlemmar av
defensiva skäl, dvs att de diskrimineras för att de är syndikalister.
Knappast något argument för folk att gå med. "Gå med i SAC så
får du strejka, for att få samma lön som du har i LO". Det värsta
är när såna strider blåses upp av ex SACkontakt som om det vore
någon slags "facklig kamp" på gång som var ätteviktig. Det finns
undantag, när syndikalister är så pass många, att de kan vara
effektiva och att de inte splittrar klassen på arbetsplatsen Men
detta är undantag om än positiva sådana.
SAC har ingen fredsplikt. Det innebär att man kan
gå ut i strejk eller blockad när man vill det. Men detta är ju
bara för att syndikalisterna är små och obetydliga. Den dag SAC
blir stora på några arbetsplatser kommer SAC också att tvingas
träffa avtal och därmed binda sig vid fredsplikt. Det är fackföreningens
roll att förhandla och därmed att bevara status quo. Ingenting
konstigt med det. En fackförening behöver en förhandlingspart,
en motpart. Denna motpart är i förlängnigen alltid kapitalismen.
Därför kan en fackförening inte vara en revolutionär organisation.
Fackets roll
Fackföreningarna uppstod for att organisera och
disciplinera den framväxade arbetarklassen. De kom till for att
möta samförstånd mellan upproriska arbetare och borgarklass. I
Sverige var det framförallt de kvalificerade arbetararistokratin,
som stod i spetsen för fackföreningarna och detta i sin tur ledde
till att reformismen fick en stark förankring i svensk arbetarrörelse.
Den revolutionära vänstern hade sin bas bland grovarbetare och
hantlangare, dom olydiga arbetarna som senare också skulle utgöra
basen för syndikalismen. Jämfört med andra länder kan man se att
borgarklassens erkännande av arbetararistokratins fackföreningar
hade en betydande roll for kväsandet av den revolutionära ådran.
I slutet på förra seklet var det mängder med strejker, oftast
utomfackligt anordnade, och dessa ledde till skapandet av fackföreningar,
alltså inte tvärtom. (se B. Östling: Den andra arbetarrörelsen
och reformismens framväxt, Federativs 1980) I Ryssland vid samma
tid var fackföreningarna forbjudna och därmed undertryckte man
arbetararistokratins strävanden vilket ledde till stärkandet av
den revoutionära tendensen inom klassen. Det är viktigt att komma
ihåg när folk romantiserar över fackföreningsrörelsen. Facket
banade väg för reformismen.
Facklig kamp
Facklig kamp är inget självändamål utan sker när
det finns behov av det. Det har sällan något med revolution att
göra utan handlar om dagligt självförsvar inom systemets gränser.
Det är i sig inget fel men inte heller något som behöver uppförstoras.
Som vi ser det kan den fackliga kampen vara radikal om den engagerar
majoritetan av klassen på arbetsplatsen, om den stärker den kollektiva
sammanhållningen, stärker den kollektiva sJälvkänslan och leder
till en ökad grad av medvetenhet. Problemet med fackliga kamper
oavsett om de är inom LO eller SAC är att de sällan (aldrig?)
överskrider gränsen för kapitalets logik. Vi har sett det nyligen
i England och Skottland hur arbetarna på Timex och Burnsalls gått
ut i strid men så fort de lämnat legalismen och samförståndet,
överskridit kapitalets logik, har de fått börja kämpa emot facket.
Likadant sker i Sverige dagligen. Arbetslösa LO medlemmar drog
igång det som skulle bli den feta demon den 15 december då 30
000 tågade mot riksdagen men den kuppades av LO distrikten och
blev en uppvisning åt sossarna. Arbetarklassen är beredd att marschera
igen men sossarna och facket har ett övertag som de självklart
använder for att ta luften ur kampen. Här spelar trotskisterna
en inte oviktig roll som kritiska påhejare: de kritiserar fackets
ledning. sossarnas ledning, utan att peka pa att facket och sossarna
i sig är ett hinder fdr arbetarnas kamp. Genom att kräva Malms
avgång och heja på Törnman skapar de bara illusioner om fackets
roll och dess möjligheter. Och vad har SAC att komma med i sammanhanget?
Det enda de har att erbjuda är individualiserad facklig kamp som
något slags universalmedicin emot orättvisor. I själva verket
utgör inte SAC ens något alternativ på många av de ställen där
arbetarklassen slås ut: i de gamla gruvstäderna, skogsbältena,
på sjukhusena osv. Och vad skulle en alternativ fackförening kunna
göra när de hotar med nedläggning? Facket kan bara hålla sig inom
lagens gränser och det gäller for SAC likaväl som LO. På vilket
sätt reagerade det stora mäktiga Grängesesbergs LS när gruvan
las ner för några år sen? Strejk, ockupation? Nej ingenting. Vad
var syndikalistemas roll i den vilda strejken i Hagfors förra
året? Vad gjorde syndikalisterna i Skåne då Livs gick ut i en
strejk? Jobbade! Osv. Två problem alltså: dels utgör inte SAC
något radikalt alternativ på de flesta orter. Dels är det svårt
för ett radikalt LS att gjöra något vid ex nedläggningar. För
i grund och botten är SAC en fackförening och kan inte överskrida
den fackliga logiken; dvs hålla sig inom lagens och kapitalets
ramar.
Möjligheter
Oavsett vilket fack du är med i finns det en hel
del möjligheter inom fackets gräns. Det viktigaste är att aktivera
klassen på arbetsplatsen, att ifrågasätta sin situation och forlänga
den till att gälla hela samhället. Många kan ha en hög facklig
medvetenhet men tex rösta på borgare. Det är inget nytt. Det gäller
att få ett klassperspektiv på hela tillvaron. Det flnns möjligheter
att ordna studiecirklar, att hålla möten osv. Det viktiga är att
hålla på klassprincipen före ideologisk/facklig. Att man försöker
ena/sammanföra hela klassen inte bara de som är med i LS aIt LO.
Just med LS flnns det, teoretiskt sett. en fara. Det finns både
arbetare och rnedelklass på foretagen och alla är ju välkomna
i LS. Ska vi LS:are då vara solidariska med den ideologiskt korrekta
minoriteten, som kan bestå av både arbetare och medelklass, eller
med klassen, majoriteten? Självfallet väljer vi klassmajoriteten.
Klassolidaritet går före ideologisk solidaritet. (Återigen en
brist med SAC: obeflntlig klassanalys som enbart gynnar med elklass
medlemmarna) .
Arbetarmöten
Eftersom fackmöten upplevs som tråkiga av de flesta
är det inget alternativ att börja uppmana folk att gå på mötena.
Att folk tycker dessa är tråkiga är fdr att de vet att de inte
ger något. Innerst inne vet ju alla att facket är en del av apparaten.
Det flnns undantag. Men oftast år det bara inbitna SSU:are och
karriärister som väljer att engagera sig, och förstås trotskister
som fdrsöker sig på att ta över facket. Det vimlar av radikala
klubbstyrelser som skriver på uttalanden men hur motsvaras den
radikaliteten i basen, klassen? Hur mycket Iyckas man engagera
arbetarna? Ser man överhuvudtaget något värde i ett basengagemang?
Oftast inte. Men finns det något vi anser vara ett självändamål
sa är det just det: en klassens självengagemang. Det finns ingen
"rätt linje" for hur man ska göra. Det finns ju exempel på lokala
LO klubbar som har ett brett basengagemang, som är demokratiska
och det flnns bra exempel på SAC sektioner. Det enda som gäller
är att finna hur vi kan bidra till en ökad självaktivitet bland
arbetarna. Kan man inte uttrycka det genom facket och här menar
vi även SAC av den enkla anledningen att SAC sällan har en majoritet
på en arbetsplats måste man flnna andra vägar. Man kan exempelvis
ordna möten för alla arbetare på en arbetplats. Det är viktigt
att det inte är med några chefer eller medelklasselement då dessa
alltid brer ut sig och stympar diskussionen. Personalmöten brukar
tas över av chefer osv medans arbetarmöten engagerar många fler.
Självfallet kommer dessa möten att upplevas som ett hot av de
som står över en så det gäller att inte utdefiniera sig helt och
hållet. Istället för att söka stöd för sina ideer hos de över
ska man istället gå till andra arbetare på andra avdelnlngar och
höra vad de tycker osv. Det är viktigt att man arbetar horisontellt
inte vertikalt. Det är också viktigt att man inte blandar in facket.
Sådana möten har flera syften: vi får en chans
att uttrycka oss kring saker vi har gemensamt. Vår erfarenhet
från vården är att medans personalmöten tenderar att bli informationsmöten
från ledningen samt allmänt gnällmöte om fikakassor osv. blir
vårdarbetarnas egna möten betydligt mer kring frågor om våra löner,
våra arbetsuppgifter, vår roll, kritik mot facket osv. I dessa
möten skapas en beredskap för eventuell handling, för endast i
dessa möten kan vi se oss som grupp med gemensamma tntressen.
På personalmötena är det avdelningsintresset som står i förgrunden
och pga skiktningen i vardarbetarklassen mellan tex. undersköterskor
och biträden å ena sidan och sjuksköterskorna å andra sldan är
det svårt att föra fram andra perspektiv. Sjuksköterskorna håller
på att proletariseras medans undersköterskorna avskaffas och det
är svårt för dem, syrrorna, att se att de har gemensamma intressen
med oss - de är ännu mer splittrade än vi tack vare att de har
individuell lönesättning.
Något som SKAF centralt fått för sig vore bra även
för undersköterskor, skötare, biträden osv. Ännu ett steg i deras
avväpning av klassen. (Här skulle vi kunna gå in på vårdarbetets
omorganisering, skiktningen inom vårdarbetarklassen och vårdandets
patriarkala rötter osv. För allt det hänger samman med varför
det händer så lite inom vården. Men det får bli en annan artikel.)
Kamp för jobb eller bevara jobb
Det har inom frihetligheten varit märkligt tyst
från arbetsfri och Iycklig falangen pa sistone. För det är som
Folkmakt skrev i "Here we go" 91: visst, var arbetsfri men i framtiden
kommer dom rika inte att vara lika generösa med A-kassa och socialbidrag.
Vi är emot löneslaveri men det löser inte problemet att hålla
sig undan arbete. För de flesta är det inte heller nagot alternativ.
För oss har det aldrig varit något alternativ. Det är inte for
att vi vill skriva såna här artiklar vi står och fryser på busshållsplatsen
06.30 utan precis tvärtom: vi skriver detta för att vi hatar att
stå där.
Vi kämpar för att bevara våra jobb. Alla arbetare
kämpar för bevarandet av sina jobb. Vi behöver pengarna for att
leva. Vi vill motverka rationaliseringar som bara leder till att
andra får jobba mer. För att motverka deras kontroll över oss.
Det här är självklarheter för oss. Det är de direkt klassmässiga
skälen till varför vi vill rädda jobben. Sen finns det revolutionära
- politiska skäl som man får använda sig av när man pratar med
studenter etc. Att varje försök till dekomposition (omstrukturering,
atomisering) av arbetarklassen stärker kapitalet och splittrar
motståndet. Just nu pågår en dekomposition på en internationell
basis med fabriksnedläggningar, rationaliseringar, nya arbetsformer
osv som ytterst handlar om att bryta varje form av motstånd. Här
kan kapitalet använda sig av mSilöskäl: va bra att vi lägger ner
den här smutsiga fabriken och tar bort de trista jobben. Detta
lurar många. Men de kommer bara att skita ner miljön i Långtbortistan
istället och låta 12åringar göra det trista jobbet för en femöres
kola i timmen istället. Att göra folk arbetslösa blir att frånta
dem den makt de har som producenter. Och oavsett vilket jobb de
utför är den makten, ur det där revolutionärapolitiska perspektivet,
alltid värt att försvara.
Detta betyder inte att vi kräver rätten till jobb,
att vi sällar oss till vänsterns patetiska "krav" verksamhet.
Det viktiga för oss är att stärka klassens makt, att, motverka
kapitalets utveck|ing, samt att på en daglig nivå se till att
vi kan försörja oss.
D-M-K
FolkmaktStockholm
