DET SOCIALA OCH KULTURELLA
KLASSFÖRTRYCKET
I dagens läge när
stora delar av västvärldens arbetarklass har det relativt
bra ekonomiskt och materiellt (åtminstone fram tills nu) är
det viktigt att lyfta fram de sociala och kulturella aspekterna av
ojämlikheterna mellan klasserna. Om de ekonomiska/materiella
ojämlikheterna finns det massor skrivit. Men om de sociala och
kulturella aspekterna är det lite mer tunnsått, delvis
beroende på att de är mera svårgripbara. Därför
är det extra viktigt att lyfta fram och diskutera dessa aspekter
av klassförtrycket.
Vi lever i ett kapitalistiskt
samhälle. Ojämlikheterna mellan klasserna visar sig på
olika sätt: ekonomiskt/materiellt, skillnader i maktinnehav,
socialt/kulturellt. Grunden för dessa ojämlikheter är
de kapitalitsika produktionsförhållandena. Den privata
äganderätten till företag och produktionsmedel medför
ett klassamhälle med en överklass som äger och kontrollerar
företagen och produktionsmedlen och en arbetarklass som måste
sälja sin arbetskraft och inte har något att säga
till om. Den ekonomiska/materiella ojämlikheten och skillnaden
i maktinnehav är lätt att förstå. Medel-och överklassen
tjänar mer, har det bättre materiellt och har mera makt
än arbetarklassen. Den sociala/kulturella aspekten är däremot
svårare att förstå åtminstone för den
som själv aldrig upplevt det. För att klarlägga detta
klassförtryck ska vi se på begreppen habitus och
kulturellt kapital som härstammar från den franske
sociologen Pierre Bourdieu. Ett tredje viktigt begrepp är klasskaraktär.
Alla dessa begrepp är klassrelaterade. De olika klassernas habitus,
kulturella kapital och klasskaraktär skiljer sig från varandra
och skiljer klasserna från varandra.
MAKTMEDEL
Habitus är ett system
av bestående och överförbara åsikter, attityder,
värderingar, förhållningssätt m.m som, samtidigt
som det innefattar personens alla tidigare erfarenheter, hela tiden
avgör/bestämmer hur personen uppfattar och värderar
saker och ting och hur den agerar. Habitus är alltså ett
klassrelaterat norm-och värdesystem men också mer än
så. Habitus kan sägas vara i kropp och själ inskrivna
vanor, åsikter, attityder, värderingar m.m Det styr personens
ambitioner och målsättningar, uppfattning om vad som är
möjligt och genomförbart osv.
Nära förbundet till
habitus är kulturellt kapital, som först och främst
är en fråga om att vara formad (förberedd,preparerad)
så, att man utan större besvär kan behärska en
viss kulturs (tex arbetar-eller medelklasskultur) olika (makt)fält
och dess referenssystem. Att inneha ett visst kulturellt kapital (tex
ett medelklassrelaterat) medför/leder till att man kan tex tala
och röra sig obehindrat inom de kulturella miljöer som det
kulturella kapitalet är relaterat till. Det är alltså
en form av klassrelaterat socialt och kulturellt maktmedel. Den som
har ett visst kulturellt kapital kan använda det som maktmedel
gentemot den som inte har det. Det är ett stort begrepp men det
innefattar såna konkreta saker som språk, kunskap (om
allt, men tex konst och litteratur), utbildning, seder och bruk m.m.
Habitus och kulturellt kapital
skapas och överförs genom socialisationsprocessen, dvs den
process varigenom åsikter, normer och värderingar överförs
till personen genom familjen, bostadsmiljön, vänner, skolan,
arbetskamrater, TV, tidningar, kultur, religion m.m.Denna process
är bunden till klasspositionen. Socialisationsprocessen är
olika och har olika innehåll och budskap för de skilda
klasserna och bidrar därmed till att personer från skilda
klasser tillägnar sig skilda habitus och kulturellt kapital.
På så vis skapas och återskapas klassamhället.
KITT ASSÅ
En persons klasskaraktär
är något som är så djupt internaliserat att
den oavsett bildning eller social träning framgår av personens
beteende och/eller upplevs av personen själv. Klasskaraktären
framträder som ett socialt motsatsförhållande (tex
arbetar-medelklasskonflikt) eller en social olustkänsla som i
olika situationer påminner personen om att han/hon aldrig till
fullo varken för sig själv eller av medlemmarna av i den
grupp han/hon vill tillhöra kommer att bli fullständigt
accepterad. Det är ett resultat av det habitus och kulturellt
kapital som personen tillägnar sig genom den primära socialistionen,
dvs under de första 6-7 åren av sitt liv. Klasskaraktären
kan sägas vara ett socialt och kulturellt arv något som
personer "ärver" av sina föräldrar. Om barnets föräldrar
kommer från arbetarklassen kommer barnets klasskaraktär
att vara arbetarklass.
Habitus och kulturellt kapital
är föränderliga, man kan helt eller delvis tillägna
sig ett nytt och byta habitus och kulturellt kapital. En person (från
tex arbetarklassen) kan genom socialisationen lära sig beteende,
kroppspråk, seder och bruk, åsikter, attityder, normer,
värderingar, förhållningssätt, föreställningar,
symboler m.m. som tillhör den eftertraktade (tex medelklass)gruppens
sociala kitt och som krävs för att personen ska "passa in"
i den nya kulturen/miljön. Dvs de "medlemskriterier" som varje
gruppering håller sig med. Det är dock ovanligt att man
tillägnar sig ett nytt habitus och kulturellt kapital. Det vanliga
är att man stannar i det habitus "man fötts in i". Att byta
habitus (tex och förvärva nytt kulturellt kapital betyder
i regel att personen måste förneka och tränga bort
sin ursprungstillhörighet, förneka och bortränga det
som präglat personen sedan tidig ålder. Det är fullkomligt
tänkbart att en person tom blir tvungen att ljuga om sin bakgrund
för att förlänas tillhörighet i den nya gruppen,
miljön, kulturen, klassen e.d. Men även om det är ovanligt
så kan man alltså byta habitus och förvärva
nytt kulturellt kapital. Detta sker naturligtvis vanligen då
en persons ekonomiska och meteriella förhållanden förändras,
dvs i regel när en person rör sig uppåt i klasshierarkin.
Klasskaraktären kan däremot
aldrig bytas ut. Den är oföränderlig. Om habitus
är skrivet i kropp och själ så är klasskaraktären
tatuerad i själen.
KVASIBARN
Vi ska nu se på vad allt
detta innebär lite mer konkret. För det första är
det här alltså frågan om ett socialt och kulturellt
klassförtryck. Arbetarklassen, medelklassen och överklassen
har olika kultur, klasskaraktär, habitus och kulturellt kapital.
Eftersom vi lever i ett klassamhälle är dessa självklart
värda olika mycket. Ska man "lyckas" i detta samhälle måste
man ha medel/överklassens habitus och kulturella kapital. Medelklassens
habitus utgör normen för hela vårt samhällssytem
och dess kultur. För att ta några banala exempel är
det "finare" att gå på en utställning med abstrakt
konst än att gå på en fotbollsmatch, det är
mer "rätt" att lyssna på acidjazz än Iron Maiden,
dessa banala exempel kan göras många. Och det är då
man förstår att de inte är banala. Medelklassens kultur
är helt enkelt mer värd än arbetarklassens. Om man
ser på den accepterade och etablerade kulturen i vårt
samhälle så är det medelklassen som både skapar
och värderar den. Ofta är den gjord av medelklassare, för
medelklassare och om medelklassare. Men de kanske viktigaste sociala/kulturella
ojämlikheterna är de som inte syns, de som finns inom människorna
och mellan människorna. Medel-och överklassbarn får
i sin uppfostran från första början tillägna
sig ett habitus och kulturellt kapital som som går ut på
att de har stora möjligheter att utveckla sig själva. De
får lära sig att ta för sig, att ta initiativ, att
ta vara på möjligheter, att tro på sig själva
att de kan lyckas med det mesta bara de vill, att det är dom
som ska bestämma osv. De får ett starkt socialt självförtroende
i jämförelse med arbetarklassbarn. Detta gör sedan
att de också i praktiken klarar av att genomföra det de
föresätter sig. Deras klasskaraktär utgör en grundsäkerhet
som de sedan bär med sig. Medel-och överklassmänniskornas
klasskaraktär, habitus och kulturella kapital gör att de
i sociala sammanhang har det naturliga självförtroende som
krävs för att de ska kunna vara utåtriktade och dominerande
och inte svikta i tron på sig själva. I jämförelse
med arbetarklassen har de en större förmåga att öppna
sig utåt, låta sina åsikter välla fram i en
församling, att bara vräka ut sig själva och det de
står för, ofta utan att ens behöva reflektera över
det. Det kulturella kapitalets roll kan inte överskattas. Medel-och
överklassare tillägnar sig från första början
ett större, rikare, mera utvecklat och mångfacetterat språk
och en massa kunskap om olika saker (tex medelklasskulturen) som de
sedan använder som maktmedel i kontakter med arbetarklassmänniskor.
Språket är ett mycket viktigt kulturellt kapital, och det
finns väl inget som är så effektivt i sociala sammanhang
(tex möten, debatter) som att kunna formulera sig väl och
utan svårigheter. I kontakter med medel-och överklassare
och deras kultur/miljö gör arbetarklassens klasskaraktär,
habitus och kulturella kapital att man känner sig i underläge,
osäker på sig själv och att det är något
som tar emot när man ska öppna käften och säga
vad man tycker.
GOLFBANE ELÄNDET
Om vi tänker oss en social
situation, tex ett möte eller en debatt, där hälften
av deltagarna kommer från medelklassen och hälften från
arbetarklassen så kommer med största sannolikhet medelklassarna
att dominera denna tillställning. Deras klasskaraktär, habitus
och kulturella kapital medför att de har ett socialt självförtroende
som gör att de kan breda ut sig själva över församlingen.
Medelklassen tar kommandot och dominerar över arbetarklassrepresentanterna.
Och de dominerar med sådan äcklig naturlighet och självklarhet
att de ofta inte ens tänker på det själva (dessa tendenser
finns även inom t ex vänsterorganisationer, de utgör
inget undantag).I den medelklassdominerade sociala situationen känner
en person från arbetarklassen sig osäker, utanför,
att han/hon inte riktigt passar in och hör hemma där. En
människa från arbetarklassen som lämnat sin miljö
och vistas i medelklassmiljöer kan ju förvärva ett
nytt habitus och kulturellt kapital som gör att han/hon känner
till spelreglerna och kan smälta in i den nya miljön. Men
klasskaraktären sitter där den sitter. Även om denna
personen tillägnar sig den nya medelklassmiljöns alla attribut:
språk, vanor, värderingar, utbildning, kläder, villa,
flott bil, golfutrustning, konstkunskaper osv osv så kommer
han/hon aldrig att känna sig helt och hållet hemma i den
nya miljön, även om han/hon vill och försöker.
Man kan inte fly från sin klasskaraktär och det gäller
naturligtvis såväl medel-och överklassare som arbetarklassmänniskor.
De förtryckande mekanismer som visats här gäller för
övrigt inte bara klasserna emellan. I vissa fall kan man istället
för medelklass-arbetarklass sätta svenskar-invandrare eller
män-kvinnor.
Det sociala och kulturella
klassförtrycket är något som aldrig fullt ut kan förstås
av dom som inte har upplevt det själva. Människor från
medel-och överklassen kan i bästa fall förstå
att det existerar men dom kan aldrig nånsin känna det.
KLASS MOT KLASS!
Någon måste
betala!
Stibbe S.
|
