LILA SVARTA
handling organisering motstånd
Innehåll:
- Inledning
-
- Några utgångspunkter
-
- Organisering
-
- Formell organisering
- Informell organisering
- Bättre organisering
- Våra strukturer
-
- Möten
- Mötesdemokrati
- Att arbeta i grupp
- Initiativ
- Starta grupper
-
- Gruppens struktur
-
- Öppna grupper
- Halvöppna grupper
- Slutna grupper
- Kampanjer
-
- Inte en aktion
- inte en organisation
-
utan en del av en rörelse
-
- Direkta aktioner
-
- Demonstrationer
-
- Förberedelsearbetet
- Tillsammans och trygga
- Maskering och fotografering
- Hur det kan gå till
- Polistillstånd
- Civilpoliser
- Polisattacker
- Utvärderingsmöte
- Tips inför demonstrationer och blockader
-
- Innan demon
- Under demon
- Efter demon
- Blockader
- Gatukamp
-
- Häst och hundar
- Självförsvar
- Gatubarrikader
- Ockupationer
-
- Praktiska tips
- Barrikader
- Försvaret
- Sabotage
-
- Aktionsgruppen
- Planering
- Val av mål
- Aktionen
- Sabotagemetoder (tekniker)
-
- Konsten att sätta motorfordon ur
funktion
- Shellsabotage
- Kraftledningssabotage
- Undgå fängelse
-
- Innan aktionen
- När ni ger er av
- Under aktionen
- Efter aktionen
- Utan ett spår
-
- Fingeravtryck
- Glasspår
- Skospår
- Spår efter verktyg
- Spår efter handskar
- Spår efter motorfordon
- Röst-identifiering
- Handskrivna texter
- Spårhundar
- Pressmeddelande
- Förhållningssätt till massmedia
- Gott och blandat
-
- Affischering
- Sprejning
- Färgbomber
- Smörsyra
- Rökbomb
- Molotov cocktail
- Tårgas
-
- Skydda dig!
- Första hjälpen
- "Spygasen CS"
-
- Repression
-
- Klassificering av statlig repression
-
- Prevention - Konfrontation - Vedergällning
- Funktioner
- Avpolitisering genom kriminalisering
- Repressionen är inte alltid likadan
- Vad bör göras?
- I konfrontation med rättsväsendet
-
- Du är gripen
- Häktad
- Husrannsakan
- Rättegång
- Förhör
-
- Kan man medverka i förhör?
- Registrering
- Förhörsdebatt
- Förräderi!?
- Yttre angrepp och inre sammanhållning
- Kröcheraffären
-
- Kommuniké
- Alan Hunter om gripandet och tiden i häkte
-
- Just do it!
-
Inledning
Vi som skrivit den här lilasvarta handboken är några aktivister ur
anarkistmiljön i Stockholm. Anledningen till att vi ger ut boken är
avsaknaden av kommunikation och kontinuitet inom rörelsen. Nya kommer
och gamla går. Väldigt ofta känns det som om vi börjar om på nytt, trots
att det egentligen inte är eller inte borde vara så. Därför ville vi
förmedla våra erfarenheter av politiskt arbete i Stockholm och på andra
håll.
De erfarenheter vi gjort går inte att skilja från våra tankar om politiskt
arbete. Därför är denna handbok ingen fullständig beskrivning av "hur
det faktiskt går till", utan både mer och mindre. Mindre, därför
att vi enbart valt att ta fasta på saker som vi tycker är användbara
och intressanta. Mer, därför att vi ibland lägger fram vår uppfattning
om hur det borde fungera, istället för att enbart återge hur det faktiskt
varit.
Innehållet i handboken ska inte ses som en slutgiltig text, utan mer
som ett led i en fortsatt diskussion. Det är mycket som inte är tillräckligt
utvecklat och som det kan skrivas mer om. Använd gärna boken som utgångspunkt
för diskussion. Dessutom får ni gärna skriva ner era tankar och synpunkter
på boken, tillsammans med helt egna bidrag, och skicka till vår kontaktadress:
lila svart, c/o Brand, Box 150 15, 104 65 Stockholm. Svartlila är ett
försök att överbrygga gapet och glappet i vår kontinuitet och diskussion,
vilket kräver ERAN medverkan!
Vi är medvetna om att de tekniker eller tillvägagångssätt som vi beskriver,
vare sig det gäller framställningen av smörsyra eller organiseringen
av en demonstration, inte är de enda möjliga. Det finns förmodligen
ännu bättre sätt, men det här är vad vi kunde komma på. En sak är säker:
alla sätt är bra utom dom dåliga när det gäller att bekämpa det här
systemet och bygga ett nytt.
Vissa av texterna är översatta, det är då vi hittat bra artiklar utomlands
och själva saknat erfarenheter för att skriva något bättre.
Handboken är full av hål. Till exempel saknas ett kapitel om arbetsplatskamp
och strejker, det är en stor brist. Där hade vi framför allt velat skriva
om utomfacklig kamp, som det finns alldeles för lite tradition av i
Sverige. Dessutom saknas texter om juridiska rättigheter, fängelser
och fångkamp, närradio och piratradio och överhuvudtaget vår egen media,
plus aktionstips och fler sabotagemetoder.
Det första vi tar upp i boken är organisering. Vi anser att detta
är det viktigaste kapitlet i boken, eftersom det finns en sådan omfattande
trångsynthet i mångas syn på organisering och hur man arbetar politiskt.
Organisering och demonstrationer var det som vi började skriva om, vi
hade en hel del erfarenheter och mycket åsikter. De övriga kapitlen
har vuxit fram under våra försök att skriva en så användbar bok som
möjligt.
Några utgångspunkter
Den här boken är avsedd för folk som har valt att praktisera motstånd
i dagens Sverige. Utifrån vilka utgångspunkter man bedriver sitt motstånd
varierar. Vi som ger ut den här boken anser att de beskrivna teknikerna
och taktikerna blir mest meningsfulla när de används utifrån en frihetligt
socialistisk ståndpunkt.
På A-90 mötet i Stockholm, mars -90, gjordes ett försök att i några
få punkter antyda hur ett anarkistiskt ställningstagande skulle kunna
se ut idag. Dessa punkter ligger till grund för följande extremt kortfattade
och allmänt hållna positionsangivelse. Naturligtvis handlar det om ett
försök till positionsbestämning som är i ett oändligt behov av att vidareutvecklas
och ifrågasättas. Ordet "vi" som hela tiden återkommer syftar
på de människor som känner sig någotsånär träffade vid en genomläsning.
- Vi eftersträvar självbestämmande på livets alla områden och en rättvis
fördelning av samhällets resurser. Detta förutsätter en självförvaltad
ekonomi (arbetarnas övertagande av produktionen, de boendes övertagande
av husen och så vidare).
- Vi verkar genom direkta aktioner och försöker organisera upp ett
motstånd som är antiauktoritärt uppbyggt. Ett ständigt ifrågasättande
av de egna strukturerna och den egna praktiken är en annan del av
det politiska arbetet.
- Vi vänder oss mot alla former av herravälde. De avgörande konfliktlinjerna
i samhället dras upp av kapitalism, patriarkat och rasism, eller de
historiskt specifika former som dessa strukturer har antagit i Västeuropa.
Den härskande klassen och dess försvarare är samhällets och våra fiender
nr 1.
- En fjärde viktig konfliktlinje man inte kan undgå, med tanke på
den kvalitativt högre graden av utsugning i den s k tredje världen,
är imperialismen. Det vi har att sätta emot imperialismen är en konsekvent
internationell solidaritet och en intensifierad kamp i metropolerna.
- Det här leder till att vi står i en grundläggande opposition mot
det här systemet och ser den sociala revolutionen som den enda möjliga
lösningen.
Organisering
Varför organiserar vi oss? Vill man förändra samhället, skapa frirum,
göra motstånd eller något annat, så kan man inte vara ensam. Ensam är
svag. Genom alla tider har folk slutit sig samman och organiserat sig
för att bygga och förändra saker och ting. Vad det handlar om är samarbete
mellan individer för att kunna agera kollektivt.
Det har gjorts många erfarenheter och misstag i denna ständigt pågående
organisering. Vi ska här försöka ge er lite tips och synpunkter på hur
man "bäst" organiserar sitt motstånd. Det är en ständigt pågående
process som måste diskuteras och ifrågasättas.
Formell organisering
Formell organisering är den traditionella, i alla fall i Sverige. Det
är att man bildar ett parti, en förening eller liknande, med styrelse,
stadgar, medlemskap osv. Folk har en tendens att bygga formella organisationer
när de tillsammans vill handla politiskt. Inte sällan är detta ett stort
misstag.
- Det behövs ingen formell organisation för att ockupera ett
hus, organisera en demonstration, driva en bokhandel eller ge ut en
tidning. Medlemskartotek, styrelseposter och stadgar är värdelösa i
sådana sammanhang. Där räcker det med den typ av organisering
som varit vanlig i aktivistmiljöer och som i brist på bättre ord kan
kallas informell organisering. För det enda som behövs är: människor,
enskilda eller i grupper, regelbundna kontakter mellan dessa
människor, oftast i form av gemensamma ställen att träffas (kaféer,
pubar, infobokhandlar, folkkök, möteslokaler osv) plus engagemang.
Det är viktigt att påpeka att dessa "regelbundna kontakter"
kan vara av mycket olika slag. Allt ifrån täta vänskapsband och kollektivt
boende, över det att man brukar gå till samma pubar eller folkkök, till,
i värsta fall, en tidningsprenumeration.
- Det kan uppstå situationer då bildandet av en formell organisation
möjligen är ett smart drag. Även om man utgår från grundsatsen,
att man organiserar sig utifrån faktiska behov istället för traditionella
föreställningar om organisering, är det inte uteslutet att det någon
gång kan finnas behov att bilda en formell organisation. En sådan situation
kan eventuellt vara den dagen det börjar hända massvis med saker och
vansinnigt mycket folk börjar intressera sig för och söker kontakt med
anarkisterna, eller den politiska miljö som ligger bakom aktionerna.
Men idag, då motståndet är svagt och högervindarna är starka överallt
i samhället, känns en sådan situation avlägsen. Och utifall att den
skulle uppstå i framtiden är det extremt viktigt att man i förväg diskuterar
igenom det eventuella bildandet av en formell organisation. Lika
viktigt är det att alla inblandade blir medvetna om den formella organisationens
gränser, och att man försöker definiera dessa. Till exempel, vad innebär
det att en formell organisation alltid måste vara legal och öppen
för i princip alla?
- I dagens Sverige är en stor del av det arbete som utförs i anarkistkretsar
lagligt. Kaféverksamhet, tidningsutgivning, diskussionskvällar och folkkök
är exempel på aktiviteter som inte - eller rättare sagt ännu inte -
är kriminaliserade. Husockupationer, sabotageaktioner, sprejning och
demonstrationer utan tillstånd är däremot olagliga aktiviteter. Det
betyder att ifråga om allt motstånd som går utöver en rent symbolisk
karaktär är en formell organisering inte bara onödig, utan
även praktiskt taget omöjlig. En formell organisation kan inte stå
bakom en sabotageaktion eller en demonstration utan tillstånd som "urartar",
och därmed ta de juridiska konsekvenserna. Det är inte heller möjligt
att förverkliga t ex en husockupation inom en formell organisations
ramar. Hur skulle det se ut om man informerade om tid och plats för
alla möten och aktioner i ett medlemsutskick? Naturligtvis skulle man
genast få dit en massa oönskade personer, inklusive poliser.
I ett vidare perspektiv är det just den formella organisationsformens
överskådlighet som utgör dess största förtjänst, ur säkerhetspolisens
och domarkårens synvinkel. Dom älskar medlemsutskick, mötesprotokoll,
skriftlig ansvarsfördelning, medlemsregister och öppna medlemsmöten.
Och om dom skulle tröttna på den information dom får den vägen, eller
om dom skulle börja uppleva organisationen som ett hot, är det hur enkelt
som helst att kriminalisera organisationen (med hänvisning till terrorism,
rikets säkerhet eller något annat), göra husrannsakan, lägga beslag
på medlemsregistret och åtala samtliga medlemmar. En av de viktigaste
anledningarna, å andra sidan, till att det trots allt existerar ett
militant motstånd runtom i Västeuropa är det faktum att (de informella)
organisationsstrukturerna är så oöverskådliga och svåråtkomliga.
- En formell organisation kan också vara direkt skadlig för motståndet;
inverka negativt på de människor som ingår i det och deras aktivitet.
Det är ett välkänt faktum att formell organisering mycket lätt leder
till byråkrati, centralisering och passivitet hos majoriteten av medlemmarna.
De flesta medlemmar väntar passivt på att initiativen "uppifrån"
ska dimpa ner i brevlådan, även om "styrelsen" inte formellt
besitter några maktbefogenheter. Också vid informell organisering uppkommer
maktstrukturer och passivitet, och det är inte alls säkert att de maktstrukturerna
och den initiativlösheten är "bättre" än i formella, frihetliga
organisationer. Men man slipper i alla fall två saker: byråkratin och
organisationsjiddret.
Med byråkratin menar vi allt det arbete och all den energi som
går åt till att bygga upp organisationen och att sedan hålla den vid
liv. Byråkratin i en frihetlig, formell organisation byggs så att säga
upp ovanpå de redan existerande konkreta projekten (tidningar, bokhandlar,
smågrupper, kaféer osv). Denna övervåning är inte i och för sig skadlig.
Skadlig blir den först när byråkratin hämmar aktiviteten, när en stor
del av diskussionerna upptas av rent organisatoriska frågor, eller när
energin till byråkratin måste tas från de konkreta projekten (t ex i
brist på aktiva människor) för att administrera organisationen. Alla
som har varit i kontakt med SAC vet hur mycket tid och kraft som går
åt till rent organisatoriska frågor, istället för till aktiv handling,
konkreta projekt eller innehållsliga diskussioner.
Därmed inte sagt att det går åt mindre energi till att hålla
en informell organisering vid liv. Att laga mat i ett folkkök, att sköta
en bokhandels ekonomi, att skriva in artiklar på datorn, att diskutera
följderna av en demonstration eller snacka igenom konflikter med människor
omkring sig - allt det tar en massa tid och kraft i anspråk. Men därigenom
bygger man inga luftslott och slipper en massa skendiskussioner.
Organisationsjiddret är nära förbundet med byråkratin. Det kan
i och för sig vara en styrka att en mängd människor kan deklarera en
gemensam inställning i en viss fråga. Men denna gemensamma inställning
kan bara vara följden av förda diskussioner och gemensamma kamperfarenheter.
Den kan aldrig komma som ett påbud "uppifrån". Diskussioner
om ställningstaganden i olika frågor är viktiga diskussioner - organisationsjidder
blir det antingen när frågorna är oväsentliga eller när Organisationen
och dess inställning blir viktigare än människorna som ingår i den och
deras inställning. Det är lätt hänt att man känner samhörighet med Organisationen
snarare än med de människor som ingår i den - det finns alltför många
exempel på det.
I motståndssammanhang är detta ett särskilt stort problem eftersom det
handlar om solidaritet och direkta aktioner. Enda lösningen är att
överlåta åt den grupp som har utfört en aktion att offentligt tala för
den. Eventuella organisationers inställning är i princip ointressant
- faran för fördömanden och avsolidarisering är alltför stor (vem har
inte hört att "organisationen kan skadas"?). Istället kan
konstruktiv kritik framföras i interna diskussioner och tidningar. Förutsatt
att aktionen inte var fullständigt rubbad - vilket å andra sidan ligger
på aktionsgruppens ansvar. De vägledande principerna måste vara aktionsformernas
likaberättigande och den ömsesidiga toleransen.
Risken för att en revolutionär, frihetlig organisation skulle självständiggöra
sig - tvärtemot sitt syfte - från sin konkreta bas och den kamp som
faktiskt förs är inte helt gripen ur luften. Vi nämnde att staten kan
komma att kriminalisera hela organisationen. Men det behöver inte gå
så långt som till faktisk kriminalisering eller till åtal mot enskilda
"ansvariga". Det kan räcka med att hotet hela
tiden finns där för att förmå organisationen att agera på ett sätt som
helt motsäger anspråket på revolutionär praxis. Den statliga repressionen
börjar fungera som ett osynligt kontrollinstrument för den borgerliga
ordningen inuti huvudet på organisationsmedlemmarna. Att försvara den
egna organisationens existens blir helt plötsligt viktigare än att solidarisera
sig med den kamp som förs och de som kämpar.
Informell organisering
Vi har uppehållit oss så länge vid formell organisering för att det
tydligare ska framgå vad informell organisering är. Informell organisering
betyder egentligen bara frånvaro av styrelse, stadgar, medlemskap osv.
Det är grupper och individer som samarbetar och kommunicerar, med en
gemensam politisk inställning. Informell organisering bygger på att
man arbetar i grupper (aktionsgrupper, kollektiv, arbetsgrupper, vängrupper
eller något annat) och att det finns en kommunikation mellan dessa grupper.
Denna kommunikation - som vid behov kan utmynna i konkret samarbete
- uppstår genom att man har gemensamma ställen att träffas, för politiska
möten och social samvaro (kaféer, pubar, kollektivt boende, infobokhandlar,
folkkök, möteslokaler osv). I gränsfallet är denna kommunikation inte
personlig utan sker genom korrespondens eller gemensamma tidningar.
Även demonstrationer och aktioner med sociala inslag kan i viss mån
räknas hit.
Detta utesluter inte att de nödvändiga kontakterna kan knytas och upprätthållas
också på arbetsplatser och i bostadsområden. Men det ska sägas att chansen
är liten att man på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde i dagens
Sverige träffar på folk som man känner någon djupare politisk samhörighet
med - vilket dock inte behöver förhindra att man organiserar sig för
att försvara de gemensamma intressen som ändå alltid finns. Till det
kommer att också vi, som känner politisk samhörighet med varandra, oftast
bor och arbetar uppsplittrat, i olika företag, yrken och stadsdelar.
Vår informella organisering bygger på den kommunikationsstruktur som
vi själva har skapat - i form av olika media och gemensamma ställen
att träffas. Det räcker dock inte med att träffpunkterna och tidningarna
bara finns till. Kommunikationen mellan de olika grupperna och individerna
måste också fungera: diskussioner måste hela tiden föras och mötena
fungera. I annat fall kan den informella organiseringen inte hållas
levande och slagkraftig.
Bättre organisering
Att man måste organisera sig är en självklar sanning. Om människor
inte kommer samman och samordnar sina aktiviteter, ja då kommer man
heller ingenstans. Men: när någon säger att vi måste organisera oss
bättre kan det vara på sin plats att vara misstänksam. Ropet
efter bättre organisering dyker oftast upp när rörelsen eller den politiska
miljön inte funkar som den ska eller står inför problem. Det beror naturligtvis
på vad det är för problem men generellt kan man nog påstå: det är bland
det vanskligaste som finns att försöka organisera bort problem.
För det innebär att man går runt själva problemen istället för att tackla
dem direkt. Bättre organisering visar sig betyda annan organisering,
dvs traditionell, formell organisering. Men man löser inga problem
genom att formalisera dem. (Vi talar bara om frihetliga organisationer;
när det gäller marxist-leninister, som är mästare på att organisera
bort problem, löses ledningens problem, i alla fall tillfälligt.)
Istället för att snabbt ta sin tillflykt till traditionella föreställningar
om organisering, bör man först diskutera vilka problem som finns i rörelsen
och hur man direkt - och inte genom omvägen över Organisationen
- kan lösa dem.
Efter att problemen identifierats inser man också lättare vad en bättre
organisering verkligen innebär. Ett vanligt problem i den politiska
miljön i Stockholm är att alla är intresserade av mer eller mindre allt
medan många inte riktigt tar ansvar för något enda. Man kanske inte
riktigt kan koncentrera sig tillräckligt på en sak eller nöjer sig med
att konsumera politisk aktivitet och fester. Bättre organisering är
kanske inte ens i det här fallet en trollformel, men det skulle betyda:
en fastare indelning av ansvarsområden, både inom och mellan
grupperna. Också enskilda personer kan ta på sig särskilda uppgifter.
Ett annat problem är samordning och informationsutbyte mellan grupper.
Men det problemet skulle i nuläget utan vidare klaras av genom regelbundna
månadsmöten, där de olika grupperna, eller representanter från
dem, träffas.
Enskilda personer som inte är engagerade i fasta grupper klagar ofta
över bristen på information, att de inte vet vad som händer. Information
är en känslig fråga därför att den inte får hamna i orätta händer, men
också därför att den lätt kan användas som ett maktinstrument av de
som sitter inne med den. Ett medium som borde utnyttjas bättre för spridning
av information är våra gemensamma träffpunkter. Var och en som knallar
till den lokala infobokhandeln eller anarkistpuben (och som inte är
snut) borde få reda på vad som är på gång - demonstrationer, möten,
evenemang osv - antingen genom anslag, folk man träffar eller genom
att fråga.
Frågan är om det inte, i de allra flesta fall, egentligen är bättre
kommunikation man menar när man kräver bättre organisering.
Och då är det kommunikationskanaler och inte organisationsapparater
som ska förbättras. Kanaler och forum för information och diskussion.
Därutöver är väl strävan till bättre organisering det ständiga försöket
att väva samman politik och vardagsliv, kollektivt motstånd och individuella
livsutsikter.
Våra strukturer
Våra strukturer är vår organisering, dvs de existerande grupperna/individerna,
träffpunkterna/mötesplatserna, våra aktioner, våra media och möten.
För att kunna utveckla och förbättra våra informella strukturer, så
måste vi bli medvetna om dem. Vi måste diskutera våra strukturer (organiseringen)
och hur vi arbetar. Det handlar om att bygga en motståndsrörelse. Att
vi organiserar vår kamp och vårt motstånd i strukturer som står i relation
till vår ideologi och vision om det framtida samhället.
Arbetsgrupper och aktionsgrupper: Våra grupper är grunden i
rörelsen, det kan t ex vara repressionsgrupper, kvinnogrupper, husgrupper,
cafégrupper, tidningskollektiv, bokhandelsgrupper, antifascistgrupper,
miljögrupper, antiimperialistgrupper etc. Dessa grupper utgör tillsammans
kontinuiteten i motståndet.
Träffpunkter/mötesplatser är förutsättningen för en rörelse.
Det är ställen där man umgås socialt, arbetar politiskt, har möten och
bör vara ställen dit nya intresserade kan komma och få information och
kontakt med rörelsen. Även folk som inte kan gå på alla möten ska kunna
komma dit och få information om vad som är på gång. Det kan vara ett
café, en infobokhandel, ett ockuperat hus, en infoshop, ett autonomt
centra, ett kollektiv, ett folkkök, möteslokaler etc. Desto fler mötesplatser,
desto bättre.
Kommunikation är viktigt. Vi måste bli bättre på att informera
varandra och folk utanför vår rörelse om vad som händer och är på gång.
En viktig bit är regelbundna och öppna möten, där alla i rörelsen kan
träffas och tillsammans utveckla motståndet. När det har varit ett möte
kan man t ex sammanfatta det som sagts på ett papper och göra det tillgängligt
på de träffpunkter som finns.
Om man har en idé, kritik eller något annat på hjärtat, så kan man sätta
detta på papper och låta det cirkulera inom rörelsen.
Man kan göra en tidning, ett lokalt infoblad, sända närradio eller göra
ett flygblad för att nå folk både inom och utanför våra kretsar. Det
är viktigt att man skickar material till våra media i landet, tidningar
och radio, och kanske även till tidningar i våra grannländer.
Vi måste även börja dokumentera våra aktioner, demonstrationer och frirum.
I andra länder i Europa är det t ex inte helt ovanligt att man reser
runt med en videofilm/diabilder och berättar för folk i andra städer
om projekt eller aktioner i ens egen stad.
Möten
Det finns främst två olika typer av möten. Dels är det dom 'interna'
möten som de olika grupperna har för sitt löpande arbete; antifascistgrupper,
ockupationsgrupper etc. Dels är det stormötena (plenum) som är till
för kommunikationen och samordningen inom rörelsen. Stormötena är främst
till för att samordna och planera större aktioner, utvärdera gemensamma
aktioner och även som forum där de olika grupperna kan informera om
sitt arbete, så att alla vet ungefär vad dom andra sysslar med. Det
är bra ifall man har regelbundna stormöten, t ex första lördagen i varje
månad. Sedan kan man naturligtvis vid behov ha dem oftare.
Alla behöver inte alltid gå på alla stormöten, t ex så kan några från
antifascistgruppen gå på ett stormöte, de informerar sedan resten i
sin grupp om vad som sades på stormötet.
Om stormötet är väl förberett, dvs om det finns ett diskussionspapper
inför mötet, så kan även förut nämnda antifascistgrupp diskutera 'frågorna'
före stormötet, istället för efter.
Överhuvudtaget måste vi lära oss att förbereda möten bättre. Det värsta
som finns är att gå på helt oförberedda och ogenomtänkta möten, där
inte ens dom som sammankallat till mötet har något konkret att presentera.
Mötesdemokrati
Mötesdemokrati är viktigt, men oftast inte så enkelt som man tror.
Det största problemet är auktoritära personer, dvs dom som pratar mest
och högst, och som t o m avbryter och kör över andra mötesdeltagare.
Det man måste försöka göra är att skapa en avslappnad atmosfär där alla
som vill får chansen att uttrycka sina åsikter och prata lika mycket.
I extrema situationer får man utse någon som för en talarlista och fördelar
ordet, men vi menar att man ska försöka undvika detta, för vi borde
väl kunna diskutera med varandra utan att någon dirigerar mötet. Men
tyvärr är det ändå nödvändigt ibland, till exempel då man sitter på
möten med folk från en massa andra organisationer.
Om du sitter på ett möte där det endast är några få som pratar, medan
de andra inte får en syl i vädret, så kan du avbryta diskussionen och
påpeka att du anser att mötet urartat p g a att det endast är fyra personer
som diskuterar med varandra.
När en person uppträder auktoritärt, t ex avbryter någon annan som håller
på och pratar, då ska man genast protestera och se till att den som
pratade innan får fortsätta. På samma sätt kan man 'ta ner' en person
som pratat väldigt mycket och högt under ett möte och be den personen
vara tyst ett tag.
Nya personer, blyga personer och andra har av olika anledningar svårt
för att prata och göra sina röster hörda i stora grupper. Det finns
ingen universallösning på dessa problem, utan det är något som man måste
diskutera inom gruppen.
Man kan prova att dela in sig i mindre grupper som sedan återsamlas
igen, för många har lättare för att prata i mindre grupper. Eller så
kan man efter ett tags fri diskussion låta ordet gå runt ett varv, så
att alla i tur och ordning får chansen att uttrycka sin mening.
En annan viktig fråga är hur man tar beslut på möten, alla former av
omröstningar bör undvikas, utan man bör istället försöka komma fram
till ett förslag, som alla med lite kompromissvilja kan ställa upp på.
(För det mesta är detta inget problem.)
För vi tror inte på majoritetens diktatur över minoriteten, dvs majoriteten
har inte rätt bara för att den är en majoritet.
Det händer ibland att en person stör ett möte, t ex genom att på olika
sätt se till att diskussionen om och om igen kommer av sig. Oftast har
personen inte för avsikt att störa mötet, utan gör det kanske omedvetet
för att han/hon är jävligt ointresserad av det som diskuteras. Erfarenheten
visar att folk ofta har svårt för att säga ifrån i sådana situationer,
kanske för att det är någon som alla känner och man vill inte verka
auktoritär. Men sådana personer måste tystas, så att de inte förstör
mötet för alla andra som är där och vill få någonting gjort.
Som mötesdeltagare har man ett ansvar för att mötet blir bra,
man kan inte bara skylla ifrån sig och säga att det var en person som
förstörde mötet genom att uppträda auktoritärt eller störande. Har man
själv uppträtt passivt och inte sagt ifrån, då är man medansvarig till
att mötet slutade som det gjorde.
Att arbeta i grupp
Alla kan inte göra allt! Vi har alla lite olika intressen, något vi
är mer intresserade av, något vi kan/vill lägga ner mer energi
på. Några är extra intresserade av att bekämpa fascismen, undanröja
Scanlink eller av att ockupera hus. Därför är det helt naturligt att
vi delar upp oss på olika grupper efter vad vi främst är intresserade
av. Även fast vi arbetar med lite olika saker, så är vi ändå del av
samma motstånd och rörelse. När fascisterna demonstrerar och vi anordnar
en motdemo, så deltar naturligtvis alla grupper och individer, och inte
bara antifascistgruppen. Skillnaden är att antifascistgruppen arbetar
löpande med att bekämpa fascismen, även när de inte demonstrerar.
Det finns även andra former för att arbeta i grupp. Det kanske inte
är något speciellt intresseområde som förenar, utan att man bor i samma
kvarter och umgås socialt, eller att man är arbetspolare eller att man
spelar i samma rockgrupp osv. Dessa informella vängrupper är också viktiga,
speciellt om de agerar som grupper vid större aktioner eller demonstrationer.
Det finns även mer slutna grupper, aktionsgrupper som sysslar med sabotageaktioner
och andra direkta aktioner. Vissa av dessa grupper behöver vara hemliga,
med tanke på gruppens och individernas säkerhet.
Rörelsens styrka visar sig när alla olika grupper samarbetar vid t ex
planerandet och genomförandet av demonstrationer och aktioner. Här kommer
vi osökt in på hur det borde fungera. Istället för att t ex 10 personer
håller i organiserandet av en demo, så borde det vara 10 grupper. Ifall
det finns flera fungerande grupper, så blir organiserandet mycket lättare
och bättre. Istället för att en person tar på sig en uppgift, borde
det vara grupper som tar på sig uppgifter.
Om det finns likartade grupper i flera städer, så kan det uppstå landsomfattande
strukturer där t ex antifascist- och Scanlinkgrupper över hela landet
samarbetar med varandra.
Vi måste arbeta lite mer långsiktigt, specialisera oss i ett ämne, för
att kunna bedriva seriösa kampanjer. Detta förutsätter att man tillsammans
med andra kamrater "djupdyker" ner i ett speciellt ämne/tema.
Kunskap är makt.
Initiativ
När det är en aktion, demonstration eller ett möte, så är det faktiskt
någon eller några som tagit initiativet och dragit igång det.
När det inte händer något så saknas det initiativ. Folk i vår
rörelse måste lära sig att ta lite mer initiativ och inte bara vänta
på att någon annan ska fixa allt.
Om du vet vad du vill så är det bara att sätta igång! Vet du inte vad
du vill så är det lite knepigare. Prata med folk om din idé och bestäm
sedan en plats och tidpunkt för ett möte. Om du tycker att det är jobbigt
och segt i början, så ta det som en utmaning. Bara man har lite framåtanda,
så klarar man av allt.
Starta grupper!
Hur man startar en grupp. Till att börja med finns oftast bara
en idé om att organisera sig i t ex en antifascistgrupp, en kvinnogrupp
eller en miljögrupp. Eller så vill man starta upp en helt ny grupp.
Visst är det viktigt att kunna agera självständigt och oavhängigt, men
man måste också veta vad man ger sig in på; förhastar man sig slutar
det ofta i kaos och frustration. Därför bör var och en som har för avsikt
att bilda en grupp noga tänka igenom saken. För att samla erfarenhet
kan det vara bra att först jobba tillsammans med en annan grupp. I varje
fall bör man redan från början upprätta kontakter med andra grupper.
Nästa steg är att diskutera igenom själva idén med gruppen. Det vill
säga: Vad ska gruppen göra? Hur är det tänkt att gruppen ska utvecklas?
Vad vill vi uppnå? Vilka vill vi nå? Hur arbetet i stora drag ska se
ut liksom konkreta projekt (t ex en tidning, ett kafé eller liknande)
bör i varje fall bli klart så fort som möjligt. Ett kontinuerligt
arbete är viktigt för varje grupp.
Diskutera också igenom vilken typ av grupp det ska vara. Ska det vara
en fast, sluten grupp i vilken bara vissa bestämda personer är med?
Eller om man bestämmer sig för en öppen grupp: kanske ska man sprida
en tid och plats, dit var och en kan komma som känner för att göra något.
Hur ska man gå ut med gruppen och vilka som ska vara med i den beror
på vilken typ av grupp det är. Först bör man höra sig för i den egna
bekantskapskretsen, men om det är en öppen grupp kanske man också vill
annonsera gruppen offentligt.
När man snackat igenom idén med gruppen måste man reda ut konkreta saker
som finansiering, träffpunkter och kontakter. Det är också bra om man
kan komma fram till en konkret och realistisk målsättning.
Gruppens struktur
Det finns flera olika möjligheter att välja mellan när man ska fastlägga
gruppens struktur, Vilken typ av grupp man bestämmer sig för beror huvudsakligen
på vilket slags arbete det är tänkt att den ska uträtta. I vilket fall
som helst är det viktigt att i förväg noggrannt diskutera igenom och
gemensamt komma fram till gruppens struktur.
Principiellt kan man skilja mellan tre möjligheter: öppna, halvöppna
och slutna grupper.
Öppna grupper
Grupper som jobbar helt öppet har inga problem att utföra sitt arbete
offentligt och har också lättare att nå en offentlighet. De kan t ex
starta ett kafé, annonsera sina möten överallt och uppmana folk att
komma dit. En öppen grupp kan kanske lättare involvera fler människor.
Nackdelen är naturligtvis att en öppen grupp är lättare att observera
och kontrollera. När vem som helst kan komma till ett öppet möte blir
gruppens uppbyggnad och arbete snabbt tillgänglig för var och en som
är intresserad, vilket ibland kan få ödesdigra konsekvenser. Dessutom
kan en öppen struktur lätt utnyttjas av partifunktionärer eller av grupper
och individer som står nära politiska partier. Dessa kan ta över låt
oss säga en antifascistgrupp och utnyttja den för sina egna syften,
som t ex kan vara att värva nya anhängare till det egna partiet eller
enbart göra reklam för det.
I en öppen grupp är det viktigt att klargöra hur beslut ska fattas och
ansvar fördelas. Förmodligen är konsensusprincipen inte den allra bästa
om man har att göra med en öppen struktur. Ett annat problem är att
det alltid kommer många personer bara för att titta, som inte har för
avsikt att delta i det gemensamma arbetet och som ger uttryck för en
massa smarta idéer som de inte ens själva är beredda att genomföra.
Så uppstår snabbt en situation då ett fåtal gör något medan många bara
konsumerar denna aktivitet utan att själva medverka. Å andra sidan är
det viktigt med öppna strukturer; därigenom kan också oerfarna personer
komma med och få ett hum om vad det handlar om.
En sak är säker; halvlegala och illegala prylar ska man hålla borta
från öppna grupper. Okej, affischering är inte heller lagligt, men allt
som går därutöver är riskabelt att göra eller diskutera i en lätt kontrollerbar
grupp.
Halvöppna grupper
Till skillnad från öppna grupper är det i en halvöppen grupp på förhand
klart vilka som är med i gruppen och vilka som inte är med i gruppen.
Det är med andra ord inte möjligt för vem som helst, som råkar ha lust,
att vara med på ett möte. Gruppen bjuder själv in till ett möte och
offentliggör inte sina möten, men fortsätter samtidigt att jobba offentligt.
En halvöppen struktur erbjuder ett bättre skydd gentemot eventuella
observationer eller övergrepp av fientligt sinnade individer. Till exempel
har många antifascistgrupper bestämt sig för en halvöppen struktur.
Slutna grupper
En sluten grupp utmärker sig, utifrån sett, framför allt genom att
den offentliggör så lite information som möjligt om sin egen uppbyggnad
(t ex vilka som är med). Man lämnar heller inte ut information om träffpunkter,
möten eller liknande. Men det rör sig bara om intern eller för gruppen
verkligt viktig information; det får inte gå så långt som att de som
är med i gruppen blir paranoida eller överdrivet hemlighetsfulla.
För det mesta har de som är med i en sluten grupp samma politiska övertygelse
eller mycket liknande politiska åsikter. I varje fall är en klar politisk
ståndpunkt, alternativt en diskussion som går ut på att formulera en
klar politisk ståndpunkt, en förutsättning. För när man bestämt sig
för att ingå i en sluten grupp har man inte samma möjlighet att föra
en förutsättningslös diskussion med utomstående.
En sluten struktur har emellertid den fördelen att folk som är med lär
känna varandra bättre och därigenom kan få mer förtroende för varandra.
Det är främst betydelsefullt vid aktioner, då förtroende och ansvar
är extra nödvändigt.
Det finns också gemensamma problem, som kan dyka upp i alla tre typerna
av grupper. Till exempel måste man ständigt vara uppmärksam på infiltratörer
(snutar eller fascister). Det måste finnas klart formulerade kriterier
för när och hur nya människor kan komma med och jobba i gruppen.
Oavsett gruppens struktur är det likaså viktigt att gruppen är oavhängig,
arbetar självbestämt och så kollektivt som möjligt. Det bör inte finnas
någon hierarki, inte heller några chefer eller liknande. Det är avgörande
att alla som är med i gruppen får del av all information och är delaktiga
i alla beslut. Om vi ska nå ett samhälle fritt från herravälde kan vi
inte organisera vår kamp hierarkiskt.
En sista punkt: Om det handlar om en stor grupp kan man göra arbetet
effektivare genom att bilda arbetsgrupper, som ansvarar för bestämda
arbetsområden. Man kan till exempel tänka sig en teori-arbetsgrupp,
som förser den övriga gruppen med diskussionsunderlag, en tidningsarbetsgrupp,
som sätter ihop en tidning, speciella tema-arbetsgrupper, t ex en arbetsgrupp
om sexism i en antifascistgrupp. Arbetsgrupper kan koncentrera sig bättre
på ett visst tema eller en viss del av arbetet, och var och en vet vad
han eller hon ansvarar för.
Fritt översatt ur "Tips und Trix für Antifas ", s 28-32.
Kampanjer
Inte en aktion...
Vad är en kampanj? En kampanj är inte en aktion, utan en rad aktioner.
En rad sammanhängande aktioner, som kopplas ihop genom demonstrationer,
diskussioner och gemensamma målsättningar. Ett exempel på en kampanj
är shellkampanjen. Shellkampanjen var, vid sidan av bojkotten, en rad
sabotageaktioner över en längre tid - till slut uppgick de till sammanlagt
över 1000 i Västeuropa. De olika aktionerna i de olika länderna (fr
a Sverige, Danmark och Holland) hängde ihop därigenom att de följde
på varandra (och ibland samordnades internationellt), knöts samman av
demonstrationer mot Shell och diskussioner om Shell, och förenades av
bestämda krav och målsättningar.
Det är inte fel att samtidigt utföra aktioner mot Exxon, Texaco, BP,
Gulf eller någon annan vidrig oljemulti. Tvärtom är det principiellt
helt rätt. Men en enskild aktion har inte så stor effekt om den inte
följs upp av andra aktioner eller genom artiklar, flygblad, affischer,
klotter och demonstrationer ställs i ett sammanhang som gör det möjligt
för folk, som inte redan är invigda i världens gåta, att förstå den.
Om det inte finns en chans för folk att förstå aktionen kommer den inte
att leda till någon dynamik - det kommer inte att vara angeläget att
förhålla sig till aktionen eller dess syfte: antingen rycker man på
axlarna eller fördömer aktionen utan att tänka närmare på saken. Kvar
blir den omedelbara effekten av aktionen - som i vissa fall kan vara
stor nog - och en mindre grupp människor som blir peppade men redan
innan visste vad det handlar om. Detta är inte skrivet för att avskräcka
någon från att göra aktioner, utan för att ge uppslag och betona vikten
av att placera aktionen i ett sammanhang. Ett sammanhang som utgörs
av andra aktioner och våra visioner.
Ett annat sätt att betrakta en kampanj i dagsläget, t ex shellkampanjen,
är att se den som en samling människor, vilka kommit överens om att
samla sina krafter och rikta dem mot ett speciellt mål. Det revolutionära
motståndet har idag inga möjligheter att på allvar utmana kapitalmakten
i sin helhet, dvs alla storföretag på en gång; den praktiska och realistiska
konsekvensen blir att koncentrera sig på ett fåtal företag, som är verksamma
inom ett speciellt område (olja, vapenindustri, genteknik, porrindustri
etc). Kampanjer handlar dels om att ställa sig uppgifter som är rimliga,
dels om att ett flertal människor samverkar under en längre tid för
att komma till tals politiskt, dvs för att överhuvud lösa några uppgifter.
Det finns små kampanjer likväl som det finns stora. Det är i princip
fullt möjligt för en enskild grupp, t ex en miljögrupp, att själv dra
igång en kampanj, t ex mot McDonalds. Vad som krävs är egentligen bara
att en bestämd grupp människor är beredd att kontinuerligt syssla
med ett och samma tema. Viktigt att tänka på är att det finns någon
substans i kampanjen. Stannar det vid affischer och klotter,
vilket hände med "antiyuppiekampanjen" på Söder -89, då saknar
kampanjen substans och blir hängande i luften. Kampanjen måste ha en
egen kraft, vara levande och ha så många sidor som möjligt. En förutsättning
för det är att man i kampanjen kombinerar direkta aktioner, diskussionskvällar,
flygblad, demonstrationer och egna tidningar - att man kort sagt kombinerar
olika aktionstyper med olika former av opinionsarbete.
inte en organisation
En kampanj är inte en organisation, utan ett flertal, inte sällan radikalt
olika grupper som för en tid sysslar med samma sak. Shellkampanjen,
till exempel, bestod av ett flertal grupper som alltifrån sossar i ISAK
(Isolera Sydafrika Kommittén) som bedrev lobbyverksamhet till anarkister
som utförde sabotageaktioner - vilka hade det gemensamt att de sysslade
med Shell och drev kravet "Shell ut ur Sydafrika".
Det är en gammal vänstermyt att allt måste ske under en och samma organisations
tak. Det tänkandet går ut på att man måste samla alla aktiva människor
i en organisation (läs: den egna organisationen); en stor del
av ansträngningarna inriktas på att bygga upp och förstärka en organisation,
som sedan, efter uppbyggnadstiden, ska vara i stånd att genomdriva förändringar
eller t o m själva revolutionen. Men förutom allt slöseri med tid och
kraft som detta innebär, och alldeles oavsett det faktum att makthierarkier
bevaras intakta, så är detta en modell som är helt verklighetsfrämmande.
Den modellen för politiskt arbete har inget att göra med hur sociala
rörelser ser ut och förändringar genomdrivs alternativt motverkas i
dagens läge. Sociala rörelser idag består av en mängd olika initiativ
och människor, med olika klassbakgrund, kön, urspungsland, ålder och
politiska föreställningar, som på sina respektive sätt jobbar på olika
håll i samhället. Det som förenar är definitivt ingen organisation,
som alla tecknar medlemskap i, utan det faktum att alla jobbar med någotsånär
samma fråga och med åtminstone någon gemensam målsättning.
Jag tror att det är viktigt att redan från början se och erkänna dessa
skillnader, så att man verkligen kan ta fasta på det som är gemensamt
och se att de olika arbetssätten kan komplettera varandra. Ta shellkampanjen
till exempel. ISAK sysslade visserligen en hel del med att distansera
sig från alla hemska sabotageaktioner och ännu hemskare shellsabotörer.
Men vad ISAK också gjorde var att på sitt lilla sätt driva kravet "Shell
ut ur Sydafrika", skaffa fram information om Shell och Shells verksamhet
i Sydafrika och ställa sig bakom en bojkottkampanj mot Shells produkter
i Sverige. Detta skapade en bredare offentlighet vad gäller Shell och
Sydafrika än vad Brand och shellaktionerna ensamma skulle ha lyckats
åstadkomma. ISAK involverade, i alla fall ytligt, en mängd organisationer
ur det etablerade reformistspektrat, placerade frågan i det allmänna
medvetandet på ett annat sätt än vad vi ensamma kunnat göra, och hjälpte
till att skapa det diskussionsutrymme som var en förutsättning för att
kravet skulle kunna genomdrivas. Det är lätt att tycka att t ex Roger
Hällhag (ISAKs ordförande, som skrev ett brev till Säpo om Brand) är
en idiot, men det är lika lätt att se att ISAKs arbete i bojkottkampanjen
på ett värdefullt sätt kompletterade sabotagekampanjen.
...utan en del av en rörelse
Att man utgår från de skillnader som faktiskt existerar mellan
olika grupperingar inom en social rörelse eller en kampanj betyder inte
att man slår sig till ro och accepterar skillnaderna fullt ut. Av minst
två skäl är det viktigt att försöka överbrygga skillnader och
förebygga att kampanjen sönderslits av motsättningar.
1. En erfarenhet under shellkampanjen var att sabotageaktionerna motarbetades
av avlönade och strömlinjeformade funktionärer i institutionaliserade
folkrörelser. I ett fall angavs folk t o m till snuten. Man kan naturligtvis
aldrig förvänta sig att dessa organisationer och funktionärer ska ställa
sig bakom aktionerna; det rör sig om i grunden olika politiska föreställningar.
Men man ska försöka få till stånd en så bred acceptans av aktionerna
att dessa inte aktivt motarbetas av (ledningen för) andra organisationer
i kampanjen. Det handlar om att säkra ett militant existensberättigande
i kampanjen. Den princip man bör hänvisa till är aktionsformernas likaberättigande:
man behöver inte aktivt stödja varandras sätt att arbeta, men vi ska
tolerera deras sätt att arbeta och dom ska tolerera vårt sätt
att arbeta.
2. En kampanj kännetecknas bland annat av att det finns åtminstone en
gemensam målsättning för de inblandade grupperingarna. Under shellkampanjen
var det att Shell skulle lämna Sydafrika. Att stanna vid detta begränsade
krav känns lätt torftigt, och många som tog del av sabotagekampanjen
gick vidare i sin kritik och ställde mer långtgående krav. Men det är
en reell fara att hela kampanjen blir reformistisk och helt integreras
i den etablerade politiska processen. "Shell ut ur Sydafrika"
är i huvudsak ett humanitärt krav, som är fullt möjligt att förverkliga
utan att rucka på de rådande lagarna och ägandeförhållandena, utan att
ens vidröra imperialistiska beroendeförhållanden och sexistiska hierarkier.
Det är å andra sidan möjligt att urskilja sidor av shellkampanjen som
rymde en utvecklingsdynamik - sidor som hade gjort att hela shellkampanjen
politiserats och radikaliserats, istället för att avväpnas och integreras
(eller självdö, vilket väl egentligen var det som hände...). Bojkotten
av Shell kunde i en större utsträckning än vad som skedde ha lett till
ett uppmärksammande av multinationella företags agerande i "tredje
världen", Shells inblandning i genteknik, etc; shellkampanjen kunde
på den vägen ha övergått i ett mer radikalt ifrågasättande av det här
systemet. Allmänt gäller att en kampanj måste gå vidare till
ett allt radikalare ifrågasättande av samhällsordningen för att inte
efterhand sugas upp i den.
Hur detta ska gå till, hur en radikalisering och politisering
ska sättas igång, det är en fråga som ständigt uppkommer i kampanjer
och sociala rörelser. Det är verkligen ingen lätt fråga. Vad man emellertid
kan säga är: Om det sker en radikalisering, då är det förmodligen inte
ett resultat av ett lyckat partibygge eller en sann analys, utan troligen
följden av en rad direkta aktioner, upprepade konfrontationer med polis,
domstolar, massmedia osv, och alla diskussioner som förts mellan de
individer och grupper som deltar i kampen.
Beträffande förhållandet mellan en kampanj och en social rörelse:
Förenklat kan man säga att en kampanj är något som vi själva bestämmer
oss för att dra igång, medan en social rörelse är något som vi inte
råder över - den dyker upp i en viss samhällelig situation relativt
oberoende av våra egna initiativ. Men det finns ofta ett starkt samband.
Även om en enskild grupp kan påbörja en kampanj på egen hand, är det
mest sannolikt att den får någon respons och utvecklas om den ligger
rätt i tiden. Kanske är det så att en kampanj från vår sida egentligen
bara kan få en genomslagskraft om den på något sätt är - eller blir
- en del av en bredare social eller politisk rörelse.
Direkta aktioner
Begreppet direkt aktion blir ofta missuppfattat av både anarkister
och deras motståndare.
När uttrycket först användes under 1890-talet betydde det bara motsatsen
till 'politiskt' dvs parlamentariskt handlande. Och inom arbetarrörelsen
betydde det 'industriell' handling, speciellt strejker, bojkotter och
sabotage, vilka uppfattades som förberedelser och repetitioner för revolutionen.
Det viktiga var att ingripandet inte skedde indirekt genom ombud, utan
att dom närmast berörda människorna i en situation direkt ingrep i denna
situation och avsikten var att vinna ett direkt resultat och inte bara
publicitet.
Direkt aktion är inte bara en protest, utan ofta även ett försök att
förändra saker och ting.
Direkta aktioner kan ta sig många uttryck t ex strejker, blockader,
sabotage, demonstrationer, ockupationer, gatuteater, Robin Hood-aktioner
etc.
"Protest är när jag säger att det och det inte passar mig.
Motstånd är när jag ser till att det som inte passar mig inte längre
inträffar."
(Ulrike Meinhof)
Demonstrationer
Alla länder och städer har sina egna sätt att demonstrera på, beroende
på olika traditioner och erfarenheter. Det finns ingen anledning att
kopiera vad dom gör på andra håll, samtidigt som det självklart kan
vara en stor inspirationskälla.
Allmänt kan man säga att det finns tre typer av demonstrationer. Spontana
demonstrationer sker då vi vill reagera omedelbart på något som
hänt, t ex stormningen av ett ockuperat hus, utvisningen av flyktingar
eller startandet av ett krig. Man vill uttrycka sina känslor, sin vilja
och beredskap till handling på annat sätt än att dunka näven i bordet
därhemma. Vi hinner inte affischera och har inte mycket tid till andra
förberedelser heller. Istället får vi mobilisera genom att låta djungeltrumman
gå och ringa runt till alla sina bekanta, som i sin tur ringer vidare.
Finns det verkligen en upprördhet är det erfarenhetsmässigt inga problem
att inom ett dygn, eller t o m inom några timmar, få ihop ganska mycket
folk.
Om man inte är så illa tvungen finns det egentligen ingen anledning
för en demonstration att hålla sig inom lagens gränser. En demonstration
kan till viss del utformas som en aktion. En demonstration som
går till ett kärnkraftverk kan övergå till praktiskt arbete, dvs sabotageverksamhet,
när den kommer fram till målet. Ett utmärkt sätt att förena tanke med
handling. Eller om man demonstrerar i en stad, vilket vi oftast gör,
kan man se till att det händer en massa kul saker under färdvägen. Är
det inte för mycket poliser på plats kan hela eller delar av demonstrationen
springa in i ett varuhus eller ett lyxhotell och idka proletär shopping,
attackera ett bankkontor eller storma upp i en myndighetsbyggnad. Men
om ni planerar detta: tänk på att demon lätt övergår i en kravall eller
enbart i kaos. Överväg hur de andra i demon kommer att reagera. Vad
man nästan alltid kan göra i en relativt stor demo är "små"
tilltag, som t ex sprejning, korta rusher, jämfotahopp och kasta enstaka
färgägg.
En "vanlig" demonstration är varken helt spontan eller helt
aktionsinriktad. Det är framför allt om sådana demonstrationer det handlar
i det här avsnittet.
Förberedelsearbetet
En demonstration börjar alltid med att någon kläcker en idé om att
genomföra en demonstration. Demonstrationen har alltid ett speciellt
syfte och detta är det första man ska snacka om. Vad vill vi
uppnå med demon? Vilket politiskt innehåll ska vi ge den?
Detta hänger också samman med nästa fråga: hur ska vi motivera andra
att delta i demonstrationen? Och vilka är dessa "andra"
- vilka vänder vi oss till? Vad för slags människor kan tänkas gå på
demon och vem ska demonstrationens politiska innehåll förmedlas till?
Huvudsaken är såklart varför vi demonstrerar; vad vi vill och att vårt
budskap är tydligt och når ut till folk. När det känns genomdiskuterat
kan man övergå till de praktiska detaljerna. Färdvägen bör gås
igenom i detalj. Var ska vi samlas och vad händer där? Var ska demon
sluta och vad händer sen? Ska det hända något på vägen (korta tal, sprejning,
gatuteater eller påhälsning hos eftertraktade objekt)? Alla eventualiteter
bör också snackas igenom. Var kommer snuten att vara (framför och bakom,
på avstånd eller tätt runtomkring demon)? Kan snuten komma att attackera
demon? Och i så fall: hur då och var någonstans? Eller kommer de att
vilja spärra in oss (hur, var) och genomföra ett massgripande, alternativt
upplösa demon genom att låta folk gå ut enskilt genom polisavspärrningarna?
Vilka objekt kommer snuten att skydda, var kommer kravallstaketen att
stå osv? Andra viktiga frågor vi måste prata om och vara förberedda
på vad gäller snutens taktik är på vilket sätt och i vilken utsträckning
dom kommer att använda hästar, hundar, vanliga snutar, specialsnutar
(piketstyrkor) och enskilda civilsnutar. Allmänt gäller att det är svårt
att veta något i förhand. Stockholmspolisen verkar inte ha utarbetat
en enhetlig taktik för hur man ska handskas med demonstrationer utan
tillstånd. Ibland attackerar
dom med hästar (30 nov t ex), ibland bara med kravallsnutar, ofta låter
dom demonstrationerna helt enkelt vara och ibland spärrar dom in hela
eller delar av demon med snutkedjor och hundar.
Det är viktigt att vi, när vi snackar om det, inte snöar
in på tekniska detaljer eller låter vårt handlande bestämmas av snutens
verkliga eller tänkbara agerande. Vad vill vi? - den frågan
måste vi ständigt ha i bakhuvudet. Det handlar om självbestämmande
i praktiken.
Vi bör inte anpassa demonstrationen efter hur vi tror att den kommer
att se ut i massmedia, och utfärda en massa fåniga anvisningar om hur
folk ska bete sig (att man t ex bara får gå fyra personer i bredd).
Vi demonstrerar inte för massmedias skull utan i första hand för vår
egen skull - för det som vi tycker är rätt och riktigt, på det sätt
som vi bestämmer oss för.
Det viktigaste inför en demonstration är planeringen och att så många
som möjligt deltar i planeringen. Vi kan göra så mycket mer än att bara
sätta upp affischer och hoppas att det kommer mycket folk och att det
blir en bra demo. Vi kan lägga ner mycket arbete och planering så att
demon blir bra och mobilisera så att det kommer mycket folk. Om demon
blir bra och rolig så kommer folk också nästa gång. Vi bör planera demon
så pass väl att det är helt klart vad som ska ske och att demon har
ett klart slut och inte bara fortsätter vidare helt planlöst utan något
klart mål. När vi mobiliserar folk till en demo så behöver man inte
inskränka sig till sin egen stad, man kan sprida informationen i hela
sin region, t ex så är det inget problem för malmöiterna att åka till
Lund och Helsingborg och affischera där.
Det finns mycket att tänka på inför en demo; t ex ska vi ha musik i
demon? kanske ett rockband på ett lastbilsflak? gatuteater? ett bra
tal? hitta på slagord? organisera barnvakt så att även folk med barn
kan delta? vilka fixar banderoller?
Tänk på att långa, monotona och uddlösa tal är bland det tråkigaste
som finns. Det måste vara kul att demonstrera, det är bra onödigt att
'förstöra' en demo med långa och tråkiga tal. Då tappar folk bara intresset;
ibland på vänsterdemonstrationer känns det som om demonstrationsdeltagarna
var till för talarnas och arrangörernas skull. Ett eller några få korta,
kärnfulla tal bör det vara - det höjer stämningen. Talet kan vara helt
sakligt - eller bara fullständigt superpeppande.
En megafon kan vara bra att ha så att talet hörs. Är det en större demonstration,
eller om man ska ha musik i demon, får man lov att hyra eller låna en
högtalaranläggning. Med megafoner kan man också i en konfliktsituation
uppmana folk att hålla ihop och bilda kedjor, respektive säga sin mening
till polisen. Men att använda en megafon för att slagorden ska höras
bättre under marschen är enbart idiotiskt, det är konstgjord andning,
antingen finns det kraft i demon eller så gör det inte det. Något mycket
viktigare i sammanhanget är att man hittat på eller kommit överens om
bra slagord.
Om det är många personer respektive smågrupper involverade i förberedelsearbetet
kan olika grupper redan i förväg ta på sig bestämda uppgifter under
demon. Exempel på uppgifter kan vara: att hålla i ledarbanderollen,
att gå längst bak i demon, att ansvara för högtalarvagnen
(om det finns någon), att dela flygblad, att ha med sig
sjukvårdsutrustning (första hjälpen, ögonsköljning etc), att
fotografera, att sköta kommunikationen inom demon, att
sitta vid telefonen för att registrera alla gripanden (telefonnumret
sprids innan avmarsch genom megafon; när du ringer, säg bara vem som
greps var och aldrig varför!) och kolla av vilka som efterhand släpps
(eller vid behov koppla in advokat) osv. Ingen av dessa uppgifter är
självklar. Det beror på demons karaktär om det behövs en högtalarvagn
eller flygblad. Och hur många uppgifter man så att säga kan kosta på
sig beror på hur många som är med och förbereder demon.
Det går inte allmänt att säga hur uppgifterna exakt ska vara utformade,
det måste diskuteras i själva förberedelsearbetet. Men om alla inblandade
vet vad hon/han ska göra, vet vem som går framför och bakom henne/honom,
på ett ungefär vet vem som gör vad eller i varje fall kan lita på att
det blir gjort - då ger det en trygghet som också sprider sig till dem
som inte var med och förberedde demonstrationen.
Tillsammans och trygga
Trygghet och tillit skapas inte bara genom att vi organiserar våra
demonstrationer bättre. Kanske ännu viktigare är det personliga förtroende
vi känner för varandra - en känsla av att vi håller ihop och ställer
upp för varandra när det verkligen gäller. Detta underlättas - bland
annat - genom att vi går i demonstrationen i smågrupper. Dessa bör vara
sammansnackade sinsemellan innan. De består (i idealfallet) av människor
som känner varandra sedan en längre tid, som är vana att jobba tillsammans,
som känner sina gränser och som därför vågar lita på varandra.
Även om vi inte nödvändigtvis måste dela in oss i fasta grupper är det
en grundregel att gå tillsammans med folk man verkligen känner. Därigenom
blir det lättare att reagera snabbt om snuten (civilare eller andra)
får för sig att gripa enskilda och svårare att nästla sig in för folk
som inte har i demon att göra. Överhuvudtaget är det lättare att agera
i mindre grupper. I en stor välordnad demo utgör gruppen naturligt en
rad eller en kedja (i armkrok). I snabba tumultartade situationen är
det omöjligt att hålla koll på mer än några enstaka personer samtidigt,
men samtidigt bra att hålla ihop. Och inte minst: den trygghet och den
säkerhet grupperna känner i sig själva ger styrka och stadga åt hela
demon.
Framför allt: gör aldrig något helt på egen hand! Ett demonstrationståg
är ett kollektiv och de som ingår i det måste tänka på demon som ett
kollektiv. Det kanske inte är det lättaste att lära sig tänka och handla
kollektivt. Men har man en gång varit med om att en demo agerar samlat,
glömmer man inte vilken kollektiv styrka en demonstration kan innebära.
I motsats till hur det kan vara när alla personer i demon handlar som
enskilda individer - isolerade människokroppar som inte backar upp varandra
utan fungerar som biljardklot när polisen slår till. En demonstration
är inte platsen för enskilda personers "hjältedåd" (eller
svek). Det är bara tillsammans vi kan uppnå det vi vill.
Se alltid till att agera i grupp. Som enskild är du mycket sårbar. Är
du framåt och vill göra saker, utan att vara säker på om andra sluter
upp runt dig, då kan du vara lätt att peka ut och gripa. Detta gäller
också för folk som går omkring med megafoner eller ger information (i
snutens ögon antar de funktionen av "ledare"). Men du behöver
inte ha gjort någonting; snuten har en tendens att gripa enstaka personer
som de kommer åt. Om du avlägsnar dig en bit från demon, gör det alltid
i sällskap med andra. Och i flyktsituationer: försök alltid haka på
andra! Fly framför allt aldrig ensam in på bakgårdar eller avskilda
platser där snuten kan göra vad de vill med dig utan vittnen.
Att en demo är ett kollektiv innebär också att du aldrig ansvarar bara
för dig själv. Om du gör någonting under en demo får det troligen konsekvenser
även för andra. Kängar en person helt plötsligt in en fönsterruta, då
kan de personer som står runtomkring råka illa ut eller bli snea (om
de inte är förberedda på det). Men tänk på att det omvända också gäller.
Håller en person på att bli gripen måste alla personer som står i närheten
solidarisera sig - dvs, riskera att frita personen om det är läge för
det - även om man kanske tycker att han eller hon gjort något osmart.
Vi måste ha inställningen att alla som går på demon tillhör oss (borträknat
civilare & provokatörer). Ett sätt att markera att vi hör ihop och
visa att vi verkligen bryr oss om varandra är att gå till det häkte
eller den polisstation där de som eventuellt gripits sitter inlåsta.
Folk kan gå dit i omgångar efter demon och ropa och ge sitt stöd åt
de som gripits. En annan möjlighet är att demonstrationen tar ett beslut
när den ordinarie färdvägen har avverkats, eller direkt efter gripandena,
att hela demon ska gå till häktet/polisstationen för att sätta press
på snuten att släppa de tillfångatagna.
Maskering och fotografering
Hur man ska handskas med maskering och fotografering beror först och
främst på demonstrationens karaktär. Men det är å andra sidan inte omöjligt
att föra en allmän diskussion om det.
Att snuten fotograferar kan vi inte göra så mycket åt. Och att pressen
alltid kommer att vilja ha "actionbilder" är väl också något
vi måste leva med. Det vi måste diskutera är hur vi ska ställa oss till
fotografering i demonstrationer. I Stockholm finns det flera exempel
på hur människor i efterhand fått se sina (omaskerade) ansikten på bilder,
som tagits av enskilda personer som gick i demon och som snuten
säkert skulle vilja ha. Två saker är grundläggande i det här sammanhanget.
För det första, frilansfotografer, även de som är sympatiskt inställda
till oss, är tvingade att sälja sina bilder på den fria marknaden. Det
andra är att enskilda individer som plåtar lätt faller offer för statlig
repression; det räcker kanske med påstötningar från två polismän på
plats för att filmen ska beslagtas.
Å andra sidan är det viktigt att någon plåtar eller filmar polisövergepp,
respektive återger den glädje och kraft som finns i våra demonstrationer
samt förevigar banderoller och andra politiska och konstnärliga skapelser.
En lösning på problemet kan vara att även de som plåtar/filmar handlar
i grupp. Det skulle innebära att man avråder från all fotografering
som utförs av enskilda personer. Och att den bestämda grupp som ska
dokumentera demon är med på förberedelsemötena så att de är insatta
i vad som ska hända, eller kan hända.
Och så var det här med maskering. Utgå ifrån att allt du gör fotograferas
eller observeras av motståndarsidan! Om du inte vill sitta på Norrmalms
polisstation och se bilder på hur just du sparkade en snut när din kompis
fritogs, är du tvungen att maskera dig. Likadant om du vill att Säpo
eller Krim inte ska ha reda på att just du var på just den demonstrationen.
Tänk på att du, ur säkerhetssynpunkt, bör vara maskerad redan från början
och att det kanske inte räcker med att vara maskerad. Genom t ex klädsel,
avvikande maskering och kroppsbyggnad kan man också bli identifierad.
Därmed inte sagt att man alltid ska vara maskerad under en demo. Det
bör diskuteras inför varje demo, utifrån vad man vill med den. Men det
är en tumregel att alltid ha med sig något att maskera sig med.
Även hur man ska maskera sig (palestinaschal, halsduk, röjarhuva) bör
diskuteras innan. Det är ju bra om alla maskerar sig på ett någorlunda
enhetligt sätt, anpassat till situationen.
Hur det kan gå till
Som med allt annat är det vana och erfarenhet som gör oss till duktiga
demonstranter. Men vi måste också ha förmågan att lära av gjorda
misstag. Vi ska ge några konkreta exempel som direkt faller oss
in.
17 mars 1990. En piket kör rätt in i demonstrationståget. Folk jagar
iväg snutarna, varefter större delen av demon hals över huvud springer
ner mot riksdagen. Där stoppas de duktigt andfådda demonstaterna av
en poliskedja; de tillåts inte fortsätta som en samlad demonstration.
En samling människor drar därifrån och biter sig planlöst fast i centrum.
Hur skulle man kunnat undvika detta förlopp? (OBS, beskrivningen tar
bara fasta på de negativa sidorna.)
- Hade demon varit väl samlad hade piketen aldrig kunnat köra in i
demon. Det allra bästa hade förstås varit om demon varit ett block.
Det vill säga, om den hade bestått av kedjor (folk i armkrok), som
sluter upp tätt bakom varandra. Snuten tänker sig för både en och
två gånger innan de attackerar ett block eller en väl sammanhållen
mängd människor. Man flyttar inte 400 människor i kedjor så där utan
vidare och det är svårt att splittra en sådan demo.
- När piketen hade fått på nöten och stuckit ifrån demon skulle vi
lugnt och sansat ställt upp oss i kedjor. Särskilt som inga andra
snutar fanns i en omedelbar närhet. Och tur var väl det, för erfarenheter
från andra länder visar att just i sådana situationer - när en demo
mer eller mindre panikartat börjat springa - har snutarna (som inte
är robotar, utan människor) en tendens att bli väldigt stressade.
Detta leder till att de sätter efter och det är oftast dom som hamnar
lite på efterkälken som får stryk. Det kan därför, i vissa situationer,
vara direkt oansvarigt att börja springa! Det är överhuvud en tumregel,
att man i pressade situationer bör gå så lugnt till väga som möjligt.
Och detta sägs inte för att bannlysa spontaniteten och vreden utan
för att samla och rikta den.
- Då folk kom fram till snutkedjan bortom riksdagen och inte på en
gång bröt igenom denna, samtidigt som det strömmade till fler och
fler snutar, skulle vi också ha agerat mera samlat. Vi skulle helt
enkelt ha stått där i kedjor och i megafon meddelat snuten vår avsikt
att fortsätta demonstrationen som planerat. Vi hade ingen brådska.
Hade snuten trots allt envisats med att hindra oss från att gå vidare,
då skulle vi tillsammans tvingats fatta ett beslut hur vi skulle göra.
Jättelika stormöten funkar inte i det här sammanhanget. Är vi något
sånär indelade i grupper innan, kan representanter från varje grupp
träffas och överlägga eller fatta snabba beslut. Dessa representanter
bör vara utsedda i förväg och representera gruppens ståndpunkt i så
hög utsträckning som möjligt. Det är viktigt att den interna demokratin
även funkar på en demo, samtidigt som vi är i stånd att fatta snabba
beslut.
6 maj 1989. Ett gäng skinnhuven attackerar täten på en demo i Gamla
stan. De drar sig tillbaka, inser att de är chanslösa, bara för att
slå till igen när större delen av demon passerat. Bakersta delen av
demon splittras delvis och enskilda personer får problem med fascister.
Demon fortsätter och de som går längst fram vet absolut ingenting om
vad som har hänt längre bak i tåget. Detta skulle kunna ha undvikits
om det hade varit bättre kommunikation inom demon. Till exempel genom
radiokontakt (walkie-talkie) mellan bakre och främre delen av demon.
Enskilda personer eller mindre grupper kan också ha till uppgift att
förflytta sig och sprida information.
30 nov 1991 är ett annat exempel på hur viktigt det är att ha fungerande
informationskanaler. Då ockuperade tusentals människor Karl XII:s torg
i Kungsträdgården. När det började bli oroligt samlade sig merparten
runt statyn där ljudanläggningen var placerad. Men eftersom ringen av
människor blev kompakt och eftersom det saknades walkie-talkies fick
demoledningen ingen information och kunde inte heller informera i högtalarna
om vad som hände. Därmed skars en stor del av demon i praktiken av från
händelserna och fascistangreppen i torgets utkanter.
30 nov 1991 fungerade på det hela taget mycket bra, men ett annat problem
(som inte är unikt) var att ingångna överenskommelser i en del fall
inte hölls. Dels därför att överenskommelserna inte var tillräckligt
tydliga, dels därför att vissa inte gjorde vad dom tagit på sig att
göra. Detta hade kanske kunnat undvikas om man i överenskommelsen om
uppgifter varit konkretare, och därigenom försökt förvissa sig om att
folk inte bara snackade löst ut i luften på möten utan även tog ansvar
för vad dom sa.
Polistillstånd
Ska man söka tillstånd eller ej? Det kan vara bra att veta att man
enligt lagen har lika stor rätt att demonstrera med som utan polistillstånd.
Och även om det inte vore så, så spelar det ingen roll för oss, eller
hur! - Lagar är väl till för att brytas, eller?
I Stockholm var det dåliga erfarenheter med polisens tillståndssektion,
som ledde till att folk bestämde sig för att inte söka tillstånd längre,
men sedan har det också blivit en ideologisk fråga - ska vi söka tillstånd
av polisen för att demonstrera?
Om man tänker arrangera en demo med andra grupper/organisationer 'måste'
man för det mesta söka tillstånd för att få dem att ställa upp, men
inte alltid. Den 30:e november har ett flertal organisationer de senaste
åren demonstrerat tillsammans mot fascisterna, men det beror nog mest
på att polisen vägrat ge oss några tillstånd och på tvåårsdagen av Intifadan
dec 89, demonstrerade vi i Stockholm med Palestinagruppen i Stockholm
utan tillstånd.
Tillstånd söker du annars hos polisens tillståndssektion, där du fyller
i ett papper med ditt namn, organisation (hitta på någon) och demorutt.
Detta kostar i dagsläget ca 70 kr. Om du har tur får du en vecka senare
tillståndet utan några problem, annars kommer någon polis att höra av
sig till dig och vilja ändra på rutten, tidpunkten eller t o m datumet.
Efter att hon/han givit dig någon konstig förklaring (t ex för många
demonstrationer och polisbrist), kommer han/hon föreslå att du drar
tillbaka din ansökan och lämnar in en ny. Detta vägrar du och kräver
istället att de ska skicka ett skriftligt avslag. De försöker alltid
lura folk att dra tillbaka sina ansökningar, så att de ska slippa förbjuda
demonstrationen, det ser bättre ut i statistiken. Du vet Sverige är
ett demokratiskt land, här förbjuds inga demonstrationer, utan folk
drar tillbaka sina ansökningar istället, för att polisen säger åt dem
att göra så. När du har med snutar att göra så gäller det bara att vara
så kompromisslös som möjligt.
Civilpoliser
Vad ska vi göra åt civilpoliser som fotograferar och/eller videofilmar
demon? Hur förhindrar vi eller försvårar vi deras registrering? Vad
ska vi göra med civilare som försöker gå i demon? En demonstration bör
vara som ett befriat område, inne i demon bestämmer vi och dit har polisen
inget tillträde. Demosar är ett av de tillfällen då vi kollektivt konfronteras
med makten och dess våldsapparat. Det är viktigt att vi vid sådana tillfällen
känner kollektiv styrka och inte känner oss ensamma och utelämnade.
Polisattacker
Hur vi ska agera ifall polisen försöker stoppa demon eller ifall de
försöker massarrestera hela demon, det bör vi diskutera, planera och
förbereda oss inför innan demon äger rum, ifall vi tror att det finns
minsta lilla risk för att de kan hitta på något sådant. Så att det finns
en gemensam handlingslinje som alla är införstådda med. Det första som
gäller är sammanhållning, att vi inte låter demon splittras. Det måste
även finnas grupper som är beredda att försvara demon, som kan ställa
sig i första ledet och ta emot lite stryk.
På alla demonstrationer är det en massa nya och oerfarna människor,
man kan knappast förvänta sig att de reagerar på annat sätt än att de
vill springa när grisarna anfaller. Folk som går i en demo för första
gången måste skyddas mot polisen, så att de vågar delta i framtida demos.
Därför måste det finnas folk/grupper som bestämt sig och förberett sig
på att försvara demon redan innan den äger rum, så att den inte splittras
i panik och kaos. Sedan måste alla andra vara inne på att backa upp
dem som står i första linjen. Genom att gå i kedjor (armkrok) håller
man demon tät och väl sammanhållen, det blir då svårare för polisen
att gripa enskilda personer.
Det finns ingen anledning att provocera polisen i onödan, men vi ska
samtidigt naturligtvis genomföra det som vi tycker är rätt. Har vi t
ex en demonstration utan tillstånd, så är det inget som hindrar oss
från att meddela poliserna på plats, vilken väg vi tänker gå. Polisen
har ibland visat en tendens till att bli jävligt stressade av det faktum
att de inte vet vart vi tänker gå.
Sedan är det det här med styrkeförhållanden, vi måste få en känsla för
vad vi kan göra och vad vi inte kan göra i olika situationer och det
hänger ofta intimt samman med hur pass väl förberedda vi är. Är vi konfronterade
med en polisapparat som är större och klart starkare än vad vi är så
är det nog idiotiskt att ge sig in i en konfrontation.
Blir vi t ex inringade och vi känner att kan göra en utbrytning, så
är det inget att snacka om. Är övermakten för stor, t ex att de ställer
upp tredubbla polisled, så är det kanske onödigt att ens försöka. Antirasist
demon den 31 mars 1990 i Stockholm, när de stängde in ca 100 personer
vid Stureplan, visade att ett tätt kravallpolisled är helt chanslöst
mot oss när vi målmedvetet gjorde en utbrytning, och då hade vi inte
ens förberett oss.
Om vi nu av någon anledning inte gör en utbrytning (inte lyckas?), så
finns det ingen anledning att demon upplöses innanför avspärrningarna
i väntan på att vi en och en plockas ut för vidare transport till häktet.
Vi bör hävda vår rätt att demonstrera och stå som en demo i kedjor (armkrok)
i väntan på vidare marsch. Samtidigt kan man förhandla med polisbefälet
via megafon. Står man i kedjor har poliserna väldigt svårt att slita
ut enskilda individer och de kanske t o m till slut anser att det är
enklare att låta oss fortsätta demon (faktiska erfarenheter från Tyskland).
I vilket fall som helst ska vi inte underlätta deras arbete vid massarresteringar.
Blockerar polisen vår väg, så kan vi stanna demon och fråga dom vad
dom håller på med och försöka förhandla oss förbi, leder detta ingen
vart så tar vi bara en annan väg. Vi ska inte låta oss luras in i konfrontationen,
där poliserna är väl förberedda och vi inte är det.
- Om du har armskydd, så kan du parera batongslag utan att
det gör ont.
- Om du grips under en demo, så ska du vägra uttala dig i polisförhöret.
- Droger och alkohol hör inte hemma på demos eller andra aktioner
(det försämrar reaktions- och omdömesförmågan).
- Fickalmanackor, telefonböcker, brev mm, som du inte absolut
behöver, hör inte heller hemma på demos eller andra aktioner. Polisen
gillar kopieringsapparater.
Utvärderingsmöte
Efter en demonstration är det viktigt att vi träffas och vädrar åsikter
- vad hände egentligen? Vad var bra och vad var dåligt? Berodde det
på dålig planering? Hur kan vi göra det bättre på nästa demo? Tid och
plats för utvärderingsmötet bör vara bestämt redan på förberedelsemötet
så att så många personer som möjligt kan delta i utvärderingsmötet.
Exempel på diskussionsfrågor:
- Var det en bra demorutt? Såg många demon? Vilka såg demon?
Hur var reaktionerna?
- Hur var stämningen i demon? Var parollerna/slagorden bra?
Användes megafonen vettigt? Fungerade det bra med lastbilen?
- Hur många smågrupper verkade i demon? Hur påverkade det demon?
- Hur fungerade försvaret av demon? Fungerade kedjorna? Uppstod
några luckor? Fanns det några svagheter?
- Fungerade kommunikationen och samarbetet mellan olika grupper
inom demon? Hur fungerade samarbetet med de andra organisationerna?
- Sitter någon häktad från demon? Ska vi göra en solidaritetsaktion?
- Hur går vi rent praktiskt och politiskt vidare?
Tips inför demonstrationer och blockader
Du ska alltid förbereda dig innan du beger dig av till en politisk
manifestation. Även om man inte varit med och organiserat aktionen,
så kan man organisera sin grupp och ha sin egen plan, för vi är alla
medansvariga i det vi deltar i. Man ökar sin personliga säkerhet genom
att förbereda sig. Att inte förbereda sig innan man går på en demonstration,
det är ett försök att frånsäga sig all delaktighet i att kunna påverka
en aktion. Man går dit, "ser vad som händer" och underordnar
sig ödets nycker!
Innan demon
Då vissa demonstrationer är ansträngande och varar längre än vad man
förutsett, så bör man vara utvilad och ha ätit bra före demon.
Träffa dina vänner och gå gemensamt till demon. Bestäm gärna en mötesplats,
där ni träffas efter demon ifall ni skulle komma ifrån varandra. Bilda
gäng som håller ihop under hela demon, det ger er kraft och försvårar
polisens arbete. Tänk igenom ifall du vill ta med dina barn på just
den här demon, organisera annars en gemensam barnvakt. Lämna fickalmanackor
och telefonböcker hemma.
Förbered dig innan du går till demon, efter vad du tror att kan hända;
det kan börja regna, polisen kan sätta in hästar och hundar, fascister
kan anfalla demon, polisen kan sätta in tårgas etc. Och förbered dig
tillsammans med dina vänner på t ex hur polisens hundar ska hanteras.
Förbered er även på hur ni som grupp ska reagera ifall polisen attackerar
eller försöker stoppa demon. När polisen slår till, så har de ofta en
överraskningseffekt, vilket gör att de genast får initiativet och kontrollen
över situationen. Men om vi är förberedda kan vi behålla initiativet
och ge dom överraskningar istället.
Under demon
Bilda kedjor (gå i armkrok) med folk du känner. Låt inga luckor uppstå
mellan kedjorna. Förhindra att det vid angrepp på demon uppstår panik,
spring inte på varandra, var behärskad och behåll lugnet.
Flyende demonstranter är ett klart utsatt mål för övergrepp och batongorgier.
Slutna block (flera led med kedjor) inger respekt och tjänar som säkerhetszon.
Efter demon
Är alla med eller har någon blivit gripen? Samla ihop alla i er grupp
(ifall ni splittrats) och åk gemensamt därifrån. Ifall man misstänker
eller ser att polisen försöker gripa folk efter demon, då är det nog
smart att byta jackor med varandra. Poliser som sett dig spraya på en
vägg, kasta sten eller frita en kamrat, har svårare att känna igen dig
ifall du bytt klädsel. Diskutera upprörande händelser med goda vänner.
Blockader
Blockader är användbara i många sammanhang och förbereds på ungefär
samma sätt som demonstrationer. Exempel på blockader de senaste åren:
blockader av shellmackar respektive Shells huvudkontor, blockader av
fascistiska möten, blockader på flygplatser för att förhindra utvisningen
av flyktingar, blockader av trafikkorsningar, blockader av transportvägar
till kärnkraftverk, och i samband med gulfkriget: blockader av järnvägsstationer,
regementen, militärtransporter och aktiebörsen.
Det finns två typer av blockader: luriga och öppna. Luriga blockader
förbereds och genomförs av en grupp människor, som inte informerar om
blockaden i förväg. Ingen utom de inblandade själva vet när och hur
blockaden ska genomföras. Fördelen är överraskningseffekten; snuten,
vars enda uppgift är att förhindra eller krossa blockaden, hinner inte
förbereda sig.
Öppna blockader är när man offentligt går ut med tid och plats
för blockaden. Det är emellertid inte nödvändigt att man på affischen
eller flygbladet skriver exakt vad som kommer att hända. Det viktiga
är att de som kommer för att delta i blockaden vet vad det handlar om:
att den verksamhet som blockeras ska förhindras. Fördelen med öppna
blockader är att man kan mobilisera alla människor som har lust att
delta.
Grundläggande är att en blockad är en olaglig aktion, som det gäller
att förbereda mycket väl. I förberedelsearbetet måste man komma till
klarhet i hur blockaden konkret ska genomföras: hur ska vi agera för
att blockaden ska lyckas? Dessutom måste förberedelsegruppen diskutera
hur man ska handskas med olika möjliga förlopp och oförberedda situationer.
Väl på plats måste beslut ofta fattas inom loppet av några sekunder.
Speciellt måste man diskutera hur och hur långt blockaden ska försvaras:
Det allra viktigaste är att deltagarna i blockaden så långt det någonsin
är möjligt håller ihop. En hel blockad kan omintetgöras av att
många springer omkring som enskilda individer. Sammanhållning är förutsättningen
för en framgångsrik blockad; allra effektivast är det när blockaddeltagarna
står eller sitter i armkrok. Ibland kan det räcka med att stå i kedjor
och ge intryck av samlat och beslutsamt agerande för att lyckas, även
om polisen inget hellre vill än upplösa hela blockaden. Faktum är att
polisen ofta blir rådvill och inte riktigt vet hur dom ska agera i sådana
situationer. Det finns exempel från Tyskland då människor har omringat
en byggnad, en aktiebörs, och lyckats hålla den blockerad i flera timmar
trots att det var mycket snutar på plats och blockaden bara bestod av
två-tre led av människor i armkrok. Hemligheten består i ett lugnt,
sammanhållet och beslutsamt handlande.
För att förstärka blockaden, och för att förmedla syftet med den, kan
man använda banderoller. Med hjälp av banderoller markerar man
en tydlig gräns gentemot snuten och andra oönskade personer, samtidigt
som vi samlar ihop oss själva bakom dem. Det blir svårare för polisen
att slita loss och gripa enskilda. Om man syr in ett grovt rep eller
stänger i överkanten av banderollen skyddar den mot batongslag. Flera
banderoller bredvid varandra gör det svårt för polisen att med sköldar
och batonger slå in kilar i blockaden och splittra den.
En god kännedom om platsen där blockaden äger rum är ovärderlig. Det
är också bra om någon eller några har till uppgift att hela tiden hålla
koll på vad som sker runt själva blockaden; på det sättet kan man undvika
att bli tagen på sängen om och när snuten slår till.
Under förberedandet av blockaden bör vi diskutera hur långt vi är beredda
att gå för att upprätthålla blockaden och försvara oss själva. Är det
en öppen blockad måste de som ingår i förberedelsegruppen inte bara
ta hänsyn till sin egen vilja och beredskap utan även försöka tänka
sig in i situationen för den tysta majoritet som helt enkelt bara går
dit och vill vara med.
Vid blockader kan det hända att man tvingas in i förhandlingar med polisen.
För att sådana förhandlingar inte ska urarta i personliga 'dealar' med
snuten, kan det vara idé att föra sådana förhandlingar via megafon.
Därigenom involveras alla som är där i händelseutvecklingen och chansen
är liten att någon eller några gör upp bakom ryggen på alla andra. Det
omedelbara ansvaret för förhandlingarna ligger på den grupp som förberett
blockaden eller, om det finns någon sådan, den ledningsgrupp som utsetts
i förväg (jmf demoledning).
En viktig sak att tänka på är att det är vi som avgör när och hur
länge blockaden ska pågå. När det gäller tidpunkten för blockaden
är det smartast att lägga dem då de får störst effekt. Ett exempel på
dåligt vald tidpunkt är blockaden av börsen i Stockholm under gulfkriget.
Arrangörerna hade valt att genomföra blockaden klockan tre på eftermiddagen,
dvs då aktiehandeln var avslutad och krigsspekulanterna hade gått hem
för dagen. Blockader av myndigheter, affärer, arbetsplatser etc, ska
man lägga vid öppningsdags (tänk på att personalen börjar tidigare!),
om man vill att blockaden ska få så stor effekt som möjligt. Vad gäller
hur länge blockaden ska pågå, bör det vara någorlunda klart i förväg.
Under själva blockaden får det aldrig råda någon tvekan om en sak: att
det är vi, och inte polisen, som väljer när blockaden ska avbrytas.
Flygblad och tal är lika viktiga vid blockader som vid demonstrationer.
Korta och väl förberedda tal kan fungera som ett sätt för oss själva
att tala om varför vi är där och göra väntan mindre lång. Flygblad ger
även förbipasserande en möjlighet att få ett grepp om vad det hela handlar
om.
Gatukamp
I konfrontation med polisen så övergår ibland våra manifestationer
i regelrätt gatukamp. De försöker stoppa, bekämpa och bura in oss. Vi
måste lära oss att handskas bättre med dessa situationer och även välja
när vi ger oss in i konfrontationer och när vi inte gör det.
Stockholmspolisen gillar kravallstaket. När helst något ska spärras
av, så släpar de fram kravallstaketen. Det behövs färre poliser för
att hålla en gata ifall de har staket, och de är ofta få! Staketen
verkar även ha en stark psykologisk effekt, de är nämligen lätta att
välta och de välts ofta, men folk hoppar sällan förbi dem.
I konfrontationen är poliserna ofta få, men använder hundar och hästar
som uppbackning för att hålla avspärrningar, skapa panik och skingra
oss med. Det faktum att poliserna är få, de är nästan alltid färre än
oss, gör att vi nog alltid är i stånd att i alla fall för stunden vinna
gatukamper, det handlar bara om att våga.
De använder civilare, som står bakom (eller mitt i bland!?) oss och
försöker se vilka som gör vad. Civilarna brukar välja ut folk som ska
gripas och väntar tills personen går ensam, lite avsides från klungan
och då går de till aktion. Civilarna har även vid åtminstone ett tillfälle
pekat ut folk för kravallpoliserna, som gör batongchocker och försöker
gripa de utpekade personerna.
För att kunna handskas med kravallpoliser i en gatukamp, måste vi skapa
ett litet befriat område, där folk kan känna sig någorlunda säkra. Detta
förutsätter att vi rensar gatan från alla civilpoliser. Det behövs små
grupper som letar upp civilarna och jagar iväg dom. Om de visar sig
övermodiga, är det enda som återstår att spöa dom.
Polisen fotograferar och filmar alla våra demonstrationer och
självklart även vid sådana här situationer. Var maskerad! Även fast
man valt att inte vara maskerad under t ex en demo, så ska man alltid
ha med sig något för oväntade situationer.
I gatukamp med polisen måste vi hela tiden behålla initiativet. Vi får
aldrig börja vela och vänta på polisens nästa drag, för då är det bara
en tidsfråga innan polisen får kontroll över situationen. Om vi tillåter
polisen att få initiativet, då har vi förlorat. Det gäller att vi hela
tiden håller oss i rörelse och hittar på nya saker. När vi märker att
vi förlorat initiativet och polisen börjar få kontroll över situationen,
då är det bättre att upplösa gatukampen och försvinna därifrån i små
grupper, än att stå kvar och se vad som händer. Vi kan naturligtvis
också ta tillbaka initiativet från polisen, det kräver bara en god handlingskraft
och vilja från oss inblandade.
Det bästa sättet att splittra polisens resurser och förvirra dem är
genom avledande manövrar. Några personer kan lämna gatukampen och t
ex angripa ett mål några kvarter bort eller bygga en gatubarrikad i
någon stor trafikkorsning. Andra som av någon anledning inte befinner
sig i gatukampssituationen, men som hör talas om den medan den fortfarande
pågår, kan ge sig ut på gatan och ställa till oreda. Därigenom skulle
det kunna uppstå 'kaos' på flera håll i staden samtidigt. Detta skulle
naturligtvis ge polisledningen hjärnblödning. De skulle tvingas avdela
polisresurser för att lösa dom mindre 'kaosen' runt om på stadens gator
och därigenom skulle det bli färre poliser kvar vid den egentliga gatukampen.
Denna strategi har använts med framgång i bl a Holland och Danmark för
att stoppa/försena pågående stormningar av ockuperade hus.
När väl gatukampen är ett faktum, infinner sig ett ypperligt tillfälle
att attackera allt det man hatar och föraktar; banker, försäkringsbolag,
myndighetsbyggnader, porrbutiker, gallerier, polisfordon, resebyråer
etc. Förstör det som förstör dig.
Hästar och hundar
I olika sammanhang då vi är konfronterade med polisen, sätter de in
hundar och hästar mot oss. Vi måste diskutera hur vi ska handskas med
detta problem och förbereda oss inför demosar, så att vi kan ta itu
med det och stoppa polisens användande av djur mot oss.
Både hästar och hundar har starka luktsinnen och detta kan man utnyttja.
Salmiak är ett vitt pulver som går att köpa på apotek under namnet Ammonii
Chloridum och är utmärkt mot både hästar och hundar. Du tar en näve
salmiakpulver och kastar det i trynet på djuret, effekten blir att djuret
ryggar tillbaka. Det ger alltså bara en tillfällig effekt.
Man kan även använda sig av ammoniak, detta bör man dock slänga på marken
framför djuren och inte på dem.
Ett annat sätt att bekämpa hästarna på är att strö ut sten eller glaskulor
(ärtor?) på marken framför dem. Det finns två teorier här; den ena säger
att det gör så otroligt ont i deras hovar att gå på kulorna, den andra
säger att hästarna får för sig att de inte har fast mark under hovarna.
Vilket det än är så är metoden effektiv.
Vill man uppnå en mer permanent effekt, dvs så att polisen slutar att
använda djur mot oss, så får man ta till andra metoder. Man kan t ex
göra djuren skotträdda. En hund som är skotträdd är helt oanvändbar
som polishund. Då kan det vara intressant att veta att 'utbildningen'
av en polishund tar flera år och kostar ca 200.000 kronor.
Alla djur är naturligt skotträdda, men på polisens djur har de tränat
bort detta. Men gör vi dom skotträdda (igen), kan de inte träna bort
detta igen. De är alltså obrukbara som polisdjur och polisen har faktiskt
ett mycket begränsat antal hundar och hästar.
Hur gör man dom då skotträdda? Jo, genom att överösa djuren med kraftiga
smällare och fyrverkerier.
Om vi gör tillräckligt många polisdjur skotträdda/obrukbara, så kommer
polisen att dra sig (sluta?) för att sätta in dem mot oss.
Om du blir attackerad av en polishund kan det vara bra att veta att
den är tränad att hugga mot den arm som du håller ett 'vapen' i. Eftersom
en hund inte vet vad ett vapen är, så hugger den dig t ex i den arm
som du håller din glass med. Detta ger dig en möjlighet att välja åt
hunden och hålla något i den arm du 'vill' att den ska bita dig i, förslagsvis
den arm du har ett skydd på.
När hunden väl bitit sig fast i armen, är det bara att ge den ett lätt
slag på den avlånga nosen, detta gör så fruktansvärt ont att den genast
släpper taget. Ett slag på nosen i ett sådant sammanhang kan även göra
hunden strykrädd, vilket gör den obrukbar, eftersom den då inte vågar
bita i folk p g a att den sammankopplar det med fruktansvärd smärta.
Hästar kan även bekämpas genom att man ger sig på hästföraren (från
hästens sida) och sliter ner honom från hästen, slår honom och leder
iväg hästen. Flaggor och banderollpinnar kan effektivt användas mot
hästföraren, samtidigt som några är beredda att från andra hållet slita
ner honom.
Självförsvar
- Maskering - För att man inte ska kunna bli identifierad för
det man gör så bör man vara maskerad med t ex en svart mc-huva, palestinasjal
eller något annat.
- Armskydd - är bra att ha så att man kan parera batongslag
och skydda sig mot hundarna. Ett vanligt underarmsskydd som finns
i sportaffärer, duger mot batongslag.
- Hjälm - det kan vara bra att ha en hjälm i vissa situationer
för att skydda huvudet mot batongslag.
- Gasskyddsglasögon - Polisen har ännu inte använt tårgas mot
oss vid konfrontationer på gator, men ifall de börjar göra det kan
det vara bra att veta att gasens främsta effekt utomhus är att man
inte kan se, skyddar man bara ögonen så klarar man av mycket tårgas.
Simglasögon och skidglasögon fungerar utmärkt.
De vapen som man kan behöva under gatukampen, sten och flaskor,
hittar man på platsen. Det finns ett roligt vapen man kan köpa
i båtaffärer, det är signalpennor (pistoler). Andra traditionella vapen
är slangbellor, smällare och molotovs. Det är bra ifall man är organiserade
i små grupper, som spontant kan ta på sig olika uppgifter när situationen
påkallar detta. Som att t ex gräva upp cementblock ur trottoarerna och
krossa dessa till kastvänlig storlek, 'ta hand om' civilare som befinner
sig inne i folkmassan eller för nära denna, några grupper som går i
första ledet, några grupper som bekämpar hästarna och hundarna etc.
Ofta behövs det mycket sten, denna får man genom att gräva upp cementblocken
ur trottoarerna och krossa dem i mindre bitar. Det första cementblocket
kan det vara knepigt att få upp, men när man väl fått upp det första
går resten som på räls. Ett bra verktyg här är en kraftig skruvmejsel,
som du först använder till att skrapa bort gruset runt stenen och sedan
bänder upp den med.
För att kunna besegra (vinna små segrar) polisen i gatukampssituationer,
måste vi arbeta mer i små grupper, ha en stark sammanhållning och se
till att vi har initiativet.
Gatubarrikader
Gatubarrikader byggs av allt löst som man kan hitta på gatan eller
i närheten, från små plankor till bilar, containrar och byggbaracker.
Gatubarrikader är endast positivt och alltid till vår fördel. När väl
den första barrikaden är byggd, bör man genast bygga fler. Desto fler,
desto bättre.
Gatubarrikader är främst en fysisk avgränsning av vårt 'befriade område'.
Det känns tryggare att stå bakom en barrikad, samtidigt som det är mycket
svårt för polisen att inta en gata med barrikader. Det är naturligtvis
besvärligt för grisarna att klättra över en barrikad, samtidigt som
de ska hålla upp skölden för att skydda sig mot våra stenar.
Gatubarrikader beskär polisens rörelsemöjligheter, de kan inte köra
in bilar eller piketer i vårt befriade område och de kan inte rida in
med hästar heller för den delen.
Gatubarrikader beskär även polisens rörelsemöjligheter genom att ställa
till trafikkaos, därför är det alltid bra att bygga gatubarrikader,
även om man inte står kvar och försvarar dem. Ibland kan det även vara
taktiskt bättre att hålla sig i rörelse, än att stå kvar vid en barrikad
och försvara den. Det beror naturligtvis på situationen och var man
befinner sig, ifall man är på hemmaplan eller i "fiendeland".
I fiendeland är det oftast bäst att hålla sig i rörelse och hela
tiden ligga ett steg före polisen.
I pressade situationer, när man t ex tvingas retirera inför en 'övermäktig'
polisstyrka, kan man vinna tid genom att antända några gatubarrikader.
Du antänder dom lämpligast med några molotovcocktails. När väl branden
kommer igång så blir rökutvecklingen enorm och detta ger oss både tid
och tillfälle, att försvinna, byta kvarter eller något annat.
Ockupationer
Ockupation som metod för att expropriera egendom har en lång tradition.
På 1600-talet fanns det en religiös sekt som kallades the Diggers,
därför att de utan tillstånd brukade odla upp den rikemansjord som låg
i träda. En av sektens ledare, Winstanley, sa att lagarna är den härskande
klassens instrument för att undertrycka folket.
I Brasilien har hemlösa under hela 80-talet ockuperat mark, utanför
Diadema fanns t ex byn Vila Socialista med över 2000 invånare.
Tyvärr är denna by idag stormad, men enligt uppgift ska det finnas massvis
med mindre byar runt om i hela Brasilien. Detta är inte ett kåkstadsfenomen,
utan det handlar ofta om jordlösa bönder, som ockuperar jord och odlar
upp den.
En annan vanlig aktionsform under hela 1900-talet är fabriksockupationer,
då arbetare i samband med strejker ockuperat sina arbetsplatser för
att sedan i många fall, starta produktionen i egen regi.
Det här kapitlet ska dock handla om när folk ockuperar tomma hus, för
att först och främst lösa sin bostadssituation. Bostadsockupation kan
även ses som en protest mot dagens vansinniga hyror och mot att man
överhuvudtaget ska betala pengar för att få någonstans att bo.
Praktiska tips
När man hittat ett lämpligt hus, är det bra om några ur gruppen tar
sig in i huset och kollar i vilket skick huset befinner sig. Det är
bra ifall man har lite kontakter, känner någon som kan el och rörmokeri.
När man tittar på huset, bör man från början tänka ut hur det ska barrikaderas.
Hur pass lyckad husockupationen blir beror mycket på hur bra man förberett
aktionen. Det viktigaste är att man är en grupp som planerat aktionen
tillsammans och att man i gruppen diskuterat igenom allt; varför man
ockuperar, hur ockupationen ska gå till och vad man gör ifall/när polisen
inte stormar huset. Man bör ha en klar plan för huset och hur ockupationen
ska genomföras:
- Hur går vi in? Smyger in i nattens mörker eller brakar in mitt på
ljusa dagen? Båda har sina fördelar och nackdelar. Det är bara att
välja vad som passar er bäst vid just den här ockupationen. Det är
en fördel ifall man har lite tid på sig inne i huset innan ockupationen
upptäcks och blir offentlig.
- När man kommer in är det bäst att få barrikaderingen överstökad
så snabbt som möjligt, dock kanske inte mitt i natten. (Byggjobbare
börjar föra oväsen ca klockan 6 på mornarna.)
- Börja städa och inred ert nya hem. Ställ i ordning ett kök och ett
vardagsrum. Gör er hemmastadda och laga den första gemensamma måltiden.
- På ockupationens andra dag (huset är inte stormat hurra!), slår
ni upp portarna till ert infocafé och bjuder in grannarna på ett möte.
- Nu är det bara fantasin som sätter gränser för vad ni kan göra med
ert hus. Huset behöver säkert renoveras lite - målas och så. Nu kan
ni starta allt ni drömt om; ett bageri, ett bok- och skivcafé, en
pub, en cykelverkstad, ett disco, en konsertlokal, ett snickeri, en
motorcykelverkstad, en smedja, ett tryckeri, en tidning, en restaurang,
en radiostation etc etc. Exakt vad ni gör med erat hus spelar inte
någon roll, huvudsaken är att huset utvecklas till ett centrum för
motståndet och att folk känner sig välkomna.
- Det kommer säkert att komma en massa folk för att se vad ni gör
och diskutera, bland dessa kommer det även finnas folk som vill delta
och kanske också flytta in. För att slippa få in folk i huset där
ni bor och för att ha en trevlig mötesplats, har ni såklart öppnat
ett infocafé. När det inte finns någon plats kvar i huset, bör man
hjälpa alla dom som vill flytta in, att ta ett eget hus. Och detta
bör arrangeras så fort som möjligt, annars blir det förmodligen aldrig
av.
- Om och när man känner att någonting kanske är på gång, t ex hets
mot husockupanter i massmedia eller något liknande, bör man genast
sätta igång en motoffensiv. Det enda som skrämmer makthavare i samband
med stormningar av ockuperade hus är 'opinionen'. Man måste från första
början se till att ha goda relationer med 'alla' grannar. Det största
misstag man kan göra är att få grannarna emot sig. Det finns exempel
på när ockuperade hus, blivit som ett folkets hus i kvarteren.
Man kan ha öppet hus, ordna en loppmarknad, anordna folkfester (familjefester!)
etc etc.
Till sist kommer dock alltid demonstrationer att vara den mäktigaste
styrkeuppvisningen man kan åstadkomma. Demonstrationer kan avslutas
med en folkfest i och utanför huset. Läs demokapitlet. Namninsamlingar
och affischer som uppmanar folk till att ingripa vid stormningar är
andra bra sätt.
Det bästa är om man kan få huset till att bli en social mötesplats,
inte bara för folk som "oss", utan grannarna ska också tycka
om att hänga på vårt hak. Detta förutsätter att det finns någon regelbunden
utåtriktad verksamhet i huset, typ ett café, biokvällar, en infoshop
etc.
Barrikader
Syftet med barrikader är att förhindra polisen från att kunna
"komma och gå" som de vill, förhindra dem från att
utföra "spontana" razzior. Syftet med barrikader är också
att fördröja polisen vid en stormning, att vinna lite tid helt
enkelt.
Man måste inse att inga barrikader i världen kan stoppa polisen vid
en stormning, det är vårt försvar - vårt kollektiva handlande som möjligtvis
stoppar dom och inte barrikaderna. Ordet för att beskriva hur mycket
man ska barrikadera är lagom. Man måste kunna bo i huset, stoppa därför
alla som vill barrikadera huset sönder och samman. På Borgen i Malmö
spikade ockupanterna igen nästan alla fönster för att förhindra polisen
från att skjuta in tårgas i huset. Denna vansinnesbarrikadering hade
naturligtvis inte kunnat hindra tårgasen från att komma in. De skulle
ha fixat gasmasker istället. Det är viktigare att kunna bo och ha det
trevligt i sitt hus, än att göra det till en 'ointaglig' fästning. Det
är kanske smartare att öppna ett café, än att fylla hela bottenvåningen
med cement. För om det är riktigt allvarligt, då kommer polisen med
en container och går därigenom förbi alla barrikader. Därför ska man
barrikadera huset så 'lite' som möjligt. Små, enkla och bra barrikader
är att föredra, framför sporadisk, klumpig och dålig barrikadering.
Använd därför huvudet när ni barrikaderar och tänk ut finurliga lösningar.
Järn är att föredra framför trä och ett svetsaggregat är att föredra
framför hammare och spik.
Den enklaste barrikaderingen är att man bara förstärker ytterdörren
och byter lås. Sedan kan man ha mobila barrikader redo, som vid
behov snabbt kan smällas upp och förstärka ytterdörren. I cafélokalen
måste det även finnas barrikader som, sätts upp när cafét är stängt.
Caféet måste arrangeras, så att de inte kan ta den vägen upp i resten
av huset.
Försvaret
Efter att man bott i ett hus en period, uppstår lätt en kärlek till
huset, vilket gör att man inte vill överge sitt hus frivilligt, den
dagen då polisen 'knackar' på dörren.
Ett hus är ur strategisk synvinkel mycket svårt att försvara i längden.
Första gången som polisen kommer kan man köra iväg dom, speciellt ifall
det kommer som en överraskning att man försvarar huset. Har man däremot
gått ut i massmedia i flera månader och sagt att man tänker försvara
huset, då har man nog inte så stor chans när polisen väl kommer.
Varför är det så svårt att försvara ett hus? Jo, därför att våran rörelsefrihet
är totalt begränsad. Nere på gatan har vi faktiskt mycket större chanser.
Vi bör försöka föra ut kampen på gatan och bygga gatubarrikader. Genom
att gå ut på gatan blir vi mycket rörligare och kan gå till offensiv,
vilket är lite svårt inne från huset. På gatan kan vi, i alla fall tillfälligt,
ta initiativet ifrån polisen. Instängda i huset reagerar vi endast på
polisens attacker. Att ta kontrollen över gatorna runt huset är nästan
det enda sättet vi kan stoppa en container på.
Ifall det finns ett annat ockuperat hus, så kan folk från det huset
falla polisen i ryggen och därigenom skapa kaos bland poliserna. Om
det inte finns ett annat hus kan sympatisörer samlas någonstans i närheten
och därifrån attackera polisen. Belägrar polisen huset är det aktiva
stödet från folk utifrån det enda som kan rädda huset från att förr
eller senare stormas. Enda sättet att ta initiativet ifrån polisen är
genom att komma med överraskningar, göra saker som de inte förväntat
sig eller som de inte kalkylerat med. Vissa överraskningar kan
även komma inifrån huset, men |