Att finna en förbindelse mellan idag och i morgon. Mellan politik
idag och den socialistiska visionen, behandlas i denna artikel. Författaren
pekar på en del brister i sjuttiotalets revolutionära organisations-
och politikförsök. Han kritiserar också delar av två
artiklar i förra numret av Rådsmakt. Artikeln får
ses som ett ofullständigt inlägg i det nödvändiga
sökandet och debatten efter en politik, som är både
revolutionär och möjlig att propagera och organisera utifrån.
I de rörelser som f n är de mest framgångsrika i
den europeiska politiken, alternativrörelsen och fredsrörelsen
(framgångsrika i den bemärkelsen att de organiserar massor
med människor i sina aktiviteter och för alternativrörelsens
del synes börja utgöra ett parlamentariskt hot för
de etablerade partierna) är ett framträdande drag att de
saknar ett klassperspektiv. Istället har de en allmänmänsklig
politisk framtoning. För revolutionärer är detta den
grundläggande kritiken mot dessa rörelser, all annan kritik
av dem måste ta sin utgångspunkt i detta.
En likartad klasslös inställning till politiken framskymtar
i en del artiklar som publicerats under de senaste åren, när
vänsterns aktiviteter och genomklappning analyserats. I Kommunist
nr 43 skriver Claes Fredelius om Förbundet Kommunists utveckling
och avveckling, förvisso under rubriken "Studentrörelsen
i backspegeln" och då kanske det är orättvist
att kritisera honom för att han inte förklarar vänsterns/FK:s
utveckling och kris i förhållande till strömningarna
och medvetenheten inom arbetarklassen. Men skall vänsterns erfarenheter
under 70-talet vara fruktbringande under 80-talet måste man
först och främst göra upp med den mellanskiktsdominerade
basen och utgångspunkterna för politiken. En liknande,
klasslös, analys gör Bo Eneroth i nummer 13 av Rådsmakt.
Artikeln utger sig förvisso inte för att vara analyserande
utifrån arbetarklassens villkor, utan är tvärtom mycket
allmänt hållen. Men den blir inte bättre för
det.
Utgångspunkterna i dessa artiklar är bl a att dom är
klasslösa och dessutom innebär dom ingen politik som pekar
framåt mot politiska lösningar. Eneroths politik blir bara
ett "kanske" som innehåller många förbehåll.
Fredelius föreslår "en möjlighet" – "en
antikapitalistisk front" med vissa begränsade krav. Fredelius
menar vidare att det finns objektiva förutsättningar för
en revolutionär politik, medan däremot det saknas subjektiva
förutsättningar – nämligen vänstern.
Och om jag förstått Fredelius rätt, så är
det samma vänster som fanns under 70-talet som skall upprättas,
eftersom det i hans artikel finns mycket lite som anknyter till arbetarklassens
kamp. Okey – artikeln utger sig inte för något annat. Men
av författaren till en bok om den svenska arbetarrörelsens
historia har man rätt att begära lite mer. En vänster
under 80-talet som inte domineras av arbetarklassens kamp och krav,
vilket värde har den?
I en annan artikel i samma nummer av Kommunist kommer artikelförfattarna,
Julius Mosca/Sven B Svensson, betydligt närmare sanningen än
Claes Fredelius. När de analyserar Förbundet Kommunists
utveckling uppehåller de sig något vid de arbetarkommittéer
som FK propagerade för och arbetade med åren 1972-76. En
kursändring från FK:s ledning, bort från denna linje,
signalerades dock om redan 1975 och beslutades på kongressen
1976. (jag minns själv, hur jag på arbetarkonferensen 1975
slogs mot ledande FK:are för deras, i mitt tycke, närmande
till en mer fackföreningsvänlig politik och jag förvånades
över tystnaden hos de "vanliga FK:arna" som ett halvår
tidigare stått för samma ideer som jag själv.) Mosca/Svensson
har en del kritik mot politiken med arbetarkommittéer, men
tycks dock anse den vara bättre än den fackliga politik
FK anammade 1976. Denna politik betecknar de dessutom som "nyleninism",
ett väldigt passande namn tycker jag.
Att Förbundet Kommunist därefter snabbt lämnade allt
ingripande arbetsplatsarbete, utan att ha facket till referensram,
till förmån för anti-imperialistiskt arbete och anti-kärnkraftsarbete
synes idag helt följdriktigt. Det är naturligtvis lättare
att driva dessa frågor som fackliga frågor, med resolutioner
etc. än att försöka förankra helt nya ideer och
arbetssätt hos sina arbetskamrater.
Vänsterns kris idag är enligt min mening att man upphört
att vara vänster och istället förfallit åt en
slags modifierad socialdemokrati. Och då med hänvisning
till att man måste ha kontakt med arbetarklassen. Istället
för att stå för revolutionära krav och principer
och omsätta dom i politiskt arbete.
Det reformistiska hotet
Närmandet till reformismen (à la SAP eller VPK) eller
"något nytt" (Miljöpartiet) sker utifrån
flera olika föreställningar, alla i mitt tycke lika principlösa
och illa genomtänkta.
Tyvärr har det hos en del tidigare kommunister växt fram
ett förakt för arbetarklassen, hos en del t o m utvecklats
dithän att man längtar/strävar efter positioner inom
SAP där man "kan påverka". Vart har de kommunistiska
och arbetardemokratiska ståndpunkterna tagit vägen?
Medvetenheten om att arbetarklassens frigörelse är dess
eget verk och att all verklig förändring omfattar arbetarklassens
medvetenhet och att denna förändras genom kamp, tycks vara
som bortblåst, till förmån för ideer om att
det behövs en elit som bereder vägen för arbetarklassen,
genom olika slags reformer. Överlöpare som resonerar på
detta sätt kommer naturligtvis från det leninistiska lägret.
Därigenom har mina värsta aningar besannats, att likheten
mellan leninism och reformism/socialdemokrati är påfallande
– "de som vet bäst" skall leda och styra arbetarklassen.
Andra vänsteraktivister har gått in i socialdemokratin
för att kunna förvalta det förtroendekapital man har
hos sina arbetskamrater på ett bättre sätt, än
genom att vara oorganiserade. Dessa kamrater står kvar vid de
arbetardemokratiska principer jag skisserade tidigare. Förhoppningsvis
håller de också kontakt med de tidskrifter och ideströmningar
som står för dessa principer, för inom socialdemokratin
finns de inte. Där finns en reformistisk apparat som kan oskadliggöra
och suga upp de mest principfasta revolutionärer som ger sig
in i den.
Gemensamt för den vänster som fortfarande befinner sig
i upplösning, både organisatoriskt och idemässigt,
är att det finns massor av duktiga politiska aktivister där,
något som varken SAP eller VPK har annat än väldigt
lokalt och begränsat. Det vore synd om vänsteraktivisternas
politiska slut blev att försöka revolutionera den förstenade
arbetarrörelsen inifrån och då samtidigt uträtta
en massa politiskt-praktiskt arbete för en dålig politik.
En del f.d. vänsteraktivister har givit sig in på "något
nytt" som "varken är borgerligt eller socialistiskt"
enligt varudeklarationen. För de som gått på denna
myt, kan bara verkligheten få dem att förstå, det
finns ingen anledning att kasta pärlor för svinen. Men det
finns också en grupp som fortfarande har kommunistiska och revolutionära
ambitioner och som menar att genom arbete i Miljöpartiet kan
delar av deras principer förverkligas och fler människor
medvetandegöras. Hur man får detta att gå ihop med
Miljöpartiets borgerliga ideologi kan synas oförståeligt,
men möjligheten beror det på att man övergivit sin
egen socialistiska vision eller omformat den. Det sistnämnda
gäller förmodligen många "fanflyktingar"
in i VPK och SAP också. Socialismen börjar anta en kameleonts
karaktär. Förvisso är det en omöjlighet att definiera
den socialistiska utopin, men principer som en demokratisk plan och
planekonomi, arbetarmakt genom arbetarråd, allas deltagande
i planering och produktion, kan man inte omforma, varken till löntagarfonder
eller "Kommunala kassor…i syfte att stimulera självförsörjning,
alternativ produktion, kooperativ och småföretag"
om man vill kalla sig revolutionär.
En diskussion om och en propaganda för socialistiska principer
är en viktig uppgift för revolutionärer. Liksom att
beskriva den socialistiska utopin, visionen.
Ovan har jag kritiserat de ideer som fanns och finns inom stora delar
av den traditionella vänstern. – Vad är då alternativet
till detta? I Rådsmakts två senaste nummer har det i några
artiklar (21 teser i RM 12, Marxismen – kapitalets avantgarde i RM
13, Vad är revolutionärers uppgifter i RM 13) framförts
en hel del analyser och ideer som har det gemensamt att de försöker
visa en väg för ett revolutionärt politiskt arbete.
De har också det gemensamt att de alla är synnerligen principiella
och blott antydningsvis ger några ideer om en konkret inriktning
på det politiska arbetet. Förvisso är det ingen av
dessa tre artiklar som utger sig för att komma med "svaret".
Bo Eneroths artikel är fr a en principiell analys och beskrivning
av vänsterns läge och marxismens möjlighet som revolutionärt
element i klasskampen. Några konkretiseringar som anger kampmål
ger han sig inte in på, utan antyder en möjlig kampväg
för medvetandets utveckling i socialistisk riktning: "de
aktioner bör stödjas vilka leder till sådana mål
där man snart råkar ut för problem som bara kan lösas
genom en omorganisering av hela ekonomin till en socialistisk ekonomi".
Even Saetre gör i RM 13 förtjänstfullt upp med de
smågrupper av olika kommunistisk valör som tror sig representera
mer än sig själva, ja t o m gör anspråk på
att representera arbetarklassen. Utifrån sin principiella utgångspunkt
att "revolutionära rörelser, i betydelsen rörelser
med förmåga att åstadkomma förändringar,
är krisernas siamesiska tvillingar, deras liv finns blott då
och är en omöjlighet vid alla andra tidpunkter", konstaterar
Even att det idag inte spelar någon större roll
vad revolutionära grupper sysslar med.
En liknande lägesanalys presenterade Rådskommunistisk
Adressliste i RM 12. I redaktionens inledning pekades på denna
"hyenaliknande kritik av kapitalismen" som inte konkretiserade
sig i förslag för en ingripande politik. Vilket inte heller
var tesernas avsikt, men drygt 2 ½ år efter deras författande
har jag inte sett någon utveckling.
Politiska utgångspunkter
Och nu börjar jag närma mig det som jag har en del synpunkter
på – sambandet mellan idag och i morgon – politik idag för
att bana väg för en revolutionär massrörelse i
en omfattande kapitalistisk kris. Allt tal om revolutionära organisationer
eller partier idag som påstår sig representera mer än
sig själva kan bara hälsas med ett ironiskt leende. Såsom
KPMLr:s gamla paroll om att sända en röd tribun till borgarriksdagen.
Och allt politiskt arbete som inte har sin grund i revolutionära
principer och en genomtänkt strategi kan man inte annat än
gråta över – så mycket energi spilld på att
ytterligare förvirra medvetenheten hos arbetarklassen. Såsom
SKP:s bludder om det nationella försvaret.
Vad finns det då för frågeställningar, krav,
frågor, som idag kan utveckla ett revolutionärt medvetande
(för mig innebär detta medvetande om socialismens nödvändighet
och möjlighet, socialismen som självstyre och demokrati,
arbetarklassens medvetande om sin avgörande roll och sitt
avgörande deltagande i socialismens genomförande):
- Frågan om arbete åt alla
- Miljöfrågorna
- Krigsfaran
- Rätten till barn
Kring dessa frågor drivs idag en omfattande politik från
olika utgångspunkter. Om man inte har något nytt att komma
med, så kan man lika gärna ansluta sig till en traditionell
politik à la SAP eller VPK (eller en "ny" borgerlig
politik à la MP). Men för revolutionärer räcker
det inte med att klassificera den ena eller andra organisationens
politik som borgerlig eller reformistisk utan att presentera ett alternativ
som är något annat än ett slött hänvisande
till att det idag inte finns något utrymme för en
revolutionär politik och därför kan vi enbart presentera
kommunistiska principer. Men dessa kommunister med sina principer
tvingas ju själva dagligen att ta ställning i politiska
frågor, är då inte deras ställningstaganden
politik? Förvisso, och därmed är det väl bevisat
att om en grupp människor skaffar sig vissa politiska principer
måste de också stå för dem – utöva politik.
Och ska det kunna bli en bra politik måste man vara medveten
om detta, annars blir man ett lätt byte för antingen spontana
ställningstaganden eller spontan uppgivenhet. Därmed inte
sagt att det inte är svårt och t o m omöjligt ibland
att ta en klar och entydig ställning i politiska frågor.
De fyra punkter jag skisserade ovan anser jag att det behövs
diskuteras fram en politisk linje för. En politisk linje som
förmår entusiasmera och medvetandegöra för socialism
och arbetarmakt. (Jag vill tillägga, att punkt 4 inte handlar
om adoption, utan om detta barnfientliga samhälle. Det är
nämligen, för mig, den yttersta konsekvensen av kapitalismen
– det samhälle som planeras och ger människan ett medvetande
som är barnfientligt och därmed fientligt mot framtiden.)
Utgångspunkten i kampen måste vara att arbetarklassen
skall driva frågorna och kampen och därmed medvetandegöras
genom sin egenaktivitet och kamp. För revolutionärer är
därmed alla försök att leda arbetarklassen genom sk
"revolutionära organisationers högre medvetande"
utdömt.
Och i dagens läge när revolutionärerna är undanträngda
såväl i antal som i ideologisk genomslagskraft, är
det inte lätt att formulera konkreta politiskt inspirerande mål.
Men några förslag och idéer har jag. Utgångspunkten
är att det krävs en målmedveten inriktning på
arbetarklassens liv och detta tom så konkret att det krävs
att det ånyo påbörjas uppbyggandet av antikapitalistiska
organisationer på arbetsplatserna. Grupper som är öppna
för envar som är medveten om att arbetarklassens befrielse
är dess eget verk och att detta är möjligt. De konkreta
kampmålen och taktiska/strategiska ställningstagandena
måste med nödvändighet formuleras olika utifrån
skilda förutsättningar. Det är sådana här
organiseringar om har framtiden för sig, som har en reell möjlighet
att diskutera och genomföra en revolutionär politik inom
de områden jag tog upp ovan.
Idag är det revolutionärers uppgift att ta ansvar för
sina idéer och sina kunskaper. Det finns ingen enkel väg.
Det finns bara en möjlighet för socialism – genom arbetarklassens
medvetenhet, och vänstern kan bidraga till denna medvetenhet
genom sina kunskaper. Men då gäller det att använda
dessa på rätt sätt, och inte tro att allt personligt
självförverkligande är liktydigt med revolutionär
politik eller att det finns någon tredje väg mellan socialism
och kapitalism som det är värt att kämpa för.
Konkret tror jag att detta betyder: ta kontakt med gamla kamrater,
diskutera om ni har gemensamma positiva utgångspunkter, försök
förverkliga dessa. Ta initiativ på din arbetsplats utanför
de formella, vanliga strukturerna, organisera studiecirklar, ge ut
flygblad, arbetsplatstidningar – gör motstånd. Gå
inte in i etablissemangets kanaler, som sväljer dig. Var revolutionär,
både i tanke och i handling.
Revolutionärer finns förvisso bara som marginell grupp
under kapitalismen. Men revolutionära idéer och ställningstaganden
finns tillfälligt hos stora grupper i samhället. Om revolutionärer
ska bli annat än marginella grupper, måste de lära
sig att agera i dessa tillfälliga situationer för att försöka
permanenta medvetandet i en revolutionär riktning. D v s att
i en situation där det finns möjlighet presentera en politik
som får människor att ta ställning för rätt
politik. Det innebär naturligtvis inte att revolutionärers
möjligheter växer med kvadraten av antalet människor
som bekänner sig till kommunsim, men det underlättar i en
krissituation att genomföra en revolutionär lösning.
John Tidblom
