Det Kommunistiska Partiets Manifest
DET KOMMUNISTISKA
PARTIETS MANIFEST
Ett spöke går runt Europa--kommunismens
spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig
till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren,
Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.
Var finns det oppositionsparti, som
icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt,
var det oppositionsparti, som icke mot de mer avancerade oppositionsmännen
såväl som mot sina reaktionära motståndare
slungat tillbaka den brännmärkande beskyllningen för
kommunism?
Två ting framgår av detta
faktum.
Kommunismen erkännes redan av
alla europeiska makter som en makt.
Det är hög tid att kommunisterna
öppet inför hela världen framlägger sitt åskådningssätt,
sina syften, sina tendenser och gentemot sagan om kommunismens spöke
ställer ett manifest av partiet självt.
För detta ändamål har
kommunister av de mest olika nationaliteter samlats i London och
utarbetat följande manifest, som offentliggöres på
engelska, franska. tyska, italienska, flamska och danska språken.
I. BORGARE
OCH PROLETÄRER
Historien om alla hittillsvarande samhällen[1]
är historien om klasskamp.
Fri och slav, patricier och plebej,
baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare
och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra,
förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp,
en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning
av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma
undergång.
I historiens tidigare epoker finner
vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället
i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala
ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer,
slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller,
livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen
särskilda graderingar.
Det ur det feodala samhällets
undergång utgångna moderna borgerliga samhället
har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser,
nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen
i de gamlas ställe.
Vår epok. bourgeoisins epok,
utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat
klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer
i två stora fientliga läger, i två stora, varandra
direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat.
Ur medeltidens livegna utgick de första
städernas småborgare, och ur detta småborgerskap
utvecklade sig bourgeoisins första element.
Upptäckten av Amerika och omseglingen
av Afrika skapade en ny terräng för den uppåtgående
bourgeoisin. Den ostindiska och kinesiska marknaden, koloniseringen
av Amerika, varuutbytet med kolonierna, ökandet av byteshandeln
och varorna över huvud taget gav handeln, sjöfarten och
industrin ett hittills okänt uppsving och därmed åt
det revolutionära elementet i det sönderfallande feodala
samhället en snabb utveckling.
Det hittillsvarande feodala eller skråmässiga
driftssättet i industrin förslog inte längre för
de nya marknadernas växande behov. Manufakturen trädde
i dess ställe. Skråmästarna utträngdes av det
industriella medelståndet, arbetets delning mellan de olika
korporationerna försvann för arbetets delning inom den
enskilda verkstaden.
Men alltjämt växte marknaderna,
alltjämt ökades behoven. Icke ens manufakturen förslog
längre. Då revolutionerade ångan och maskinerna
den industriella produktionen. I manufakturens ställe trädde
den moderna storindustrin, i det industriella medelståndets
ställe trädde de industriella miljonärerna, cheferna
för hela industriella arméer, de moderna borgarna.
Storindustrin har skapat den världsmarknad,
som upptäckten av Amerika förberedde. Världsmarknaden
har gett handeln, sjöfarten och landskommunikationerna en omätlig
utveckling. Detta har i sin tur återverkat på industrins
utvidgning och i samma mån som industri, handel, sjöfart
och järnvägar utvidgade sig, i samma mån utvecklade
sig bourgeoisin, ökade sitt kapital och trängde alla från
medeltiden härstammande klasser i bakgrunden.
Vi ser således, hur den moderna
bourgeoisin själv är produkten av en lång utvecklingsprocess,
en rad omvälvningar i produktions- och samfärdssätten.
Vart och ett av dessa bourgeoisins
utvecklingsstadier åtföljdes av ett motsvarande politiskt
framsteg (för denna klass).[2]
Från att ha utgjort ett förtryckt stånd under feodalherrarnas
herravälde, från en beväpnad och sig själv
förvaltande association i kommunen.[3]
Från en oberoende stadsrepublik (som i Italien och Tyskland),
från skatteskyldigt tredje stånd under monarkin (som
i Frankrike), sedan under manufakturens tid motvikt mot adeln i
ståndsmonarkin eller i den oinskränkta monarkin, sedan
huvudgrundval för de stora monarkierna över huvud taget,
tillkämpade den sig slutligen efter storindustrins uppkomst
det politiska ensamherraväldet i den moderna representativstaten.
Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar
hela borgarklassens gemensamma affärer.
Bourgeoisin har spelat en högst
revolutionär roll i historien.
Bourgeoisin har överallt, där
den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska
och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt
slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna
med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några
andra band än det nakna intresset, det känslolösa
"kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets
heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga
vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har
upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och
istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta
friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den
har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa
illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa,
direkta, kalla utsugningen.
Bourgeoisin har avklätt alla de
verksamheter, som förut betraktades och ärades med from
vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren,
juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda
lönearbetare.
Bourgeoisin har ryckt av familjeförhållandet
dess rörande sentimentala slöja och återfört
det till ett rent penningförhållande.
Bourgeoisin har avslöjat, hur
den brutala kraftutvecklingen som reaktionen så mycket beundrar
hos medeltiden, lämpligt kompletterades med den trögaste
flegma. Först den har visat, vad mänsklig verksamhet
kan åstadkomma. Den har utfört helt andra underverk än
egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler:
den har utfört helt andra tåg än folkvandringar
och korståg.
Bourgeoisin kan icke existera, utan
att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d v s produktionsförhållandena,
således samtliga samhällsförhållanden. Ett
oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet
var däremot den första existensbetingelsen för alla
tidigare industriella klasser. Den fortgående omvälvningen
i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga
förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen
kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla fasta
inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla
ärevördiga föreställningar och åskådningar
upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner
bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas,
allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna
att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga
förbindelser med nyktra ögon.
Behovet av en ständigt ökad
avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över
hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig,
överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser.
Bourgeoisin har genom sin exploatering
av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion
kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt
industrin dess nationella grund. De urgamla nationella industrierna
har förintats och förintas alltjämt dagligen. De
uttränges av nya industrier, vilkas införande blir en
livsfråga för alla civiliserade nationer, industrier,
som icke längre bearbetar inhemska råämnen, utan
råvaror från de avlägsnaste områden och vilkas
fabrikat förbrukas icke blott i det egna landet utan i alla
världsdelar. I stället för de gamla behoven, som
kunde tillfredsställas genom landets egna resurser, träder
nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna
länder och klimat för att bli tillfredsställda. I
stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten
och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt
nationernas beroende av varandra. Och som det går i den materiella,
så går det också i den andliga produktionen. De
enskilda nationernas andliga produkter blir allmän egendom.
Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och
mer omöjlig, och av den mycket nationella och lokala litteraturen
bildas en världslitteratur.
Bourgeoisin rycker genom den snabba
förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de
oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även
de mest barbariska nationer in i civilisationen. De billiga varupriserna
är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska
murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat
att kapitulera. Den tvingar alla nationer att tillägna sig
bourgeoisins produktionssätt, om de inte vill gå under;
den tvingar dem att hos sig själva införa den så
kallade civilisationen, d v s att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin
skapar sig en värld efter sitt eget beläte.
Bourgeoisin har lagt landsbygden under
stadens herravälde. Den har skapat kolossala städer, den
har i hög grad ökat invånarantalet i städerna
i förhållande till befolkningen på landsbygden
och därigenom dragit en betydande del av befolkningen undan
lantlivets förslöande inverkan. Och liksom den gjort landet
beroende av staden, så har den gjort barbariska och halvbarbariska
länder beroende av de civiliserade, bondefolken av de borgerliga
folken, österlandet av västerlandet.
Bourgeoisin upphäver mer och mer
splittringen av produktionsmedlen, av egendomen och av befolkningen.
Den har trängt ihop befolkningen, centraliserat produktionsmedlen
och koncentrerat egendomen på få händer. Den nödvändiga
följden härav var den politiska centralisationen. Oberoende,
blott löst förbundna provinser med olika intressen, lagar,
regeringar och tullar sammanfördes till en nation, en
regering, en lag, ett nationellt klassintresse,
en tullgräns.
Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga
klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter
än alla de föregående generationerna tillsamman.
Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning
i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna,
den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar,
upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade
hela befolkningar--vilket tidigare århundrade anade, att sådana
produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?
Vi har alltså sett: de produktions-
och samfärdsmedel, på vilkas grundval bourgeoisin växte
fram, skapades av det feodala samhället. På ett visst
stadium av utvecklingen av dessa produktions- och samfärdsmedel,
motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället
producerade och drev utbyte, den feodala organisationen avjordbruk
och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena,
icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden
hämmade produktionen i stället för att främja
den. De förvandlades till lika många fjättrar. De
måste sprängas och de sprängdes.
I deras ställe trädde den
fria konkurrensen med den därtill anpassade samhälleliga
och politiska konstitutionen med borgarklassens ekonomiska och politiska
herravälde.
En liknande rörelse försiggår
nu inför våra ögon. De borgerliga produktions- och
samfärdsförhållandena, de borgerliga egendomsförhållandena,
det moderna borgerliga samhället, som framtrollat så
väldiga produktions- och samfärdsmedel, liknar häxmästaren,
som inte längre förmår behärska de underjordiska
makter, som han frambesvurit. Sedan årtionden är industrins
och handelns historia blott historien om de moderna produktivkrafternas
revolt mot de moderna produktionsförhållandena, mot egendomsförhållandena,
som utgör livsbetingelsen för bourgeoisin och dess herravälde.
Det är tillräckligt att nämna handelskriserna, vilka
genom sin periodiska återkomst alltmer hotande ifrågasätter
hela det borgerliga samhällets existens. Under handelskriserna
förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragta
produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under
kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha
förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens
epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka
i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd,
ett allmänt förintelsekrig tycks ha avskurit det från
alla livsmedel, industrin och handeln tycks förintade, och
varför? Eftersom det äger för mycket civilisation,
för mycket livsmedel, för mycket industri och för
mycket handel. De produktivkrafter, som står till samhällets
förfogande, tjänar inte längre till att främja
de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom
blivit för väldiga för dessa förhållanden,
de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta
hinder, bringar de hela det borgerliga samhället i oordning
och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena
har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade
rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å
ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa
produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya
marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader.
Varigenom således? Därigenom att den förbereder
ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar
medlen att förebygga kriserna.
De vapen, varmed bourgeoisin slagit
feodalismen till marken, riktar sig nu mot bourgeoisin själv.
Men bourgeoisin har ej blott smitt
de vapen, som skall bringa den döden, den har också frambragt
de män, vilka skall föra dessa vapen--de moderna arbetarna,
proletärerna.
I samma grad som bourgeoisin, d v s
kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna
arbetarnas klass, som blott lever så länge som de finner
arbete och som blott finner arbete så länge som deras
arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som styckevis måste
sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel
och därför på samma sätt utsatta för alla
konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar.
Proletärens arbete har genom maskineriets
utveckling och arbetets delning förlorat all självständig
karaktär och därmed all lockelse för arbetaren. Han
blir blott ett tillbehör till maskinen, och man begär
blott de enklaste, enformigaste och lättlärdaste handgrepp
av honom. De kostnader, som arbetaren förorsakar, inskränker
sig därför nästan blott till de livsmedel, som han
behöver för sitt underhåll och sin ras fortplantning,
Men en varas pris, alltså även arbetets, är lika
med dess produktionskostnader. I samma grad som arbetets motbjudande
karaktär tilltager, i samma grad sjunker därför lönen.
Än mer, i samma grad som maskinanvändningen och arbetsdelningen
tilltar, i samma grad ökas också arbetets mängd,
vare sig det sker genom arbetstidens förlängning eller
genom utökning av det på en viss tid krävda arbetet
eller genom maskinernas uppdrivna fart o s v.
Den moderna industrin har förvandlat
den patriarkaliska mästarens lilla verkstad till den industriella
kapitalistens stora fabrik. De i fabriken sammanträngda arbetarmassorna
organiseras som soldater. De ställs som meniga industrisoldater
under uppsikt av en fullständig hierarki av underofficerare
och officerare. De är icke blott borgarklassens och borgarstatens
trälar, utan de trälbindes också dagligen och stundligen
av maskinen, av förmannen och framför allt av den enskilda
borgerliga fabrikanten själv. Denna despoti är så
mycket småaktigare, förhatligare och bittrare, ju öppnare
den proklamerar vinsten som sitt mål.
Ju mindre handarbetet kräver skicklighet
och kraft, d v s ju mer den moderna industrin utvecklas, desto mer
utträngs männens arbete genom kvinnors och barns arbete.
Köns- och åldersskillnader har inte längre någon
social betydelse när det gäller arbetarklassen. Det ges
nu blott arbetsinstrument, som allt efter ålder och kön
drar olika kostnader.
När fabrikantens utsugning av
arbetaren så tillvida är slut, att han fått sin
lön kontant utbetald, så kastar sig de andra delarna
av bourgeoisin över honom: husägaren, krämaren, pantlånaren
osv.
De hittillsvarande medelstånden,
de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna,
hantverkarna och bönderna, alla dessa klasser sjunker ned i
proletariatet, dels därför, att deras lilla kapital inte
räcker till för drift av storindustri och dukar under
i konkurrensen med de större kapitalisterna, dels därför
att deras speciella skicklighet blir värdelös genom nya
produktionssätt. Så rekryteras proletariatet ur befolkningens
alla kretsar.
Proletariatet genomgår olika
utvecklingsstadier. Dess kamp mot bourgeoisin börjar samtidigt
med dess existens.
I början kämpar de enskilda
arbetarna, sedan arbetarna vid en fabrik, sedan ett helt facks arbetare
på en plats mot den enskilda borgaren, som direkt utsuger
dem. De riktar sina angrepp icke blott mot de borgerliga produktionsförhållandena,
utan också mot själva produktionsinstrumenten, de förintar
de främmande konkurrerande varorna, de slår sönder
maskinerna, de sticker fabrikerna i brand, de söker återvinna
den medeltida arbetarens förlorade ställning.
På detta stadium utgör arbetarna
en över hela landet spridd och genom konkurrensen splittrad
massa. Arbetarnas sammanhållning som massa är ännu
icke följden av deras egen förening utan följden
av att bourgeoisin förenats, bourgeoisin som för att uppnå
sina egna politiska mål måste sätta hela proletariatet
i rörelse och tillsvidare också kan göra detta.
På detta stadium bekämpar proletärerna alltså
icke sina fiender utan sina fienders fiender, resterna av den absoluta
monarkin, godsägarna, den icke industriella bourgeoisin, småborgarna.
Hela den historiska utvecklingen är på detta sätt
koncentrerad i bourgeoisins händer: varje seger, som vinns
under dessa förhållanden, är en seger för bourgeoisin.
Men med industrins utveckling icke
blott ökas proletariatet, det trängs också samman
i större massor, dess kraft växer, och det känner
den mera. Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir
mer och mer likartade, i det maskinerna mer och mer utplånar
skillnaderna i arbetet, och lönen nästan överallt
trycks ner på samma låga nivå. Bourgeoisins växande
inbördes konkurrens samt de därur framväxande handelskriserna
gör arbetarnas lön allt osäkrare, maskinernas ständiga,
allt snabbare utveckling och förbättring gör hela
deras levnadsställning allt ovissare, och alltmer antar sammanstötningarna
mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären
av en sammanstötning mellan två klasser. Arbetarna börjar
nu sammansluta sig mot bourgeoisin. De förenar sig för
att hålla sin lön uppe. De bildar själva varaktiga
sammanslutningar för att kunna proviantera för eventuella
resningar. Här och där bryter kampen ut i upplopp.
Stundom segrar arbetarna, men blott
tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är
icke den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring
sig gripande föreningen av arbetare. Denna underlättas
av de växande kommunikationsmedlen, som skapas av storindustrin
och som sätter arbetarna på de olika orterna i förbindelse
med varandra. Men det behövs blott denna förbindelse för
att centralisera de många lönestriderna, som överallt
har samma karaktär, till en hela landet omfattande klasskamp.
Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp. Och den sammanslutning,
som medeltidens dåliga vägar behövde århundraden
för att genomföra, den skapar det moderna proletariatet
på få år med järnvägarnas hjälp.
Denna proletariatets organisering till
klass och därmed till politiskt parti sprängs åter
varje ögonblick genom konkurrensen bland arbetarna själva.
Men den lever oupphörligt upp igen, starkare, fastare, mäktigare.
Den framtvingar, genom att begagna sig av splittringar inom bourgeoisin,
erkännande i lagform av vissa arbetarintressen. Så t.ex.
tiotimmarslagen i England.
Det gamla samhällets motsatser
befrämjar på mångfaldigt sätt proletariatets
utveckling. Bourgeoisin befinner sig alltjämt i en fortgående
kamp, i början mot aristokratin, senare mot de delar av själva
bourgeoisin vilkas intressen råkat i strid med industrins
framsteg, och ständigt mot bourgeoisin i alla främmande
länder. I alla dessa strider ser bourgeoisin sig tvungen att
vädja till proletariatet, att ta dess hjälp i anspråk
och på så sätt draga det in i den politiska rörelsen.
Den själv tillför alltså proletariatet sina egna
bildningselement, d v s vapen mot sig själv.
Vidare förekommer det, som vi
redan sett, att stora delar av den härskande klassen genom
industrins framsteg slungas ned till proletariatet eller i varje
fall hotas i sina levnadsvillkor. Även dessa tillför proletariatet
en mängd bildningselement.
I de tider slutligen, då klasskampen
närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen
inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället,
en så häftig, så skarp karaktär, att en liten
del av den härskande klassen lösgör sig från
denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den
klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare
en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår
nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del
av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk
förståelse av hela den historiska rörelsen.
Av de klasser, som i våra dagar
står gentemot bourgeoisin, är blott proletariatet en
verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller
och går under med storindustrin, proletariatet åter
är dennas egen produkt.
Medelstånden, den lilla fabrikanten,
den lilla köpmannen, hantverkaren, bonden, alla bekämpar
bourgeoisin för att skydda sin existens som medelstånd
mot undergång. De är alltså icke revolutionära
utan konservativa. Än mer, de är reaktionära, ty
de söker vrida historiens hjul tillbaka. Om de är revolutionära,
så är de det med hänsyn till sin förestående
övergång till proletariatet. så försvarar
de inte sina nuvarande utan sina framtida intressen, så lämnar
de sin egen ståndpunkt för att ställa sig på
proletariatets.
Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse
av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en
proletär revolution har och där indraget i rörelsen,
men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara
beredvilligare att låta köpa sig för reaktionära
syften.
Det gamla samhällets levnadsförhållanden
är redan förintade i proletariatets levnadsförhållanden.
Proletären är egendomslös, hans förhållande
till hustru och barn har ingenting mer gemensamt med det borgerliga
familjeförhållandet. Det moderna industriella arbetet.
det moderna trälandet under kapitalet, som är detsamma
i England som i Frankrike, i Amerika som i Tyskland, har utplånat
all nationell karaktär hos proletären. Lagarna, moralen,
religionen är för honom lika många borgerliga fördomar,
bakom vilka lika många borgerliga intressen gömmer sig.
Alla tidigare klasser, som tillkämpat
sig makten, sökte skydda sin redan förvärvade levnadsställning
genom att underkasta hela samhället sina egna förvärvsbetingelser.
Proletärerna kan erövra de samhälleliga produktivkrafterna
blott genom att avskaffa sitt eget hittillsvarande förvärvssystem
och därmed hela det hittillsvarande förvärvssystemet.
Proletärerna har ingenting eget att värna, de har att
förstöra all hittills existerande privatsäkerhet
och privatförsäkring.
Alla hittillsvarande rörelser
har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen.
Den proletära rörelsen är den självständiga
rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda
flertalets intressen. Proletariatet, det understa lagret i det nuvarande
samhället, kan inte höja sig, inte resa sig, utan att
hela överbyggnaden av de skikt, vilka bildar det officiella
samhället, sprängs i luften.
Proletariatets kamp mot bourgeoisin
är att börja med till formen, om än inte till innehållet,
en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis
först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi.
När vi tecknade de allmänna
faserna av proletariatets utveckling, följde vi det mer eller
mindre dolda inbördeskriget inom det bestående samhället
till den punkt, där det bryter ut i en öppen revolution
och proletariatet genom att våldsamt störta bourgeoisin
grundar sitt eget herravälde.
Hela det hittillsvarande samhället
vilade, som vi redan sett, på motsättningen mellan förtryckande
och förtryckta klasser. Men för att kunna undertrycka
en klass, måste man dock tillförsäkra den betingelser,
inom vilka den åtminstone kan existera som träl. Den
livegne har under livegenskapen arbetat sig upp till medlem av kommunen
liksom småborgaren till borgare under den feodala absolutismens
ok. I stället för att höja sig i och med industrins
framsteg sjunker däremot den moderna arbetaren allt djupare
ned under sin klass' levnadsvillkor. Arbetaren blir en fattiglapp,
och fattigdomen utvecklar sig ännu fortare än befolkningen
och rikedomen. Det framgår därav tydligt, att bourgeoisin
är oförmögen att längre förbliva härskande
klass i samhället och påtvinga samhället sin klass'
levnadsbetingelser som reglerande lag. Den är ur stånd
att härska, emedan den är ur stånd att tillförsäkra
sin slav existens ens inom gränserna för hans slaveri,
eftersom den är tvungen att låta honom sjunka ned i ett
läge, där bourgeoisin måste nära honom i stället
för att näras av honom. Samhället kan icke längre
leva under bourgeoisin, d v s dess liv är icke längre
förenligt med samhällets.
Det väsentliga villkoret för
borgarklassens existens och herravälde är anhopningen
av rikedom på privata händer, bildandet och ökandet
av kapital, kapitalets förutsättning är lönearbetet.
Lönearbetet vilar uteslutande på konkurrensen arbetarna
emellan. Framsteget i industrin, vars viljelösa och motståndslösa
bärare bourgeoisin är, sätter i stället för
arbetarnas isolering genom konkurrensen deras revolutionära
sammanslutning i föreningar. Med storindustrins utveckling
rycks alltså undan bourgeoisins fötter själva den
grundval, på vilken den producerar och tillägnar sig
produkterna. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare.
Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga.
II. PROLETÄRER
OCH KOMMUNISTER
I vilket förhållande står
kommunisterna till proletariatet i allmänhet?
Kommunisterna utgör inget särskilt
parti gentemot de andra arbetarpartierna.
De har inga från proletariatets
intressen skilda intressen.
De uppställer inga särskilda
principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen.
Kommunisterna skiljer sig från
de övriga proletära partierna blott därigenom, att
de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver
de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma
intressena och gör dem gällande, och å andra sidan
därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen
mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, alltid företräder
hela rörelsens intressen.
Kommunisterna är alltså
praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna
i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga
massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för,
gången och de allmänna resultaten av den proletära
rörelsen.
Kommunisternas närmaste mål
är detsamma som alla övriga proletära partiers: proletariatets
utbildande till klass, störtandet av bourgeoisins herravälde,
proletariatets erövring av den politiska makten.
Kommunisternas teoretiska läror
vilar ingalunda på idéer och principer, som uttänkts
eller upptäckts av den ena eller andra världsförbättraren.
De är blott allmänna uttryck
för de faktiska förhållandena inom en pågående
klasskamp, en inför våra ögon försiggående
historisk rörelse. Avskaffandet av hittillsvarande egendomsförhållanden
är ingenting för kommunismen särskilt betecknande.
Alla egendomsförhållanden har alltid varit underkastade
en ständig historisk växling, en ständig historisk
förändring.
Den franska revolutionen t ex avskaffade
feodalegendomen till förmån för den borgerliga egendomen.
Vad som utmärker kommunismen är
inte avskaffande av egendomen över huvud taget, utan avskaffandet
av den borgerliga egendomen.
Men den moderna borgerliga privategendomen
är det sista och mest fulländade uttrycket för framställningen
och tillägnandet av produkter, som bygger på klassmotsättningar,
på den enas utsugning av den andra.
I denna betydelse kan kommunisterna
sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande.
Man har förebrått oss kommunister,
att vi vill avskaffa den personligt förvärvade, genom
eget arbete frambragta egendomen; den egendom, som skulle utgöra
grundvalen för all personlig frihet, verksamhet och självständighet.
Genom eget arbete förvärvad,
självförtjänt egendom! Talar ni om småborgarens
eller småbondens egendom, som föregick den borgerliga
egendomen? Vi behöver icke avskaffa den, industrins utveckling
har avskaffat den och avskaffar den dagligen.
Eller talar ni om den moderna borgerliga
privategendomen?
Men skapar lönearbetet, proletärens
arbete, egendom åt arbetaren? Ingalunda. Det skapar kapital,
d v s den egendom, som utsuger lönearbetet och som blott kan
föröka sig genom att skapa nytt lönearbete för
att på nytt utsuga det. Egendomen i sin nuvarande form rör
sig i motsättningen mellan kapital och lönearbete. Låt
oss betrakta de båda sidorna av denna motsättning.
Att vara kapitalist betyder inte blott
att intaga en rent personlig, utan en samhällelig ställning
i produktionen. Kapitalet är en social produkt och kan blott
sättas i rörelse genom en gemensam verksamhet av många
medlemmar, ja, i sista instans blott genom den gemensamma verksamheten
av alla samhällets medlemmar.
Kapitalet är alltså ingen
personlig, utan en samhällelig makt.
Om kapitalet alltså förvandlas
till gemensam, alla samhällets medlemmar tillhörande egendom,
så förvandlas inte därmed personlig egendom till
samhällelig. Blott egendomens sociala karaktär förvandlas.
Den förlorar sin klasskaraktär.
Vi kommer nu till lönearbetet.
Lönearbetets genomsnittspris är
arbetslönens minimum, d v s summan av de livsmedel, som är
nödvändiga för att hålla arbetaren som arbetare
vid liv. Vad lönearbetaren således genom sitt arbete
tillägnar sig räcker blott till för att uppehålla
livet. Vi vill ingalunda avskaffa detta personliga tillägnande
av arbetsprodukten för livets omedelbara reproduktion, ett
tillägnande, som inte ger något överskott, vilket
kunde ge makt över främmande arbete. Vi vill blott upphäva
den eländiga karaktären av detta tillägnande, varunder
arbetaren blott lever för att öka kapitalet, blott lever
i den mån det passar den härskande klassens intressen.
I det borgerliga samhället är
det levande arbetet blott ett medel att öka det hopade arbetet.
I det kommunistiska samhället skall det hopade arbetet blott
vara ett medel att utvidga, berika och befrämja arbetarnas
levnadsprocess.
I det borgerliga samhället härskar
alltså det förflutna över det nuvarande, i det kommunistiska
samhället det nuvarande över det förflutna. I det
borgerliga samhället är kapitalet självständigt
och personligt, under det att den arbetande individen är osjälvständig
och opersonlig.
Upphävandet av detta förhållande
kallar bourgeoisin upphävandet av personlighet och frihet !
Och med rätta. Det är förvisso fråga om upphävandet
av den borgerliga personligheten, självständigheten och
friheten.
Med frihet förstår man under
de nuvarande borgerliga produktionsförhållandena den
fria handeln, friheten att köpa och sälja.
Men försvinner schackrandet, så
försvinner också det fria schackrandet. Talesätten
om det fria schackrandet har, liksom vår bourgeoisis alla
övriga frihetsbravader, blott någon mening gentemot det
bundna schackrandet, gentemot medeltidens undertryckta borgare,
men inte gentemot det kommunistiska upphävandet av schackrandet,
av de borgerliga produktionsförhållandena och av bourgeoisin
själv.
Ni förfasar er över, att
vi vill upphäva privategendomen. Men i ert nuvarande samhälle
är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess
medlemmar--den existerar just därigenom, att den icke existerar
för nio tiondelar. Ni förebrår oss alltså,
att vi vill upphäva en egendom, som har till nödvändig
förutsättning, att det oerhörda flertalet i samhället
är egendomslöst.
Ni förebrår oss med andra
ord, att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det
vill vi.
Från det ögonblick, då
arbetet inte längre kan förvandlas till kapital, pengar.
jordränta, kort sagt till en samhällsmakt, som kan monopoliseras,
d v s från det ögonblick, då den personliga egendomen
inte längre kan slå om i borgerlig, förklarar ni,
att personligheten är upphävd.
Ni medger således, att ni med
personlighet inte menar något annat än borgaren, den
borgerliga egendomsägaren. Och denna personlighet skall förvisso
upphävas.
Kommunismen berövar ingen makten
att kunna tillägna sig samhälleliga produkter, den borttar
blott makten att genom detta tillägnande kunna utsuga främmande
arbete.
Man har invänt, att med privategendomens
upphävande skulle all verksamhet upphöra och en allmän
lättja inträda.
I så fall måste det borgerliga
samhället för länge sedan ha gått under av
slöhet, ty de som här arbetar förvärvar ingenting,
och de som här förvärvar, de arbetar icke. Hela invändningen
leder till tautologin, att det inte längre kommer att finnas
lönearbete, när det inte längre finns kapital.
Alla invändningar, som riktas
mot det kommunistiska sättet att producera och tillägna
sig materiella produkter, har även utsträckts att gälla
tillägnandet och produktionen av andliga produkter. Liksom
för borgaren upphörandet av klassegendomen ter sig liktydigt
med upphörandet av produktionen själv, så ter sig
klassbildningens upphörande för honom identisk med bildningens
upphörande över huvud taget.
Den bildning, vars förlust han
beklagar, utgör för det enorma flertalet utbildningen
till maskin.
Men tvista icke med oss genom att med
edra borgerliga föreställningar om frihet, bildning, rätt
o s v bedöma avskaffandet av den borgerliga egendomen. Edra
idéer är själva produkter av de borgerliga produktions-
och egendomsförhållandena, liksom er rätt blott
är er till lag upphöjda klassvilja, vars innehåll
är givet i de materiella levnadsbetingelserna för er klass.
Den intresseföreställning,
vari ni förvandlar edra produktions- och egendomsförhållanden
från historiska, under produktionens utveckling övergående,
förhållanden till eviga natur- och förnuftslagar,
delar ni med alla tidigare härskande klasser, som gått
under. Vad ni förstår, när det gäller den antika
egendomen, vad ni förstår, när det gäller den
feodala egendomen, det vågar ni inte begripa, när det
gäller den borgerliga egendomen.
Familjens upphävande! Även
de radikalaste beskärmar sig över denna skändliga
avsikt hos kommunisterna.
Varpå vilar den nuvarande, den
borgerliga familjen? På kapitalet, på det enskilda förvärvet.
Fullständigt utvecklad existerar den blott för bourgeoisin,
men den finner sin komplettering i den tvungna familjelösheten
hos arbetarna och i den offentliga prostitutionen.
Den borgerliga familjen bortfaller
naturligtvis samtidigt med denna dess komplettering, och båda
försvinner i och med kapitalets försvinnande.
Förebrår ni oss, att vi
vill upphäva föräldrarnas utsugning av barnen? Vi
tillstår denna förbrytelse.
Men, säger ni, vi upphäver
de ömtåligaste förhållanden, när vi i
stället för uppfostran i hemmet sätter samhällelig
uppfostran.
Och är inte också er uppfostran
bestämd genom samhället? Genom de samhällsförhållanden,
under vilka ni uppfostras, genom samhällets mer eller mindre
direkta inblandning, medelst skolan o s v. Kommunisterna uppfinner
inte samhällets inverkan på uppfostran, de förändrar
blott dess karaktär, de undandrar uppfostran den härskande
klassens inflytande.
De borgerliga talesätten om familj
och uppfostran, om det ömma förhållandet mellan
föräldrar och barn, blir alltmera motbjudande, ju mer
alla proletariatets familjeband sönderslits till följd
av storindustrin och barnen förvandlas till vanliga handelsartiklar
och arbetsredskap.
Men ni kommunister vill införa
kvinnogemenskap, skriker hela bourgeoisin i korus mot oss.
Borgaren ser i sin hustru blott ett
produktionsinstrument. Han hör, att produktionsinstrumenten
skall göras till allmän egendom och kan då naturligtvis
icke tänka sig annat än att gemensamheten också
skall bli kvinnans lott.
Han anar icke, att vad det just gäller,
det är att upphäva kvinnans ställning som blott ett
produktionsinstrument.
Det finns för övrigt ingenting
löjligare än vår borgarklass' högmoraliska
harm över kommunisternas föregivna officiella kvinnogemenskap
-- kommunisterna behöver icke införa kvinnogemenskap--den
har nästan alltid existerat.
Våra borgare, som icke är
nöjda med, att deras proletärers hustrur och döttrar
står till deras förfogande, för att nu inte tala
om den officiella prostitutionen, finner ett särskilt nöje
i att ömsesidigt förföra varandras hustrur.
Det borgerliga samhällets äktenskap
är i verkligheten hustrugemenskap. Man kunde på sin höjd
förebrå kommunisterna, att de i stället för
en under hyckleri dold kvinnogemenskap ville sätta en officiell,
öppen sådan. Men det förstås annars av sig
självt, att med de nuvarande produktionsförhållandenas
upphävande även den ur dessa uppkomna kvinnogemenskapen,
dvs officiella och icke-officiella prostitutionen kommer att försvinna.
Man har vidare förebrått
kommunisterna, att de vill avskaffa fäderneslandet, nationaliteten.
Arbetarna har inget fädernesland.
Man kan inte fråntaga dem vad de inte har. Då emellertid
proletariatet till att börja med måste erövra den
politiska makten, upphöja sig till nationell klass och konstituera
sig självt som nation, så är det självt ännu
nationellt om också inte i samma mening som bourgeoisin.
Den nationella avskildheten och motsättningarna
mellan folken försvinner mer och mer redan med bourgeoisins
utveckling, med handelsfriheten, världsmarknaden, den industriella
produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållandena.
Proletariatets herravälde skall
få dem att försvinna ännu fortare. Samfälld
aktion, åtminstone av de civiliserade länderna, är
en av de första betingelserna för proletariatets befrielse.
I samma grad som den ena individens
exploatering av den andra upphävs, i samma grad upphävs
den ena nationens exploatering av den andra.
Med klassmotsättningarna inom
nationerna faller den fientliga ställningen mellan nationerna.
De anklagelser mot kommunisterna, som
i allmänhet höjes från religiösa, filosofiska
och över huvud taget ideologiska synpunkter, förtjänar
inget utförligt bemötande.
Behövs det en djupare insikt för
att förstå att med människornas levnadsförhållanden,
med deras samhälleliga förbindelser, med deras samhälleliga
tillvaro också deras föreställningar, åskådningar
och begrepp, med ett ord, även deras medvetande förändrar
sig.
Vad bevisar idéernas historia
om icke, att den andliga produktionen förändrar sig i
och med den materiella? En viss tids härskande idéer
var alltid blott den härskande klassens idéer.
Man talar om idéer, som revolutionerar
ett helt samhälle; man uttalar därmed blott det sakförhållandet,
att inom det gamla samhället bildats elementen till ett nytt
och att de gamla idealens upplösning håller jämna
steg med de gamla levnadsförhållandenas upplösning.
När den gamla världen höll
på att gå under, besegrades de gamla religionerna av
kristendomen. När de kristna idéerna på 1700 talet
överflyglades av upplysningsidéerna, kämpade det
feodala samhället sin dödskamp med den då revolutionära
bourgeoisin. Samvets- och religionsfrihetens idéer uttryckte
blott den fria konkurrensens herravälde på vetandets
område.
Men, skall man säga, religiösa,
moraliska, filosofiska, politiska, rättsliga idéer o
s v förändrade sig dock under den historiska utvecklingens
förlopp. Religionen, moralen, filosofin, politiken och rätten
överlevde dock alltid dessa växlingar.
Det ges dessutom eviga sanningar såsom
frihet, rättfärdighet osv, vilka är gemensamma för
alla samhällstillstånd. Men kommunismen avskaffar de
eviga sanningarna, den avskaffar religionen och moralen i stället
för att omskapa dem, den står därför i strid
med all hittillsvarande historisk utveckling.
Vartill reducerar sig denna anklagelse?
Alla hittillsvarande samhällens historia har rört sig
i klassmotsatser, som under olika perioder gestaltat sig olika.
Men vilken form de tagit, så
är den ena samhällsdelens utsugning av den andra ett för
alla gångna århundraden gemensamt faktum. Det är
därför inget under, att det sociala medvetandet, under
alla århundraden rört sig, trots all mångfaldighet
och olikhet, i vissa gemensamma former, former av medvetande, som
först med klassmotsättningarnas fullständiga försvinnande
kommer att helt och hållet upplösas.
Den kommunistiska revolutionen är
den radikalaste brytning med de nedärvda egendomsförhållandena;
inget under då att i dess utvecklingsgång radikalast
brytes med de nedärvda idéerna.
Men låt oss lämna bourgeoisins
invändningar mot kommunisterna.
Vi såg redan ovan, att det första
steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet
till härskande klass, erövra demokratin.
Proletariatet kommer att begagna sin
politiska makt till att så småningom frånta bourgeoisin
allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i staten
d v s i det som härskande klass organiserade proletariatets
händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.
I början kan detta naturligtvis
ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsrätten och i
de borgerliga produktionsförhållandena, således
genom åtgärder, vilka synes ekonomiskt otillräckliga
och ohållbara, men som under rörelsens utveckling kommer
att spränga sina egna gränser och är oundvikliga
som medel att omlägga hela produktionssättet.
Dessa åtgärder kommer naturligtvis
att vara olika i olika länder.
För de utvecklade länderna
skall dock tämligen allmänt följande kunna komma
till användning:
- Jordegendomens expropriering och jordräntans
användning till statsutgifter.
- Stark progressiv beskattning.
- Arvsrättens avskaffande.
- Konfiskation av alla emigranters och rebellers
egendom.
- Kreditens centralisering i statens händer
genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol.
- Centralisering av transportväsendet i
statens händer.
- Utökande av nationalfabriker, produktionsinstrument,
uppodling och förbättring av jorden efter en samhällelig
plan.
- Lika arbetstvång för alla, upprättande
av industriella arméer, särskilt för åkerbruket.
- Förenande av jordbruks- och industridriften;
åtgärder för att så småningom utplåna
skillnaden mellan stad och landsbygd.
- Offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla
barn. Avskaffande av fabriksarbetet för barn i dess nuvarande
form. Uppfostrans förenande med den materiella produktionen
o s v.
När under utvecklingens lopp klasskillnaderna
försvunnit och all produktion koncentrerats i händerna
på de förenade individerna, så förlorar den
offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten
i egentlig mening är det organsierade våldet av en klass
till en annan klass' undertryckande. När proletariatet i kampen
mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som
klass, genom en revolution gör sig till härskande klass
och som härskande klass med våld upphäver de gamla
produktionsförhållandena, så upphäver det
med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas
existensbetingelser, klasserna över huvud taget och därmed
sitt eget herravälde som klass.
I stället för det gamla borgerliga
samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder
en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen
för allas fria utveckling.
III. SOCIALISTISK
OCH KOMMUNISTISK LITTERATUR
1. Den reaktionära
socialismen
a) Den feodala
socialismen
Den franska och den engelska aristokratin
var enligt sin historiska ställning kallad att skriva smädeskrifter
mot det moderna borgerliga samhället. I den franska julirevolutionen
1830 och i den engelska reformrörelsen hade den ännu en
gång varit den hatade uppkomlingen underlägsen. Det kunde
ej längre vara tal om en allvarlig politisk kamp. Blott den
litterära kampen återstod. Men även på litteraturens
område hade restaurationstidens[4]
gamla talesätt blivit omöjliga. För att väcka
sympati måste aristokratin skenbart lämna sina egna intressen
åt sidan och blott i den exploaterade arbetarklassens intresse
formulera sin anklagelseakt mot bourgeoisin. Den sökte sig
tröst i att sjunga smädevisor om sin nya härskare
och viska olycksprofetior i hans öra.
På så sätt uppstod
den feodala socialismen, halvt klagosång, halvt smädeskrift,
halvt återfall i det förgångna, halvt hotelse för
framtiden, stundom träffande bourgeoisin i hjärtat genom
en bitter, genialt mördande dom, alltid verkande komisk genom
sin fullkomliga oförmåga att förstå den moderna
historiens gång.
De feodala socialisterna svängde
den proletära tiggarpåsen i handen som en fana för
att samla folket bakom sig. Men så ofta folket följde
dem, upptäckte det på deras bak de gamla feodala vapensköldarna
och drog sig tillbaka med ett högt och vanvördigt skratt.
En del av de franska "legitimisterna"
och det unga England uppförde detta skådespel.
När de feodala bevisar, att deras
sätt att utsuga var av en annan art än det borgerliga,
så glömmer de blott, att de utplundrade under helt andra
och nu föråldrade förhållanden och förutsättningar.
När de gör gällande, att det moderna proletariatet
icke existerade under deras herravälde, så glömmer
de blott, att just den moderna bourgeoisin var en nödvändig
telning av deras samhällsordning.
För övrigt förhemligar
de så litet den reaktionära karaktären av sin kritik,
att deras huvudanklagelse mot bourgeoisin just består i att
under dess regim utvecklar sig en klass, som kommer att spränga
hela den gamla samhällsordningen i luften.
De förebrår bourgeoisin
långt mer, att den frambringar ett revolutionärt proletariat
än att den över huvud taget frambringar ett proletariat.
I den praktiska politiken deltar de
därför i alla våldsåtgärder mot arbetarklassen,
och i det dagliga livet bekvämar de sig gärna, trots alla
uppstyltade talesätt, att plocka de gyllene äpplena och
schackra bort sin tro, kärlek och ära mot ull, betor och
brännvin.[5]
Liksom prästen alltid gick hand
i hand med de feodala, så går prästsocialismen
samman med den feodala socialismen.
Ingenting är lättare än
att ge den kristna askesen en socialistisk anstrykning. Gick inte
också kristendomen mot privategendomen, äktenskapet och
staten? Predikade den icke i stället välgörenhet
och tiggeri, celibat och köttets dödande, klosterliv och
kyrka? Den kristna socialismen är blott det vigvatten, varmed
prästen välsignar aristokratins vrede.
b) Småborgerlig
socialism
Den feodala aristokratin är icke
den enda klass, som störtades av bourgeoisin, och vars levnadsbetingelser
minskades och upphörde med det moderna borgerliga samhället.
Medeltidens småborgardöme och småbondestånd
var den moderna bourgeoisins förelöpare. I de industriellt
och kommersiellt mindre utvecklade länderna vegeterar denna
klass vidare bredvid den uppväxande bourgeoisin.
I de länder, där den moderna
civilisationen utvecklat sig, har uppstått ett nytt småborgerskap,
som svävar mellan proletariatet och bourgeoisin, och som ständigt
bildas på nytt som en kompletterande del av det borgerliga
samhället, men vars medlemmar oupphörligt genom konkurrensen
slungas ned i proletariatet och som med storindustrins utveckling
t o m ser en tidpunkt närma sig, när de fullständigt
försvinner som en självständig del av det moderna
samhället och inom handel, industri och åkerbruk ersättes
med arbetsuppsyningsmän och tjänstemän.
I länder som Frankrike, där
bondeklassen utgör långt mer än hälften av
befolkningen, var det naturligt, att de skriftställare, som
uppträdde för proletariatet mot bourgeoisin, anlade småborgarens
och småbondens måttstock på sin kritik av den
borgerliga regimen och tog arbetarnas parti från en småborgerlig
ståndpunkt. Så bildades den småborgerliga socialismen.
Sismondi är huvudrepresentanten för denna litteratur ej
blott för Frankrike utan också för England.
Denna socialism klarlade högst
skarpsinnigt motsägelserna i de moderna produktionsförhållandena.
Den avslöjade nationalekonomernas hycklande försköningar.
Den uppvisade ovedersägligt de ödeläggande verkningarna
av maskinerna och arbetsdelningen, kapitalens och jordegendomarnas
koncentration, överproduktionen, kriserna, småborgarnas
och småböndernas nödvändiga undergång,
proletariatets elände, anarkin i produktionen, de skriande
missförhållandena i rikedomens fördelning, det industriella
förintelsekriget nationerna emellan, de gamla sedernas, de
gamla familjeförhållandenas och de gamla nationaliteternas
upplösning.
Till sitt positiva innehåll vill
emellertid denna socialism antingen återställa de gamla
produktions- och samfärdsmedlen och med dem de gamla egendomsförhållandena
och det gamla samhället, eller också vill den med våld
spärra in de moderna produktions- och samfärdsmedlen inom
de gamla egendomsförhållandenas ram, som av de förra
sprängts och måste sprängas. I båda fallen
är den reaktionär och därtill utopisk.
Skråväsen i industrin och
patriarkalisk hushållning på landsbygden är dess
sista ord.
I sin fortsatta utveckling har denna
riktning utmynnat i ett fegt gnäll.
c) Den tyska
eller "sanna" socialismen
Frankrikes socialistiska och kommunistiska
litteratur, som uppstod under trycket från en härskande
bourgeoisi och utgör det litterära uttrycket för
kampen mot detta herravälde, infördes till Tyskland vid
en tidpunkt, då bourgeoisin just börjat sin kamp mot
den feodala absolutismen.
Tyska filosofer, halvfilosofer och
skönandar kastade sig begärligt över denna litteratur
och glömde blott, att de franska levnadsförhållandena
inte hade invandrat samtidigt med dessa skrifter till Tyskland.
Inför de tyska förhållandena förlorade den
franska litteraturen all omedelbar praktisk betydelse och antog
ett rent litterärt utseende. Den måste framstå
som blott en orkeslös spekulation över det mänskliga
väsendets förverkligande. Så hade för 1700-talets
tyska filosofer den första franska revolutionens fordringar
blott mening som "det praktiska förnuftets" fordringar
i allmänhet, och den revolutionära franska bourgeoisins
viljeyttringar betydde i deras ögon den rena viljans lagar,
viljan sådan den måste vara, den sant mänskliga
viljan.
De tyska litteratörernas enda
arbete bestod i att de satte de nya franska idéerna i samklang
med sitt gamla filosofiska samvete eller snarare att de från
sin egen filosofiska ståndpunkt tillägnade sig de franska
idéerna.
Detta skedde på samma sätt
som man över huvud taget tillägnar sig ett främmande
språk, genom översättning.
Det är bekant, hur munkarna över
de manuskript, varpå den gamla hednatidens klassiska verk
var upptecknade, skrev smaklösa katolska helgonhistorier. De
tyska författarna förfor tvärtom med den profana
franska litteraturen. De skrev sitt filosofiska nonsens efter det
franska originalet. Så skrev de t ex efter den franska kritiken
av penningförhållandena: "prisgivande av det mänskliga
väsendet", efter den franska kritiken av borgarstaten:
"upphävande av det abstrakt allmännas herravälde"
osv.
Insmugglandet av dylika filosofiska
fraser bakom de franska framställningarna döpte de till
"handlingens filosofi", "sann socialism", "tysk
socialistisk vetenskap", "filosofisk motivering av socialismen"
o s v.
Den franska socialistiskt-kommunistiska
litteraturen blev på så sätt formligen kastrerad.
Och då den i tyskarnas händer upphörde att vara
ett uttryck för den ena klassens kamp mot den andra, så
var tysken övertygad om att ha övervunnit "den franska
ensidigheten", att istället för sanna behov ha tillgodosett
sanningens behov, i stället för proletariatets intressen
det mänskliga väsendets intressen, människans i allmänhet,
den människa, som icke tillhör någon klass, över
huvud taget inte verkligheten utan blott den filosofiska fantasins
dimvärld.
Denna tyska socialism, som tog sina
tafatta stilövningar så allvarligt och högtidligt
och så skrytsamt utbasunerade dem, förlorade emellertid
småningom sin pedantiska oskuld.
Den tyska och särskilt den preussiska
bourgeoisins kamp mot det feodala och absoluta kungadömet,
med ett ord, den liberala rörelsen blev allvarligare.
Den "sanna" socialismen bjöds
därmed det önskade tillfället, att mot den politiska
rörelsen ställa upp de socialistiska fordringarna, att
utslunga det gamla anatemat mot liberalismen, mot representativstaten,
mot den borgerliga konkurrensen, mot borgerlig pressfrihet, borgerlig
rätt, borgerlig frihet och likhet, och predika för folkmassorna,
att de icke hade något att vinna genom denna rörelse,
utan snarare allt att förlora. Den tyska socialismen glömde
mycket lägligt, att den franska kritiken, vars själlösa
eko den var, förutsätter det moderna borgerliga samhället
med motsvarande materiella levnadsbetingelser och dithörande
politiska konstitution, idel förutsättningar som det först
gällde att tillkämpa sig i Tyskland.
Den "sanna" socialismen tjänade
de tyska absoluta regeringarna med deras följe av präster,
skolmästare, junkrar och byråkrater som lämplig
fågelskrämma mot den hotfullt uppåtsträvande
bourgeoisin.
Den utgjorde det sliskiga påbrödet
till de svidande piskslag och de gevärskulor, med vilka samma
regeringar kuvade de tyska arbetararupproren.
Blev den "sanna" socialismen
på så sätt ett vapen i handen åt regeringarna
mot den tyska bourgeosin, så representerade den även
omedelbart ett reaktionärt intresse, det tyska småborgardömets
intresse. I Tyskland bildade det från 1 500-talet härstammande
och sedan dess i olika former åter och åter uppdykande
småborgarskiktet den egentliga sociala grunden för de
bestående förhållandena.
Dess upprätthållande betyder
upprätthållandet av de bestående tyska förhållandena.
Av bourgeoisins industriella och politiska herravälde fruktar
det den säkra undergången å ena sidan till följd
av kapitalets koncentration, å andra sidan genom uppkomsten
av ett revolutionärt proletariat. Detta småborgardöme
tyckte att den "sanna" socialismen slog två flugor
i en smäll. Den spred sig också som en epidemi.
Den skrud, virkad av spekulativ spindelväv,
översållad med granna frasblommor, genomdränkt av
kärleksvarma daggdroppar, denna hjärterörande skrud,
vari de tyska socialisterna inhöljde sina få beniga "eviga
sanningar", ökade blott avsättningen av dessa varor
hos denna publik.
Å sin sida insåg den tyska
socialismen allt mer sin kallelse: att vara detta småborgerskaps
högtravande representant.
Den proklamerade den tyska nationen
som normalnation och den tyska spetsborgaren som normalmänniska.
Den gav åt varje nedrighet av denna borgare en fördold,
högre socialistisk mening, enligt vilken den kom att betyda
motsatsen. Den drog den sista konsekvensen, när den uppträdde
direkt mot kommunismens "brutalt destruktiva" inriktning
och förkunnade sin upphöjda opartiskhet över alla
klasstrider. Med mycket få undantag hör allt, som i Tyskland
cirkulerar av föregivna socialistiska och kommunistiska skrifter
till denna smutsiga kraftlösa litteratur.[6]
2. Den konservativa
eller borgerliga socialismen
En del av bourgeoisin önskar avhjälpa
de sociala missförhållandena för att trygga det
borgerliga samhällets bestånd.
Dit hör: ekonomer, filantroper,
humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge,
välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner,
måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste
slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till
hela system.
Som exempel härpå anför
vi Proudhons "Philosophie de la Misere" (Eländets
filosofi).
Den borgerliga socialismen vill bibehålla
det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt
därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla
det bestående samhället med undantag av de element, som
revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi
utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis
den värld, vari den härskar, som den bästa av världar.
Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning
till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet
att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem,
så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna
i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning
om detsamma som någonting förhatligt.
En annan, mindre systematisk men mer
praktisk form av socialismen sökte avhålla arbetarklassen
från varje revolutionär rörelse genom att hävda,
att inte den eller den politiska förändringen utan blott
en förändring av de materiella levnadsförhållandena,
de ekonomiska förhållandena, kunde vara av nytta för
densamma. Men med förändring av de materiella levnadsförhållandena
menar denna socialism ingalunda avskaffande av de borgerliga produktionsförhållandena,
vilket blott är möjligt på revolutionär väg,
utan administrativa förbättringar, som kan gå för
sig på dessa produktionsförhållandens mark och
alltså ingenting ändrar i förhållandet mellan
kapital och lönearbete, utan i bästa fall blott minskar
bourgeoisins kostnader för dess herravälde och förenklar
dess statshushållning.
Sitt rätta uttryck uppnår
den borgerliga socialismen först då, när den blivit
enbart en oratorisk formel.
Fri handel!--i arbetarklassens intresse.
Skyddstullar!--i arbetarklassens intresse. Cellfängelser! --
i arbetarklassens intresse. Detta är den borgerliga socialismens
sista enda allvarligt menade ord.
Bourgeoisins socialism består
ju i påståendet att bourgeoisin är bourgeoisi--i
arbetarklassens intresse.
3. Den kritiskt
utopiska socialismen och kommunismen
Vi talar icke här om den litteratur,
som i alla stora moderna revolutioner hävdat proletariatets
fordringar. (Skrifter av Babeuf m fl)
Proletariatets första försök
under en tid av allmän jäsning, under perioden för
det feodala samhällets störtande, att direkt förverkliga
sitt eget klassintresse, strandade med nödvändighet på
proletariatets eget outvecklade tillstånd liksom därpå,
att de materiella betingelserna för dess befrielse saknades.
De uppkom först som en produkt av den borgerliga epoken. Den
revolutionära litteratur, som åtföljde dessa första
proletära rörelser, är till sitt innehåll nödvändigtvis
reaktionär. Den förkunnar en allmän askes och en
grov likhetslära.
De egentliga socialistiska och kommunistiska
systemen, Saint-Simons, Fouriers, Owens o s v dök upp under
den första outvecklade perioden av kamp mellan proletariat
och bourgeoisi, som vi förut skildrat ("Borgare
och proletärer").
Uppfinnarna av detta system ser visserligen
motsättningen mellan klasserna liksom de upplösande elementens
verksamhet i det härskande samhället. Men de ser hos proletariatet
ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för detsamma
säregen politisk rörelse.
Då klassmotsättningarnas
utveckling håller jämna steg med industrins utveckling,
finner de ej heller de materiella förutsättningarna för
proletariatets frigörelse och söker då i stället
efter en social vetenskap, efter sociala lagar för att skapa
dessa betingelser.
I stället för samhällelig
verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i
stället för de historiska betingelserna för frigörelsen
sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets
småningom försiggående organiserande till klass
sätter de sin egen godtyckligt utkläckta samhällsorganisation.
Den kommande världshistorien upplöser sig för dem
i propaganda för och i praktiskt utförande av deras samhällsplaner.
De är visserligen medvetna om
att i sina planer företräda framför allt den arbetande
klassens intresse i dess egenskap av den mest lidande klassen. Bara
ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet
för dem.
Men klasskampens outvecklade form liksom
deras eget klassläge för med sig, att de tror sig vara
vitt höjda över varje klassmotsättning. De vill förbättra
alla samhällsmedlemmars levnadsläge, även de bäst
ställdas. De vädjar alltjämt till alla samhällsmedlemmar
utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande
klassen. Man behöver bara förstå deras system för
att erkänna det som den bästa möjliga plan för
det bästa möjliga samhälle.
De förkastar därför
varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion,
de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker
att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små
experiment, som naturligtvis slår fel, genom exemplets makt.
Den fantastiska skildringen av det
framtida samhället uppstår i en tid, då proletariatet
ännu är högst outvecklat och därför självt
ännu uppfattar sin ställning fantastiskt, den speglar
dess första aningsfulla längtan efter en allmän omgestaltning
av samhället.
Men i dessa socialistiska och kommunistiska
skrifter ingår även kritiska element. De angriper alla
grundvalar för det bestående samhället. De har därför
lämnat ett högst värdefullt material till arbetarnas
upplysning. Deras positiva teorier om det kommande samhället,
t ex upphävandet av motsatsen mellan stad och landsbygd, av
familjen, av det privata förvärvet, av lönearbetet,
förkunnandet av den sociala harmonin, statens förvandling
till blott en förvaltning av produktionen--alla dessa satser
är allenast uttryck för bortfallandet av de klassmotsatser
som först nu börjar utveckla sig och som de känner
blott i deras första formlösa obestämdhet. Dessa
teorier har därför ännu en rent utopisk karaktär.
Den kritiskt utopiska socialismens
och kommunismens betydelse står i omvänt förhållande
till den historiska utvecklingen. I samma mån som klasskampen
utvecklar sig och tar gestalt förlorar denna fantastiska upphöjdhet
över den, detta fantastiska bekämpande av densamma, allt
praktiskt värde, allt teoretiskt berättigande. Om än
därför upphovsmännen till dessa system i många
hänseenden var revolutionära, så bildar deras lärjungar
likaväl reaktionära sekter. De håller fast vid mästarens
gamla åskådningar trots proletariatets historiska framsteg.
De söker därför konsekvent avtrubba klasskampen och
utjämna motsättningarna. De drömmer alltjämt
om att på försök få förverkliga sina
sociala utopier, stifta enskilda falangstärer, grunda hemkolonier,
upprätta ett litet Ikarien[7]
--ett nytt Jerusalem i fickformat--och för uppbyggandet av
alla dessa luftslott måste de vädja till det borgerliga
hjärtats och penningspåsens filantropi. Så småningom
hamnar de i kategorin av ovan skildrade reaktionära eller konservativa
socialister och skiljer sig från dem blott genom sitt mer
systematiska pedanteri, genom sin fantastiska övertro på
sin sociala vetenskaps förmåga att göra underverk.
De uppträder därför
med förbittring mot alla arbetarnas politiska rörelser,
som blott uppstår ur den blinda otron gentemot det nya evangeliet.
Så reagerar owenisterna i England
mot chartisterna där, och fourieristerna i Frankrike mot reformisterna
där.
IV. KOMMUNISTERNAS
STÄLLNING TILL DE OLIKA OPPOSITIONELLA PARTIERNA
Av kapitel II framgår av sig
självt kommunisternas förhållande till redan existerande
arbetarpartier, alltså deras förhållande till chartisterna
i England och agrarreformivrarna i Nordamerika.
De kämpar för uppnåendet
av arbetarklassens omedelbart näraliggande mål och intressen,
men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt
rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till
det socialistiskt-demokratiska[8]
partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att
därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning
gentemot de fraser och illusioner, vilka härrör ur den
revolutionära traditionen.
I Schweiz understödjer de de radikala
utan att glömma, att detta parti består av inbördes
oeniga element, delvis av demokratiska socialister i fransk mening,
delvis av radikal bourgeoisi.
I Polen understödjer kommunisterna
det parti, som ställer en agrar revolution som villkor för
den nationella befrielsen, samma parti, som framkallade Krakau-upproret
1846.
I Tyskland kämpar det kommunistiska
partiet gemensamt med bourgeoisin så snart denna uppträder
revolutionärt, mot den absoluta monarkin, den feodala jordegendomen
och småborgerskapet.
Men det försummar icke ett ögonblick
att hos arbetarna utveckla ett så klart medvetande som möjligt
om den fientliga motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat,
så att de tyska arbetarna omedelbart kan vända de sociala
och politiska förhållandena, som bourgeoisins herravälde
måste medföra, mot bourgeoisin själv, så att
i Tyskland kampen mot bourgeoisin genast börjar, sedan de reaktionära
klasserna störtats.
Kommunisterna riktar sin huvuduppmärksamhet
på Tyskland eftersom Tyskland står inför en borgerlig
revolution, och eftersom det fullbordar denna omvälvning under
mer framskridna betingelser av den europeiska civilisationen över
huvud taget och med ett långt mer utvecklat proletariat än
England på 1600talet och Frankrike på 1 700-talet. Den
tyska borgerliga revolutionen kan sålunda vara blott det omedelbara
förspelet till en proletär revolution.
Med ett ord: kommunisterna understödjer
överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående
sociala och politiska förhållandena.
I alla dessa rörelser framhäver
de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form
den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga.
Kommunisterna arbetar slutligen överallt
på förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska
partierna i alla länder.
Kommunisterna försmår att
hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar
öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam
omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må
de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.
Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än
sina bojor. Men de har en värld att vinna.
Proletärer i alla länder,
förena er!
[1]
Det vill säga, noga talat, den skriftligt bevarade historien.
År 1847 var samhällets förhistoria, den samhälleliga
organisation. som föregick all nedskriven historia, ännu
så gott som okänd. Sedan dess har Haxthausen påvisat
den gemensamma jordegendomen i Ryssland. Maurer har bevisat, att
den är den samhälleliga grundval, från vilken alla
tyska stammar historiskt utgick, och småningom fann man, att
bykommuner med gemensam jordegendom var samhällets urform från
Indien till Irland. Slutligen blev den inre organisationen av detta
primitiva kommunistiska samhälle i dess typiska form blottad
genom Morgans glansfulla upptäckt av gensens natur och
dess ställning i stammen. Med upplösningen av detta
ursprungliga byalag börjar splittring i särskilda och
slutligen varandra motsatta klasser. (Engels anmärkning till
den tyska upplagan 1890.)
[2]
De i ( ) ingående orden tillfogades av Engels i den av honom
auktoriserade engelska översättningen 1888 i London.--Red.
[3]
Så kallade Italiens och Frankrikes stadsborgare sina stadssamhällen,
sedan de köpt eller tilltvingat sig av sina länsherrar
de första självförvaltningsrättigheterna. (Engels'
anmärkning till den tyska upplagan 1890.)
De uppkommande städerna i Frankrike
kallades >>kommuner>> t o m före den tid, då
de av sina feodalhärskare tillkämpat sig lokal självförvaltning
och politiska rättigheter som tredje stånd. Över
huvud taget har här som typiskt land för bourgeoisins
ekonomiska utveckling tagits England; som exempel på bourgeoisins
politiska utveckling -- Frankrike. (Engels' anmärkning till
manifestets engelska upplaga 1888).
[4]
Här avses ej den engelska restaurationstiden 1660-1689, utan
den franska restaurationen 1814-1830. (Engels anmärkning till
den engelska upplagan 1888.)
[5]
Detta hänför sig huvudsakligen till Tyskland, där
den godsägande aristokratin och junkerdömet brukar stora
delar av sina egendomar genom förvaltare och dessutom är
stora producenter av betsocker och brännvin. Den rika engelska
aristokratin har ännu icke nått därhän. men
även den vet redan, hur man kan motverka den sjunkande jordräntan
genom att låna sina namn till grundläggare av mer eller
mindre tvivelaktiga aktiebolag. (Engels anmärkning till den
engelska upplagan 1888.)
[6]
Revolutionsstormen 1848 bortsopade hela denna vidriga riktning och
betog den lusten att vidare göra i socialism. Huvudrepresentant
och klassisk typ för denna riktning är herr Karl Grün.
[7]
Hemkolonier (kolonier inom landet) kallade Owen sina kommunistiska
mönstersamhällen. Falangstärer kallades de av Fourier
planerade socialistiska kolonierna. Ikarien kallades det utopiskt
fantastiska land, vars kommunistiska inrättningar Cabet skildrade.
(Engels anm. till den tyska upplagan 1890.)
[8]
Detta parti representerades då i parlamentet av Ledru-Rollin,
i litteraturen av Louis Blanc, i den dagliga pressen genom tidningen
"Reforme". Benämningen socialdemokrati betydde, att
denna del av det demokratiska eller republikanska partiet, liksom
författarna till denna benämning, var mer eller mindre
socialistiskt färgade. (Engels anmärkning till den engelska
upplagan 1888.)
Det parti i Frankrike, som då
kallade sig socialistiskt-demokratiskt samt politiskt stod under
Ledru-Rollins ledning och litterärt under Louis Blancs, var
himmelsvitt skilt från nutidens tyska socialdemokrati. (Engels
anmärkning till tyska upplagan 1890.)
