www.FOLKMAKT.nu

Stat och kapital – om statsinterventionism och socialstat

INLEDNING

Den teoretiska debatten och utvecklingen av en marxistisk teori har aldrig haft någon större betydelse i den svenska arbetarrörelsens historia. Detta har flera orsaker. En är att den svenska arbetarrörelsen så gott som saknar den revolutionära erfarenhet som skulle kunna bära upp en revolutionär teori. Mer än i något annat land har arbetarklassen slutit upp bakom reformismen och dess praktiska reformarbete.

Bristen på revolutionär erfarenhet och teoretisk marxistisk tradition i den svenska arbetarrörelsen fick en avgörande betydelse då det internationella revolutionära uppsvinget nådde Sverige i slutet av 60-talet. Motståndet mot den reformistiska politikens begränsade lösningar och det gamla degenererade kommunistpartiet gjorde att den "nya" vänstern sökte sig såväl teoretisk som praktisk erfarenhet på annat håll i den internationella kommunistiska rörelsen. Kominterntraditionen från 20-30-talen blev det teoretiska underlaget för bildandet av KFML (nuvarande SKP) och KFMLr. Tillsammans med en uppslutning kring den kinesiska revolutionen kom detta att känneteckna större delen av den "nyblivna" vänstern.

Resultatet har blivit att den svenska vänstern idag står så gott som utan ett teoretiskt marxistiskt arbete och till och med så gott som utan verkliga ansatser till ett sådant. Denna teoretiska efterblivenhet framstår som en teoretisk impotens – manifesterad i en våldsam användning av Stalin- och Lenincitat för att teoretiskt legitimera sin praktiska politik. Förmågan att använda marxismen för en analys av dagens kapitalism, betyder samtidigt i praktiken en ständig svängning i politiken efter kapitalismens framträdelseformer. Detta manifesterar sig i en överbetoning av taktiken på strategins bekostnad. De politiska lösningarna ligger i taktiken.

Avsaknaden av ett marxistiskt analysarbete börjar emellertid att göra sig alltmer gällande efterhand som den stalinistiska (och även den trotskistiska) teoretiska traditionen visar sig vara otillräcklig som underlag för kampen mot den svenska kapitalismen och reformismen inom arbetarrörelsen.

Det är här de två artiklar som vi presenterar i denna bok kommer in. Båda är skrivna i Västtyskland, där arbetarklassen och den revolutionära rörelsen har gamla såväl praktiska som teoretiska erfarenheter att bygga på. Efter det revolutionära uppsvinget under 1960-talets mitt kom därför också det teoretiska arbetet snabbt igång i Västtyskland. Detta underlättades av de tyska universitetens specifika historiska traditioner, bland annat då den omfattande filosofiska traditionen. Ett omfattande arbete med rekonstruktionen av marxismen och en analys av den samtida kapitalismen har påbörjats och är under utveckling. De två artiklarna i denna bok är några av de mest betydelsefulla resultaten av arbetet med en analys av reformismen och den kapitalistiska staten. Dessa är samtidigt en inledning till en process av teoretiskt klargörande, som även måste påbörjas här i Sverige.

Socialstaten

Uppfattningen om den kapitalistiska staten som en i förhållande till det kapitalistiska produktionssättet oberoende institution är tämligen utbredd i Sverige, även bland grupper som kallar sig marxister.

Denna reformistiska statsuppfattning har sin materiella och historiska förklaringsgrund, nämligen arbetarklassens villkor under kapitalismen och kapitalets egna utvecklingsbetingelser. I den teoretiska synen på den kapitalistiska staten och den praktiska politiken i förhållande till denna går vattendelaren mellan en reformistisk och en revolutionär politik vad gäller vägen till socialismen.

Den grundläggande reformistiska synen är, att statsmakten kan omfördela det "samhälleliga överskottet", som framkommer ur produktionsprocessen, bland samhällsmedlemmarna oavhängigt av det kapitalistiska systemets egna villkor. Det vill säga utan hänsynstagande till de villkor för statsmakten som kapitalet ställer i kraft av kapital. Fördelningen av det "samhälleliga överskottet" är i den reformistiska framställningen överlåten till individernas fria vilja, som manifesteras i de "fria valen". Denna uppfattning av reformismens möjligheter under kapitalismen tycks bekräftas av den konkreta utvecklingen, såsom den har manifesterat sig under de senaste 50 åren här i Sverige. De krav som ställs av "individerna" på den statliga politiken framstår inte som krav som ställs av det kapitalistiska systemets lagbundenheter och motsättningar utan framstår som krav som framkommer ur "individernas fria vilja och behov". Den alltmer växande statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska politiken dess verklighetsförankring. I detta förhållande att statsmakten i sitt omedelbara agerande framstår som oavhängig av den kapitalistiska utvecklingen och även i sin konkreta form står utanför den kapitalistiska produktionen ligger också grunden för statens möjliga agerande i relation till såväl den enskilde kapitalisten som till arbetarklassen.

Fördelningen av det i produktionsprocessen skapade värdet ses av reformisterna som en fråga om herravälde över statsmakten och via de reformistiska fackföreningarna som en maktrelation mellan arbete och kapital. Den ses däremot inte som ett förhållande som är givet av det kapitalistiska systemets funktion, bestämt av det förhållandet, att kapital skall fungera och reproducera sig som kapital, ett villkor som arbetskraften i kraft av att den är värde- och mervärdeskapande är underlagd. Den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismen, att få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort "samhälleligt överskott" att fördela mellan samhällsmedlemmarna.

Krispolitik och krisreglering kommer därför tillsammans med socialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Att en krisregleringspolitik varit möjlig inom det kapitalistiska samhällets ramar hänger samman med totalkapitalets långsiktiga intresse av att statsmakten säkrar de allmänna produktionsbetingelserna (härunder arbetskraftens reproduktion) och arbetarklassens kortsiktiga intresse av att säkra sina intressen som säljare av varan arbetskraft. Den keynesianska interventions- och arbetsmarknadspolitiken å ena sidan samt fördelnings- och socialpolitiken å den andra har därför varit väsentliga moment i politiken under den tid som socialdemokratin haft makten.

Socialpolitiken är endast möjlig under en expansiv kapitalism, ja inte endast möjlig, utan även nödvändig för att säkra det nationella kapitalet fortsatta expansion, eftersom arbetskraftens reproduktion är en förutsättning för kapitalets produktion. Men när kapitalets egen motsättning slår igenom som profitkvotens fallande tendens (förorsakad av motsättningen mellan arbete och kapital), så framstår också motsättningen i den reformistiska politiken. Med kapitalets kris så följer också på samma gång ett allt mindre mervärde att fördela till statssektorn. Den nationella kapitalet kräver efter hand som kriser breder ut sig en nedskärning av statssektorn och här inte minst socialsektorn och samtidigt ökade resurser till kapitalet. Kapitalets kortsiktiga intressen, att överleva som kapital, kommer att dominera över de långsiktiga intressena. Samtidigt med denna ändring av statsfunktionerna kommer den reformistiska politiken att framstå som den borgerliga politik som den i realiteten är. Den primära lönen, som arbetaren erhåller vid försäljningen av sin arbetskraft till kapitalisten, är på samma sätt som den del som tillkommer arbetaren via omfördelningen underlagd kapitalackumulationen. Under krisen riktas kapitalistens uppmärksamhet mär än någonsin mot såväl produktiviteten som mot lönens storlek. Kapitalisten kommer at pressa arbetaren till en ökning av produktiviteten – ökad utsugning – samtidigt som lönen hålls nere. På samma sätt förhåller det sig med den offentliga sektorn. Under krisen tvingas statsmakten, inte enbart på grund at kapitalisternas påtryckningar, utan även av de givna förhållandena, att minska skatteuttaget för att på så sätt öka den disponibla lönen – minska arbetarklassens tryck mot kapitalet. Detta beror inte på kapitalets hunger efterpengar, utan på att de skall överleva som kapital i sin konkurrens med andra kapital. Nu är det på det sättet, att statsmakten inte kan leva på luft allena, utan måste, som följd av det minskade skatteuttaget, antingen låna eller, vilket är nödvändigt på längre sikt, skära ned sin omfördelande funktion och här icke minst sin socialsektor. Under krisen står därför reformisterna inför fullbordat faktum – motsättningen i kapitalismen orsakad av kapitalismens lagbundenheter. Motsättningen mellan den reformistiska politikens uttalade mål och de faktiska förhållandena blir stor.

Muller/Neususs visar i sin artikel genom en analys av fabrikslagstiftningen i England just att staten och dess funktion inte är autonom i relation till kapitalet eller oberoende av den kapitalistiska utvecklingen. Genom fabrikslagstiftningen visade den engelska staten att den tillvaratog totalkapitalets intressen genom att förkorta arbetsdagens längd och därigenom minska den absoluta mervärdesproduktionen och på detta sätt säkra arbetskraftens reproduktion. Den är enbart staten som kan säkra detta upprätthållande av de allmänna produktionsbetingelserna (som arbetskraftens reproduktion är en del av) genom att den står utanför konkurrensen och är oberoende av den enskilde kapitalistens intresse. Den enskilde kapitalistens intresse (ett intresse som växer ur nödvändigheten) av att klara si så bra som möjligt i konkurrensen med andra kapitalister, driver honom till en allt större utsugning av arbetarklassen. Denna nödvändighet för den enskilde kapitalisten hotar samtidigt totalkapitalets samlade intresse av att ha en arbetarklass att utsuga, en arbetarklass som genom mervärdesproduktionen säkrar kapitalets reproduktion och värdeförmering.

Statsmaktens begränsning av arbetsdagens längd motverkas självfallet av kapitalisterna genom en allt större intensifiering av den existerande arbetsdagen, som resulterar i en allt större produktion av relativt mervärde. Den alltmer intensifierade arbetsdagen kräver en ökad teknisk och värdemässig sammansättning av kapitalet, vilket resulterar i en alltmer stressad arbetsmiljö, sämre arbetsförhållanden som på nytt hotar arbetskraftens reproduktion. Vi ser därför att statsmakten nu riktar sin uppmärksamhet alltmer mot arbetsmiljön för att arbetskraftens reproduktion inte på nytt skall hotas. Det har således skett en kvalitativ förändring av statsingreppen. Det rör sig inte längre enbart om ingrepp mot den absoluta mervärdesproduktionen utan framför allt om ingrepp som får konsekvenser för den relativa mervärdesproduktionen. Statens ingrepp som sådana riktar sig inte mot intensiteten i allmänhet, utan mot en intensitet som hotar arbetskraftens reproduktion och därmed ökar bördan för totalkapitalet vad gäller den samlade reproduktionen av arbetskraften. Den makt som kan gripa in här är självfallet enbart statsmakten, eftersom den är oberoende av de enskilda kapitalisterna. Denna självständighet gentemot de enskilda kapitalisterna eller grupper av kapitalister får dock inte förväxlas med en självständighet gentemot kapitalismen. Tvärtom, så betingas just statsmaktens relativa självständighet av kapitalisternas gemensamma intresse av att bibehålla värdeförmeringsbetingelserna och kapitalismen som system.

Detta kräver en statsapparat som är oavhängig av de enskilda kapitalen och som just genom sitt oberoende kan säkra de gemensamma intressena.

Den väsentliga frågan för den revolutionära rörelsen är naturligtvis förhållandet mellan politik och ekonomi, det vill säga de lagbundenheter som är kännetecknande för det kapitalistiska produktionssättet och de politiska relationerna till dessa. Detta behandlar M/N i sitt sista kapitel. På vilket sätt kan arbetarklassens kamp bryta med det inomkapitalistiska perspektivet – att säkra sin existens som varan arbetskraft – och utveckla sig till en revolutionär rörelse med målet att upphäva lönearbetet?

Just i det gemensamma intresset som arbetarklassen har som arbetskraft och totalkapitalet har av existensen av arbetskraft att utsuga ligger under kapitalismen basen för reformismen. Den reformistiska medvetenheten, som är utbredd i arbetarklassen, är inte, som vissa vill påstå, en borgerlig ideologi, som tillförts arbetarklassen utifrån, utan har sin materiella bas i arbetarklassens intresse inom kapitalismen att säkra sig som varan arbetskraft. Förståelsen av att reformismen har en materiell bas är betingelsen för att kunna utveckla den reformistiska medvetenheten till en revolutionär medvetenhet. Den reformistiska medvetenheten stärks genom den reformistiska fackföreningsrörelsens samarbete med de reformistiska partierna och genom dessa med statsmakten. Kapitalets långsiktiga och arbetarklassens kortsiktiga intressen är grunden för reformismen.

De problem som arbetarklassen ställs inför under kapitalismen (som säljare av varan arbetskraft) är alltid problem som ställs av de lagbundenheter som skapas i kraft av att systemet är kapitalistiskt. Den inomkapitalistiska kampen blir därför också en kamp som ges av dessa lagbundenheter och kommer alltid att vara relaterad till dessa lagbundenheters omedelbara karaktär. Den outvecklade kampen är därför också en kamp som till sin karaktär är en försvarskamp mot kapitalets försök att antingen pressa ner lönen under arbetskraftens värde eller att öka utsugningsgraden, det vill säga att öka intensiteten. Den outvecklade kampen är därför en kamp för arbetskraftens bytesvärde, medan den revolutionära kampen tar sin utgångspunkt i arbetskraftens bruksvärdesida (arbetaren som producent) och är en kamp mot lönearbetet och därmed mot utsugningen.

Genom medvetenhet om att arbetarklassens villkor under kapitalismen ställs av de kapitalistiska lagbundenheterna ligger möjligheterna att bryta med reformismen och den inomkapitalistiska kampen och utveckla denna till en revolutionär kamp. Dessa möjligheter står klarast när reformismen under krisen står som svagast. Reformismen avslöjas som otillräcklig just på grund av att de lösningar som kapitalismen erbjuder är otillräckliga.

Den statsmonopolistiska kapitalismen och revisionismen

För utvecklingen av en process av teoretiskt klargörande, som måste föra till utarbetandet av en revolutionär teori i kampen mot kapitalismen och reformismen, krävs också en uppgörelse med revisionismen i arbetarklassen. Just på grund av att revisionismen och teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen vuxit fram ur en marxistisk tradition, framstår de som alternativ till reformismen. Teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen har samtidigt varit den dominerande teorin inom marxismen under efterkrigstiden på grund att den varit officiell teori och strategi för de Moskvatrogna kommunistpartierna. Uppgörelsen med denna revisionistiska teori har i första hand kommit från teorin om den statsinterventionistiska kapitalismen (STINKAP). Denna skola har i stor utsträckning vuxit fram i kamp mot STAMOKAP.

Någon precis datering av STAMOKAP-teorins framväxt låter sig knappas göras. Dock kan man slå fast att det rör sig om ett efterkrigsfenomen, som resulterat i relativt enhetliga teorikonstruktioner i slutet av 1960-talet. Mycket av innehållet bygger dock på erfarenheter från folkfrontsstrategin på 1930-talet. Det är för övrigt ett utmärkande drag i STAMOKAP-skolan att teorin är nära sammanknuten med strategin. Detta är naturligtvis bra om det är så att teorin fungerar som ett underlag för utvecklandet av strategin, men vad gäller STAMOKAP-teorin är det snarare så att teorin utvecklats för att legitimera den förda politiken. Teorin blir en efterrationalisering.

Vilken är då den materiella grundvalen för STAMOKAP-teorin? För att finna den får man gå tillbaka till läget omedelbart efter kriget. Sovjetmarxisterna antog då att man skulle få uppleva en kris av samma typ som efter första världskriget. Man förväntade sig till och med att krisen skulle ha samma omfattning och djup som 30-talskrisen. För att förhindra denna utveckling skulle statsapparaten och "monopolkapitalet" i de kapitalistiska länderna tvingas att samarbeta för att den "ruttnande" kapitalismen skulle kunna hållas vid liv. Men det var också i propagandasyfte som dessa teorier utvecklades. Under dessa år med stora ekonomiska och sociala problem för Västeuropa tjänade teorin som en prognos om socialismens snara seger.

Som bevis för kapitalismens snara hädanfärd tog man således den stora kapitalförstöring som orsakats av kriget och det hårda förtrycket av arbetarklassen. I stället för att härleda krisen ur kapitalismens lagbundenheter tog man endast fasta på kapitalismens framträdelseformer såsom fattigdom och död.

Att detta är ett helt omarxistiskt tillvägagångssätt förstår var och en som har en elementär kunskap i marxistisk metod och teori. Utvecklingen efter kriget visar också detta. Genom den omfattande kapitalförstöringen som orsakats av kriget skapades tvärtom mycket gynnsamma ackumulationsbetingelser, vilka möjliggjorde ett nytt kapitalistiskt uppsving.

Huvudpunkter i STAMOKAP-teorin

Det är svårt att ge någon enhetlig bild av STAMOKAP-teorin. Dels därför att den är förankrad i flera forskningscentra, varav de viktigaste är Sovjet, DDR, Finland och Frankrike. Dels därför att STAMOKAP-teorin inte kan sägas vara en teori i egentlig mening utan närmast är empiristisk till sin karaktär. Debatten mellan de olika forskningscentra gäller därför närmast vilka framträdelseformer kapitalismen har idag.

Vi väljer "Der Imperialismus der BRD" som exempel därför att vi anser den vara representativ för STAMOKAP-teorin och för att den spelat en framträdande roll i debatten i Väst-Tyskland mellan de bägge teorierna. (1) I denna bok anges följande punkter som utmärkande för den statsmonopolistiska kapitalismen:

1. Den ekonomiska och politiska maktkoncentrationen i monopolbourgeoisiens händer nådde ett nytt utvecklingssteg.

2. Statens ekonomiska verksamhet, som tidigare var begränsad, är idag omfattande och permanent, och den influerar omedelbart alla områden av den kapitalistiska ekonomin i BRD.

3. Medan de statsmonopolistiska regeringarnas förhållningsregler tidigare i allt väsentligt förblev inskränkta till den nationella ramen, utsträcker de sig idag till de internationella ekonomiska relationerna.

4. Medan tidigare de av den imperialistiska statens ekonomiska förhållningsregler var förhärskande, som hade karaktär av "inblandning" i näringslivet utifrån, det vill säga ett mera utomekonomiskt, administrativt tvång, så består det väsentliga i den nuvarande situationen däri, att den statliga verksamheten blivit ett organiskt element i den ekonomiska processen.

5. En viss förändring i de ekonomiska lagbundenheternas verkningssätt och de därav följande rörelseformerna för de kapitalistiska motsättningarna fullbordas.

6. Statsmonopolistiska former genomtränger nu alla sidor av det samhälleliga livet. (2)

Som framgår av ovanstående punkter inriktar sig STAMOKAP-teorin enbart på hur kapitalismen manifesterar sig, det vill säga dess framträdelseformer. Man konstaterar att statens ingrepp i ekonomin blir allt flera. Dessutom observerar man att personer som representerar stora kapitalgrupper allt oftare får framträdande poster i den statliga byråkratin.

Men att anföra att statsaktiviteterna har ökat under en viss period är ingen grund att bygga en statsteori på. I stället måste analysen ha sin utgångspunkt i orsaken till att staten intervenerar i ekonomin, inom vilka områden detta sker, varför det sker inom dessa områden och hur staten som statsinterventionistisk stat överhuvudtaget är möjlig. Det är med andra ord nödvändigt att nå fram till en teoretisk förståelse av den kapitalistiska statens väsen för att sedan analysera de konkreta statsfunktionerna. Det krävs en allmän bestämning av den borgerliga staten, som tar sin utgångspunkt i det kapitalistiska samhällets grundläggande motsättningar och rörelselagar. Att STAMOKAP-teorin inte har förstått dessa grundläggande lagar framgår av följande dokument:

"Motsättningarna inom imperialismen har påskyndat den monopolistiska kapitalismens utveckling till statsmonopolistisk kapitalism. De den statsmonopolistiska kapitalismen ökar monopolkoncernernas makt i nationernas liv, förenas monopolens styrka och statens styrka till ett maskineri, vars uppgift är att rädda det kapitalistiska systemet, och att öka det imperialistiska borgerskapets profiter så mycket som möjligt med hjälp av utsugningen av arbetarklassen och med hjälp av roffandet från vida befolkningslager." (3)

Att detta sätt att analysera västkapitalismen inte är isolerad till de Moskvatrogna kommunistpartierna utan är en grundläggande tradition i hela den stalinistiska rörelsen visas av följande citat från den kinesiska tidningen Röda Fanan:

Från och med första världskriget har världskapitalismen icke blott tagit ytterligare ett steg till monopol i allmänhet utan också ett ytterligare steg från monopol i allmänhet till statsmonopol." Vidare: "…statsmonopolistisk kapitalism är monopolkapitalism i vilken monopolkapitalet förenats med statens politiska makt." (4)

Det enda som synbarligen skiljer maoisterna från de Moskvatrogna kommunisterna är huruvida "monopolkapitalet" och staten växer samman eller förenas. Båda analyserna av västkapitalismen är med andra ord identiska i den grundläggande frågan. Varifrån staten respektive monopolkapitalet erhåller sin styrka får vi inte veta. Ej heller hur denna förening respektive sammanväxning kommer till stånd. Staten och monopolkapitalet synes vara olika väsen som på ett mystiskt sätt smälter samman.

Efter att ha uppmärksammat dessa nya framträdelseformer för kapitalismen slår man fast att det inte bara är fråga om en kvalitativt ny kapitalism utan även en kvalitativt ny monopolkapitalism. De ekonomiska lagar som Marx analyserade i Kapitalet anses genom monopolens framväxt vara modifierade eller upphävda.

Även VPK tenderar till en statsmonopolistisk statssyn, även om deras allmänna principlöshet, förorsakad av partiets inre motsättningar och bristande teoretiska traditioner, gör att de strävar efter att ha ett ben i vardera lägret. (5) Läser man VPK:s partiprogram kan det dock knappast råda någon tvekan om i vilket läger man skall placera i VPK. Så här kan det låta när VPK behandlar staten:

"Samarbetsorgan och nät av politiska överenskommelser utvecklas mellan stat och storfinans, vars företrädare får direkt inflytande över statsapparaten. Kapitalismen har blivit statsmonopolistisk.

I den statsmonopolistiska kapitalismen blir organiserad samverkan mellan statsapparaten, storkapitalet och organisationslivets byråkratier det vanliga mönstret. Ledarskiktet i de stora intresseorganisationerna knyts till statsbyråkratin. Statsmakten söker utnyttja den fackliga rörelsen och andra intresseorganisationer som sin förlängda arm. Organisationernas handlingsmöjligheter binds genom överenskommelser träffade över medlemmarnas huvuden. Staten organiserar klassamarbetet: korporativa drag framträder." (6)

Av ovanstående citat framgår klart, att detta inte är något annat än ett hopkok på STAMOKAP-teorin och VPK-ideologen Jörn Svenssons tankar om den borgerliga klassdiktaturen och korporativismen. Då det är STAMOKAP-teorin som dominerar, och då det inte är vår avsikt att här gå in på Jörn Svenssons förvirrade statsuppfattning, skall vi hålla oss till partiprogrammets relation till STAMOKAP-teorin.

Det är här inte enbart begreppet "statsmonopolistisk kapitalism" som avslöjar VPK:s verkliga hemvist, utan hela angreppssättet i deras analysmetod. Liksom hos STAMOKAP-teoretikerna utgår man från kapitalismens framträdelseformer. Man ser att en rad åtgärder som staten vidtar, som till exempel kredit-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik, gynnar "monopolkapitalet". Till denna bevisföring lägg sedan den "personalunion" som sägs existera mellan statsmakten och "monopolkapitalet", som ytterligare skall bekräfta statens "statsmonopolistiska" karaktär. I stället för att tala om att stat och "monopolkapital" "förenas" eller "växer samman" talar man om att det sker en "organiserad samverkan", men innebörden är uppenbarligen den samma. Allt detta slås fast utan att man har gjort någon ansats till någon allmän bestämning av den borgerliga staten, utöver plattityden att staten är den härskande klassens stat. När man inte gjort någon sådan allmän bestämning av den borgerliga staten, är man också oförmögen att inse varför den borgerliga staten är nödvändig, vilka gränser det finns för dess agerande och hur dess existens överhuvudtaget är möjlig. Att endast utgå från framträdelseformerna, att konstatera förekomsten av statliga åtgärder som gynnar "monopolkapitalet" är inte tillräckligt för att tala om en "statsmonopolistisk kapitalism" eller att staten "allt mera engageras i monopolkapitalets strävanden". Vad man kan slå fast är, att staten intervenerar för att säkra totalkapitalets intressen och att dessa i vissa fall sammanfaller med "monopolkapitalets" men långt ifrån alltid. Om "monopolkapitalet" genom sitt agerande hotar totalkapitalets reproduktion måste det få till följd, att staten ingriper mot "monopolkapitalet". Att se staten som ett redskap för monopolen som teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen gör är därför inte bare en grov förenkling, utan också direkt felaktigt, då det inte leder till en förståelse av sambandet mellan kapital och stat.

Trots vissa skillnader i framställningen finns det flera grundläggande gemensamma drag i ovanstående varianter av STAMOKAP-teorin. Detta hänger samman med en grundläggande oförståelse för den marxska metoden baserad på en okritisk tillägnelse av den leninistiska tolkningen av denna metod. Denna okritiska tillägnelse kommer bland annat till uttryck i det odefinierade användandet av monopolbegreppet.

Det är därför viktigt att syna begrepp som monopol och stat, som flitigt används i STAMOKAP-teorin, närmare i sömmarna. Detta särskilt som STAMOKAP:s statsuppfattning intimt hänger samman med begreppet monopol och därav följande "monopolprofiter". Monopol uppfattas till och med av STAMOKAP-teorin som det grundbegrepp som de historiskt specifika framträdelseformerna kan härledas ur. I detta sammanhang måste man också ta upp Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, eftersom denna bok har fungerat som teoretiskt underlag för STAMOKAP-teorin.

Redan de motsatta slutsatserna som dras av Lenins teori i denna bok, där Lenin själv menar att den ökade monopoliseringen leder till att produktivkrafternas utveckling hämmas och att kapitalistiska omfördelningskrig blir oundvikliga och där STAMOKAP-teorins slutsats blir en "teknisk-vetenskaplig revolution" och "fredlig samexistens", gör att man kan ifrågasätta det analytiska värdet i denna teori.

Två bestämningar av monopolet kan göras utifrån Lenins teori. För det första sätter Lenin monopol i motsättning till "fri konkurrens". Det framgår klart av följande:

"Det ekonomiskt grundläggande i denna process är att den kapitalistiska fria konkurrensen avlöses av kapitalistiska monopol. Den fria konkurrensen är den grundläggande egenskapen hos kapitalismen och varuproduktionen överhuvudtaget; monopolet är den direkta motsatsen till den fria konkurrensen, men den senare började inför våra ögon förvandla sig till monopol i det den skapade storproduktionen. …Men samtidigt som monopolen växer fram ur den fria konkurrensen, upphäver de inte denna utan existerar över och vid sidan av den och framkallar härmed en mängd synnerligen skarpa och krassa motsägelser, slitningar och konflikter. Monopolet utgör övergången från kapitalismen till en högre ordning." (7)

För det andra ser Lenin monopolet som ett maktförhållande, där monopolkapitalisterna genom tvångsåtgärder partiellt kan förhindra att värdelagen slår igenom. Lenin skriver:

"Vi har inte längre för våra ögon en konkurrenskamp mellan små och stora, tekniskt efterblivna och tekniskt framskridna företag. Vi ser här hur monopolisterna kväver alla som inte underkastar sig monopolet, dess förtryck och godtycke." (8)

Ovanstående citat skulle tyda på att kapitalismens ekonomiska lagbundenheter ersatts med tvångsmässiga förhållanden.

De slutsatser som Lenin här kommer fram till och som är behäftade med allvarliga felaktigheter har sin grund i för det första en bristande förståelse av Marx´ vetenskaplig metod och för det andra, vilket i sin tur är beroende av det första, i försöken att härleda kapitalismens kriser utifrån Marx´ reproduktionsscheman.

Utmärkande för Marx´ vetenskapliga metod är att den arbetar på olika kapitalnivåer. Den marxska metoden gör oss uppmärksamma på skillnaden mellan kapitalets allmänna bestämningar (nivån kapital i allmänhet) och den historiskt-konkreta form som dessa framträder i vid en given tidpunkt (kapitalet i dess realitet). En tredje nivå kan läggas till dessa båda, nämligen individernas handlande som subjekt, där dessa som kapitalets respektive lönearbetets karaktärsmasker (kapitalet i allmänhet i dess realitet). Ett vanligt misstag som också Lenin gjorde sig skyldig till, är att man inte förstått den kapitalnivå, som Marx använt sig av i analysen. Man har trott att Marx här har analyserat en viss fas i kapitalismens utveckling, nämligen den fria konkurrensen (som om det någonsin har funnits en sådan fas) det vill säga kapitalismens framträdelseform historiskt-konkret, och inte förstått att Marx i Kapitalet utvecklade kapitalets allmänna bestämningar. Detta synsätt har medfört, att man ansett att man måste komplettera den marxska teorin med nya begrepp, som till exempel monopolbegreppet, för att kunna förklara "den sista fasen" i kapitalismens utveckling.

Man har inte insett att Marx i Kapitalet tagit sin utgångspunkt i de mest abstrakta bestämningarna, som till exempel varans dubbelkaraktär, och utifrån dessa utarbetat den kapitalistiska ekonomins allmänna lagbundenheter. Via en stegvis konkretisering från kapitalets begrepp i dess "rena form" utvecklar Marx sedan de allmänna ekonomiska lagarna för de många enskilda kapitalen. I den allmänna undersökningen förutsätter Marx sedan att de reella förhållandena svarar mot sina begrepp. I Kapitalet utvecklar sålunda Marx de lagbundenheter som gör att kapitalet kan fungera som kapital i sin ideella form, det vill säga han beaktar inte de historiskt-konkreta faktorer, som på olika sätt modifierar de allmänna lagarnas genomslag.

Grunden till en förståelse av den marxska metoden är därför skillnaden mellan olika kapitalabstraktionsnivåer. Detta är grunden för att kunna bestämma kapitalets rörelselagar. Under utvecklingen av kapitalets allmänna rörelse ligger kapitalets formförändring (P – V – P’) och här även formförändringens betingelser – det är kapitalet i dess rena form. Begreppet "kapital i allmänhet" är det mest abstrakta begreppet för bestämningen av kapitalet. Det är ett begrepp, eftersom det inte har någon reell empirisk existens. Detta att det är ett begrepp betyder samtidigt att vi abstraherar bort från kapitalets framträdelseform; den som är de många kategoriernas enhet och därför svårbestämbar. Detta har sin grund i att kapitalet framträder i förvriden form genom konkurrensen. I abstraktionsprocessen ser vi bort från de många specifika förhållanden som bestäms av att kapitalen står i relation till varandra som kapital.

Konkurrensen, som vi har abstraherat bort från, kommer in på nästa analysnivå, nivån för de många kapitalen "kapitalet i allmänhet i sin realitet". På denna nivå i den marxska metoden vidareutvecklas det begrepp som utvecklats på den mest abstrakta och samtidigt enklaste nivån. Konkurrensen är den borgerliga ekonomins rörelse. Här träder kapitalets inre natur fram och relateras i växelverkan till andra kapital. Konkurrensen dras här in på sitt begreppsmässiga plan, men inte på det empiriska som tillhör den rena empiriska tillämpningen, kapitalet i sin realitet.

Detta är självfallet inte en fullständig introduktion till den marxska metoden, men en inledning till förståelsen av den. (9)

Eftersom Lenin inte har tillämpat den marxska metoden inser han inte heller att monopolet är den specifika form, vari kapitalbegreppets inbyggda bestämningar sätter sig igenom. Monopolet är således en framträdelseform för konkurrensen, vari värdeförmeringsprocessen förmedlas och sätter sig igenom som monopol. Det är den form, där de enskilda kapitalen försöker att förhindra den allmänna utjämningen av profitkvoten.

Orsaken till den ökande monopoliseringen ser Lenin i det ökande kaos och den anarki som kapitalismen skapar och som medför att de enskilda kapitalisterna sluter sig samman för att bättre organisera produktionen och därmed lättare kunna överblicka marknaden. Det sker således en subjektivering av kapitalbegreppet. Grunden till denna subjektivering av kapitalbegreppet ligger i Lenins härledning av kapitalismens kriser utifrån marknadens anarki och inte utifrån profitkvotens fallande tendens, vilket i sin tur är avhängigt av hans försök att härleda överproduktionskriserna ur Marx´ reproduktionsscheman.

När Lenin använder sig av reproduktionsschemana i detta syfte missar han Marx´ syfte med dessa. Marx utvecklade här de abstrakta jämviktsbetingelserna och inte realiseringens reella process. Genom att Lenin använder sig av reproduktionsschmana reducerar han därmed kapitalismens kris till en fråga om ojämn utveckling mellan kapitalsektorerna. Denna ojämna utveckling är enligt Lenin orsakad av att de enskilda kapitalisterna agerar isolerat utan möjlighet att överblicka marknaden. Lösningen på detta blir sammanslutning i monopol. Konkurrensens upphävande blir ett resultat av subjektens vilja i stället för ett uttryck för värdelagens genomslag. På detta sätt försvinner också skillnaden mellan den inom vissa givna gränser reella beslutandefriheten och möjligheten att genom dessa beslut rent faktiskt nå subjektets mål. Den är inte kapitalismen utan "monopolkapitalet" som regerar. De förlorar därmed sina karaktärsmasker som kapitalister.

Kapitalets gräns blir därför hos Lenin inte att kapitalet är tvingat att öka arbetets produktivkraft för at förmera sitt värde, medan det å andra sidan är begränsat av den samhälleliga konsumtionsförmågan. Gränsen ligger i stället i marknadens anarki. Men marknadens anarki är inte orsaken till kapitalismens kris utan bara dess framträdelseform. Orsaken ligger i de gränser som kapitalet självt sätter för sig som kapital.

Denna subjektivering av kapitalbegreppet, som således redan finns hos Lenin, utgör grunden för STAMOKAP:s syn att monopolen kan tillskansa sig permanenta överprofiter. Detta skulle i sin tur innebära, att värdelagen inte längre gäller inom den monopoliserade sektorn. Det skulle med andra ord inte längre vara fråga om kapitalistisk produktion.

Sammanfattningsvis kan man således slå fast, att för att hävda teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen måste man också förneka de grundläggande ekonomiska lagarna under kapitalismen, det vill säga de lagar, som Marx påvisar i sin kritik av den politiska ekonomin.

Statsinterventionismen (STINKAP)

Detta att man måste förneka de grundläggande ekonomiska lagarna under kapitalismen har också varit STINKAP-teorins grundläggande kritik av STAMOKAP-teorin. STINKAP-teorin menar att den allmänna bestämningen av den borgerliga staten måste ta sin utgångspunkt i det kapitalistiska produktionssättet, i dess motsättningar och lagbundenheter, eftersom det utmärkande för det borgerliga samhället är att det domineras av det kapitalistiska produktionssättet.

Ett första led i STINKAP:s arbete har därför varit rekonstruktionen av den marxska metoden och teorin. I sina försök att utveckla en materialistisk teori om den borgerliga staten har man inte varit mycket behjälpt av det som Marx själv skrivit i ämnet. I sitt ursprungliga förslag hade Marx tänkt sig sex böcker i sin kritik av den politiska ekonomin, där den fjärde var avsedd att behandla staten. Som bekant hann Marx aldrig fullfölja denna plan. För att utveckla en marxistisk statsteori har man därför varit hänvisad till spridda utsagor i Marx´ olika skrifter.

De skrifter som flitigast har använts, är Marx´ politiska skrifter, såsom Louis Bonapartes 18:e Brumaire och Inbördeskriget i Frankrike. Utmärkande för dessa skrifter är konkreta historiska analyser av specifika politiska situationer och kan därför inte heller läggas till grund för en allmän marxistisk statsbestämning.

En skrift, som Lenin ofta faller tillbaka på, är Engels´ Familjens, privategendomens och statens ursprung. Engels tar i denna inte direkt upp den kapitalistiska staten utan staten i allmänhet. Han utgår då från arbetsdelningen. När den samhälleliga arbetsdelningen nått en viss punkt spaltas samhället upp i klasser med antagonistiska klassmotsättningar, som hotar att ödelägga samhället. Här kommer staten in som en tredje makt, som skenbart skall stå över klasserna, men som i "regel" behärskas av den mäktigaste klassen. Staten blir på detta sätt en neutral makt, som det gäller för de olika klasserna att försöka behärska. Frågan om statens karaktär reduceras till ett maktsociologiskt förhållande. Det räcker inte att bestämma staten som den härskande klassens stat, utan man måste analysera hur förhållandet mellan klasserna och statsmakten utvecklar sig under kapitalismen. Man måste därför analysera det specifika i det kapitalistiska produktionssättet och se hur klasserna reproduceras under kapitalismen.

Det centrala i STINKAP:s arbete har varit rekonstruktionen av den marxska metoden för att använda den i utvecklingen av en marxistisk statsteori. Grunderna för detta arbete har framför allt varit Grundrisse, där den marxska metoden klarast finns framställd, och Marx´ ungdomsskrifter, där ansatser till en marxistisk statsteori finns. De som är Om judefrågan, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin och Den tyska ideologin. Vad som går igen i dessa skrifter är den så kallade fördubblingsproblematiken, det vill säga staten ses som en särskild existens utanför och vid sidan av det borgerliga samhället.

De två första av dessa skrifter är idealistiska till sin karaktär. De kretsar kring den mänskliga emancipationen. I Om judefrågan tar Marx sin utgångspunkt i religionskritiken när han tar upp den politiska emancipationen som den icke genomförda och fulländade mänskliga emancipationen. I sin strävan att frigöra sig kommer människan bara abstrakt och partiellt att åstadkomma denna frigörelse. Därmed kommer hon också i motsättning till sig själv. Hon spaltas upp i en privatmänniska – bourgeoisie – och ett samhällsväsen – citoyen. Denna uppspaltning motsvaras sedan av samhällets fördubbling i samhälle och stat. I det borgerliga samhället förhåller sig människan som egoistisk privatmänniska, i staten som "artsväsen". Staten är således till sitt väsen människans artsliv till skillnad från människans materiella liv i det borgerliga samhället. Marx ser här människan som en abstrakt ahistorisk människa, som artsväsen, där historiens drivkraft är motsättningen mellan människans väsen och hennes inadekvata existens. (10)

I Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin är problematiken densamma. Det är bara det att Marx här arbetar med klasser. Dessa vilar dock inte på någon materiell grund. Det centrala är fortfarande människans frigörelse.

Först i Den tyska ideologin omfattar Marx en materialistisk historiesyn. Det centrala är inte längre människan som artsväsen, utan arbetsprocessen och arbetsdelningen. Motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden är nu historiens drevkraft. Statsbestämningen görs här utifrån den samhälleliga arbetsprocessen och arbetsdelningen, som skapar en motsättning mellan individernas särskilda intressen och de samhälleliga intressena, där de senare måste ta en självständig gestalt i en stat, eftersom de enskilda individerna bara följer sina särskilda intressen. Staten blir därmed "en självständig storhet vid sidan om och utanför det borgerliga samhället". (11) En representant för det allmänna och gemensamma om än i illusorisk form. Genom Marx´ utgångspunkt i arbetsprocessen blir staten trots sitt avskiljande från samhället en klasstat. Vad som skiljer Marx från Hegel, varifrån han utvecklat fördubblingsproblematiken, är nämligen att staten har sin grund i det borgerliga samhället.

Sammanfattningsvis kan man slå fast att statsbestämningen i Marx´ ungdomsskrifter brister då den inte gjorts i samband med kritiken av den politiska ekonomin.

Ett viktigt led i STINKAP:s försök till statsbestämning har därför varit att sätta Marx´ statsbestämning i ungdomsskrifterna i relation till kritiken av den politiska ekonomin. Detta har lett till en rad olika infallsvinklar till statsbestämningsproblematiken. Något som inte bara kan förklaras med det tyska debattklimatet utan också måste ses mot bakgrund av den stora osäkerhet som blir följden av statsbestämningar, som ofta grundar sig på lösryckta citat i Marx´ vetenskapliga produktion.

Osäkerhet råder också om innehållet i en allmän statsbestämning. Innebär det att förklara varför den borgerliga staten är nödvändig eller innebär det också att förklara hur den borgerliga staten överhuvudtaget är möjlig? Skall en allmän statsbestämning också kunna förklara statens olika historiska framträdelseformer? Här kommer man in på problemet att länka den allmänna statsbestämningen till statens olika funktioner. I detta sammanhang har debatten kretsat kring behovet av en analys av kapitalackumulationens historiska utveckling för förklaringen av den nuvarande statliga politiken.

Fram till de senaste åren har ett utmärkande drag i debatten varit att den förts på ett mycket abstrakt plan, där man försökt att göra en abstrakt-teoretisk bestämning av den kapitalistiska staten, och endast i begränsad utsträckning försökt att länka denna till statens konkreta historiska funktioner. I samband med den ekonomiska krisen och den därav följande statliga krispolitiken har intresset dock alltmer riktats mot realanalyser av den förda statliga politiken.

Vi skall här ta upp, som vi bedömer det, centrala infallsvinklar till en marxistisk statsbestämning. Vi skall dock inte trötta läsaren med alltför många namn, utan hänvisar istället till den bibliografi, som finns i inledningens avslutning, där de viktigaste bidragen finns upptagna.

STINKAP:s statsbestämningar

Det historiskt viktigaste bidraget har varit Muller/Neususs´ bidrag Socialstatsillusionen och motsättningen mellan lönarbete och kapital, som inledde debatten i Västtyskland. Det mest debatterade har dock utan tvekan varit Altvaters Om några problem kring statsinterventionismen, som inspirerat till en rad inlägg i statsteoridebatten.

Även om det har skrivits en del artiklar sedan denna artikel första gången publicerades i Probleme des Klassenkampfs 1972, så måste den fortfarande sägas tillhöra de mest betydelsefulla artiklarna om staten. Den marxska metoden använd på en analys av staten framstår på ett tydligt sätt i artikeln. Den är därför också användbar som en introduktion till den marxska metoden vid analysen av staten. Detta trots att Altvater inte gör en allmän statshärledning och inte heller ger sig ut för att göra detta, även om artikelns karaktär kan ge detta intryck.

I sin analys av staten utgår Altvater, i motsättning till Lenin, från den marxska abstraktionsprocessen baserad på kapitalbegreppet – kapital i allmänhet, och nivån för de enskilda kapitalen. Altvater analyserar staten och statsfunktionerna som ett resultat av det förhållandet att kapitalen inte kan producera sina egna produktionsbetingelser genom att kapitalen står i motsättning till varandra som kapital. Staten blir därför den specifika form, som uttrycker kapitalens genomsnittsintressen. Den är dock inte någon totalkapitalist utan bara en fiktiv sådan. Staten framstår då som relativt självständig, i det den tillvaratar totalkapitalets intressen, det vill säga totalkapitalet som de många enskilda kapitalens sammanfogning. Statens funktion som fiktiv totalkapitalist är, att säkra de allmänna produktionsbetingelserna för totalkapitalet. Genom att staten står utanför konkurrensen och även utanför de enskilda kapitalens särskilda intressen, blir denna funktion även möjlig. Altvater använder sig här av den marxska fördubblingsproblematiken – fördubblingen i samhälle och stat – till en bestämning av statens relativa självständighet. Hos Altvater är dock denna problematik, som Marx utvecklade i sina ungdomsskrifter, relaterad till den politiska ekonomin.

Altvater använder sig av begreppet "kapital i allmänhet" just för det att härledningen förutsätter kapitalets reella existens som samhälleligt totalkapital, vartill de kapitalistiska utvecklingslagarna är härledda. Under kapitalismen råder det förhållandet, att alla funktioner inte kan utföras kapitalistiskt, det vill säga underläggas mervärdesproduktionens villkor. Detta har sin grund i det kapitalistiska samhällets specifika form – varubyte och kapitalproduktion. Häri ligger den kapitalistiska statens möjligheter för ingrepp men också dess begränsningar; begränsningar att staten i allmänhet inte är mervärdeproducerande och som följd av detta måste få mervärde överfört från den mervärdeproducerande sektorn av det samhälleliga totalkapitalet för att tillvarata säkringen av de allmänna produktionsbetingelserna.

Denna begränsning i statsfunktionen, att staten inte är mervärdeproducerande, knyter an till en annan väsentlig problemställning för den statsinterventionistiska staten, nämligen dess krisreglering. På detta område bryter Altvarer med Lenins syn på krisen. Som vi tidigare har visat härleder Lenin kriserna utifrån reproduktionsschemana. Altvater härleder däremot krisen utifrån profitkvotens fallande tendens. Detta får betydelse i relation till statsfunktionen, då som följd av en minskad mervärdeproduktion överföringen av mervärde till staten minskar, vilket i sin tur påverkar statsfunktionens konkreta utformning.

Altvaters artikel är därför ett radikalt brott med den leninistiska traditionen och ett försök att återvända till den marxska metoden.

Vi skall här också ta upp några andra väsentliga bidrag till en statsbestämning. Dessa bidrag presenteras inte i antologin, men de är väsentliga för utvecklandet av en marxistisk statsteori.

Dieter Läpple: (12) Till skillnad från Altvater tar Läpple sin utgångspunkt i den enkla varucirkulationen. Motiven härför är att det är först här som de olika individerna kommer i samhällelig kontakt med varandra, genom utbytet av varor. Bytesprocessen, som innebär att de olika varorna byts mot varandra på lika basis, bestämmer också förhållandet mellan de bytande subjekten. Dessa förhåller sig som lika och fria i bytesprocessen. Denna likhet och frihet, som är en produkt av bytesprocessen, kan dock enligt Läpple inte garanteras utifrån själva bytesprocessen, utan måste i stället garanteras av en utomekonomisk instans, som gör frihet och likhetsförhållande till ett bindande rättssystem. Fördubblingen av samhället i samhälle och stat sker därför för att garantera själva bytesprocessen och för att reglera det samhälleliga förhållandet mellan individerna. Först sedan Läpple gjort denna bestämning för han in produktionsprocessen. Här slår den enkla varucirkulationens tillägnelselag om i sin motsättning. Här framkommer också statens klasskaraktär. Genom att staten garanterar privategendomen upprätthåller den också kapitalförhållandet och säkrar på så sätt kapitalistklassens herravälde över arbetarklassen. I och med skapandet av en politisk struktur utanför den ekonomiska sker det också enligt Läpple en fördubbling av kapitalistklassens herravälde. Dels det direkta ekonomiska herraväldet i produktionssfären och dels det politiska herraväldet, som förmedlas genom "lagens abstrakta herravälde, som är insvept i en mystifierande form som en penningrelation mellan fria och lika varuägare, och som motsvaras av medborgarens – ’citoyen’ – likställning gentemot staten". (13)

Den enda allmänna bestämningen av den kapitalistiska staten som man enligt Läpple då kan göra är att den är en särskild icke-ekonomisk instans, som skall garantera de allmänna yttre produktionsbetingelserna i det kapitalistiska produktionssättet. Sedan denna allmänna bestämning har gjorts, är nästa steg att visa hur de olika statsfunktionerna förändras i samband med kapitalackumulationens utveckling. Här menar Läpple, att det inte är möjligt att utifrån en allmän statsbestämning härleda de historiskt-specifika statsfunktionerna, utan det enda man kan slå fast är att staten måste gripa in i den ekonomiska reproduktionsprocessen i allt större utsträckning i och med den historiska utvecklingen av kapitalismens inre motsägelser. Häri skiljer sig Läpple från Altvater, som menar att de olika historiska statsfunktionerna alltid kan föras tillbaka till det allmänna statbegreppet och åtminstone förstås utifrån detta.

Läpples statshärledning är knappast oproblematisk. Ett problem hänger samman med att han härleder statens nödvändighet innan han för in produktionsprocessen, det vill säga staten som garant för det fria och lika bytet som leder till en moralisk och icke-materialistisk syn där friheten och likheten görs till ideer i de enskilda individernas huvuden utan att se dem som produkter av det utvecklade bytesförhållandet. Frågan är därför om man kan härleda statens nödvändighet utifrån dess funktion som garant för det fria och lika bytet, då under kapitalismen kapitalet självt skapar sina förutsättningar och därmed också det fria och lika bytet.

Projekt Klassenanalyse: (14) Utgångspunkten för deras allmänna statsbestämning har varit en kritik av det i denna antologi publicerade bidraget av Muller/Neususs. Deras främsta kritik mot dem har varit att de inte gjort någon verklig statsbestämning, utan att de endast utifrån en rad Marxcitat, som "statens särskilda existens" och "fördubblingen av samhället i samhälle och stat", försöker göra en sådan bestämning. Det leder också till en sammanblandning av statsbegreppet med statsfunktionerna, som när M/N i Marx´ framställning av fabrikslagstiftningen ser ett bra exempel på hur den "bestående staten" härleds utifrån det "bestående samhället", när det enligt PKA bara är fråga om hur bestämda förhållningsregler sätter sig igenom med hjälp av staten.

I sin statshärledning utgår PKA från den samhälleliga arbetsdelningen. Staten uppkommer enligt PKA ur motsättningen mellan den samhälleliga produktionens materiella krav och den kapitalistiska produktionens karaktär av privatarbete. Det finns enligt PKA en rad arbetsfunktioner som "a priori" är gemensamma och som måste handhas av samhället. Dessa gemensamma arbetsfunktioner eller allmänna rambetingelser för den samhälleliga reproduktionen kan inte skapas av de enskilda producenterna på grund av de samhälleliga sammanhang som det kapitalistiska samhället skapar. Här kommer staten in som en lösning på denna motsättning, det vill säga motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och det sätt som den är gjord samhällelig på, nämligen "bakom ryggen på den enskilda producenterna". Genom staten skiljs de samhälleliga funktionerna från de enskilda individerna och handhas lösrivna från dessa. På detta sätt sker en fördubbling av samhället i samhälle och stat, där staten på grund av de kapitalistiska produktionsförhållandena alltid blir en klasstat. Utifrån staten som klasstat härleder sedan PKA två olika statsfunktioner, nämligen upprätthållandet av den borgerliga ordningen genom utomekonomisk makt och framskaffandet av allmänna produktionsbetingelser för kapitalet. Det sistnämnda sammanhänger också som vi sätt med förklaringen av statens existens. Hela den statliga politiken blir således entydigt bestämd av kapitalet och det verkar vara svårt att få in arbetarklassen i analysen.

Detta att staten tar på sig vissa arbetsfunktioner som "a priori" är givna säger bara att staten när den väl existerar måste ta på sig vissa funktioner. Detta är ingen statsbestämning. Att sedan med stöd av Engels härleda dessa "a priori givna" arbetsfunktioner synes, som vi tidigare visat, vara något tunt.

Flatow/Huisken: (15) Ett bidrag som väckt stort uppseende och stor debatt genom sin originella infallsvinkel till bestämningen av ett allmänt statsbegrepp har varit Sybille von Flatow/Freerk Huisken, Det borgerliga statens härledningsproblem. De tar sin utgångspunkt i den kapitalistiska produktionssättets yta.

En korrekt härledning av den borgerliga statens säregenheter ur kapitalbegreppet betyder enligt F/H "att bestämma det systematiska sammanhang varifrån det politiska området uppstår ur den ekonomiska formen, och att påvisa nödvändigheten av utvecklingen av denna form hos den borgerliga staten". (16) F/H gör en analogi mellan härledningen av penningen ur motsättningen mellan värde och bruksvärde och härledningen av staten utifrån motsättningen mellan särintressen och gemensamma intressen.

Frågan för F/H blir då, på vilken utvecklingsnivå av kapitalbegreppet som motsättningen mellan gemensamma respektive särintressen uppkommer. Detta kräver i sin tur enligt F/H en närmare bestämning av begreppet intresse, vilket F/H menar bara kan göras på det borgerliga samhällets yta, där kapitalen utvecklats till sin mest fetischistiska form.

Den enkla cirkulationen är enligt F/H den nivå, där man kan finna grunden för likhets-frihetsföreställningarna, eftersom dessa här relateras till både den formella cirkulationsakten och till den bakomliggande produktionsakten.

Cirkulationen som framträdelseform för kapitalets produktions- och reproduktionsform i "djupet" kommer att bestämma produktionsagenternas medvetande och därmed deras intresse. Genom att löneformen beslöjar skillnaden mellan arbetskraftens värde och dess värdeskapande förmåga, det vill säga mervärdets källa, uppstår uppfattningen att arbetslönen är betalning för utfört arbete. När mervärdets källa är beslöjad för produktionsagenterna försvinner därför den kvalitativa skillnaden mellan arbetskraften och de övriga produktionsfaktorerna – jord och kapital. De kommer att likställas kvalitativt, som privatägare av de olika revenykällorna arbete, kapital och jord, som endast kvantitativt skiljer sig från varandra.

Utifrån denna skenbara likställning av revenykällornas olika innehavare kan sedan en rad gemensamma intressen härledas. Dessa kan sammanfattas sålunda:

1. Intresse av att upprätthålla själva revenykällan.

2. Intresse av högsta möjliga reveny.

3. Intresse av en oavbruten ström av reveny.

Efter att ha fastslagit existensen av dessa allmänna intressen menar F/H att de också har utvecklat betingelserna för den borgerliga statens möjlighet. De skriver:

"Som privatägare överhuvud, som försvarare av det allmänna intresset av att upprätthålla betingelserna för privategendomen – vilken stofflig substans den än har – konstituerar privatägarna på ytan den sfär med ett reellt sken av likhet, frihet och oavhängighet, som gömmer möjligheten för den borgerliga statens utveckling i sig." (17)

De allmänna intressena blir alltså hos F/H grunden för statens möjlighet. Men varför är staten inte blott möjlig utan också nödvändig? För att förklara detta för F/H in konkurrensen. Privatägarnas strävan att säkra sina egna särintressen i konkurrensen innebär, att de inte kan realisera sina allmänna intressen. Men då de allmänna intressena måste realiseras för att möjliggöra realiserandet av privatägarnas särintressen, krävs det att dessa fördubblar sig. De blir dels privatägare med specifika särintressen och dels representanter för allmänna intressen. Denna fördubbling blir analog med fördubblingen i privatägare och medborgare – och med fördubblingen i samhälle och stat. På detta sätt härleder således F/H statens nödvändighet ur motsättningen mellan särintressen och gemensamma intressen.

Men denna allmänna statsbestämning säger inget om statens konkreta funktioner, men i motsättning till till exempel Läpple menar F/H att deras härledning gör det möjligt att klargöra förhållandet mellan statens allmänna form och dess funktioner. Detta möjliggörs dels genom att statens allmänna form bestäms genom dess allmänna funktion att tillvarata allmänna intressen, dels genom att F/H:s strukturering av den borgerliga statens empiriska funktioner gör det möjligt att förstå dessa inbördes sammanhang.

Men vill man förstå den borgerliga statens historiskt-konkreta funktioner måste man enligt F/H lämna samhällets yta och studera den kapitalistiska produktionsprocessen, dess lagbundenheter och motsättningar. Men genom att utgå från den borgerliga statens begrepp har de olika statliga funktionera gjorts analytiskt tillgängliga.

Det har riktats kritik mot F/H:s statsbestämning, framför allt för att den tar sin utgångspunkt i det kapitalistiska produktionssättets yta. Det saknas en förmedling mellan statbegreppet och den materiella reproduktionsprocessen. Den skulle med andra ord inte vara materiell.

Men denna kritik skjuter över målet. Som bekant är ju framträdelseformen lika reell som väsendet. Dessutom laborerar F/H inte heller med begreppet "samhällets yta" isolerat utan härleder framträdelseformerna på ytan ur det kapitalistiska produktionssättet.

Hirsch: (18) Avslutningsvis skall vi också ta upp Hirschs statsteoretiska ansats. Utmärkande för Hirsch är att han menar att det inte räcker med att utveckla ett allmänt statsbegrepp, utan att man också måste analysera statens konkreta historiska funktioner genom att analysera kapitalackumulationens och klasskampens förändrade betingelser. Detta hänger samman med Hirschs syn, att statens form och funktionsbestämningar inte kan ses isolerat, utan att formen är avhängig av funktionen.

Genom att utgå från en förståelse av den kapitalistiska produktions- och reproduktionsprocessen menar Hirsch att det är möjligt, att förstå statens specifika form. Och vad som är utmärkande för den kapitalistiska produktions- och reproduktionsprocessen är enligt Hirsch den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandet, vilket innebär att det kapitalistiska samhället inte direkt är beroende av yttre omedelbara maktförhållanden. Men samtidigt menar Hirsch, att förmedlingen av den samhälleliga reproduktionsprocessen gör det nödvändigt att på ett beslöjat sätt monopolisera användandet av fysiskt tvång till en instans som står utanför den ekonomiska produktionsprocessen. Varför detta är nödvändigt när kapitalismen enligt Hirsch själv är i stånd att reproducera sig lämnar han obesvarat. Vad gäller statliga funktioner delar Hirsch upp dessa i:

1. Framförskaffandet av materiella produktionsbetingelser som den enskilda kapitalen inte själv kan producera.

2. Ingrepp i reproduktionsprocessen för att hindra att denna inte störs av enskilda kapital och arbetare.

Men för en förståelse av de historiskt-konkreta statsfunktionerna krävs en historisk analys, som tar sin utgångspunkt i kapitalackumulationen, något som Hirsch själv inte varit i stånd till. Hirsch slår bara fast, att de statliga funktionerna måste ses i sammanhang med kapitalets cykliska kriser och därmed sammanhängande försök att motverka profitkvotens fallande tendens. Men detta är inte tillräckligt då Hirsch själv menar, att kapitalförhållandet sätter sig igenom i mer eller mindre ren form, och kan därför inte alltid förklara kapitalets rörelse på ytan. Problemet blir därför förmedlingen mellan de abstrakta begreppen och lagbundenheterna och de historiskt-konkreta framträdelseformerna.

Avslutning

Vi har här gått igenom en del inlägg som vi menar haft betydelse för utvecklingen av en marxistisk statsteori. Gemensamt för dem alla är att de försöker att från olika infallsvinklar utveckla en statsteori på basis av Marx´ egna arbeten. De bryter därför alla med den "leninistiska" statsteorin och inte minst med den vidareutvecklade STAMOKAP-teorin.

Vi har i vår inledning till denna bok försökt att framställa det metodologiska underlaget för en statsbestämning, och i detta sammanhang inte minst riktat vår kritik mot det sätt som Lenin arbetat på. Denna uppgörelse med de leninistiska missuppfattningarna av den marxska metoden menar vi är av avgörande betydelse för utvecklingen av den marxska metoden i Sverige. I vår kritik av Lenin har vi bara tagit upp de grundläggande felaktigheter, som vi menar att han gjort sig skyldig till. Vi har således inte alls behandlat hans förtjänster i kampen mot reformismen i arbetarrörelsen.

De texter av Muller/Neususs och Altvater som presenteras här, menar vi är av stor betydelse för utvecklingen av en revolutionär teori i den svenska vänstern och för påbörjandet av en process av teoretiskt klargörande, där både synen på Marx´ och Lenins arbeten har stor betydelse.

Det ställs stora krav på den revolutionära rörelsen i kraft av att den är revolutionär och som följd av detta måste vara vägledande i kampen mot reformismen inom arbetarrörelsen och mot kapitalismen som system. För att uppfylla denna uppgift kravs mer än någonsin en revolutionär teori, som bygger på den marxska metoden för analysen av kapitalismen – kritiken av den politiska ekonomin. En analys som skall länka samman förhållandet mellan ekonomi och politik, mellan kapitalismens lagbundenheter och de politiska relationerna till dessa lagbundenheter. Först genom förståelsen av detta förhållande är också grunden lagd för en revolutionär taktik och strategi, som kan utveckla kampen till en revolutionär kamp, en kamp om makten i samhället – kampen om arbetarmakten.

Povl A. Hansen & Göran Serin, Hösten 1975

Noter

1. Förutom Der Imperialismus der BRD, Berlin, 1972, finns andra centrala verk som Politische Ökonomie des heutigen Monopolkapitalismus, Berlin och Frankfurt/Main, 1972 och Traite marxiste d´economie politique. Le capitalisme monopoliste d´etat, Paris, 1971. På svenska finns Annti Kasivio STAMOKAP – Den statsmonopolistiska kapitalismen i Finland, Nordiska sommaruniversitetets skriftserie nr. 1. I stort sett samma artikel finns i HfKS nr. 2-3 1973. Dessutom finns Kyntäjä med flera, Teoretisk-metodologiska grunder för undersökningen av den statsmonopolistiska kapitalismen, Helsingfors, 1973.

2. Der Imperialismus der BRD, Berlin, 1973, s. 95-96 samt M. Holm, Analyse af teorin om statsmonopolkapitalisme, i Historievidenskab nr. 1, 1974 s. 60-61.

3. Dokument från De kommunistiska partiernas och arbetarpartiernas internationella konferens i Moskva 1960.

4. Artikel i Röda Fanan den 4 mars 1963, citerat efter Frågan om staten, KFml, s. 25-26.

5. Ett utmärkt exempel på detta är Hermansson/Kvist, Staten och kapitalbildningen, i Arbete, Kapital & Stat, Stockholm, 1974.

6. Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna, Göteborg, 1972, s. 20-21.

7. Lenin, V.I., Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Kristianstad, 1969, s. 126.

8. ibid., s. 66-67.

9. För vidare studier hänvisas till R. Rosdolsky, Kapitalets tillkomsthistoria, utkommer på Röda Bokförlaget våren 1976.

10. Om judefrågan, i Karl Marx, Människans frigörelse, i urval av S-E. Liedman, Lund, 1971, s. 36.

11. Den tyska ideologin, ibid., s. 166.

12. Här hänvisas till D. Läpple, Staten og de almene produktionsbetingelser, Köpenhamn, 1973.

13. ibid., s. 38.

14. Här hänvisas till Projekt Klassenanalyse, Zur Kritik der Sozialstaatsillusion, SOPO nr. 14-15, 1971, och Projekt Klassenanalyse, Zur Taktik der proletarischen Partei, Marxsche Klassenanalyse Frenkreichs von 1848 bis 1871, Berlin, 1972.

15. Här hänvisas till S. Flatow/F. Huisken, Den borgerlige stats afledningsproblem I og II, Kurasje 9 och 10, 1974.

16. ibid., Kurasje 9, 1974, s. 140.

17. ibid., Kurasje 10, 1974, s. 10.

18. Här hänvisas till J. Hirsch, Elemente einer materialistischen Staatstheorie, i Braunmuhl, Funken, Cogoy och Hirsch, Om problemetmed en afledning af den borgerlige stats form- og funktionsbestemmelse, och i Hennig, Hirsch, Reichelt och Schäfer, Til rekonstruktionen af den marxistiske statsteori, Köpenhamn, 1974.

Litteraturhänvisningar

Översiktlig introduktion:

Krisen, staten och kapitalet. Intervju med Paul Mattick i Kommunist 18.

M. Holm, Den kapitalistiska staten – form och funktion, i Kommunist 19.

B. Linde/S. Fink, Kapital, prise og stat, Fagtryk 3, Århus 1975.

Mera ingående introduktioner:

Bonnesen/Thöger, Den kapitalistiske stat og dens funktioner – en bog om marxistisk statsteori, Kurasje, Viborg, 1975.

Cogoy/Yaffe, Kristeori och statsutgifter, Röda Bokförlaget, Göteborg, 1976.

F. Hansson, Kapitalackumulation, arbejderklasse og socialpolitik, Kurasje, Viborg, 1975.

Den jyske historiker nr 3: Om marxistisk statsteori, keynesianisme og arbejderbevaegelse – til en inkredsning af statsinterventionsproblematikken.

Paul Mattick, Marx och Keynes, Röda Bokförlaget, Göteborg, 1975.

Bidrag till statsteoridebatten:

D. Läpple, Staten og de almene produktionsbetingelser, Kurasje, Viborg, 1973.

Bundesen/Rasmussen/Jörgensen, Kritik af Dieter Läpples statsforms bestemmelse, Kurasje 11.

Fester, "Infrastruktur" og kapitalvalorisering – Kritik af D. Läpples Staten og de almene produktionsbetingelser, Kurasje 12.

Flatow/Huisken, Den borgerlige statens afledningsprobleme I og II, Kurasje 9 och 10.

R. Pittelkow, Om den borgerlige stats väsen – En kritik af Flatow/Huisken, Kurasje 11.

Projekt Klassenanalyse, Zur Kritik der Sozialstaatsillusion, SOPO 14-15, 1971.

Projekt Klassenanalyse, Zur Taktik der Proletarischen Partei, Marxsche Klassenanalyse Frankreichs von 1848 bis 1871, Berlin, 1972.

Henning/Hirsch/Reichelt og Schäfer, Til rekonstruktionen af den marxistiske statsteori, Köpenhamn, 1974.