Miljörörelsen har utvecklats från en "enfrågerörelse" till en slags samhällsideologi, och det är det som får alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Syndikalismen gör nämligen som bekant också anspråk på att vara en samhällsideologi, och just det faktum att en annan ideologi på bred front tränger in i den syndikalistiska rörelsen aktualiserar behovet av en genomgripande debatt i SACa press om hur detta inträngande ska uppfattas. Resultatet behöver inte nödvändigtvis bli negativt. Men för att "ekologismen" (som jag väljer att kalla miljöideologin) ska kunna upptas som ett integrerat element i syndikalismen krävs förmodligen vissa avslipningar och korrigeringar. Denna artikel får ses som ett försök att peka ut några i mitt tyckte ganska dubiösa ståndpunkter inom "ekologismen", som inte utan vidare kan accepteras av en syndikalistisk rörelse.

I mängder av sammanhang har olika företrädare fdr miljörörelsen angripit vad de kallar för "det ohämmade standard- och tillväxttänkandet". Ibland utpekas det som huvudorsaken till de miljöproblem som den industrialiserade världen upplever. I slutet av 1970-talet gick en del personer ur denna skara ut i media och krävde en tioprocentig sänkning av levnadsstandarden, rakt över. Nu kan man tycka att den tioprocentiga reallöneminskning (minst) som de breda löntagargrupperna fått vidkännas sedan dess, borde fått "ekologisterna" att dämpa sig något, i all synnerhet som vi inte har sett några mera påtagliga miljöförbättringar som ett resultat härav. Men inga tecken tyder än så länge på vidgade insikter om det komplicerade sambandet mellan levnadsstandard och miljöförstöring. I Göteborgs-Posten den 19 augusti 1987 - fdr att ta ett exempel i raden av många - är en mycket bemärkt profil inom miljörörelsen, Birger Schlaug, ute i samma ärende (denna gång i polemik mot folkpartiet). Nu för tiden avstår Birger Schlaug försiktigtvis från att som för tio år sedan ange något exakt procenttal som "lämplig" standardsänkning, men fortsätter de rent allmänna angreppen mot "standard- och tillväxttänkandet". Efter att i vid pass 6000 år ha kämpat, med varierande resultat, för att höja sin levnadsstandard, ska mänskligheten nu skolas om att inse att hög standard är något suspekt.

När Per Garthon i våras fick en fråga om den pågående strejken bland tjänstemännen, avfärdade han det hela med att deklarera sitt ointresse för "plånboksfrågor". Lönefrågor är således "plånboksfrågor", alltså något suspekt eller åtminstone likgiltigt.

Sådana resonemang kan inte få stå oemotsagda. SAC är en fackförening som har till uppgift att tillvarata medlemmarnas ställning, äuen på det materiella planet. Vi om några har all anledning att se upp med filosofier som i sin förlängning leder till uppfattningen att "vi har det för bra".

Det finns två grundfel i deras resonemang.

För det första diskuterar man på ett mycket svepande sätt tillväxt, levnadsstandard och BNP (bruttonationalprodukt) som om den vore lika för alla. Vilket den - som bekant - inte är.

För det andra tycks man utgå ifrån det obevisade antagandet att en allmän ekonomisk tillväxt leder till en direkt proportionell ökning av miljöförstöringen, vilket avslöjar en historisk och teknologisk okunnighet av stora mått. Tillväxt är nämligen inte bara ett rent kvantitativt fenomen (dvs mer av allt som vi har nu), utan också ett kualitatiut. I begreppet BNP buntar vi ihop värdet av alla varor och tjänster som produceras inom en viss tidsrymd, vanligtvis ett år. Om produktionens inriktning och metoder drastiskt förändras under en viss tid, t ex genom mindre

varuproduktion och mera tjänsteproduktion, eller genom mindre stålproduktion och mera mikrochips, är det fullt tänkbart att BNP under perioden kunnat öka med 10 % samtidigt som miljöftirstöringen minskat med 10 %. Det kan till och med vara så, att avsaknad av tillväxt vidmakthåIler, eller förvärrar, resursslöseri och miljöförstöring. Ett bra exempel på denna tes är folkrepubliken Polen, som på en gång är ett av Europas fattigaste länder och samtidigt värsta miljöförstörare.

Under hela 1970-talet hade Polen en ganska stabil tillväxt på mellan 5 och 10 % om året, vilket upplevdes som ganska hyfsat. Denna ljusa bild av den polska ekonomin inspirerade de politiska ledarna till det, som det senare visat sig, ödesdigra beslutet att ta upp miljard-lån utomlands. Syftet med deasa lån var att i än snabbare tempo kunna modernisera industri, kommunikationer, jordbruk och det svårt eftersatta bostadsbyggandet. Och - ganska långt ner på önskelistan - kanske få en slant över att sanera miljön.

Av allt att döma resonerade man utifrån den utgångspunkten, att med fortsatt hyggliga konjunkturer i världen borde det vara möjligt att betala ränta och amorteringar på lånen med de pengar man fick in från sin ökande export. Allt hade säkert gått i lås om inte det sena 70-talet markerade inledningen till en internationell konjunktursvacka, som påverkade ekonomin inte bara i väst utan också i öatataterna och Polen utgjorde inget undantag.

Denna svacka kom naturligtvia också att kännas i den vanlige polackens plånbok (som redan förut var mager), vilket var en starkt bidragande orsak till uppkomsten av oppositionsrörelaen Solidaritet. Denna rörelaes aktiviteter ledde till strejker och andra produktionsatörningar, som i sin tur ledde till djupare ekonomiskt förfall, som ledde till ytterligare strejker, osv, osv. Idag är Polens BNP-ökning runt 0, vilket borde tillfredställa alla anhängare av parollen "nolltillväxt". Men i nolltillväxtens Polen närmar man sig med stormsteg en ekologisk katastrof. För att hjälpligt upprätthålla en slags minimi-standard för folkets breda lager, tvingas man producera med de fabriker man har med alltmer nedslitna och ålderdomliga maskiner - samma stenåldersprodukter som tidigare, vilka blir allt svårare att avsätta till ett rimligt pris på världsmarknaden. Det militära och polisiära komplexet, polens främata slösare, är det ingen som rår på, och därför finns det ingen möjlighet att skapa så pass breda ekonomiska marginaler att man kan investera i t ex elektronik, datorer, fiberoptik och andra moderna branscher. Nya branscher har nämligen två positiva egenskaper, den ena

att de är förhållandevis lönsamma, den andra att de "drar" ganska lite energi och råvaror, samtidigt som de inte är lika miljöftirstörande som den gamla tungindustrin.

För Polens vidkommande kan jag bara skönja två utvägar ur krisen:

1) Ökad tillväxt (genom massiv hjälp utifrån eller något inre mirakel),

eller

2) en drastisk sänkning av BNP, dvs minus-tillväxt, genom att helt enkelt avveckla huvuddelen av den miljöförstörande industrin och kraftproduktionen.

3) "Alternativ" 3, nolltillväxt, är överhuvudtaget inte värt att kallas för ett alternativ om man strävar efter att komma till rätta med den nuvarande miljöförstöringen. Det är ju det "alternativet" som gäller nu, med accelererande nedsmutsning av luft, vatten och åkerjord som resultat.

Alternativ 2 skulle förmodligen innebära statsbankrutt (pga halverade exportinkomster), massarbetslöshet, kanske ren svält bland de sämst ställda grupperna. Bostadsbyggandet skulle avstanna, sjukhusen skulle inte kunna få tag i utländska mediciner, osv. De utarmade massorna skulle iallafall få uppleva sensationen att för första gången på årtionden få andas frisk luft i Krakow och Katowice.

Alternativ 1, tillväxtlinjen, kan innebära ytterligare massiva lån från utlandet eller avskrivning av de gamla lånen, eller utländsk hjälp för att exempelvis kunna bygga vattenreningsverk, ersätta de nuvarande värmekraftverken (som eldas med brunkol) med modernare som utnyttjar den miljövänligare virvelbäddstekniken, etc.

Det är svårt att sia om varifrån den hjälpen i så fall skulle komma. Kanske från Västtyskland, som börjar bli allvarligt oroat över all den skit som väller in över gränsen med ostliga vindar från Polen, DDR och Tjeckoslovakien.

Om man betänker att detta Västtyskland har nära tre gånger så hög BNP per capita som Polen, och dessutom fler invånare och således iler industrianläggningar, men mindre miljöskador - ja faktiskt, trots den omtalade tyska skogsdöden - så inser man utan alltför stor tankemöda att det inte finns fog för antagandet om ett mekaniskt samband mellan tillväxt och miljöförstöring.

I det engelska landskapet Lancashire, som brukar betraktas som den industriella revolutionens vagga, hade miljöskadorna redan på 1850-talet nått sådana nivåer att kvadratkilometer stora områden helt enkelt saknade liv. Inga träd, inget gräs, inga djur, sånär som på råttor, flugor och en äril som genomgått en genetisk mutation från ljusgul till kolsvart skyddsfärg på vingarna. Om det inte fanns så mycket djur fanns det dock gott om människor som levde som djur. De nådde sällan sitt 40:e levnadsår.

Jag har ingen tillförlitlig statistik, men jag tror inte jag tar i för mycket om jag förmodar att dagens Storbrittannien har en tio gånger högre industriproduktion, räknat i saluvärde, än på 1850-talet, men både människor och natur är mindre förgiftade än då.

Det är enbart satsning på modernisering av produktionen, inte romantiska återblickar på inbillat "naturnära" produktionsmetoder i det förgångna, som kan få ekvationen ökad tillväxt + minskad miljöförstöring att gå ihop.

Om den engagerade miljövännen funderar en stund på saken, så innehåller ju faktiskt t ex Miljöpartiets eget program krav på miljardinvesteringar, och därmed tillväxt, i nya teknologier. Vadå "ohämmat standard- och tillväxttänkande"? Är inte satsningar på vindkraft, solenergi, kollektivtrafik osv det samma som "tillväxttänkande"? I sina konkreta krav närmar sig miljörörelsen den uppfattning jag tidigare efterlyste, nämligen att tillväxt är något som måste ses kvalitatiut, i den allmänna filosofin är det däremot fortfarande folks hagalenskap och standardtänkande som fördärvar vår miljö. Miljörörelsen tycks lida av någon slags politisk schizofreni på denna punkt.

Så länge pratet om "nolltillväxt" bara utgör ett tankefel hos i och för sig välmenande miljövänner är det inte mycket att orda om. Men genom miljörörelsens spridning, och därmed genomslagskraften i dess propaganda, finns det en risk att denna tankeoreda tacksamt utnyttjas av borgerliga krafter i samhället för att skapa ett ideologiskt klimat för standardsänkning hos breda löntagargrupper, alldeles på samma sätt som det myckna talet om Sveriges utlandsskulder utnyttjats som "hjärnuppmjukningsmedel" fdr att minska motståndet mot reallönesänkningar och social nedrustning - och detta samtidigt som man passat på att omfördela miljardbelopp till överklassen och den övre medelklassen. Och dessa krafter är inte, till skillnad från Birger Schlaug och Per Garthon, vad jag skulle vilja beteckna som "välmenande".

Ekonomen Sven Grassman har i den ena debattboken efter den andra visat på hur borgerliga krafter med tillhjälp av förfalskad och manipulerad statistik lyckats "bevisa" nödvändigheten av den förda svångremspolitiken i Sverige. Denna brännvinsadvokatyr hade man kunnat skratta åt, om det inte vore för att den gått hem i mycket breda befolkningsskikt. Återhållsamhet i den ena avtalsrörelsen efter den andra, accepterandet av osthyveln inom den offentliga sektorn, kort sagt det succesiva nedskrotandet av välfärds-Sverige, hade aldrig kunnat äga rum annat än med bajonetters hjälp om inte miljoner svenskar låtit sig duperas om "nödvändigheten" i den förda politiken.

Just nu förefaller det som om opinionen håller på att vakna upp ur en decennielång förblindelse - delvis kanske tack vare nämnde Grassman. Motståndet hårdnar mot reallönesänkningar och social nedrustning. I det läget vore det väl själva fan om borgarna fortfarande skulle få lov att trumpera ut sin lutheranska försakelseideologi, fast nu med argument hämtade från miljörörelsen. Erfarenheten säger ju oss att borgarna inte håller sig för goda att plocka argument var som helst, bara det passar deras syften.

Således uppmanar jag alla mina kamrater i den syndikastiska rörelsen, att i alla sammanhang de kommer i kontakt med "miljöfolk" passa på att reda ut begreppen för dem ifråga om tillväxt, levnadsstandard och miljöförstöring. Jag tror deras inställning härvidlag inte är riktigt genomtänkt utan frukten av en oreflekterad och synnerligen "äktsvensk" puritanism, särskilt utbredd inom den lägre medelklass där en oproportionerligt stor andel av "miljövännerna" tycks ha sina rötter. Det går trådar, halvt osynliga, från 1800talets frikyrko- och godtemplarrörelse in i vår tid . . . (För övrigt tycks dessa puritanismens trådar vara minst lika hårt tvinnade inom exempelvis KPmI(r).)

Nog om detta. Den andra bristen i "ekologismen" som jag inledningsvis berörde, nämligen obenägenheten att diskutera fördelningsfrågan, är faktiskt av allvarligare art. När man talar i termer av "ui har fått det för bra", "vi konsumerar fdr mycket", "vi måste lägga om livsstil" osv, så resonerar man som om vi vore en stam i Amazonas som lever på "ur-kommunistisk" nivå, och som gemensamt producerar, konsumerar och fattar beslut. Men så är det ju inte. Vi varken producerar, konsumerar eller beslutar lika mycket. Tvärtom förefaller det som om de som producerar minst i gengäld konsumerar och beslutar desto mer. Det är detta faktum som jag åsyftar med "fördelningsfrågan", den fråga som i Miljöpartiets och en stor del av den övriga miljörörelsens värld tycks vara ett stort svart hål.

Om svarvare Pettersson i Biskopsgården går ut i Göteborgs-Posten och deklarerar att han med hänsyn till luftföroreningarna beslutat sig för att göra sig av med sin gamla rostiga Mazda, så kommer dom i Örgryte och Hovås som har både två och tre bilar i garaget knappast att följa hans exempel. Hans beslut kommer nog snarast att utlösa dagens första gapflabb vid frukostbordet i borgarvillorna, och stärka dem i den uppfattning dessa människor alltid innerst inne hyst, nämligen att arbetare är världens mest lättlurade idioter. De som förbrukar mest energi och råvaror kommer att fortsätta härmed, och de insatser som den fattigare halvan av Sveriges befolkning kan göra för miljön genom att avstå en bit från en redan

hårt naggad kaka, ja de insatserna kommer knappast att vara ens statistiskt mätbara. Och även om vi medger att privatbilismens avgasutsläpp är ett viktigt miljöproblem som måste sättas upp på privatkonsumtionens konto, så är det fortfarande inte i första hand hushållens konsumtion som hotar miljö och energiresurser, vilket man ibland kan fås att tro då man lyssnar på "ekologisterna". Det är inom produktionssfären som de stora besparingarna av energi och begränsningar av allehanda utsläpp kan göras. En anläggning som aluminiumsmältverket Gränges-Aluminium utanför Sundsvall förbrukar ensamt lika mycket el-energi som hela, Göteborg, inklusiue Göteborgs industrier. Iallafall om jag får tro en av verkets anställda. Och så vitt jag kan förstå är detta ingen engångsföreteelse. Enligt en annan källa så kommer smältverket Vargön-Alloy utanför Vänersborg nästan upp i samma elkonsumtion. För anläggningar av det här slaget är elräkningen den absolut största utgiftsposten. Kostnaden för löner till de anställda, maskiner och byggnader är försumbara i sammanhanget. På Gränges-Aluminium skulle de anställda gott kunna släppa lös sitt "ohämmade standard-och tillväxttänkande" genom att tillkämpa sig dubbla löner, utan att det skulle ha en mer än rent marginell betydelse för företagets bokslut.

Det lär finnas teknologier framtagna, och i drift bl a i Kanada, som gör det möjligt att producera samma mängd aluminium som Gränges nu gör till ungefär halva energikostnaden. Men den teknologin är så annorlunda att Gränges skulle tvingas i princip riva hela sin nuvarande anläggning och investera i en splitter ny. Fast varför skulle Gränges ta ett sådant steg, när de redan äger de vattenkraftverk som förser de med elenergi? Visserligen skulle man kunna sälja en massa överskottskraft, nog för att lägga ner ett av Sveriges kärnkraftverk, men med dagens konstlat låga elpriser är det knappast lönt.

Gränges VD heter Ian Wachtmeister. Han är en tillräckligt rivande herre för att kunna ta ett sådant beslut - men han vill inte. Han vill inte, bland annat av det skälet att den vinst Gränges skulle göra på att investera i ny teknologi vida underskrider den vinst företaget kan göra på andra transaktioner, eller ska vi säga spekulationer. Det är en utbredd missuppfattning bland folk i gemen att om en investering är lönsam, så kommer den att göras. Ingalunda! Kapitalismen är mera komplicerad än så. Eftersom företagen

vid en viss given tidpunkt endast förfogar över en viss begränsad mängd kapital som kan användas för investeringar, så kommer man i enlighet med systemets logik att investera där det är mest lönsamt. Som det nu ser ut, med möjlighet till stora klipp inom den allmänna penningmarknaden, kommer Gränges att använda sitt disponibla kapital till allt annat än investeringar i ny aluminiumteknologi, och anläggningen utanför Sundsvall kommer att fortsätta att konsumera ungefär dubbelt så mycket elkraft som egentligen är nödvändigt. Vad betyder det då att vi miljoner små skitar i samhället beslutar oss för att i energibesparande syfte släcka lampan i vardagsrummet efter oss när vi går ut därifrån? Det blir bara "vackert tänkt".

Det är, som vi redan konstaterat, på det viset att vi i vårt folkhemska Sverige inte bara konsumerar olika mycket, vi beslutar också olika mycket. En del skulle säkert vilja besluta mycket mer, och har säkert också förutsättningar att fatta bra beslut, men de får inte, hur upplysta och förnuftiga de än är, för de saknar makt. Och med om tusen, eller tiotusen upplysta och förnuftiga människor ställde sig på Stortorget i Sundsvall för att bealuta om GrängesAluminium, så är det fortfarande Ian Wachtmeister och de andra i Gränges direktion, aktieägarna ej att förglömma, som bestämmer om smältverkets framtid.

I demokratiskt hänseende är den ovan nämnda stammen i Amazonas betydligt mera avancerad.

Jag tycker att Miljöpartiet, och stora delar av den övriga miljörörelsen i Sverige, demonstrerar en anmärkningsvärd slapphet när man hafsar över dessa frågor, som ju faktiskt inte kan separeras från miljöfrågorna.

Det är inte fråga om - om nu någon tror det - blott en gammal marxistisk fyrtiotalist avundsjuka för att det kommit en "ny" rörelse som fått ett genomslag inom opinionen som den "gamla" vänstern aldrig fick - det handlar bara om det triviala faktum att man inte kan sitta och planera genomgripande förändringar av produktionslivet i ett samhälle, i vilken riktning det än må vara och i vilket ekonomiskt system det än gäller, utan att ta i beaktande hur/ var/av vilka besluten fattas inom detta ekonomiska system. Man behöver inte vara spränglärd, eller ens halvlärd marxist för att inse detta, det räcker med att ta bort skygglapparna från ögonen.

Är miljörörelsen, i någon slags skräck för att bli drabbade av "socialiststämpeln", mycket utstuderat undviker all diskusaion om fördelningsfrågan och makten över produktionslivet, så undviker de kanske att skrämma bort några tiotusentals som av tradition eller samhällsställning identifierar sig med det icke-socialistiska lägret, men skapar samtidigt misstro hos hundratusentals andra, som har en "ryggmärgsförståelse" för vilka som egentligen bestämmer i Sverige bakom de parlamentariska kulisserna. De kan inte fatta hur så pass genomgripande förändringar i "ekologisk" riktning ska kunna genomföras i det här landet, eller för den delen vilket land som helst, utan att förändringsarbetet saboteras av företagens nominella ägare. Ingen revolution tål några halvheter, och en "grön" revolution utgör inget undantag.

Personligen tror jag att denna "naivitet" i själva verket är av konstruerad natur. Ett "taktiskt" drag, som egentligen inte är så slugt som det var tänkt. Jag kan inte tänka mig annat än att ledande medlemmar av Miljöpartiet, som t ex Birger Schlaug och Per Garthon, mycket väl förstår att om deras

parti börjar bli en verklig kraft i samhället, så kommer man oundvikligen på kollissionskurs med näringslivets toppar. Ett program som innebär att all produktion så långt möjligt ska bedrivas i enlighet med ekologiska principer, kan i längden aldrig förenas med kapitalistiska profitmaximerings-principer. När vi ser vilken hets och vilket förtal kapitalets olika språkrör, tidningar och förment "fristående" (i realiteten SAF anknutna) institut, drar igång så fort någonting dyker upp som kan tänkas hota dess maktinnehav, t o m inbillade hot som t ex löntagarfonderna, då kan vi bara drömma om vilka resurser som kommer att mobiliseras om Miljöpartiet någonsin kommer i närheten av att genomföra sitt ekologiska program.

Jag skulle satsa en slant på att det i så fall blir fråga om tyngre artilleri än bara allmän hets i media.

Det vore ärligare - och faktiskt också opportunare - att redan nu klart deklarera att en politik enligt ekologiska rättesnören aldrig kan genomföras i detta land, utan att först ta en total konfrontation med de krafter som såväl formellt som reellt regerar produktionslivet. Det blir i så fall en konfrontation som inte begränsar sig till riksdagshuset, utan i stor utsträckning kommer att utspela sig "på gatan" - och på verkstadsgolvet.

Låter det jobbigt och ödesmättat? Lite väl revolutionärt? Gack då hem och regla ytterdörren ordentligt om dig mot verklighetens larm och ondska, släck lampan i vardagsrummet och sätt alla dina förhoppningar till en "revolution i människans inre". Kanske sker det, om du har tur, någon gång ett andligt mirakel här på klotet, förhoppningsvis innan det förvandlats till stoft och aska.

Men om den lösningen verkar alltför lättköpt, gack hem och öppna de syndikalistiska luntor som du kanske alltfdr länge låtit samla damm i bokhyllan. Låt flitens lampa brinna i vardagsrummet, håll ytterdörren på glänt mot verkligheten och fundera på om det inte är på det viset att det gamla syndikalistiska tugget faktiskt har en hel del att tillföra frågan om hur vi ska kunna bygga en ny värld i enlighet med ekologiska principer!

Ingemar Sjöö, Göteborg